Boken Middag med Jesus är så viktig att jag vill ägna några bloggar åt att diskutera den. Är det verkligen att rekommendera att vi ska äta middag med Jesus i våra hem?
Cruz kommer efter ett 30-tal sidor in på benämningar som brödsbrytelsen, Herrens måltid och kärleksmåltiden (agapemåltiden). Han hävdar, vad jag förstår helt riktigt, att dessa benämningar till en början var synonyma. De användes om en vanlig måltid som i regel inleddes med att man tackade Gud, bröd brödet och avslutade med att dela bägaren. Kapitlet i boken bär rubriken Från köksbord till altare. Rubriken tyder på att Cruz nu ska redogöra för en negativ utveckling. Det gör han genom att gå från NT till Didache eller de tolv apostlarnas lära, en skrift som ingår bland de apostoliska fäderna och som väger tungt i traditionen. Den kan vara skriven redan innan år 100 e Kr. Cruz redogör för några skillnader i jämförelsen mellan NT och Didache:
Cruz lägger inte någon avgörande vikt vid skillnaderna men konstaterar att om vi ska pröva skillnaderna är Bibeln vår enda tillförlitliga måttstock (sid 39). Cruz går vidare i kyrkohistorien och konstaterar att det i Ignatiusbreven, förmodligen skrivna strax efter år 100 e Kr, klart och tydligt talas om ett ämbete, ett biskopsämbete. Det är denne biskop, eller den han avskiljer för uppdraget, som ska vaka över att nattvarden firas på ett riktigt sätt. Det är här som prästämbetet får sin början hävdar Cruz (sid 39). Cruz anar att den västerländska syn där man skiljer mellan materiellt och andligt kan ha gjort att formen för måltiden och därmed också innehållet kan ha förändrat teologin. En annan förklaring är att kyrkan som från början var en decentraliserad rörelse blev alltmer centraliserad.
I nästa steg där Cruz använder sig av Frank Violas bok Pagan Christianity blir den negativa utvecklingen uppenbar. Jag lämnar den därhän eftersom de principiellt viktiga frågorna redan är antydda. Det handlar återigen om synen på traditionen.
Om jag läser mitt NT rätt finns det för det första redan inom NT en utveckling, det vill säga en tradition. Jesus instiftade nattvarden och gav sina apostlar uppdraget att göra det också fortsättningsvis. När jag läser vad Paulus skriver till församlingen i Korint ser jag att han avråder den från att fira Herrens måltid, 1 Kor 11:30. Av Paulus undervisning framgår att de kristna kommer samman för att fira gudstjänst. De lämnar alltså sina hem för att gå till en gudstjänstlokal eller rättare sagt ett annat större hem där de firar Herrens måltid. Paulus säger vidare till de kristna att de måste ha med det vi i kallar för instiftelseorden, 1 Kor 11:23. Det har Paulus själv fått lära sig.
Detta betyder att det redan inom NT fanns en utveckling och var den utvecklingen upphörde kan naturligtvis diskuteras. Själv är jag böjd att följa utvecklingen av det enkla skälet att redan de NT-liga kristna övergav den judiska måltidsritualen. Dessutom tror jag denna måltid redan i NT var ett sätt att hålla samman gemenskapen, 1 Kor 11:18. Att sedan biskopen eller prästen fick det uppdraget kan ha varit direkt avgörande för att kyrkan förblev en och att hon kunde besegra judaiserande och doketiska villfarelser.
Men det är fortfarande så att Cruz bok är mycket läsvärd. Han lyfter nämligen fram det motiv som helt kom att falla bort, nämligen gemenskapsmotivet formad som en vardaglig och livsnära måltidsgemenskap. Den vill jag återerövra!
Kapitlet avslutas med att Cruz skriver något litet om reformationens insatser på området. Luther, Calvin och de övriga kunde diskutera hur brödet och vinet förvandlades, men de ändrade inte på formerna. Nattvarden firades vidare med präster klädda i liturgiska kläder och i i kyrkbyggnader.
Sedan avslutar Cruz kapitlet med att slå ett slag för anabaptisterna. De var mer radikala i det att de firade nattvarden i hemmen, men måltiden bestod då bara av bröd och vin, inte mycket att äta sig mätta på. Cruz vill uppenbarligen återvända till den vardagliga judiska måltiden förutom att han vill se den som en Herrens måltid. Vad det innebär och hur det ska gå till vill jag återkomma t
Cruz kommer efter ett 30-tal sidor in på benämningar som brödsbrytelsen, Herrens måltid och kärleksmåltiden (agapemåltiden). Han hävdar, vad jag förstår helt riktigt, att dessa benämningar till en början var synonyma. De användes om en vanlig måltid som i regel inleddes med att man tackade Gud, bröd brödet och avslutade med att dela bägaren. Kapitlet i boken bär rubriken Från köksbord till altare. Rubriken tyder på att Cruz nu ska redogöra för en negativ utveckling. Det gör han genom att gå från NT till Didache eller de tolv apostlarnas lära, en skrift som ingår bland de apostoliska fäderna och som väger tungt i traditionen. Den kan vara skriven redan innan år 100 e Kr. Cruz redogör för några skillnader i jämförelsen mellan NT och Didache:
- tydligt utarbetad liturgi med färdigskrivna böner
- måltiden kallas eukaristi som betyder tacksägelse
- endast de döpta får delta
- de ska samlas på Herrens dag
- bägaren delas först och sedan bryts brödet
Cruz lägger inte någon avgörande vikt vid skillnaderna men konstaterar att om vi ska pröva skillnaderna är Bibeln vår enda tillförlitliga måttstock (sid 39). Cruz går vidare i kyrkohistorien och konstaterar att det i Ignatiusbreven, förmodligen skrivna strax efter år 100 e Kr, klart och tydligt talas om ett ämbete, ett biskopsämbete. Det är denne biskop, eller den han avskiljer för uppdraget, som ska vaka över att nattvarden firas på ett riktigt sätt. Det är här som prästämbetet får sin början hävdar Cruz (sid 39). Cruz anar att den västerländska syn där man skiljer mellan materiellt och andligt kan ha gjort att formen för måltiden och därmed också innehållet kan ha förändrat teologin. En annan förklaring är att kyrkan som från början var en decentraliserad rörelse blev alltmer centraliserad.
