Till min glädje ser jag att Kyrkans Tidning nu lyfter vad de kallar debattstormen inom Svenska kyrkan. Sex personer har fått uttala sig däribland två kritiker, Sofia Lilly Jönsson och Bertil Murray. Det är lysande efter alla dessa år av marginalisering och förtryck.
Lilly Sofia Jönsson verkar vara en mycket klok kvinna. Hon skriver i SvD med jämna mellanrum, deltar i den allmänna kulturdebatten och är tydlig när det kommer till Svenska kyrkans förtjänster och brister. Vi behöver fler sådana röster. Definitivt inte fler jasägare. Sofia Lilly Jönsson frågar hur Svenska kyrkan tänker sig framtiden. "Ska man satsa på att få så många som möjligt att stanna eller ..." Det är samma vägval biskop Thidevall ställde oss inför för många år sedan. Han talade om förvaltarlinjen, anpassningslinjen eller uppdragslinjen. Och även om de går i varandra utgör de ett vägskäl. Kyrkans hus och biskoparna får man nog tillägga för att inte tala om den nya tidens kyrkoherdar satsar helt klart på anpassningslinjen. Men där menar jag att de spelar ett högt spel. Kanske kan Svenska kyrkan vinna viss popularitet för en stund men risken är stor. Den första risken är att kyrkan mister sin sälta. Där är vi nog idag utan överdrift. Den andra är att världen vänder sitt förakt mot kyrkan. Det ser vi början av tror jag. Världen respekterar sann och ärlig tro, men föraktar anpasslingar.
Sofia Lilly Jönsson lyfter en annan stor skiljelinje; partipolitiken. Hon är inte emot demokratin som sådan men det finns olika sorters demokrati och mer direktdemokrati hade varit klädsamt. Bertil Murray efterlyser en kyrklig demokrati. Det gör jag också. Det skulle kunna fungera alldeles utmärkt. Som tidigare. Jag vill minnas att biskopen Ragnar Persenius använde sig av samma begrepp i sin bok Nådens budbärare.
Bertil Murray hävdar att den partipolitiska strukturen numera genomsyrar hela systemet. Så sant som det är sagt. Den finns också på lokalplanet och strukturförändringen och den nya tidens kyrkoherdar har sammantaget blivit helt förödande för trons folk inom Svenska kyrkan. Den leder bland annat, som Murray också påpekar, till att man exkluderar folk. Ljuger vill jag tillägga. Kyrkan säger att den inkluderar är den i själva verket exkluderar. Det är inget annat än att ljuga. Ledaren i Kyrkans tidning skriven av Brita Häll är ett utmärkt exempel. På en helsida breder hon ut sig under rubriken: "Homofobi är redan nu omöjligt i Svenska kyrkan" Läs gärna ledaren och begrunda. Vad säger den om alla de som har en annan åsikt? Den artikeln som bäddar för strid i kyrkomötet eftersom den ensidigt vill besluta om vigningskrav för präster. Håll med om att ledaren är ett bra exempel på den hårda och utomordentligt exkluderande tonen inom Svenska kyrkan. Men det är bra att den nu blir synlig.
Det finns en rad klassiska teologiska frågor som inte går att samtala om. Äktenskapet hör dit. Svea rikes lag och Kyrkans tro kraschar fullständigt mot varandra, men tala om det? Nej. Prästvigningarna är en annan sådan fråga där Svenska kyrkan har en helt egen linje. Helt styrd av partipolitiker. Det finns fler exempel.
Karin Perers är centerpartist och ordförande i kyrkomötet och ser inga som helst problem med att kyrkan styrs partipolitiskt. Wanja Lundby-Wedin är vice ordförande i kyrkostyrelsen. Hur kunde hon bli det för övrigt, hastigt och lustig? Är inte hennes meriter politiska?
Jag hoppas att "debattstormen" fortsätter och gör det än tydligare att vi behöver se grundläggande förändringar inom Svenska kyrkan.
I morgon bitti reser jag till Finland för kyrkhelg. Är tillbaka på tisdag. Sov gott!
