Det finns en gräns

De senaste dagarna har jag mött människor som velat veta mer om skälen till mitt beslut. De flesta har visat både förståelse och sympati. Nu är det faktiskt sant att jag utelämnat de lokala skälen. Jag upplever det som en frestelse att berätta om de lokala förhållandena men inser att det i det här läget vore fel. Jag vill inte framstå som bitter och jag vill inte hänga ut enskilda personer. Men jag är inte den första prästen som får lämna tjänsten i Värnamo snarare den tredje. Lämnar och lämnar. Jag har sagt upp mig av fri vilja. Eftersom mina dagar är räknade vill jag inte förslösa dem i ett sammanhang där jag inte efterfrågas. Nog och tillräckligt, tills vidare,  sagt om detta.

Det finns motståndare som har bett mig lämna Svenska kyrkan. Den förste som bad mig göra detta var Helle  Klein. Det är några år sedan men varför ska jag lyssna på henne, en motståndare? Sedan dess har andra önskat detsamma. Inte många och bara antydningsvis. Inget jag egentligen bryr mig om, men ändå ... vad är det för kyrka jag befinner mig i?

Nu är det inte rätt att misstänkliggöra Svenska kyrkan och dess ledning, men behövs det? Är det inte så att den börjar bli ganska tydlig med vad den vill? Kan det vara så att det inte är mig det är fel på utan organisationen Svenska kyrkan? Der verkar som att det finns många andra kollegor och vänner som känner av detsamma. Utan att säga för mycket också lokalt. Kyrkoherden förmanade mig så strängt han bara kunde att inte skriva något om det lokala. Jag ger honom rätt, men håll med om att det känns konstigt.

Varför lämnar jag inte Svenska kyrkan om jag är så missnöjd? Varför konverterar jag inte? Det är bra frågor. Jag är inte missnöjd med Bekännelsen än mindre med den Bibel Svenska kyrkan bekänner sig till. Tvärtom,  jag är så tacksam för allt jag fått genom Svenska kyrkan.Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma kvällen innan jag konfirmerades, dagen då Herren lovade att visa mig vägen. Jag kommer att stå i ständig tacksamhetsskuld till Stiftsgården Stjärnhov där jag fick sjunga våra underbara kvällspsalmer och be Completoriet. Jag kan inte bortse från mina älskade kollegor, inte från studieåren, vänner som till exempel Stellan Bengtsson, Hans Hansson ellet Arne Selander för att nämna några av dem som jag kämpade tillsammans med när Lennart Koskinen skulle tvinga oss i stället för att lyssna på oss. Jag skulle kunna ge många exempel på personer som har betytt mycket för mig. Jag glömmer inte bröderna Stefan och Krister Holmström och så vidare.

Nej, jag kan inte utan vidare lämna Svenska kyrkan. Jag älskar Svenska kyrkan, den reform-katolska och just det är skälet till att jag "hatar",  obs jag använder begreppet i biblisk mening, alla dem som vilseleder, bryter ner och gör om Svenska kyrkan. Det må sedan vara biskopar eller lokala kyrkopolitiker.

Innan jag slutar dagens blogg måste jag berätta. Någon sa till mig att man inte ska överge sin gamla mor syftandes på Svenska kyrkan. Det övervägde jag men insåg strax att det ligger något i det. Så jag funderade ett varv till och detta var vad jag såg. Nej, ska inte överge min gamla mor, inte ens om hon blir orkeslös, förvirrad, senil eller förvirrad. MEN om människor i min omgivning kommer till tro kommer jag aldrig att anförtro dem i hennes vård. Det vore synnerligen ansvarslöst.

Alltså förblir jag präst inom Svenska kyrkan även om jag aldrig kommer att överlämna mina barn i hennes vård. Det finns en gräns.