Frikyrkligheten och postmoderniteten, del 2

Det finns många sanningar mellan Bibelns pärmar men alla är inte lika centrala. För oss som är kristna har det emellertid alltid varit viktigt att kunna härleda sanningarna till Herren Jesus själv. Han är Gud som har blivit människa och det han förkunnar, undervisar och vittnar om är av Gud. "De ord jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Och gärningarna, dem utför Fadern som är i mig", säger Jesus bland annat i Joh 14:10. De kristna lyssnar till Herren Jesus av det enkla skälet att han är Gud som blivit människa. Han är Guds Son, den andra personen i gudomen. Det är också det som gör att hans död på Golgata förstås som Guds vilja och tillmäts avgörande betydelse. Döden på Golgata genljuder än idag i den andliga världen och får sitt uttryck i uppståndelsen från de döda som är Faderns verk. Gud väntar på oss på den andra sidan med öppna armar. Allt detta hör till det centrala. Det är en del av den kärna Jesus förmedlade till oss. Jag är medveten om att jag inte gjort någon fullständig beskrivning av denna och att jag i vissa stycken kunde ha uttryckt det på annat sätt.

Den kärna av tro och liv som Jesus gav till sina apostlar, som Kyrkans folk tagit emot, förvaltat och gett vidare har alltid hotats på olika sätt. Den som har läst om hur Kyrkans folk brottades med frågan om Jesu person, läran om Treenigheten eller sakramenten vet vad jag talar om. Ur dessa strider har det vuxit fram oomstridda formuleringar, dogmer, som postmoderna kristna idag ifrågasätter.

Ordet dogm betecknar en oföränderlig sanning som är allmänt erkänd genom tron och bindande för att vi ska kunna kallas kristna. Dogmen är ett sätt att med ord uttrycka liv. Det finns andra sätt. Jag tänker på Kyrkans liturgi som också uttrycker liv. Den kända principen lex orandi est lex credendi betyder "som vi ber så tror vi" eller "som vi tror så ber vi". Det ena ger det andra. Det går inte att skilja Ord och Ande åt. Just därför att människor i alla tider har hotat Jesu Kristi gudtjänst, gärningar och lära har Kyrkans folk brottats med hur det ska kunna bevara det mest väsentliga. Det var så dogmerna växte fram.

Jag är rädd för att många postmoderna kristna saknar den historiska förståelsen av Kyrkan som Kristi kropp. De saknar historiska rötter. De förstår inte sitt sammanhang och kan därför inte stå emot postmodernitetens tilltagande vindar. De fångas av dessa och "driver omkring för varje vindkast i läran" som hjälplösa barn, Ef 4:14. Inom postmodernitetn finns en motvilja mot allt vad institutioner, dogmer och förklaringsmodeller heter, ibland gränsande till avsky. Så kastar man ut den historiska med dogmerna på samma sätt som han som kastade ut barnet med badvattnet. Det sker i affekt.

Jonas Lundström har nu fått stå exempel för något som börjar bli mycket utbrett. Han förnekar Kyrkans grundläggande dogmer, men säger samtidigt på typiskt postmodernistiskt sätt att han "inte utesluter dem". Det betyder att all diskussion blir meningslös. Det går inte att nå ett äkta samförstånd. Det är på den punkten jag kan känna mig sorgsen, maktlös och pessimistisk. Om vi inte förstår att Bibeln blivit till i, hör hemma i och bara kan förstås i Kyrkans gemenskap och om vi inte förstår vårt historiska sammanhang hur ska vi då kunna stå emot de vindar som blåser idag? När vi talar om vårt historiska sammanhang talar vi om Kyrkan och frågan om Kyrkan är den kanska allra mest brännande av alla. Det får nog bli en blogg om den också.