Så här skriver Hans Lindholm efter sin resa:
Det var Hans Sundberg som inbjöd mig att åka. Även om jag var tvungen att resa ett dygn efter honom, var det tryggt att ha honom som ressällskap. Hans har varit i Nepal många gånger; han känner flygrutterna, landet och människorna. Eftersom det hade inträffat en svår trafikolycka vid senaste resan blev uppehållet till denna längre, och mötesplatsen var flyttad till ett ställe där vi slapp farliga bergsvägar. Vi samlades ute på landet ett par mil utanför Katmandu, i en kyrka som understöddes av en församling i Mumbai, Indien.
Vi svenskar bodde de flesta nätterna på ett hotell med god standard, The Himalayan Horizon i Dhulikhel. Trots hotellets namn gjorde ständiga moln att det dröjde till sista dagen innan vi kunde ana den mäktiga vita bergskedjan vid horisonten. Varma dagar lärde mig att uppskatta dricksvatten i plomberad flaska, och kalla nätter gjorde varmvattenflaska i sängen till ett måste. Tur att Nepal är rikt på vatten!
Akademisk teologisk lärdom känns lättviktig när man möter enkla människor som brutit upp ur sin gamla tro och valt att följa Jesus, med allt det kan medföra av misstänkliggöranden och förföljelser. De har erfarit att Jesus lever och att han kan hela sjuka och föra människor till tro på sig. Vårt uppdrag var att bredda deras bibelkunskap, fördjupa deras bibelförståelse och öva oss alla i bibelsamtal.
Jag tror att PLT (Pastoral Leadership Training) är en utmärkt form för fördjupning och utveckling av den unga nepalesiska kyrkan. För de flesta skulle det vara omöjligt att studera en hel termin vid ett teologiskt seminarium. Några hade gått bibelskola i Indien. Men för de flesta är den bästa lösningen att få bo och arbeta på sina hemorter och ett par gånger per termin samlas till undervisnings-seminarier. Konceptet liknar TEE (Theological Education by Extension), som praktiseras på flera håll i världen.
Vi arbetade med johanneiska skrifter; Hans gick igenom Johannesevangeliet och jag tog mig an Uppenbarelseboken. Själva det upplägget lärde mig att se en del kopplingar mellan böckerna som jag inte tidigare hade sett. Jag frågade mig om det var för tidigt i den nepalesiska kyrkans utveckling att söka en Jesus-centrerad förståelse av Bibelns sista och kanske svåraste bok, men kände det samtidigt som en förmån att få göra detta innan alla fastnat i andra tolkningsmönster.
Den bästa samtalsfrågan som jag ställde var nog: ”Vilket av de sju breven i Uppenbarelseboken 2-3 tecknar en bild som mest liknar kyrkan i Nepal?” En grupp svarade: ”Pergamon, där Satan har sin tron, för det finns så många avgudatempel här.” Och vi såg verkligen hinduisk-buddhistiska tempel och altaren överallt längs vägarna. Andra grupper svarade Efesos, församlingen som hade övergett sin första kärlek. Eller den i Sardes, som hade ryktet om sig att leva men var död. Eller Laodikeia, som trodde sig vara rik och inte sakna något men i verkligheten behövde be Jesus om allt: guld, vita kläder och ögonsalva.
Vad kunde jag säga? Jo, jag sa att vi är många som hört ryktet att kyrkan i Nepal lever och växer, och att den har stora andliga (men inte materiella) rikedomar. Men samtidigt visar det på andlig vitalitet att inte stirra sig blind på sina framgångar utan vara beredd att vända om till Jesus i ett ständigt beroende av honom. Detta fick jag säga i en predikan på lördagen – finns det fler länder än Israel och Nepal som har den som gudstjänstdag? Hans, som åtnjuter en stor och välförtjänt respekt, var inbjuden att predika. Men i Nepal besegras även stora män av magsjuka (jag hade mitt dygn tidigare under veckan) och den här gången fick församlingen nöja sig med mig.
