Nu har jag äntligen fått iväg min ansökan till Kammarkollegiet. Det känns verkligen bra. Jag kommer ju att kunna viga folk ändå, även om det inte är juridiskt giltigt. Juridiken ska staten sköta om.
Nu ska det bli intressant att se vad som händer särskilt i Domkapitlet för Kammarkollegiet kommer nog att skicka skrivelsen dit för ett betydelselöst utlåtande. Jag lovar att rapportera på denna blogg allteftersom ärendet fortskrider så att alla ni som vill göra likadant vet vad det innebär. Här ser du nu den skrivelse som går med posten senare idag. Bloggen först, kammarkollegiet sedan och slutligen Domkapitlet. Var det rätt ordning?
Kammarkollegiet
Förvaltningsrättsliga enheten
Återkallelse av förordnande att vara vigselförrättare
Regeringen beslutade den 1 april år 2009 om könsneutral vigsel. Det är ingenting att säga om.
Mitt problem uppstod när Svenska kyrkan bejakar denna ordning genom att kollektivt ansöka om vigselrätt för sina präster samt ändra ordningen för vigsel i Kyrkohandboken. Genom denna anpassning fortsätter Svenska kyrkan sin myndighetsutövning som om ingenting har hänt. Dessutom har Svenska kyrkan därigenom ändrat på förutsättningarna för äktenskap och en mängd frågor främst av teologisk art uppstår. Det är frågor som rör den kyrkliga demokratin, Svenska kyrkans lära, de ekumeniska relationerna, församlingarnas pastoraler för att inte tala om prästens egen identitet.
Det här är inte platsen att diskutera dessa frågor, men kampen för att få tillstånd ett civiläktenskap skilt från det kyrkliga äktenskapet har börjat och kommer förhoppningsvis att fortgå tills målet är uppnått.
Den allmänneliga kyrkan tror på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna. Detta äktenskap är instiftat av Gud med avgörande betydelse för identitetsskapande, normbildning, hälsa och välmående. Den utveckling som ägt rum under 1900-talet har emellertid tagit andra vägar. Jag beklagar djupt att Svenska kyrkan låter sig ledas på dessa vägar och vill på intet sätt medverka till denna utveckling.
Jag önskar därför att kammarkollegiet prövar och beslutar att mitt vigselförordnande återkallas.
Med vänliga hälsningar
Håkan Sunnliden
Bif. Förordnande, Dnr 422-1412-10
12 kommentarer:
Hej, Håkan!
Intressant detta med vigselförordnandet! Det ska bli spännande att följa det framöver.
Jag är nyfiken på hur du resonerar kring vilka signaler det här sänder till de homosexuella (mf l HBTQ) medlemmarna i din församling och hur du hanterar frågor kring detta. Hur bemöts exempelvis enkönade par som vill gifta sig i din församling?
/Johan
De ska bemötas på samma sätt som alla andra, det vill säga hänvisas till borgmästaren. Civiläktenskap är en icke-fråga.
Men där är vi inte - än. Men när jag befriats från förordnandet behöver jag inte längre ha någon uppfattning alls. Men visst förstår jag din fråga. Kyrkan har här skapat ett problem åt sig själv.
Välkommen i klubben. Dock tror jag inte att Kammarkollegiet längre bryr sig om att skicka över ärendet till Domkapitlet. Skulle tro att de beviljar din ansökan och skickar beslutet för kännedom till Domkapitlet.
Jag håller med dig om att kyrkan har skapat ett problem åt sig själv, och det har inte skötts väl av någondera sidan i själva sakfrågan.
Jag delar ditt ideal kring hur detta borde blivit utformat - äktenskapet i juridisk mening är en civil sak.
Vad jag egentligen for efter i min fråga, var hur du ser på vilken signal detta sänder till de HBTQ-personer som finns i din församling och i kyrkan i stort. Man kommer ju inte ifrån att detta även handlar om att markera ett 'nej' för denna grupp människor. Vad får det exempelvis för konsekvenser för dessa personers känsla av tillhörighet i församlingen?
Jo, jag förstod nästan det, men jag tycker inte att jag behöver ha något eller några principiella svar på en sådan fråga. Det är en själavårdsfråga och sådan behandlas bäst i slutna rum. För övrigt är det också att jag aldrig har vigt om några heller. Jag tycker nog att jag mött respekt för den ståndpunkten. Jag har ju ett visst bibliskt och ekumeniskt stöd om jag säger så.Sedan är det nog så att varken jag eller någon annan kan ta ansvar för andras känslor. Det får de göra själva.
Men roligt att du ställer frågan. Jag önskar verkligen att dessa frågor åter kommer upp till ytan och får en mer kristlig behandling än politisk. Kanske kan du hjälpa till med detta uppdrag. Jag ska försöka se till att frågan kommer upp i kyrkomötet så länge jag sitter med där.
NB! Jag väcker detta samtal hos dig eftersom jag upplever samhörighet med den kyrkliga fåra du, som jag tolkar det, representerar, inte för att anklaga!
Frågor kring äktenskapet har de senaste åren fungerat som signalfrågor in absurdum, där det gällt för den 'rättrogne' att ta ställning. Då har den homosexuelle kommit i kläm. Om man inte uppfattar det så, är man inte tillräckligt väl informerad.