Lilly Sofia Jönsson verkar vara en mycket klok kvinna. Hon skriver i SvD med jämna mellanrum, deltar i den allmänna kulturdebatten och är tydlig när det kommer till Svenska kyrkans förtjänster och brister. Vi behöver fler sådana röster. Definitivt inte fler jasägare. Sofia Lilly Jönsson frågar hur Svenska kyrkan tänker sig framtiden. "Ska man satsa på att få så många som möjligt att stanna eller ..." Det är samma vägval biskop Thidevall ställde oss inför för många år sedan. Han talade om förvaltarlinjen, anpassningslinjen eller uppdragslinjen. Och även om de går i varandra utgör de ett vägskäl. Kyrkans hus och biskoparna får man nog tillägga för att inte tala om den nya tidens kyrkoherdar satsar helt klart på anpassningslinjen. Men där menar jag att de spelar ett högt spel. Kanske kan Svenska kyrkan vinna viss popularitet för en stund men risken är stor. Den första risken är att kyrkan mister sin sälta. Där är vi nog idag utan överdrift. Den andra är att världen vänder sitt förakt mot kyrkan. Det ser vi början av tror jag. Världen respekterar sann och ärlig tro, men föraktar anpasslingar.
Sofia Lilly Jönsson lyfter en annan stor skiljelinje; partipolitiken. Hon är inte emot demokratin som sådan men det finns olika sorters demokrati och mer direktdemokrati hade varit klädsamt. Bertil Murray efterlyser en kyrklig demokrati. Det gör jag också. Det skulle kunna fungera alldeles utmärkt. Som tidigare. Jag vill minnas att biskopen Ragnar Persenius använde sig av samma begrepp i sin bok Nådens budbärare.
Bertil Murray hävdar att den partipolitiska strukturen numera genomsyrar hela systemet. Så sant som det är sagt. Den finns också på lokalplanet och strukturförändringen och den nya tidens kyrkoherdar har sammantaget blivit helt förödande för trons folk inom Svenska kyrkan. Den leder bland annat, som Murray också påpekar, till att man exkluderar folk. Ljuger vill jag tillägga. Kyrkan säger att den inkluderar är den i själva verket exkluderar. Det är inget annat än att ljuga. Ledaren i Kyrkans tidning skriven av Brita Häll är ett utmärkt exempel. På en helsida breder hon ut sig under rubriken: "Homofobi är redan nu omöjligt i Svenska kyrkan" Läs gärna ledaren och begrunda. Vad säger den om alla de som har en annan åsikt? Den artikeln som bäddar för strid i kyrkomötet eftersom den ensidigt vill besluta om vigningskrav för präster. Håll med om att ledaren är ett bra exempel på den hårda och utomordentligt exkluderande tonen inom Svenska kyrkan. Men det är bra att den nu blir synlig.
Det finns en rad klassiska teologiska frågor som inte går att samtala om. Äktenskapet hör dit. Svea rikes lag och Kyrkans tro kraschar fullständigt mot varandra, men tala om det? Nej. Prästvigningarna är en annan sådan fråga där Svenska kyrkan har en helt egen linje. Helt styrd av partipolitiker. Det finns fler exempel.
Karin Perers är centerpartist och ordförande i kyrkomötet och ser inga som helst problem med att kyrkan styrs partipolitiskt. Wanja Lundby-Wedin är vice ordförande i kyrkostyrelsen. Hur kunde hon bli det för övrigt, hastigt och lustig? Är inte hennes meriter politiska?
Jag hoppas att "debattstormen" fortsätter och gör det än tydligare att vi behöver se grundläggande förändringar inom Svenska kyrkan.
I morgon bitti reser jag till Finland för kyrkhelg. Är tillbaka på tisdag. Sov gott!
3 kommentarer:
Kyrkans tre högsta tjänster: biskop Antje, Karin Peres, Vanja Lundby Vedin, trefaldigt matriarkat i toppen! At
Läsning av ledarsidan i veckans KT fick mig att tänka på den jag först hörde kalla tidningen för "veckans fasa".
Eva H
Man kan ju notera att kyrkan i grunden inte är demokratisk i den meningen att alla dess medlemmar ska få rösta om vad som är den kristna tron eller vilka ordningsregler som ska finnas. Det var inte politiker som bestämde i Apostlarnas kyrka utan apostlarna själva under av den som Jesus utvalt att leda de andra, Petrus.
De lege ferenda borde det vara så även i Svenska kyrkan
Skicka en kommentar