I nästa steg där Cruz använder sig av Frank Violas bok Pagan Christianity blir den negativa utvecklingen uppenbar. Jag lämnar den därhän eftersom de principiellt viktiga frågorna redan är antydda. Det handlar återigen om synen på traditionen.
Om jag läser mitt NT rätt finns det för det första redan inom NT en utveckling, det vill säga en tradition. Jesus instiftade nattvarden och gav sina apostlar uppdraget att göra det också fortsättningsvis. När jag läser vad Paulus skriver till församlingen i Korint ser jag att han avråder den från att fira Herrens måltid, 1 Kor 11:30. Av Paulus undervisning framgår att de kristna kommer samman för att fira gudstjänst. De lämnar alltså sina hem för att gå till en gudstjänstlokal eller rättare sagt ett annat större hem där de firar Herrens måltid. Paulus säger vidare till de kristna att de måste ha med det vi i kallar för instiftelseorden, 1 Kor 11:23. Det har Paulus själv fått lära sig.
Detta betyder att det redan inom NT fanns en utveckling och var den utvecklingen upphörde kan naturligtvis diskuteras. Själv är jag böjd att följa utvecklingen av det enkla skälet att redan de NT-liga kristna övergav den judiska måltidsritualen. Dessutom tror jag denna måltid redan i NT var ett sätt att hålla samman gemenskapen, 1 Kor 11:18. Att sedan biskopen eller prästen fick det uppdraget kan ha varit direkt avgörande för att kyrkan förblev en och att hon kunde besegra judaiserande och doketiska villfarelser.
Men det är fortfarande så att Cruz bok är mycket läsvärd. Han lyfter nämligen fram det motiv som helt kom att falla bort, nämligen gemenskapsmotivet formad som en vardaglig och livsnära måltidsgemenskap. Den vill jag återerövra!
Kapitlet avslutas med att Cruz skriver något litet om reformationens insatser på området. Luther, Calvin och de övriga kunde diskutera hur brödet och vinet förvandlades, men de ändrade inte på formerna. Nattvarden firades vidare med präster klädda i liturgiska kläder och i i kyrkbyggnader.
Sedan avslutar Cruz kapitlet med att slå ett slag för anabaptisterna. De var mer radikala i det att de firade nattvarden i hemmen, men måltiden bestod då bara av bröd och vin, inte mycket att äta sig mätta på. Cruz vill uppenbarligen återvända till den vardagliga judiska måltiden förutom att han vill se den som en Herrens måltid. Vad det innebär och hur det ska gå till vill jag återkomma t
3 kommentarer:
Broder, jag håller med dig att det finns tradition i NT. Det jag tycker är den viktigaste frågan är hur traditionen bör prövas och av vem. Min pappa hävdade att det är varje människas skyldighet att pröva både sig själv och det som sägs, görs och levs i Guds församling. Jag tror att det var reformationens kärna. Var och en har ett ansvar och en möjlighet. Idag är det mer självklart än under reformationen och jag menar att den utvecklingen har varit i grunden sund. Det betyder inte att var och en är sin egen påve, men det betyder att var och en får läsa hela Bibeln och kyrkohistorien i befintligt skick. Den gemensamma förståelsen och bekännelsen är viktig, men ska aldrig tvingas på någon, än mindre predikas genom inkvisition, vapenmakt eller statsmakt. I detta menar jag att anabaptisterna drog det längsta strået. Många har följt deras "ickevåldsväg" sedan dess.
Allt gott!
Kenneth Palmquist
Ljungskile
Guds frid broder. Det var roligt att träffa dig på Bibelförklaringen förra veckan. Och tack för inlägget ovan. Jag håller med dig helt och hållet, men vill göra ett tillägg. Först Bibeln, sedan medvetenheten om traditionen, sedan varje enskild kristen som ju har en "prästs ämbete" men sedan också det särskilda ämbetet. Alltså i tur och ordning Bibeln, bekännelsen och ämbetet.
Tack broder. Tack också för din Bibelförklaring förra tisdagen. Både min fru och jag var glada att få höra och träffa dig. Jag lyssnar vidare med glädje och tacksamhet. Ja, bibeln måste få stå först, annars faller ju hela vår kristna tro. Också trosbekännelserna måste ju prövas i relation till Jesus, Anden och Skriften. Så jag tror att vi är helt överens om tågordningen. Loket är Jesus, Anden och Skriften. Vagnarna är traditionen och "prästernas" tolkningar. Vi får se vilka vagnar som håller måttet när Jesus kommer tillbaka.
Du tar ofta upp det eskatologiska perspektivet i din undervisning och det tror jag är en nyckel för att förstå t.ex. Paulus undervisning.
Hälsa gärna Erik Wiberg. Det var roligt att träffa honom också.
Skicka en kommentar