Du tycker inte att du behöver ha ett principiellt svar. Jag menar att det är ett ansvar den har som agerar i dessa frågor även så som du nu gör - att ha ett svar - men det har du ju! Detta p g a att det finns kristna och sökare med törst efter Kristus som är HBTQ-personer. Dessa kan finnas hemligt i församlingen, eller leva på samma plats öppet och oförskräckt med sin läggning; de kan leva i celibat, eller med en livskamrat. Det är en viktig fråga! För den som tillhör den här gruppen kan den vara allt avgörande. Och detta faktum behöver respekteras.
Vilket stöd man tycker sig ha i bibel eller bland meningsfränder, är knappast relevant om man inte har en omsorg om dessa människor och även deras möjlighet att få komma till Kristus.
Mycket av de senaste decenniets agerande hos de som inte vill se enkönade äktenskap i Svenska kyrkan, betraktar jag som ett pastoralt haveri. Ointresset för och okunskapen om dessa människors situation har varit slående. Det vore skönt att få se ett slut på det nu.
Bra inlägg, Johan, även om jag inte tycker att man ska särbehandla homosexuella. Det finns många andra grupper som också marginaliseras på olika sätt. Frågan är för övrigt om det alls är rätt att behandla enskilda i grupp. Alla HBTQ-personer känner väl inte likandant?
Jag förstår att det kan tyckas som att vi allmänkyrkliga marginaliserar dessa eller underlåter att hjälpa, men är det ändå inte så till sists att detta samtal hör hemma inom sjukvården. Eller hur menar du att vi ska förhålla oss? Är det verkligen möjligt att hålla enlinje i denna svåra fråga?
Håkan,
En liten fråga. Du skriver att du aldrig har vigt om några. Blir lite nyfiken... NT tar ju avstånd från skilsmässor och omgifte. Samtidigt finns det ju två omständigheter där en skild person kan gifta om sig. Då den andre har varit otrogen och drivit igenom en skilsmässa och då den andre parten har övergett vederbörande. Skulle du, om någon av dessa omständigheter föreligger, kunna viga om den "oskyldiga" parten?
Det är just som du skriver inte tillåtet med omgifte om man ska följa Jesus och Paulus. Skilsmässan är enligt Moses tillåten för "era hjärtans hårdhet skull" och här nämns otukt som ett skäl.
Enligt exegeterna syftar denna otukt på "otillåtna äktenskap", inte på att någon har hoppat över skaklarna. Vi försöker undvika otillåtna äktenskap genom hindersprövningen, men då var det annorlunda.
Det finns olika traditioner inom judendomen, men Jesus och Paulus har helt klart en sakramental förståelse av äktenskapet utifrån 1 Mos 2:24, se särskilt Ef 5:32 där ordet "hemlighet" på latin heter "sacramentum".
Men mitt på pastorala handlingssätt är här detsamma som vad gäller HBTQ personer. Jag handlar enligt vad jag tror är rätt, ber om förståelse för detta och låter kontrahenterna själva bestämma över sina liv.
Tack för din fråga. Låt oss hjälpa varandra att hålla igång detta viktiga samtal.
Tack för svaret!
Vad jag far efter är inte särbehandling av en grupp, men när man agerar offentligt i frågor som rör denna grupp behöver man vara medveten om att saker uppfattas av denna grupp - för en grupp är det, även om den är långt ifrån homogen i känslor och åsikter!
Man behöver ha respekt för dessa människors värdighet - och det är på den punkten många kristna företrädare under det senaste decenniet helt i onödan har brustit på ett i många fall irreparabelt sätt. Och dessvärre är det inte slut; vårdslösheten fortsätter på sina håll.
Min önskan är en värdig samexistens under ömsesidig respekt för Den Andres uppfattning, med förståelsen att det som för den heterosexuelle är en teologisk randanteckning, för den homosexuelle kan vara en fråga av största allvar, ibland om liv och död. Det är här den gode själasörjaren avslöjar sig och sin kunskap, och det kan för den enskilde kristne vara en utmanande övning i enkel empati!
Käre Håkan,
Du får ursäkta, men jag upplever inte att du riktigt svarar på min fråga. Om en person, mot sin vilja, har blivit övergiven i äktenskapet,skulle du vägra att viga om en sådan person?
Jesus säger ju:
"Jag säger er: Var och en som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapsbrott begås med henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott." (Matt 5:32)
Och Hans apostel skriver:
"Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav. Gud har kallat er att leva fredligt tillsammans." (1 Kor 7:15)
Det menar jag, personligen, är starka stöd för att låta den "oskyldiga parten i det raserade äktenskapet, i biblisk ordning, kan gifta om sig.
Jo, jag har nog svarat på din fråga. Kanske ska också jag citera Bibeln: ... skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man. (1 Kor 7:11). Men jag håller med om att det kan vara svårt och känsligt. Det hör definitivt hemma inom själavården, inte minst min egen. Och jag hindrar ingen från att gå till borgmästare om de bara går i tro! Men jag ställer inte upp på svenska statens sätt att se på äktenskapet.
Skicka en kommentar