tisdag, augusti 30, 2016

Kyrkans beståndsdelar

I morgon, tidigt i morgon 06.47, reser jag till Göteborg för att träffa herrnhutare. Vi ska ha ett sammanträde om vår mission i Albanien. Sedan mer än tio år tillbaka har Värnamo församling engagerat sig för att stödja arbetet i Albanien. Vi började med ungdomsläger och det har sedan bara utvecklats. Men det är herrnhutare i Danmark som är huvudsponsorer, sedan kom vi in och sedan herrnhutarna i Göteborg. Det blir första gången vi träffas alla tillsammans. Lite extra spännande för mig eftersom Värnamo pastorat har hoppat av arbetet. Så får vi se hur vi ska kunna gå vidare med detta viktiga arbete. 

I en tidigare blogg återgav jag något av den undervisning vi nu har påbörjat i koinonian, den om Kyrka, kyrka och församling med betoning på gemenskapen. Du hittar den på bloggen genom att klicka här. I fredags plockade jag upp tråden och fortsatte. 

När vi ska tala om kyrkan måste vi bestämma oss för vilken utgångspunkt vi har. Som det ser ut i Svenska kyrkan av idag utgör ramlagen utgångspunkten. Svenska kyrkan ska vara öppen, demokratisk och territoriell. Det är inte den utgångspunkten jag har eller vi ska ha. Vår utgångspunkt måste vara teologisk, inte politisk. I korthet konstaterade vi att Gud utvalt åt sig ett "rike av präster och ett heligt folk", 2 Mos 19:6, se också 5 Mos 7:6 och sedan i 1 Petr 2:9. Detta är Israels folk och det som gör det till ett heligt folk är att Herren är mitt ibland dem. Herren är med dem när de samlas till gudstjänst och när de samlas till krig. Han är alltid med dem. Denna samling kallas på hebreiska qahal, ett ord som bara kan användas om Israels folk och inga andra folk. Detta folk ska vara Guds "utställningsmonter" i världen. 

MEN det finns ett problem och det är synden. Synden förstör allt. Profeterna inte bara påtalar detta utan lovar också att Herren en dag ska ta bort synden och ett nytt förbund ska uppstå. Detta förbund är ett försonat förbund beseglat med Jesu Kristi blod. I evangelierna används ordet Kyrka, kyrka eller församling endast två gånger, Matt 16:18 och 18:17. När vi lär känna Jesus förstår vi att han samlar till sig ett försonat folk, ett nytt qahal. Men förutom att språket nu har blivit grekiska och vi måste ha ett annat ord än det hebreiska qahal, måste vi också ha ett annat ord eftersom vi inte längre talar om det etniska Israel. Det grekiska ordet är ekklesia, som användes för att "kalla folk ut ur husen" till "samlingsplatsen på torget". För oss betyder det att vi kallats ut ur synden till rättfärdigheten, från mörker till ljus eller till Kristus Jesus. Vi tas upp bland Guds folk, i Kristi kropp och blir stenar i Andens tempel. Detta är nu min/vår utgångspunkt för talet om Kyrkan, kyrkan eller församlingen, se Hebr 12:22-24.

Bo Giertz skrev konfirmandboken Grunden. I den avbildas det himmelska Jerusalem och från den strålar det ner mot jorden. Det som strålar ner är Ordet och sakramenten och där de tas emot uppstår församlingen!

Herren tar församlingen ur Kristi sida på Golgata kors. Ur Jesus sida kommer liv, det vill säga vatten och blod. Dessa nådemedel föder människorna så att den nya ekklesian, den nya kroppen, får liv. När den nya kroppen, de 120 var församlade på Pingstdagen bekräftade Gud församlingens rätt genom att blåsa i in sin Ande och så fick kyrkan liv!

Kyrkans beståndsdelar

När vi läser om den nya kroppen i Apg 2:42 "De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna ..." förstår vi hur f Gunnar tänker när han talar om kyrkans beståndsdelar. För att en församling ska vara en församling i allmänkyrkligt mening krävs:

Ordet (Kristi lära)
Sakramenten (Kristi liv)
Ämbetet (en förvaltare)
Församlingen (trons mottagare)

Orden inom parentesen är mina förklaringar. Mer än så kan jag inte återge just i kväll, men jag ska återkomma med fortsättningen, visa på Kristi lära och säga mer om sakramenten när koinonian samlas nästa gång. Då blir det förresten en öppen undervisningsdag på detta tema, lördagen den 24 september. Tanken är att ge en översikt och att skapa en förståelse för kyrkans beståndsdelar.

måndag, augusti 29, 2016

... långa och ändå korta.

Idag har vi kört bil, mycket bil. Ungefär 60 mil. Första stoppet var i Linköping och besöket hos läkaren på Linköpings Universitetssjukhus. Det var goda besked. Röntgenbilderna visar att läkningen fortgår. Brottet på överarmen har inte läkt sedan olyckan, men efter operationen för 6 månader sedan har läkningen satt igång. Och det var bättre nu är för tre månader sedan. I praktiken är jag färdigbehandlad. För även om det kan bli lite bättre så finns inget mer att göra. Om ytterligare sex månader i mars 2017 är jag definitivt färdig. Då vidtar arbetet med försäkringsfrågorna. Det ser jag fram emot.

Sedan åkte vi vidare till Katrineholm för att hälsa på mor, 93 år. Hon var svag när vi begravde far efter att ha vakat och skött honom in i det sista, men efter begravningen och sedan en tid tillbaka sover hon bättre och har återfått krafter. Vi hade en mycket god stund tillsammans.

Väl hemma igen fick jag ägna en stund åt att gå igenom dagens telefon och mail. Jag har ingen mobil längre utan träffas via hemtelefon och mail. Jag hade ett hyfsat långt samtal med en kollega om läget i pastoratet. Inte så upplyftande tyvärr. Vidare ville Kent rapportera om planeringen inför den ekumeniska lovsångsgudstjänsten. Vi får ta det imorgon. Sedan fick jag en förfrågan om att leda en resa till Israel. Har inte bestämt mig men det var några år sedan jag var så det är kanske dags igen. Följer ni med då?

Så har jag tittat igenom ett utkast för att fira mässa i hemmen. Mycket intressant måste jag tillstå. Vi får se vart det tar vägen. Det finns en hel del platser i Sverige där det är svårt att fira en rätt mässa och det finns själar som är i nöd. Jag önskar mycket att antalet koinonior kan växa ut. De behövs och kommer att behövas än mer framöver. Visst finns det mässor att gå till men det de som går vill inte bara att sakramentet förvaltas rätt utan de vill också känna sig välkomna och få erfara att det finns en gemenskap värd namnet. Jag menar en stabil gemenskap, en som inte bara är tillfällig eller sluten för att tala med biskop Modéus.

Sedan var det någon som ringde ganska sent men Kari sa att personen får återkomma i morgon på förmiddagen. Som ni ser sitter jag inte sysslolös på dagarna. Faktum är att det är lättare för mig att fungera som präst efter att jag har slutat min anställning där jag upplevde det som att jag reducerades till tjänsteman. Nu kan jag göra det som är prästens kallelse och stora delar av hösten är nu bokad. Jag får väl se till att vara hemma också för att be, läsa och skriva. Ibland är dagarna långa och ändå korta.

Nu ska jag sova gott förhoppningsvis utan blixt och dunder som var fallet natten till idag. Sov gott och på gjensyn i morgon.

söndag, augusti 28, 2016

Nydala klosterkyrka.

