Nattvarden är ett sakrament

Här kommer fortsättningen på mitt yttrande om alkoholfri nattvard.

Nattvardens sakrament var ett av de stora tvisteämnena Martin Luther hade att brottas med. Det var och är nämligen viktigt att både lyda Jesus och att hjälpa kommunikanterna att lita på Jesu närvaro i brödet och vinet. Det ena förutsätter liksom det andra. Martin Luther kommenterar vikten av lydnad och tro i sin Stora Katekes på följande sätt:

"Dessa ord (instiftelseorden, min anm.) är vår grundval, vårt skydd och värn mot alla villfarelser, förförelser som hittills uppkommit eller ännu kan uppkomma."

Herren Jesus har gett Kyrkan i uppdrag att förmedla evangelium till alla människor genom Ord och Sakrament och han har förbundit sig till att själv vara närvarande och verka genom dessa nådemedel. Kommunikanterna måste kunna lita på att sakramenten ”förvaltas rätt” och det är därför fel att särbehandla människor med alkoholberoende. Särbehandling ger, enligt min mening, stöd för likgiltighet mot Herrens ord, leder till en felaktig förståelse av sakramentet och försvårar för människor att nå en verklig omvändelse och troslydnad, något som jag självfallet inte vill medverka till.

Jag inser att resonemanget kan verka tossigt för dem som inte lägger samma sakramentala vikt vid Herrens instiftelse, men frågan har behandlats tidigare inom den allmänneliga kyrkan, alltid med samma resultat; sakramentet består av ”bröd och vin”. Det är därför nödvändigt att hålla sig till ”bröd och vin”, också med hänsyn till dem som är alkoholberoende. Vad innebär det då att visa barmhärtighet?

III. Vad innebär det att visa barmhärtighet?
Hela Människan kan och ska arbeta för minskad alkoholkonsumtion. Det är en del av det profetiska uppdraget att avslöja den misär som långdraget alkoholmissbruk för med sig. Hela Människan kan och ska oförtrutet arbeta vidare med projekt som De Glömda Barnen, Vara Vettig Vuxen eller med öppen verksamhet som RIA. Hela Människan kan och ska så långt det är möjligt stödja människor med alkoholberoende genom att finnas i deras närhet, samtala om människans värdighet och det egna ansvaret. Men ingen annan än alkoholisten själv kan ta ansvar för dennes sjukdom. Därför är det en felaktig tanke att prästen utifrån barmhärtighet och respekt ska ta det ansvaret, som om det vore obarmhärtigt och respektlöst att följa de vigningslöften prästen avgett. Jag menar att det dessutom kan vara nedvärderande för den alkoholberoende att särbehandlas på detta sätt. Den människa som drivs av sitt alkoholberoende tar varje chans att skylla på något för att få dricka mer och blir knappast hjälpt av att prästen inför ”alkoholfri nattvard”. Alkoholism är en sjukdom som behandlas bättre på andra sätt.

Den alkoholist som räds att gå till nattvarden kan istället erbjudas enskild själavård, sällskap för resten av dagen, använda sig av intinktion, avstå kalken eller helt och hållet avstå kommunionen, så länge sjukdomen kräver det.

Hela Människan ska emellertid inte föreskriva den allmänneliga kyrkan hur den rätt ska förvalta sakramenten. Som prästvigd i den allmänneliga kyrkan betraktar jag det närmast som tjänstefel att inte avge detta yttrande.