De tyckte om liturgisk sång, när jag sjöng ”O Guds Lamm” med melodi från England. Ett par unga män som var i kyrkan för första gången fick resa sig från mattan alla sitter på och bli välkomnade.
Varje månad har de en gemensam gudstjänst dit man samlas från 3-4 kyrkor i trakten. Det här var ett sådant tillfälle. Några hade vandrat i 3 timmar till gudstjänsten. Under veckan hade några lett sången med gitarr, men på lördagen spelade ett elektrifierat band. Några sjöng de unisona sångerna utantill (kunde de läsa?), andra hade slitna sångböcker och ett par hade både Bibeln och sångboken i mobilen.
De flesta sångerna kände jag inte igen. Men när de tog upp en extra ”missionskollekt” – vart skulle den gå? – sjöng de en melodi som jag kände igen från bönhuset hemma i Västerbotten i min barndom: ”Skurar av höjden, ymniga sänd oss o Gud. Droppar ej endast men skurar, Herre, att falla nu bjud.” Jag tänkte att om några borde sjunga den bönen så är det vi i Sverige.
Gruppen bestod av personer i blandade åldrar med låg medelålder. Den måste kunna bidra mycket till evangeliets spridning och förankring i Nepal. Både män och kvinnor var med, och vi försökte – och lyckades, tror jag – särskilt uppmuntra kvinnorna att yttra sig. Jag upplevde stämningen som mycket god.
Två personer tjänade som mycket kompetenta tolkar. Det var viktigt att den ena, Anju, var en ung kvinna. Och den andre var Mankaji, som hade hållit i de praktiska förberedelserna och som mer och mer växer in i ett andligt ledarskap. Honom måste vi vara rädda om! (min kursivering, HS)
Jag åker gärna tillbaka till Nepal när möjlighet ges. Tyvärr var det inte möjligt nu i maj. Vi måste be om hälsa för broder Hans1 och om att försöket med inhemska talare, bland andra Mankaji, ytterligare ska stärka känslan av att evangeliet har kommit till Nepal för att slå rot och spridas vidare.
Med Kristushälsning
Hans Lindholm
Det var Hans Sundberg som inbjöd mig att åka. Även om jag var tvungen att resa ett dygn efter honom, var det tryggt att ha honom som ressällskap. Hans har varit i Nepal många gånger; han känner flygrutterna, landet och människorna. Eftersom det hade inträffat en svår trafikolycka vid senaste resan blev uppehållet till denna längre, och mötesplatsen var flyttad till ett ställe där vi slapp farliga bergsvägar. Vi samlades ute på landet ett par mil utanför Katmandu, i en kyrka som understöddes av en församling i Mumbai, Indien.
Vi svenskar bodde de flesta nätterna på ett hotell med god standard, The Himalayan Horizon i Dhulikhel. Trots hotellets namn gjorde ständiga moln att det dröjde till sista dagen innan vi kunde ana den mäktiga vita bergskedjan vid horisonten. Varma dagar lärde mig att uppskatta dricksvatten i plomberad flaska, och kalla nätter gjorde varmvattenflaska i sängen till ett måste. Tur att Nepal är rikt på vatten!
Akademisk teologisk lärdom känns lättviktig när man möter enkla människor som brutit upp ur sin gamla tro och valt att följa Jesus, med allt det kan medföra av misstänkliggöranden och förföljelser. De har erfarit att Jesus lever och att han kan hela sjuka och föra människor till tro på sig. Vårt uppdrag var att bredda deras bibelkunskap, fördjupa deras bibelförståelse och öva oss alla i bibelsamtal.
Jag tror att PLT (Pastoral Leadership Training) är en utmärkt form för fördjupning och utveckling av den unga nepalesiska kyrkan. För de flesta skulle det vara omöjligt att studera en hel termin vid ett teologiskt seminarium. Några hade gått bibelskola i Indien. Men för de flesta är den bästa lösningen att få bo och arbeta på sina hemorter och ett par gånger per termin samlas till undervisnings-seminarier. Konceptet liknar TEE (Theological Education by Extension), som praktiseras på flera håll i världen.