Idag har jag suttit några timmar med Romarbrevet. Det blir en fortsättning på de förklaringar jag redan har haft. Ska om 10 dagar börja med Rom 9-11, den tredje huvuddelen och en mycket spännande del eftersom den handlar om Israels återupprättelse. Jag är extra motiverad eftersom jag ska ge fem bibelförklaringar i Vrigstad under hösten 5 x 2 timmar över just de kapitlen. Det är Missionsförsamlingen och Pingstförsamlingen som tillsammans arrangerar dessa förklaringar med start 18 september vill jag minnas.

Egentligen hade jag tänkt gå på ekumenisk gudstjänst här i Värnamo på förmiddagen. Jag gick ut på nätet för att få lite mer information. Men det visade sig att Missionskyrkan inte skulle vara med. De hade egen förmiddagsgudstjänst samtidigt. Den Romersk-katolska församlingen var inte med eftersom det skulle firas nattvard. Pingstförsamlingen hade inte annonserat någon ekumenisk gudstjänst på sin hemsida. Jag känner väl till det ekumeniska läget i Värnamo och tappade uppriktigt sagt lusten. Det blev studium av Romarbrevet i stället och senare en mässa i Nydala klosterkyrka, något jag inte ångrat.

På eftermiddagen var det dags för fotboll. AIK spelade mot Bajen. Slutresultatet 0-0 får vi tills vidare vara nöjda med. Det tror jag inte AIK var som nu tappar till toppen.

Kl 18 var det så dags för högmässa i Nydala klosterkyrka. den gamla klosterkyrkan från år 1143 är fantastisk. När jag är där kan jag verkligen uppleva att vi so kristna har våra rötter genom historien. Här i klosterkyrkan befinner jag mig plötsligt i tiden långt före reformationen. Det var på den tiden det bara fanns en kyrka i vårt land, den allmänneliga! Plötsligt kom 14 söndagen till sin rätt eftersom Evangeliebokens rubrik är just Enheten i Kristus.

Nu ä'r det dags att dra sig tillbaka. I morgon reser Kari och jag till Linköpings Universitetssjukhus och min förhoppning är nu att att jag ska få beskedet; färdig behandlad! Vi får se. Sedan reser vi till Katrineholm och besöker mor innan vi reser tillbaka till Värnamo.

Det är fantastiskt att kunna leva sina dagar mer fritt och spontant, Och att kunna välja var man vill fira sin Högmässa. Den tillfälliga gemenskapen som högmässan är har vi ju vart vi än kommer, med alla kristna. Och den mer stabila gemenskapen har vi snarare i vardagens liv än i söndagens. Jag tror vi var 12 personer, men jag känner dem all. Men tänk bara att få komma till Nydala klosterkyrka.

lördag, augusti 27, 2016

Konflikten skjuter fart

Det har blivit allt tydligare med åren att Svenska kyrkan lider av en grundläggande svår och djup konflikt. Debatten om mitt kors eller för all del om deltagandet i Pride-festivaler är tecken på något betydligt allvarligare. Det allvarligare är att saltet mister sin sälta. Det är sant att kyrkan alltid levt i relation till statsmakterna. Ibland har kyrkan varit den starkare parten och andra gånger staten. Ibland har stridigheter blossat upp för att sedan lägga sig. Och så går tiden. Det som händer sedan staten och Svenska kyrkan reglerade sin relation i "Lag om Svenska kyrkan" är att staten gör om Svenska kyrkan inifrån.

Det är fel att säga att kyrkan har skilts från staten. Men så sägs det när lögnen ska presenteras som en sanning. För det är just en lögn menar jag. Sanningen är att staten har tagit över Svenska kyrkan genom sina politiker. Dag Sandahl som för övrigt hade en artikel i tidningen Världen idag häromdagen, du kan läsa den genom att klicka här, hade i en av sina bloggar en träffande bild. Han frågade sig hur det kunde komma sig att så få personer kunde tillåtas styra hela Svenska kyrkan. En fråga vi alla ställer oss. Sandahl jämförde kyrkan med en båt. Vid rodret sitter de som styr, men i båten sitter de många som ror. Bilden säger att många (anställda, förtroendevalda och frivilliga) ror allt vad de orkar, duktigt och uthålligt, MEN det är andra som styr. Bilden är förskräcklig om det betyder att det är just alla dessa roddare som i rask takt för båten åt fel håll utan att kunna göra någonting åt att det går åt fel håll. Bilden är som sagt träffande och ledsam. Folk vill så väl men det blir fel.

"Lagen om Svenska kyrkan" säger att Svenska kyrkan ska vara öppen, demokratisk och territoriell. Fel, fel och åter fel. För det första är inte Kristi kyrka öppen för alla och allt. Tvärtom har kyrkan till exempel i alla tider exkommunicerat folk som inte ska vara med vid nattvardsbordet. Genom statens skrivning och styrning har det nu blivit en kriminell handling att neka någon rätten till kyrkan. Jag väljer att avstå från exempel. För det andra styrs inte kyrkan med demokrati. Jesus Kristus, hans befallningar och sätt att tillsätta tjänster är avgörande. Även om inte alla i kyrkomötet är partipolitiker är det ändå partipolitikerna som är i majoritet och som vinner varenda omröstning. För det tredje är kyrkan inte längre territoriell i praktiken. Territorialförsamlingen är en illusion. Folk går väl i kyrkan var de vill! Själv var jag i Rydaholms kyrka förra söndagen. I storstäderna reser folk kors och tvärs. Det finns väl ingen kyrkoherde som på allvar kan tala om sitt territorium. Det kunde man förr när folk inte var så rörliga. Men det är en svunnen tid. För mig är det närmast ett mysterium att staten kan stifta en sådan lag de gjort, men som sagt staten sitter vid rodret. Röstningen för vigsel av homosexuella är ett tydligt exempel på ett politiskt beslut. Ja, men säger någon det är ju kyrkomötet som tagit beslutet. Jag svarar genom att påstå att det är samma partier i riksdag och kyrkomöte. Visst det finns en viss debatt, några reservationer etc, men vad hjälper det? Riksdagen har ju bestämt att kyrkan är öppen. Då kan väl inte kyrkomötet stänga?

Folkkyrkans tid är över även om de styrande gör vad de kan för att dölja det. Endast en liten bråkdel av befolkningen röstar och än färre kommer till gudstjänsten. Jag gnäller inte. Bara konstaterar. Men så sluta då tala om alla medlemmar! Eller omdefiniera kyrkan till att vara en religiös institution, statens förlängda arm, moralens väktare, miljöns förkämpar eller vad du vill, men inse att villkoren för Svenska kyrkan ser helt annorlunda ut efter år 2000.

Så har jag i korthet beskrivit den underliggande konflikten. Det är denna som kommer till uttryck i arbetet med kyrkohandboken, resorna till utlandet på medlemmarnas bekostnad, det ensidiga ställningstagandet i Mellanöstern, oviljan att erkänna folkmord, reaktionerna på mitt kors och så vidare. Listan kan göras lång. Dessa exempel är kännetecken på en kyrka som är djupt splittrad i sin identitet. Jag är glad när detta blir synligt, men ledsen över att inte kunna se någon lösning på problemet. I alla fall inte med den nuvarande "Lagen om Svenska kyrkan".

Nu är kyrkan att jämföra med vilken arbetsplats som helst. Kyrkoherden blev chef eller VD och övriga anställda inklusive övriga präster blev tjänstemän. Det här är en utveckling som blir svår att göra något åt. Samtidigt är ingenting omöjligt för Gud trots att konflikten skjuter fart.


fredag, augusti 26, 2016

Konflikten inom Svenska kyrkan

Klockan börjar bli mycket. Hon är snart 23.00 och det kanske är dags för sängen. Jag har suttit på balkongen senaste timmen och pratat med Kari. Vilken underbar kväll. En riktig sommarkväll. Kari läser Jungfrumark av Peter Halldorf och jag märker att hon fascineras av ökenfäderna. Det var för övrigt den boken som gav upphov till den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby. Jag får väl läsa den efter henne.

Själv har jag varit hemma hos Ronny och Anita på storsamling. Jag fortsatte undervisningen om Kyrkans väsen. Tanken är att den ska gå över i undervisning om kyrkans beståndsdelar och sedan också om kyrkans kännetecken. Lägg märke till att jag skriver kyrkan med stort K eller med litet k. Den förra stavningen syftar på Sions berg, det himmelska Jerusalem, församlingen med de förstfödda som har sina namn skrivna i Livets bok. Denna Kyrkan är min utgångspunkt för undervisningen om kyrkan, den jordiska kyrkan, som jag i god ordning stavar med litet k. Kan tyckas som en detalj, kanske till och med en onödig sådan, men i själva verket avslöjar stavningen hela teologier.

Vi hade en underbar kväll hos Ronny och Anita. Jag är så tacksam för koinonian och de storsamlingar vi sedan många år har sista fredagen i varje månad. Nu håller vi på att sopa fram grunden Jesus Kristus eftersom "en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd". Jag tänker lägga ut kvällens undervisning här på bloggen men inte i kväll och knappast i morgon. Kanske inte heller på måndag eftersom Kari och jag är borta hela måndagen, men på tisdagen. Vi får se.

Debatten på Opinion live i går kväll imponerade inte på mig. Jag tror att den är ett symptom på något mycket allvarligare, att det finns en djup spricka inom Svenska kyrkan. Det har jag trott i många år, men den har förvärrats. Frågan är om den nu inte är omöjlig att överbrygga. Jag är böjd att tro det. När denna insikt, inbillad eller verklig, når mig på lokalplanet blir det svårt för mig att vara kvar. Här är en del av orsaken till att jag sagt upp mig.

Men i eländet inom Svenska kyrkan finns det samtidigt något som gläder mig. Det gläder mig att konflikten kommer till ytan, att den blottläggs, för hur ska vi annars kunna se positivt på framtiden? Det har hänt mer än en gång att jag tvivlat på mig själv när jag skrivit kritiska bloggar. Och varje gång som jag har rannsakat mig, efter påstötningar från överheten, har jag kommit till den slutsatsen att jag måste fortsätta att klaga. Om inte för min egen skull så för andras skulle, ja, för Guds skull. Nu när jag slutat min tjänst behöver jag inte bry mig på samma sätt. Nu kan jag ägna kraft åt att predika, undervisa och bry mig om koinonian och dess utveckling. Anställningen inom Svenska kyrkan ligger bakom mig. Andra får ro båten som styrs åt fel håll!

Nu är jag glad för att konflikten inom Svenska kyrkan börjar bli synlig. Självklart är jag delad. Jag är ledsen för att överheten övergett och överger Svenska kyrkan sådan hon är enligt sin egen bekännelse. Där förblir jag gärna. men jag är glad över att villfarelserna och falskspelet kommer upp till ytan. Jag tror jag får skriva mer om det i morgon kväll.

Själv kan jag fortsättningsvis ägna mig åt att "bygga upp" och även om det får bli utanför organisationen behöver det inte bli mot organisationen. Organisationen Svenska kyrkan är för närvarande tämligen ointressant. Det finns viktigare saker att ägna sig åt som kristen.

torsdag, augusti 25, 2016

Korset är en dårskap för dem som går förlorade

Har just stängt av TV:n eftersom jag fick avsluta dagen med att se Opinion Live på SvT. Där debatterades solidaritetskampanjen "Mitt kors", Tydligen har närmare 10 000 personer gått med i Facebook-gruppen för att visa sitt stöd för förföljda kristna. Inte en dag för tidigt skulle jag vilja påstå. Men så finns det tydligen folk inom Svenska kyrkan, också i Kyrkans Hus i Uppsala, som varnar för att kampanjen väcker onda krafter till liv, till och med påstår att kampanjen skulle kunna leda till ett religionskrig.

Ärligt talat orkar jag inte argumentera i saken som för mig är så självklar. Från det att jag konfirmerades som 13-åring började jag bära mitt kors. Efter prästvigningen har jag mest burit prästkrage, men kanske skulle jag införskaffa ett kors igen. Korset är mer än ett smycke. Det är en symbol för denna världens död. Kanske låter det obehagligt men för den initierade handlar det om hur Jesus Kristus utsätts för denna död som senare visade sig vara försoningen för hela världens skuld. Det är därför en underbar symbol för oss kristna som alla borde bära. Det är en gåta hur Kyrkans Hus kan ifrågasätta korsets mening.

Men, sa någon under debatten, vi ska inte använda korset som ett varumärke, som ett redskap i en kulturkamp. Det har utförts så många missgärningar i korsets namn. Ett sådant missbruk ska väl inte få oss att sluta tala om korset, dess betydelse och kraft, säger jag. Nä, jag tror att det finns ett annat skäl, ett som aposteln Paulus skriver om i 1 Kor 1:18:

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.

Men det är klart att det är allvarligt om de anställda i Kyrkan hus inte har förstått talet om korset. 

söndag, augusti 21, 2016

Högmässa, Nepal och Bajen

Vilken underbar dag! Den har varit så välsignad från början till slut. Jag ska berätta.

I morse åkte jag till Rydaholms kyrka för att gå till högmässan där. Det har inte varit möjligt tidigare. Där finns två goda präster och om det var f Thomas eller David spelar mindre roll. Tjänstgörande präst gör inte högmässan men det är inte obetydligt heller med tanke på att prästen ska förklara Evangeliet och genom Guds nåd förmedla något till dem som närvarar. Det visade sig vara Thomas som celebrerade. Efter läsningen av evangeliet undervisade han utmärkt och talade om Jesus från början till slut. Han vittnade också om korsets avgörande betydelse. Texten var hämtad från Matteus 5:38-48 där Jesus citerar från Skriften "Öga för öga och tand för tand". Det citatet löpte som en tråd genom undervisningen och det är fler än en präst som gått bet på detta för oss västerlänningar svåra avsnitt. Thomas förklarade att det är Synden som orsakar allt elände i världen. Det är lysande. Vi kan knappast få en bättre förklaring på det så kallade teodicé-problemet. Det är synden som är problemet, inte Gud!

När Gud gav lagen satte han en gräns för det onda. "Öga för öga och tand för tand", - så ser den gräns ut som är satt. Syndens lön är döden, citerade Thomas från aposteln Paulus. Sedan kom talet om korset som den absolut sista gränsen. Där på Golgata slutar allting och där på Golgata vänder Gud allt till seger. Där får synden sitt slut. Synden besegras och någonting nytt föds.

Det kanske inte förvånar mig att det var mycket folk i kyrkan. Om upp till 20 personer är många på en högmässa på landet fick jag förstå att det tredubbla antalet gudstjänstfirare hör till vanligheten i Rydaholm.

När nattvardens gudstjänst började steg f Dag fram och assisterade. Det var en glad överraskning för mig och efter högmässans slut kunde vi informera varandra om ett och annat över en kopp kaffe. Jag åker gärna till Rydaholms kyrka fler gånger.

Kari var hemma av den orsaken att vi vid middagstid fick besök av Mirijam Berg. Jag tror jag har nämnt om henne tidigare, denna fantastiska kvinna som levt nästan 20 år i Nepal och startat ett enastående arbete. Hon kom ner för att arbeta som sjuksköterska på uppdrag av en norsk missionsorganisation. Efter några år stod det klart för henne att här fanns ett enormt behov av själavård bland de tusentals nepaleser som kommit till tro på Kristus. På 50 år har mer än två miljoner kommit till tro. Detta krävde att Mirijam skaffade sig en teologisk utbildning och en själavårdsutbildning. Sagt och gjort. Hon reste hem och skaffade sådan för att sedan återvända och starta Bethesda International Language and Leadership Development Centre. Du kan se deras hemsida genom att klicka här. Hon har varit mån om att förankra arbetet bland nepaleserna själva. Hon är idag den enda vita människan i styrelsen som för övrigt består av bara nepaleser. Vilka historier fick vi höra till lunchen! Och vilka hjältar har vi inte i Guds rike!

Kari och Victor har varit nere två gånger efter olyckan och nu verkar det som att nepaleserna vill att de kommer ner igen under senhösten. Victor kan hjälpa dem med affärsplanen, finansieringen och en del annat. Samtidigt kommer Kari och han att kunna besöka två andra mer affärsinriktade arbeten de tidigare varit i kontakt med. Detta tillsammans med den pastorsutbildning jag själv är inblandad i gör att familjen Sunnliden nu är kraftigt engagerade i Nepal. Må Gud beskydda och leda oss fortsättningsvis.

Sedan gick en dröm i uppfyllelse. Hammarby besegrade IFK Göteborg med 2-0 efter en strålande insats. De var väl värda segern och har genom den fått viss distans till bottenlagen. Hammarby ligger 10:a, och har sex lag efter sig. Men det kan svänga snabbt så det blir en spännande höst.

Kennedy har just slagit in en frispark, en riktig kanon, bakom
IFK Göteborgs målvakt som var chanslös.

Mirijam och hennes syster Viola hade med sig en påse nyplockade kantareller. Och eftersom Kari har brutit handleden blev det min uppgift att sopa dem rena eller vad det heter. Men jag tycker om kantareller så det var kärt besvär. Vilken underbar dag!

Efter väl förrättat verk får jag försöka läsa färdigt ännu en kriminalroman.

lördag, augusti 20, 2016

Bibel, tradition och liturgi!

När jag först läste Anders Gerdmars bok uppfattade jag den inte som ett försvarstal för Livets ord utan som ett sätt att ställa två olika bibelsyner mot varandra. Han skrev boken för att tydliggöra och vägleda människor i allmänhet. Men det är möjligt att boken främst riktar sig till Livets-ordare.

I går på vägen hem från Bjärka-Säby blev det ganska uppenbart att boken är skriven utifrån situationen på Livets ord i och med att tidningen DAGEN ställt frågor till Ulf Ekman och Joakim Lundquist och att Bengt Malmgren kommenterade. Det gör inte boken sämre men ett något annat ljus kastas över den.

Ulf Ekman gav uttryck för, trots att han inte läst boken, att Anders Gerdmar "vrider klockan tillbaka" med sin bok. Jag förmodar att Ulf menar att Gerdmar som nu ger uttryck för Sola scriptura-principen väcker den hopplösa diskussionen om hur Bibeln inspirerats av Gud till liv igen. Den där läran som också gjorde begreppet fundamentalism till ett skällsord. Jag har svårt att tänka mig att Ulf ifrågasätter Bibelns inspiration eller auktoritet. Nej, det är själv pajkastningen som väcks till liv. (Rätta mig om jag har fel.) Nu tror jag inte det kan bli så därför att saken som i och för sig är viktig ligger inte rätt i tiden. Det är inte bibelsynen som behöver diskuteras så mycket som traditionen.

Jag lägger märke till att Gerdmar inte direkt går emot traditionen även om det kan tolkas så. Han talar inte vad jag minns så mycket om obibliska läror som om efterbibliska. Att läran om till exempel ämbetet är efterbiblisk behöver inte betyda att den är obiblisk. Lika lite som läran om Treenigheten eller Kristi natur. Självklart är inte Gerdmar emot dessa apostoliska läror utan han finner dem i Bibeln.

Om jag får ge en synpunkt på Gerdmars bok, en reflektion till nästa upplaga skulle jag råda honom till att inte dra skiljelinjen mellan Romersk-katolska kyrkan och de evangelikala med hjälp av synen på Bibeln. Det kan finnas skäl och exempel på att det är rätt, men det som är mer åtskiljande än något annat och mer plågsamt för ekumeniken är den Romers-katolska kyrkans jurisdiktion. Det vill säga att den har gett sig själv företräde. Som Joakim Lundquist säger i intervjun: om man talar om sig själv som den rätta kyrkan har man samtidigt sagt något om de andra. De andra andra kan då inte vara lika rätta. Här ligger det större problemet. Under flera hundra år var den Romersk-katolska kyrkan inte den enda rätta. Även om den går tillbaka på Jesu ord till Petrus så härleder andra kyrkor som de ortodoxa, de gammal-katolska eller varför inte den Nordisk-katolska, också sitt ursprung till Jesus och Petrus. De lutherska kyrkorna grundar sig inte på Luther utan på Bibeln. Den Romersk-katolska har blivit den enda rätta med hjälp av den politiska utvecklingen.

Kari och jag var i Bjärka-Säby i går. Det påminner mig nu om den österländska traditionen som inte stannar vid Bibeln, inte ens vid traditionen utan gör dem båda närvarande i liturgin! Gud själv blir närvarande i den gudstjänst där Ordet läses, församlingen tror och när människorna delar brödet och vinet som är Kristi kropp och blod med varandra. Jag måste erkännas att jag fascineras av tanken att tänka på tre källor - Bibeln, Traditionen (Bekännelsen) och Liturgin! De tre ger ett starkare perspektiv på saken.

Det är inte bra att spela ut dessa mot varandra. De ska tvärtom vara samstämmiga. Vi får bjuda på att olika kyrkor och samfund uppfattar saker och ting olika, men vi behöver lära oss att känna igen Kristus i varandra.

När jag gör mig till tolk för Bjärka-Säby påminns jag om Peter Halldorfs ord att vi inte söker enhet under påven, utan med påven.

Tänk om kyrko och samfund, kristna i gemenskap, kunde först känna igen, sedan erkänna  och gestalta kristen enhet. Är inte det en vision? Bibel, tradition och liturgi!

fredag, augusti 19, 2016

Bjärka-Säby

I dag har Kari och jag varit på Bjärka-Säby för att tala framtid. Med ett mer än 40-årigt perspektiv menar vi båda att vi ser underströmmar i svenska kristenhet som väcker hopp. I någon tidigare blogg frågade jag om det finns människor ibland oss som bär vårt katolska (allmänkyrkliga) arv vidare och efter den här dagen vill jag gärna påstå att den ekumeniska kommuniteten på Bjärka-Säby har den ambitionen. Det som gör kommuniteten extra intressant är just det ekumeniska anslaget. Halldorf påminde om att biskopen Manfred Björkquist var den förste biskopen som predikade i Filadelfia, Stockholm. Det var då som Lewi Pethrus sa att pingströrelsen skulle betraktas som en förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Det höll han också fast vid till sin död. Lewi Pethrus var i den meningen en sann ekumen.



När vi kommer till pingstpastorn Peter Halldorf har vi kommit in i en annan tid och därmed andra förutsättningar. Sverige har blivit en del av Europa. Perspektivet har vidgats. 1979 verkade Peter som pingstpastor i Linköping och samma år fick församlingen erbjudande om att ta över Nya Slottet i Bjärka-Säby. För att göra en lång historia kort blev det så och en av nyckelfigurerna i detta sammanhang var Margareta Ekman boendes i Värnamo och dotter till en av ägarna av slottet. En annan huvudfigur var eller rättare sagt blev biskopen Manfred Björkquist. Det fanns därmed något öppet, ekumeniskt i luften redan från början.

När Peter hade skrivit den lilla boken Jungfrumark började unga människor höra av sig och efterlysa den sorts andlighet som beskrevs i boken. Så föddes tanken att låta Nya Slottet få bli en plats som kan ta emot unga människor och att erbjuda stabilitet.


Det är framför allt fyra tankar jag bär med mig:

Det första är Tidebönernas plats eftersom det var så det började 1979. Idag bes dagligen fyra tideböner och nyligen har en ny Tidegärdsbok kommit ut eller rättare sagt två eller tre. Idén är att bedjaren ska kunna be i ett sträck utan att behöva leta efter antifoner eller texter på annan plats i boken. Allt ska kunna läsas i ett sträck. Boken spänner som den tidigare över fyra veckor. Den andra boken omfattar adventstiden med samma idé och den tredje som ännu inte tryckts används under fastetiden om jag minns rätt.

Det andra är att den ekumeniska kommuniteten Bose i Norra Italien som Bjärka-Säby har nära och regelbunden kontakt med har fått bistå med ett lektionarium som tar läsaren igenom hela NT på ett år och hela GT på tre år. Dessa textavsnitt är inlagda i tidebönerna så om man följer tidebönerna tar man sig också igenom Bibeln. En annan poäng som blev tydlig är att antifonerna till psaltartexterna är hämtade från NT vilket gör anknytningen och tydningen av psaltartexten tydlig. Dessa tidegärdsböcker är verkligen att rekommendera. Kari och jag var med på  middagsbönen. Bönerna i Bjärka-Säby sjungs morgon, afton och kväll men just i middagsbönen läses psaltaren.

Det tredje jag tar med mig är att kommuniteten i Bjärka-Säby gärna bistår och stöttar kristna på andra orter. Det var nog också ett huvudskäl till att vi var där. Kari och jag intresserar oss för kommuniteten för egen del, men också med tanke på alla de vänner vi har runt omkring oss, inte minst i Värnamo koinoina. Det hade varit en framgång om vi kunde få se tideböner återigen komma till sin rätt.

Det fjärde är just det ekumeniska perspektivet. Bjärka-Säby som gärna expanderar och som nu har drygt 150 bröder och systrar och mer än 800 vänner samverkar alltid med de lokala församlingarna. Peter var noga med att stryka under att Bjärka-Säby inte är en ny församling än mindre ett nytt samfund. Bjärka-Säby är snarare en bönerörelse,

Det var nog så det var tänkt från början och det tycks vara den linje man håller. Gud välsigne Bjärka-Säby!

torsdag, augusti 18, 2016

Känn igen Guds Ande

Paulus kunde känna igen Andens röst. Han var ledd av Anden. Det står i Apostlagärningarna att Anden hindrade honom att resa norrut på hans andra missionsresa. I Efesierbrevet uppmanar han oss att inte bedröva Anden. Vi kan med andra ord vara mycket personliga med Anden. Nya Testamentet låter oss förstå att varje äkta kristen har del av Anden. Inte upphörde detta i och med att Bibeln kanoniserades?

Det är nyttigt att tänka på att kyrkan var odelad fram till år 1054 e Kr. Visst fanns det olika traditioner ända från apostlarnas tid, men de rymdes ändå inom den enda kyrkan. Den ortodoxa kyrkan och den Romersk-katolska kyrkan var överens om mångfalden fram till år 1054. De var helt överens om de sju ekumeniska koncilierna, kyrkomötena. Det fanns andra mer lokala koncilier som man inte var överens om men mer intressant är att de var överens om de sju ekumeniska koncilierna och att dessa koncilier blev mottagna och erkända av hela kristenheten. De sju hölls
  1. år 325 i Nicea
  2. år 391 i Konstantinopel
  3. år 431 i Efesos
  4. år 451 i Chalcedon
  5. år 553 i Konstantinopel
  6. år 681 i Konstantinopel
  7. år 787 i Nicea
Det var på dessa kyrkomöten man till exempel formulerade lärorna om Treenigheten och läran om Jesus som sann Gud och sann människa. De var inte klart uttalade i Bibeln men ändå tillräckligt tydliga för att de kristna skulle känna igen Gud i dem. Och det är så Nya Testamentets 27 böcker blev erkända. Det fanns fler böcker och brev att välja mellan, men i de 27 kunde man känna igen Gud, känna igen Jesus Kristus och hans lära. Det gick att känna igen dem som Guds Ord, inspirerade av Gud, "nyttiga till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och fostran i rättfärdighet", 2 Tim 3:16.

Det räckte inte med att några eller ens ett helt koncilium kände igen Guds verk utan besluten skulle dessutom erkännas av hela kristenheten. Det gick inte an att det fanns delar av kyrkan som inte kände igen eller ville acceptera Guds verk. I sådana fall och de var många fick besluten stnna vid att vara provinsiella. De betraktades aldrig som ekumeniska. I vår tid finns det massor av sådan "traditioner" i alla kyrkor och samfund. Svenska kyrkan har till exempel beslutat om samkönade vigslar. För den stora majoriteten av kyrkor är detta fullständigt orimligt eftersom de väger ett sådant beslut mot Bibeln och inte känner igen idén om samkönade äktenskap i det som är Kyrkans norm, Beslutet är därför o-ekumeniskt. Det går tyvärr att ge flera exempel på avvikelser.

Det är en angenäm tanke att den Helige Ande verkar i Traditionen, verkar i tiden, också vår tid och att det går att känna igen Guds verk. Men inte hur som helst. Det går att känna igen det eftersom vi har Guds skrivna Ord, Bibeln och eftersom det vi kan känna igen stämmer överens med Bibeln. Som kristna har vi fått del av av Guds Ande och Guds Ande ska uppenbara hela Sanningen för oss.

I morgon bitti reser Kari och jag til Bjärka-Säby för att samtal om framtiden. Deras ekumeniska hållning intresserar oss som får allt svårare för de moderna kyrkorna och samfunden. Vi och inte minst nya generationer behöver få redskap för hur de känner igen Andens verk.

onsdag, augusti 17, 2016

Spelberoende och annat elände

I går inträffade det som inte ska få inträffa. En maskerad man springer in på fotbollsplanen och ger sig på målvakten när det är två minuter kvar av matchen. Matchen avbryts därför att målvakten inte kunde fortsätta. Nu finns det misstankar om att spel och dobbel kan ligga bakom övergreppet. Och det är här jag reagerar.

Hur många gånger har jag inte sagt till Kari när de visar reklam på TV-kanalerna att de där spelbolagen borde förbjudas. Nu är de visst förbjudna i Sverige, men kanalerna sänder från andra länder och det går tydligen inte att stoppa. Vid ett tillfälle vill jag minnas att jag räknade till mellan 5 och 10 spelbolag som gjorde reklam under en och samma paus. Reklam och reklam. De lockar med gratisspel, hänsynslöst lurar de människor in i spelberoende. Avskyvärt.

Av misstag kom Göteborgsposten i brevlådan häromdagen och där fann jag en artikel under rubriken Hysén & C:o - nobba spelbolagen och rädda liv. Du kan finna artikeln här. Debattören Jimmy Nilsson är tydligen rådgivare i Spelberoendes förening i Göteborg.

Forskarna jämför de snabbaste spelen med de tyngsta drogerna där hjärnans belöningssystem blir skadat och förnuftet bortblåst. Nilsson menar att eftersom missbruket varken syns eller luktar hinner det i regel gå väldigt långt innan det upptäcks. Många människor gör vad de kan för att dölja missbruket De ljuger för sina närmaste, de försöker rätta till sakernas tillstånd, förlorar än mer och gräver sin grav allt djupare. Som allt missbruk är det förenat med skam, skam för att ha lånat pengar, brutit löften om att betala tillbaka och modet att stå upp för sanningen försvinner fullständigt, Lönen är sorg, besvikelse, vanmakt och raserad ekonomi.

Under bara den senaste tiden har Nilsson fått tre samtal om någon som tagit livet av sig, senast en 19-årig kille som inte orkade dölja missbruket för sin flickvän. Det är ett fåtal människor som tjänar miljoner, men på andras bekostnad.

Den som har sett TV-reklamen vet hur glammigt allt framställs. Hur lätt det är att få gratisspel och hur lätt det är att vinna. Sportprofiler som Glenn Hysén och Frank Andersson gör reklam för de förödande snabba spelen.

Är det inte dags att vakna upp inför denna farsot som nu sprider sig över landet.

I går inträffade det som inte ska få inträffa. En maskerad man springer in på fotbollsplanen och ger sig på målvakten när det är två minuter kvar av matchen. Matchen avbryts därför att målvakten inte kunde fortsätta.

Det kanske inte är fotbollsfans som ställer till eländet på vissa matcher? Det kanske är spelmissbrukare som försöker fixa matcher eller som i frustration ger sig på andra, huliganer som inte har ett dugg att göra med fotboll. Jag har själv haft samtal med en man som tvingades i landsflykt eftersom han råkat i onåd. Han berättar att de inte alls var intresserade av fotboll. De gjorde upp i förväg hur de skulle gå till angrepp, samlades i klungor utanför matcharenan och väntade på den kick som det uppenbarligen ger att slåss för livet.

Idag domineras media av brända bilar. I natt brändes 20 bilar, sammanlagt handlar det om hundratals brända bilar i Sverige denna sommar. Minns ni vilket liv det blev för några år sedan då några bilar brändes i Paris? Nu talar vi om hundratals - i Sverige! Det kanske kan vara kortsiktigt att stärka polisens resurser, men något måste ha gått rejält snett med vår kultur. Ta bort kristen tro så får vi något annat i stället. 

tisdag, augusti 16, 2016

Bära kors

Tidningen DAGEN har skrivit om "Bära-kors-kampanjen" och jag såg att Jacob fått svara på frågor. Ärligt talat är det svårt att begripa vad man tjafsar om. Varför göra problem av något sådant här? Är det sommar torkan som gör det? Vad då religionskrig? Förresten sa inte Jesus att vi skulle bära kors?

Det finns betydligt större frågor för svensk kristenhet att ta tag i stället för att hålla på med sådana här pseudofrågor.

Anders Gerdmars bok till exempel där han behandlar frågan om hur vi förstår och använder Bibeln. Det är helt avgörande. Det står i Bibeln att vi kan få syndernas förlåtelse. Tror vi på detta? Aposteln Johannes skriver att Gud är kärlek. Kan det vara sant?  På grund av att det står i Bibeln?

Traditionen säger att vi kan tro på Bibeln och på syndernas förlåtelse och Guds kärlek. Kan vi lita på Traditionen? Varför spelar somliga ut Bibeln och Traditionen mot varandra?

Det finns två misstag.
Det första är att traditionen är herre över Bibeln. Vore det på det sättet kan snart sagt vilken lära som helst slinka igenom. Det går nog att belägga. Traditionen kan inte stå över Bibeln. Det kan inte vara rätt och riktigt att i efterhand tolka in läror som uppstått i traditionen i Bibelordet. Det kan se olika ut i olika traditioner, alltifrån baptisterna till romarna och alla där emellan. Må så vara men säg inte att de är bibliska om de inte är det.

Det andra misstaget är att Bibeln är herre över traditionen. Det är väl alldeles tydligt att Bibeln kommit till inom Traditionen, att Ordet så att säga vilar i Kyrkan? Bibeln har väl inte färdigskriven ramlat ner från himlen? Bibeln hänger väl inte fri i luften? Den är förankrad i tid och rum. Som Gerdmar skriver är Bibeln Guds Ord, inspirerat, heligt och sant alltifrån att den skrevs. Bibeln ska åtlydas. Men det går inte att likställa Gud och Guds skrivna ord. Om ordet är Guds Ord så utesluter själva genitiven identiteten. Vi tillber inte heller Bibeln.

Bibeln är inte Guds logos, Guds Ord är större än Bibeln. "I begynnelsen var Ordet och var hos Gud och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud" ... Detta Ord är den andra personen i gudomen, Kristus som fanns långt innan Bibeln.

Det är lite tråkigt att sådant som kan tyckas självklart inte tycks vara självklart. Bibeln och Traditionen motsäger inte varandra och ska inte heller ställas emot varandra. Om det sedan finns läror i olika traditioner som är efterbibliska eller till och med obibliska är de per definition inte allmänkyrkliga, inte ekumeniska eller apostoliska.

Det finns mycket att säga om Bibeln och Traditionen men är inte detta en 1900-tals fråga som vi borde lämna bakom oss? Kyrkorna och samfunden borde ha kommit överens för länge sedan. 2000-talets människor har andra frågor att brottas med. Det finns ingen anledning att missförstå mig eftersom jag sagt att Bibeln är Guds Ord och att den ska åtlydas. Den är helig Skrift för alla kristtrogna och om det kan inte råda några tvivel bara för att våra universitet har övervärderat den historisk-kritiska forskningen. Sätt in den historisk-kritiska forskningen i sitt sammanhang så kan även den komma till nytta.

Jag tycker faktiskt även om jag inte är romare att ett citat från påven Johannes II Paulus är värt att återge:

Liksom Guds Ord, det Ord som är ett med hans eget väsen, blev människorna likt i alla avseenden, men utan synd, likaså har de ord som kommer från Gud och uttrycks på mänskliga språk blivit lika det mänskliga språket i alla avseenden, men utan villfarelse.

Nu har Kari börjat läsa Gerdmars bok så vi har en del intressanta samtal, men frågorna om ekumeniken engagerar oss mer. För övrigt tycker jag ni alla ska anmäla er till "Bära-kors-kampanjen".

måndag, augusti 15, 2016

Ekumeniken blir nödvändig

Så har då äntligen Kari kommit hem. Hon har varit i Skåne hos Elia som fyllt 13 år. Han fick en sådan där Airboard i present. Du står på en platta med två hjul. Jag begriper inte hur det går att åka på en sådan, men det gör Kari. Hon klarade det elegant till barnbarnens förtjusning, - tills hos skulle gå av den. Då, vips for den iväg. Airboarden åt ett håll och Kari åt ett annat. Tyvärr föll hon så illa att hon bröt handleden. Det blev akuten på Helsingborgs sjukhus där två läkare genom att armen dra åt varsitt håll kunde få benen på plats och sedan gipsa det. Men nu är hon alltså hemma. Ska på ny röntgen nästa vecka och vara gipsad fem veckor. Hoppas nu det läker bra och rätt!


Annars har dagen varit lugn. Jag har kunnat läsa en del. Håller på med förberedelserna till min nästa Finlandsresa. Om du önskar se programmet för 9-11 september kan du klicka här. Det är en årligen återkommande helg för de kristtrogna rörelserna i Svenskfinland och brukar samla en hel del människor. Det ska bli spännande att få vara med som talare. Jag ska tala vid fem tillfällen och mitt första ämne är Den bekännande kyrkan med texter från Matt 16:13-20 och Judas v 3f. Lördagens bibelstudium har ämnet Den stridande kyrkan med text från Ef 6:1-10, men jag kommer nog att mer använda 2 Korintierbrevet där Paulus gör upp med de falska apostlarna.

Under det senaste året, ja halvåret, har vår Herre för mig pekat på just Kyrkan, kyrkan och församlingen med hela handen. Det verkar vara det mest angelägna för den närmaste tiden. Jag skulle tro för flera år framöver.

Vid en snabb tanke tro jag det finns flera skäl till detta. Ett är att kyrkor och samfund tycks helt ha tappat förståelsen för kristen tro, för det nya förbundet och vad det är att vara tjänare i det nya förbundet. Murarna mellan de olika kyrkorna och samfunden raseras snabbt och den nya skiljelinjen går rakt igenom alla kyrkor och samfund. Det är egentligen inget att förvåna sig över eftersom samma sak sker inom europeisk också svensk politik. Vänster-högerskalan blir allt oviktigare. Nu är det snarare öppenheten står emot nationalismen. Jag tycker det är tänkvärt att se hur länder som Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet som alla är demokratiska länder nu via illiberalismen tycks gå mot autokrati det vill säga självtillräcklighet. Jag ser samma skeende gå genom kyrkor och samfund.
Kyrkorna och samfunden visar prov på självtillräcklighet, blir alltmer intoleranta. Åtminstone gäller det Svenska kyrkan. Kanske är det inte så konstigt eftersom Svenska kyrkan är öppen, demokratisk och territoriell att den också får gå igenom samma process som andra demokratiska institutioner.

När de gamla dogmatiska och ekklesiologiska uppfattningarna inte längre är relevanta behövs ny undervisning om Kyrkan, kyrkan och församlingen. Det är det ena skälet. Det andra hänger samman med det första och handlar om ekumeniken. Jag har med spänning läst Peter Halldorfs ekumeniska manifest för kristen enhet. På sidan 19 skriver han att "ekumenisk är man inte för att man kallar sig så". Kan det sägas mer utmanande? Påståendet ligger i linje med bokens titel Att älska sin nästas kyrka som sin egen, utgiven av Artos och jag rekommenderar den mycket till var och en som intresserar sig för saken. Det är frågan om det gemensamma, det allmänkyrkliga, vårt katolska arv blir så helt avgörande. På vilket sätt kan vi bäst bidra till ekumenikens utveckling?

Detta är i vår tid mycket viktiga frågor för var och en av oss, inte minst för Värnamo koinonia. Det förutsätter en grundläggande insikt om Kyrkan, kyrkan och församlingens väsen, beståndsdelar och kännetecken. Dagens kyrkor och samfund har inte råd med självtillräcklighet. Ekumeniken blir nödvändig.

söndag, augusti 14, 2016

Vilken märklig dag

Puh, det blev en lång dag, men förnöjsam på flera sätt. Jag ska kort berätta.

Vid 09.30-tiden fick jag resa söderut för att fira gudstjänst i Annerstads kyrka. Jag fick hoppa in eftersom komminister Fjellander tydligen skulle döpa något barnbarn. Där var inte många besökare denna sommarsöndag, ett tiotal. Men två damer hade rest fån Ljungby eftersom de sett att jag skulle leda gudstjänsten. Den ena av dem kunde stolt (?) visa upp ett fotografi på Kari, mig och henne själv. Hon hade för många år sedan varit med på Sommarbibelskolan i Hjälmseryd. Och där på fotot poserade vi tillsamman. Fotot var inramat och hon berättade att det alltid var uppställt i hennes hem. Det som var minst lika roligt är att hon är dotter till kyrkoherden Jansson i Hjälmseryd, en man jag i och för sig aldrig fick träffa eftersom han dog i tjänsten innan vi kom till Hjälmseryd 1983.

Mitt emot Annerstads kyrka, på andra sidan vägen, ligger ett äldreboende, Björkliden. Eller rättare sagt att före detta äldreboende. Nu är det nerlagt och används vad jag förstår som ett asylboende. Jag känner till det eftersom min farmor levde sina sista år där och Kari och jag vid ett tillfälle hälsade på henne. Jag fick begrava henne i oktober 1982, men då i Torpa kyrka.

Torpa kyrka? Där skulle jag celebrera mässan kl 14.00. Jag har mig veterligt bara varit där en gång innan och det var när jag begravde farmor 1982. Nu var jag där igen och, måste jag erkänna, lite rörd. Eftersom jag kom i god tid vandrade jag på kyrkogården. Jo, där ligger min farbror Uno som dog 1991 alltför ung och hans hustru Gunborg. Lite längre ner, längst ner i hörnet, ligger farfar Henning som dog 1956 och så då farmor Almina som dog 1982. Men nu var det dags att celebrera mässan.

Denna söndag kom Lennart Johansson till högmässan. Vi hälsade på varandra efteråt. Jag kände inte igen honom men han minns mig som barn. Han var farbror Unos bäste vän. De hjälpte varandra i jordbruket. Jag passade på att fråga om han visste var Dalhem ligger, gården där far föddes. Jo, naturligtvis. "Om du vill kan vi åka dit efteråt", sa Lennart. Sagt och gjort. Vi åkte till Dalhem, 3 km mot Hinneryd och sedan svänger man vänster rätt in i skogen, på en skogsväg. Jag har aldrig varit där, inte förrän idag. Och Lennart berättade och jag blev välsignad.

Vilken märklig dag och vilken underbar dag, en dag som jag kommer att bära med mig. 

12 veckan efter Trefaldighet

Luk 13:10-17

Jesus har talat om den annalkande domen och vikten av att vända sig till Gud när Lukas återger en händelse från synagogan. Vi gläder oss över kvinnans befrielse, men ser också en synagogföreståndare som var bunden om än på ett annat sätt och behövde lösas.

            1. Synagogföreståndaren förargade sig
a)      När Jesus befriat kvinnan tog synagogföreståndaren sin tillflykt till Lagen. Inte får man arbeta på sabbatsdagen? Men folket stod på Jesu sida. Jesus var omtyckt och erkänd, - så här långt. Det viktiga för honom var emellertid erkännandet från sin Fader. Det fick Jesus när han löste kvinnan som varit bunden i 18 år.  
b)      Kanske kände synagogföreståndaren avundsjuka? Eller var han allmänt irriterad över att Jesus fick uppmärksamhet? Människor vill gärna ha erkännande från varandra. Människor kan vara bundna till allt mellan välstånd och misär. Djupast beror det på att de undertrycker Sanningen, Rom 1.
c)      Här finns fyra verb. Jesus kallade på henne, såg henne och talade till henne. Sedan lade han sina händer på henne som fanns där en Nådens ordning. Så vill han komma också till oss. Synagogföreståndaren förargade sig. 

