Frikyrkligheten och postmoderniteten, del 1

Idag har tidningen DAGEN uppmärksammat den annalkande krisen. Oavsett hur det går i ärendet med Jonas Lundström tror jag vi har en djup kris på gång inom frikyrkligheten. Den kommer inte att stanna inom EFK eftersom den handlar om den postmodernistiska varianten av kristendom. Den drar redan som en kall vind genom alla kyrkor och samfund och samhället för övrigt också för den delen. Det är därför jag menar att vi talar om en riktig kris som nu synliggörs. Den som vill kan läsa Stefan Swärds blogg eller Jonas Lundströms blogg. Jag beklagar krisen eftersom jag anser den onödig. Postmodernismen är nog här, men det går att förhålla sig till den på åtminstone fem olika sätt. Vi kan förneka att postmoderniteten är här, vi kan använda andra beteckningar för att beskriva fenomenet postmodernitet, vi kan lämna förnuftet och ge oss hän åt den, vi kan anpassa våra former och metoder efter den eller vi kan anpassa själva evangeliet till postmoderniteten. Tyvärr är det det senare Jonas Lundström förespråkar. Under alla de år jag studerat och arbetat med Cellkyrkan har min övertygelse varit att vi måste ändra våra former, medel och metoder för att överleva som kristen församling. Jag tror det fortfarande, men det visar sig vara mycket svårt. Det alternativ som Jonas Lundström och andra nu väljer är det sista och jag tror de väljer det i oförstånd. De vill distansera sig från de historiska kyrkorna och gör det på bekostnad av den sunda läran och traditionen, inklusive Bibeln. Men deras uppväxtmiljö är frikyrkans, inte katolska, ortodoxa eller ens gamla Svenska kyrkans. Frikyrkliga och postmoderna kristna har ingenting att hålla fast vid när det börjar blåsa. Och blåser gör det om det än inte stormar.

I den här bloggen nöjer jag mig med att säga något om hur postmoderna kristna läser Bibeln. De läser utifrån sina egna förutsättningar. De ger sig själva tolkningsföreträde och menar sig ha postmodernistiskt stöd för detta. Och det har de säkert, men de har inte Kyrkans stöd. Bibeln växte fram i Kyrkan. Den skrevs av Kyrkans folk och den kanoniserades av Kyrkans folk. Den måste också förstås i och tillsammans med Kyrkans folk. Bibeln är Traditionens ryggrad. Men postmoderna kristna frigör Bibeln från Kyrkan och låter den bli en egen enhet som rör sig fritt genom tid och rum. I det läget spelar det ingen roll om vi kallar Bibeln för Guds Ord, Skriften eller något annat fint. Den förvandlas ändå närmast till ett monster. I den meningen att vem som helst kan tolka hur som helst. Det är livsfarligt. Jag ska ge ett exempel.

Jonas Lundström antyder att det inte står i Bibeln om Treenigheten och det har han rätt i. Men läran om Treenigheten fanns hos Jesus och de första kristna. Den fördes vidare från generation till generation eftersom den är bärande i vår förståelse av Gud. Det är sant att det kom att dröja några hundra år innan man till slut lyckades formulera detta med ord. Innan dess hade det gjorts många försök. Det var Kyrkans folk som skrev Bibeln, som traderade det kristna livet och den kristna läran och det var Kyrkans folk som formulerade de grundläggande dogmerna. Om vi släpper denna förståelse förlorar vi helt möjlighten att ståp emot postmoderniteten.

Dogmer är också sådant postmoderna kristna tar avstånd från därför får nästa blogg hadla om dogmernas nödvändiget.