Vi arbetade med johanneiska skrifter; Hans gick igenom Johannesevangeliet och jag tog mig an Uppenbarelseboken. Själva det upplägget lärde mig att se en del kopplingar mellan böckerna som jag inte tidigare hade sett. Jag frågade mig om det var för tidigt i den nepalesiska kyrkans utveckling att söka en Jesus-centrerad förståelse av Bibelns sista och kanske svåraste bok, men kände det samtidigt som en förmån att få göra detta innan alla fastnat i andra tolkningsmönster.
Den bästa samtalsfrågan som jag ställde var nog: ”Vilket av de sju breven i Uppenbarelseboken 2-3 tecknar en bild som mest liknar kyrkan i Nepal?” En grupp svarade: ”Pergamon, där Satan har sin tron, för det finns så många avgudatempel här.” Och vi såg verkligen hinduisk-buddhistiska tempel och altaren överallt längs vägarna. Andra grupper svarade Efesos, församlingen som hade övergett sin första kärlek. Eller den i Sardes, som hade ryktet om sig att leva men var död. Eller Laodikeia, som trodde sig vara rik och inte sakna något men i verkligheten behövde be Jesus om allt: guld, vita kläder och ögonsalva.
Vad kunde jag säga? Jo, jag sa att vi är många som hört ryktet att kyrkan i Nepal lever och växer, och att den har stora andliga (men inte materiella) rikedomar. Men samtidigt visar det på andlig vitalitet att inte stirra sig blind på sina framgångar utan vara beredd att vända om till Jesus i ett ständigt beroende av honom. Detta fick jag säga i en predikan på lördagen – finns det fler länder än Israel och Nepal som har den som gudstjänstdag? Hans, som åtnjuter en stor och välförtjänt respekt, var inbjuden att predika. Men i Nepal besegras även stora män av magsjuka (jag hade mitt dygn tidigare under veckan) och den här gången fick församlingen nöja sig med mig.
De tyckte om liturgisk sång, när jag sjöng ”O Guds Lamm” med melodi från England. Ett par unga män som var i kyrkan för första gången fick resa sig från mattan alla sitter på och bli välkomnade.
Varje månad har de en gemensam gudstjänst dit man samlas från 3-4 kyrkor i trakten. Det här var ett sådant tillfälle. Några hade vandrat i 3 timmar till gudstjänsten. Under veckan hade några lett sången med gitarr, men på lördagen spelade ett elektrifierat band. Några sjöng de unisona sångerna utantill (kunde de läsa?), andra hade slitna sångböcker och ett par hade både Bibeln och sångboken i mobilen.
De flesta sångerna kände jag inte igen. Men när de tog upp en extra ”missionskollekt” – vart skulle den gå? – sjöng de en melodi som jag kände igen från bönhuset hemma i Västerbotten i min barndom: ”Skurar av höjden, ymniga sänd oss o Gud. Droppar ej endast men skurar, Herre, att falla nu bjud.” Jag tänkte att om några borde sjunga den bönen så är det vi i Sverige.
Gruppen bestod av personer i blandade åldrar med låg medelålder. Den måste kunna bidra mycket till evangeliets spridning och förankring i Nepal. Både män och kvinnor var med, och vi försökte – och lyckades, tror jag – särskilt uppmuntra kvinnorna att yttra sig. Jag upplevde stämningen som mycket god.
Två personer tjänade som mycket kompetenta tolkar. Det var viktigt att den ena, Anju, var en ung kvinna. Och den andre var Mankaji, som hade hållit i de praktiska förberedelserna och som mer och mer växer in i ett andligt ledarskap. Honom måste vi vara rädda om! (min kursivering, HS)
Jag åker gärna tillbaka till Nepal när möjlighet ges. Tyvärr var det inte möjligt nu i maj. Vi måste be om hälsa för broder Hans1 och om att försöket med inhemska talare, bland andra Mankaji, ytterligare ska stärka känslan av att evangeliet har kommit till Nepal för att slå rot och spridas vidare.
Med Kristushälsning
Hans Lindholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar