Det är möjligt att många av mina läsare inte vet så mycket om Herrnhutismen. Men eftersom det är dem vi samarbetar med i Albanien, dem som jag besökte häromdagen och eftersom jag fick boken Den glömda kyrkan - om herrnhutismen i Skandinavien som gåva kan jag berätta något.
Vi talar ofta om Martin Luther och reformationen som ägde rum i början på 1500-talet, men är inte lika medvetna om att reformationen föregicks av en för-reformation och en efter-reformation. För-reformationen brukar man härleda till prästen Jan Huss (1371-1415) i Böhmen, nuvarande Tjeckien. Han var en väckelsens man och det uppstod en stor rörelse omkring honom. Han dog martyrdöden 1415. Martin Luther besökte Böhmen och Mähren och lärde sig där en hel del om nödvändigheten av en kyrkans ständiga reformation. Här såg han smågruppernas och hemmens betydelse och menade att det var en bra modell. Men han övergav den senare.
Efter reformationen fortsatte de kristna i Böhmen-Mähren att lida förföljelse och i början på 1700-talet flydde en del av dem till Tyskland. De togs emot av greven Nikolaus Zinzendorf (1700-1760) och fick tillåtelse att slå sig ner på hans ägor. Han var själv en from människa och lärde känna de väckelse kristna. De kunde bygga upp ett eget samhälle på hans mark vid foten av berget Herrnhut som betyder "Herren beskyddar" oss. År 1727 formaliserade de sin gemenskap, antog vissa ordningar och kallade sig för "Neue Brudergemeine", på latin "Unitas Fratrum". Namnet angav att de vill vara pånyttfödda kristna och att de ville leva i fred och endräkt. Gemenskapen som snart blev till en rörelse hade den ständiga bönen och missionen i centrum. Under andra halvan av 1700-talet hade de stora framgångar i Skandinavien med tiotusentals anhängare. Rörelsen sägs ha fått allra störst betydelse i Sverige!
Boken bär rubriken Den glömda kyrkan av det enkla skälet att trots att den är den kanske mest inflytelserika rörelsen i svenska kristenhet åtminstone från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet har den knappt uppmärksammats av svenska forskare. Intresset har, som det heter i boken, varit förbluffande svalt.
I svensk forskning beskrivs herrnhutismen som en sekt trots att den redan från början var en suverän kyrka, en reformerad kyrkobildning. Det rätta namnet är som sagt "Neue Brudergemeine" och i den engelsktalande delen av världen "The Moravian Church". Moravian eftersom förfäderna kom från Mähren. De benämns i England kort och gott för "Brethren" och i Sverige där det för närvarande finns två församlingar. De heter för "Brödraförsamlingen" i Göteborg och i Stockholm. Kärt barn har som bekant många namn.
Ändå går de i Sverige oftast under beteckningen herrnhutare, ett namn som redan från början var ett öknamn. Zinzendorf själv förstod gemenskapen som härstammande från den allmänneliga kyrkan och var noga med att bevara den apostoliska successionen och ämbetet. När Zinzendorf förstår att folk hånar gemenskapen genom att kalla dem herrnhutare skriver han i ett brev:
Om de på grund av den apostoliska successionen, och eftersom vi predikar Frälsaren, vill kalla oss Herrnhutare, kommer vi att bära det namnet med skam.
Man kan därför fråga sig varför svensk forskning redan från början lärt sig att använda beteckningen herrnhutare. Det finns inte mycket att läsa om bröderna och deras historia i svensk kyrkohistoria. Det som står är kortfattat och ofta negativt. En svensk kyrkohistoriker beskriver dem som överdrivna och osmakliga, mångordiga och vulgära.
Sannolikt var den berömda svenska avundsjukan och enkelspårigheten på plats redan på 1700-talet. Vi var ett enhetssamhälle, med en monopolistisk statsreligion där andra åskådningar var förbjudna. Det var i den meningen inga goda frukter som kom ur den svenska reformationen. Redan 1742 erkändes Brödrakyrkan som en laglig kyrka i England, i Preussen och Nederländerna. Sju år senare också i Sachsen.
När jag första gången kom att besöka Tirana i Albanien hade Bröderna, eller Herrnhutarna som vi idag säger utan bismak, ifrån Danmark anlänt. Vill du läsa om deras mission ska du klicka här. Det var en herrnhutisk präst som hjälpte igång albanerna med en bönegrupp år 1993. Kari och jag var nere första gången 2007 tillsammans med några vänner från Värnamo församling och sedan dess har vi varit nere varje år för att bidra på olika sätt. Församlingen i Tirana kallar sig för en evangeliska-luthersk / herrnhutisk församling, men de ingår i det världsvida herrnhutiska nätverket där Jörgen Böytler från Danmark är ordförande och även deras pastor.
Det var gott att få samtala med vännerna i Göteborg här om dagen och nu får vi se hur arbetet ska gå vidare. Jag är själv delaktig i de ledarseminarier vi nu håller tre gånger per år och räknar med att åka ner efter nyår eller fram på våren 2017.
Vi talar ofta om Martin Luther och reformationen som ägde rum i början på 1500-talet, men är inte lika medvetna om att reformationen föregicks av en för-reformation och en efter-reformation. För-reformationen brukar man härleda till prästen Jan Huss (1371-1415) i Böhmen, nuvarande Tjeckien. Han var en väckelsens man och det uppstod en stor rörelse omkring honom. Han dog martyrdöden 1415. Martin Luther besökte Böhmen och Mähren och lärde sig där en hel del om nödvändigheten av en kyrkans ständiga reformation. Här såg han smågruppernas och hemmens betydelse och menade att det var en bra modell. Men han övergav den senare.
Efter reformationen fortsatte de kristna i Böhmen-Mähren att lida förföljelse och i början på 1700-talet flydde en del av dem till Tyskland. De togs emot av greven Nikolaus Zinzendorf (1700-1760) och fick tillåtelse att slå sig ner på hans ägor. Han var själv en from människa och lärde känna de väckelse kristna. De kunde bygga upp ett eget samhälle på hans mark vid foten av berget Herrnhut som betyder "Herren beskyddar" oss. År 1727 formaliserade de sin gemenskap, antog vissa ordningar och kallade sig för "Neue Brudergemeine", på latin "Unitas Fratrum". Namnet angav att de vill vara pånyttfödda kristna och att de ville leva i fred och endräkt. Gemenskapen som snart blev till en rörelse hade den ständiga bönen och missionen i centrum. Under andra halvan av 1700-talet hade de stora framgångar i Skandinavien med tiotusentals anhängare. Rörelsen sägs ha fått allra störst betydelse i Sverige!
Boken bär rubriken Den glömda kyrkan av det enkla skälet att trots att den är den kanske mest inflytelserika rörelsen i svenska kristenhet åtminstone från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet har den knappt uppmärksammats av svenska forskare. Intresset har, som det heter i boken, varit förbluffande svalt.
I svensk forskning beskrivs herrnhutismen som en sekt trots att den redan från början var en suverän kyrka, en reformerad kyrkobildning. Det rätta namnet är som sagt "Neue Brudergemeine" och i den engelsktalande delen av världen "The Moravian Church". Moravian eftersom förfäderna kom från Mähren. De benämns i England kort och gott för "Brethren" och i Sverige där det för närvarande finns två församlingar. De heter för "Brödraförsamlingen" i Göteborg och i Stockholm. Kärt barn har som bekant många namn.
Ändå går de i Sverige oftast under beteckningen herrnhutare, ett namn som redan från början var ett öknamn. Zinzendorf själv förstod gemenskapen som härstammande från den allmänneliga kyrkan och var noga med att bevara den apostoliska successionen och ämbetet. När Zinzendorf förstår att folk hånar gemenskapen genom att kalla dem herrnhutare skriver han i ett brev:
Om de på grund av den apostoliska successionen, och eftersom vi predikar Frälsaren, vill kalla oss Herrnhutare, kommer vi att bära det namnet med skam.
Man kan därför fråga sig varför svensk forskning redan från början lärt sig att använda beteckningen herrnhutare. Det finns inte mycket att läsa om bröderna och deras historia i svensk kyrkohistoria. Det som står är kortfattat och ofta negativt. En svensk kyrkohistoriker beskriver dem som överdrivna och osmakliga, mångordiga och vulgära.
Sannolikt var den berömda svenska avundsjukan och enkelspårigheten på plats redan på 1700-talet. Vi var ett enhetssamhälle, med en monopolistisk statsreligion där andra åskådningar var förbjudna. Det var i den meningen inga goda frukter som kom ur den svenska reformationen. Redan 1742 erkändes Brödrakyrkan som en laglig kyrka i England, i Preussen och Nederländerna. Sju år senare också i Sachsen.
När jag första gången kom att besöka Tirana i Albanien hade Bröderna, eller Herrnhutarna som vi idag säger utan bismak, ifrån Danmark anlänt. Vill du läsa om deras mission ska du klicka här. Det var en herrnhutisk präst som hjälpte igång albanerna med en bönegrupp år 1993. Kari och jag var nere första gången 2007 tillsammans med några vänner från Värnamo församling och sedan dess har vi varit nere varje år för att bidra på olika sätt. Församlingen i Tirana kallar sig för en evangeliska-luthersk / herrnhutisk församling, men de ingår i det världsvida herrnhutiska nätverket där Jörgen Böytler från Danmark är ordförande och även deras pastor.
Det var gott att få samtala med vännerna i Göteborg här om dagen och nu får vi se hur arbetet ska gå vidare. Jag är själv delaktig i de ledarseminarier vi nu håller tre gånger per år och räknar med att åka ner efter nyår eller fram på våren 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar