Ibland går dagarna väldigt fort. Efter att ha tillbringat helgen i Finland kom jag så till Stockholm på måndagen, såg Bajen spela 1-1 mot Örebro och hem på tisdagen för att hålla Bibelförklaringen i Värnamo kyrka. I dag har vi haft cellmöte och samtalat om viktiga ting som jag nog får anledning att återkomma till. Hur var det då i Finland?
Det var fint att få möta bröderna och systrarna denna kyrkhelg. Det var nionde året i rad som det hölls möte i Kokkola eller Karleby. I denna kommun bor knappt 50 000 invånare och jag tror att ungefär 15 % är svenskfinländare. Det var drygt 1000 deltagare på konferensen, men då kom de från hela det svensktalande Finland. Samtidigt finns en motsvarande kyrkhelg i Helsingfors men då på våren. Finlands kyrka tycks mig gå samma väg som Svenska kyrkan. Det är kanske inte så underligt eftersom också den är en före detta folkkyrka. Och som ofta påpekas är det omöjligt för en folkkyrka att stå emot samtiden. Tråkigt men sant och därför gäller det att hitta nya vägar.
Det var några tankar som dröjde kvar kring själva arrangemanget. Det första är att inte mindre än 13 olika enheter står bakom kyrkhelgen. Detta tror jag är viktigare och större än jag först tänkte. Här finns ett samarbete, inte helt ekumeniskt eftersom andra samfund saknas, men ändå ett samarbete över gränserna. och det är profetiskt eftersom det är just en sådan tid som ligger framför oss. Mig veterligen saknar detta motstycke i Sverige men varför skulle inte EFS, BV, Missionsprovinsen, OAS, Bjärka-Säby, aKF, någon eller några församlingar, ett studieförbund och så vidare tillsammans kunna ordna konferenser i Sverige? Är inte detta något fantastiskt fint med tanke på den framtid vi går mot? I kyrkhelgen samverkade:
En annan tanke jag fick är att på lördagskvällen då det var kanske 300 ungdomar samlade blev just ungdomarna synliga. Jag undrar var de höll till på de andra mötena? Eller är jag så blind? Är det inte dags att låta ungdomarna få större utrymme? Eller ska vi rent av slopa detta med ungdomsmöten? Kunde vi inte successivt gå över till att satsa på ungdomarna så kan de äldre få något särskilt möte i stället? Även om också de i och för sig kunde vara välkomna också på de andra mötena. Någonting säger mig att vi måste föryngra våra konferenser och samlingar om vi ska få se de unga följa med in i framtiden.
Vidare för det tredje saknade jag lovsången. Det sjöngs genomgående psalmer. Bra psalmer, fina psalmer, passande och väl utvalda, men alla som varit med i den mer fria lovsången med efterföljande tillbedjan vet vad jag menar. När "det nya sättet" att lovsjunga nyttjas öppnar sig himlen och den helige Ande blir märkbar. Kommer vi att ha råd att avvara det i framtiden? Jag tror inte det. Nu fick jag förklaringen att det var många hänsyn att ta bland de 13 arrangörerna och detta var tydligen en punkt som diskuterats. Jag har förståelse för det men står ändå fast vid det ovan skrivna.
Sedan vill jag också ha med i denna korta och spontana utvärdering att ämnet Kyrkan var mycket väl valt. Detta ligger såååå i tiden att det är underligt att inte alla konferenser har det som ämne i denna förvirrade tid. Det stod klart för mig att de mer konservativa är en krympande skara också i Finland. Den nya tidens präster tar över med sitt postmodernistiska tänkande, ett tänkande som är omöjligt att tillämpa på en biblisk syn på kyrkan och församlingen. Den motrörelse jag ber om måste komma underifrån och kommer inte självklart att få stöd från etablissemanget, men i denna konferens lyftyes ämnet. Jag önskar bara att vi som medverkade kunnat förbereda ett än tydligare budskap, kunnat presenterat en klar ekklesiologi och profeterat om framtiden. Detta är så viktigt inte minst för de unga som inte kommer att sätta sig på kyrkbänken i samma utsträckning som förr i tiden att ämnet kan räcka för flera år och många konferenser framöver,
Med dessa tankar, indirekt riktade till ledningen för konferensen, tacka jag för en fin helg och önskar Guds rika välsignelse över den fortsatta planeringen.
Det var fint att få möta bröderna och systrarna denna kyrkhelg. Det var nionde året i rad som det hölls möte i Kokkola eller Karleby. I denna kommun bor knappt 50 000 invånare och jag tror att ungefär 15 % är svenskfinländare. Det var drygt 1000 deltagare på konferensen, men då kom de från hela det svensktalande Finland. Samtidigt finns en motsvarande kyrkhelg i Helsingfors men då på våren. Finlands kyrka tycks mig gå samma väg som Svenska kyrkan. Det är kanske inte så underligt eftersom också den är en före detta folkkyrka. Och som ofta påpekas är det omöjligt för en folkkyrka att stå emot samtiden. Tråkigt men sant och därför gäller det att hitta nya vägar.
Det var några tankar som dröjde kvar kring själva arrangemanget. Det första är att inte mindre än 13 olika enheter står bakom kyrkhelgen. Detta tror jag är viktigare och större än jag först tänkte. Här finns ett samarbete, inte helt ekumeniskt eftersom andra samfund saknas, men ändå ett samarbete över gränserna. och det är profetiskt eftersom det är just en sådan tid som ligger framför oss. Mig veterligen saknar detta motstycke i Sverige men varför skulle inte EFS, BV, Missionsprovinsen, OAS, Bjärka-Säby, aKF, någon eller några församlingar, ett studieförbund och så vidare tillsammans kunna ordna konferenser i Sverige? Är inte detta något fantastiskt fint med tanke på den framtid vi går mot? I kyrkhelgen samverkade:
Petrus församling
Evangeliska folkhögskolan i Svenskfinland
Finlands ev.luth Student och skolmission
Teologiska institutet, Finland
Fridsföreningen
Kyrkans Ungdom
Luthersk inremission
Kristet Perspektiv
Martyrkyrkans vänner
NBärvilä Bönehusförening
OAS-rörelsen i Finland
Pro Lukas
Svenska Lutherska Evangelieföreningen
Evangeliska folkhögskolan i Svenskfinland
Finlands ev.luth Student och skolmission
Teologiska institutet, Finland
Fridsföreningen
Kyrkans Ungdom
Luthersk inremission
Kristet Perspektiv
Martyrkyrkans vänner
NBärvilä Bönehusförening
OAS-rörelsen i Finland
Pro Lukas
Svenska Lutherska Evangelieföreningen
En annan tanke jag fick är att på lördagskvällen då det var kanske 300 ungdomar samlade blev just ungdomarna synliga. Jag undrar var de höll till på de andra mötena? Eller är jag så blind? Är det inte dags att låta ungdomarna få större utrymme? Eller ska vi rent av slopa detta med ungdomsmöten? Kunde vi inte successivt gå över till att satsa på ungdomarna så kan de äldre få något särskilt möte i stället? Även om också de i och för sig kunde vara välkomna också på de andra mötena. Någonting säger mig att vi måste föryngra våra konferenser och samlingar om vi ska få se de unga följa med in i framtiden.
Vidare för det tredje saknade jag lovsången. Det sjöngs genomgående psalmer. Bra psalmer, fina psalmer, passande och väl utvalda, men alla som varit med i den mer fria lovsången med efterföljande tillbedjan vet vad jag menar. När "det nya sättet" att lovsjunga nyttjas öppnar sig himlen och den helige Ande blir märkbar. Kommer vi att ha råd att avvara det i framtiden? Jag tror inte det. Nu fick jag förklaringen att det var många hänsyn att ta bland de 13 arrangörerna och detta var tydligen en punkt som diskuterats. Jag har förståelse för det men står ändå fast vid det ovan skrivna.
Sedan vill jag också ha med i denna korta och spontana utvärdering att ämnet Kyrkan var mycket väl valt. Detta ligger såååå i tiden att det är underligt att inte alla konferenser har det som ämne i denna förvirrade tid. Det stod klart för mig att de mer konservativa är en krympande skara också i Finland. Den nya tidens präster tar över med sitt postmodernistiska tänkande, ett tänkande som är omöjligt att tillämpa på en biblisk syn på kyrkan och församlingen. Den motrörelse jag ber om måste komma underifrån och kommer inte självklart att få stöd från etablissemanget, men i denna konferens lyftyes ämnet. Jag önskar bara att vi som medverkade kunnat förbereda ett än tydligare budskap, kunnat presenterat en klar ekklesiologi och profeterat om framtiden. Detta är så viktigt inte minst för de unga som inte kommer att sätta sig på kyrkbänken i samma utsträckning som förr i tiden att ämnet kan räcka för flera år och många konferenser framöver,
Med dessa tankar, indirekt riktade till ledningen för konferensen, tacka jag för en fin helg och önskar Guds rika välsignelse över den fortsatta planeringen.
4 kommentarer:
Vi minns med glädje Linköpingsmötena, "grund och gränser". Frågan är om det är möjligt så länge den egna traditionen, uttryckssättet är "missionen", är viktigare än Jesu uppdrag? Kan man ifrågasätta varandras motiv på hemsidor och "husorgan" så så klingar det falskt att säga man är ett! Föds inte Lovsången när vi blir ett i Anden, och den Helge Ande får sitt utrymme? Behöver det bli mera snålblåst först? Det är mina funderingar. At
Du påminner mig om Linköpingsmötena. Tyvärr var jag aldrig med där. Men det är just något sådant vi behöver få tillbaka. Det gör inget om det är mindre samlingar på flera orter, men att bröder och systrar finner varandra är viktigt. Inte behöver vi väl än mer snålblåst?
Mats Sjölinds lovsångsteam - känt även från OAS-möten i Sverige, har medverkat på Kyrkhelg I Karleby tidigare år. Dom blir nog engagerade igen. Men visst kan man predika lika inspirerat även till psalmsång:)
Tråkigt att vi ej fick ses. Sjukdom i bekantskapskretsen gjorde att det inte blev något gäng från Luleåtrakten.
Något att be om, de olika traditionerna har något att bidra med. Men vad ska till för att tjäna varandra med sina gåvor? Vad ska till för att se och glädjas med andra delar i Kristi Kropp. Är då Kristus delad.? Det finns mycket rädslor, ex för karismatisk inriktning, annars kunde OAS möten vidgas. Om den egna traditionen är viktigare än Herren själv, så är det svårt att samarbeta för den gemensamma uppdraget.
Snålblåst, nja men den kris som leder till Kristus. Ibland behövs offer, det finns en kostnad inbyggd, att underordna sig o lyssna på varandra.
At
Skicka en kommentar