2.      Men folket gladde sig
a)      Kvinnan häpnade. Hon blev fri och ”började prisa Gud”. Ett under hade skett. Detta skedde i en synagoga, mitt under en gudstjänst. Det blev stor uppståndelse i synagogan och folket gladde sig.
b)      Vår kyrka utmärks inte av samma glädje och man kan fundera över varför? Är vi som kyrka eller församling bundna? Till vad är vi i sådana fall bundna och hur kan vi bli fria och glada?
c)      Glädjen i synagogan var inte vilken glädje som helst. Den kom av att Jesus hade talat frihet till kvinnan. Den sanna glädjen är kännetecknet på Guds rikes närvaro, Rom 14:17. Så vill Herren glädja oss än idag. 

3.      Över allt det underbara som Han gjorde
a)      Det finns sådant som bara Gud kan göra. Mer än vi först tänker oss. Evangelium betyder goda eller glada nyheter. De goda nyheterna begränsar sig inte till händelsen i synagogan. Guds omsorg om oss människor, visad i och genom Jesus Kristus, fortsätter att sträcka sig till hela mänskligheten.
b)      Tyvärr är det många som inte förstår att Jesus själv, hans person och verk är nyckeln till ett liv i frihet. Hans död och uppståndelse från de döda är den lösepenning som betalts för vår frihet. Och denna betalning gäller för hela mänskligheten. Men den befrielsen och glädjen kan börja hos oss.

c)      Av episteln, Rom 8:18–23, förstår vi att hans död och uppståndelse har kosmisk betydelse och omfattning. Jesus hade talat om den annalkande domen. Det finns förvisso ett slut för var och en av oss liksom för hela skapelsen. Det kan man tycka olika om, men för oss som vill ta emot och leva av Jesus är den annalkande domen ett hopp om en bättre värld.   

lördag, augusti 13, 2016

Vårt katolska arv

En av Svenska kyrkans mest kända kyrkoledare var ärkebiskopen Nathan Söderblom. Han påpekade gärna att det finns en grundläggande enhet mellan Svenska kyrkan och den Romers-katolska kyrkan eftersom det aldrig bildades någon ny kyrka i Sverige och eftersom förkämparna lyckades föra vidare vårt katolska arv.

Manfred Björkquist räknas som en av upphovsmännen till den så kallade ungkyrkorörelsen. Det var en rörelse som ville tro och arbeta för förnyelsen av Svenska kyrkan. Den hävdade att Svenska kyrkan hade stora framtidsmöjligheter och att hon hade en särskild gudomlig kallelse att vara kyrka just i Sverige och för alla svenskar. Men det var i början av 1900-talet, alltså för 100 år sedan. Ändå är det denna tanke som ligger bakom vad vi kallar folkkyrkan. Bra tänkt, men fel genomfört. Gör om! Gör rätt!

Med detta ville jag bara visa att kyrkan i Sverige med sitt katolska arv alltid har upplevt sig vara just kyrkan i Sverige. Det finns ett arv som inte får förskingras. Nu är det vad jag förstår förskingrat. Det har blivit alltmer uppenbart efter att staten och kyrkan skildes åt. Då satte riksdagen en ramlag för Svenska kyrkan om att den skulle vara öppen, demokratisk och territoriell och på den vägen är det, det vill säga en icke-katolsk väg. Den lagen måste bort.

Den stora frågan är om det finns människor som hela tiden levt det katolska arvet, om de finns idag, om de kan plocka upp det katolska arvet och föra det vidare? Kanske är det så att det katolska arvet aldrig har varit knutet till ett viss samfund? Det må vara Romersk-katolska kyrkan, Svenska kyrkan eller frikyrkan. Kan det vara så att det katolska arvet närmast kan liknas vid ett ljus som lyser på sanningen? Att det finns mer eller mindre i alla på Jesus Kristus troende kyrkor och samfund? Är det vad vi menar när vi säger att kyrkan till dels är osynlig?

Jag har nämnt Laurentius Petri och nu Nathan Söderblom. Manfred Björkquist som är en av folkkyrkans förgrundsmän och kunde nämna fler som till exempel biskopen Bo Giertz. Halldorf nämner med rätta f Gunnar. Han är mannen som fördjupade det katolska medvetandet och den liturgiska förnyelsen inom Svenska kyrkan. När jag skriver katolska menar jag inte inte Romersk-katolska. F Gunnar skrev till och med en bok där han förklarade varför han inte konverterade. Den heter Varför jag inte gått till Rom och utkom redan 1958, samma år som Svenska kyrkan vek ifrån sin bekännelse om ämbetet, Boken innehåller ett knappt 20-tal skribenter som skriver under temat.

F Gunnar blev den som hjälpte mig att förstå Kyrkans väsen. I en tid av vilsenhet rekommenderades jag att läsa f Gunnar, en präst som jag aldrig tidigare hade hört talas om förrän han dök upp på Fjellstedtska skolan och viftade med sin röda snusnäsduk. Den första boken jag läste av honom heter just Vårt katolska arv. Den utkom år 1956. Efter den har jag läst det mesta av honom och det är inte så lite. Han skrev en dogmatik, Den apostoliska tron, redan år 1948 och att den är katolsk i ordets bästa mening går inte att ta miste på. I den behandlar han ämnen som rör Kyrkans väsen, beståndsdelar och kännetecken. Han skriver om sju sakrament trots att han är präst i Svenska kyrkan! Men med det återger han endast vår katolska tro!

Det kan förvisso vara på sin plats att medge att Luther nöjde sig med två eller kanske tre sakrament, antalet har diskuterats eftersom definitionen av ett sakrament kan se lite olika ut. Man ska komma ihåg att de argument som användes hör samman med skolastiken snarare än med Bibeln. De ortodoxa kyrkorna har alltid varit tämligen ointresserade av sakramentens antal, men de är åtminstone sju. Det konstaterades år 1267 gemensamt av väst- och östkyrkan, det vill säga i Romersk-katolska och ortodoxa kyrkan. De är:

          i väst                      i öst

  1. dopet                      dopets sakrament
  2. nattvarden              eukaristins sakrament
  3. bikten                     boten sakrament
  4. konfirmationen      myrrhasmörjelsens sakrament
  5. prästvigningen       ämbetets sakrament
  6. äktenskapet            äktenskapet sakrament
  7. sista smörjelsen     oljesmörjelsen sakrament

F Gunnar gick noga igenom dem alla i sin bok och jag har noterat dem. I Svenska kyrkan finns alltså de som håller sig till två eller tre sakrament och de som håller sig till sju. Att det inte finns någon direkt strid om antalet beror sannolikt på att en sådan strid är ointressant. Det viktiga är hur vi betraktar och förvaltar sakramenten. Själv har jag alltid bejakat punkterna 1-3 som just sakrament medan jag tillsammans med andra betraktat punkterna 4-7 som sakramentala handlingar. Men jag medger gärna när jag nu slutat min tjänst att jag är böjd att tillsammans med f Gunnar använda begreppet sakrament om alla sju. Prästvigningen har alltid varit det för mig och likaså äktenskapet. Det hör till de bekännelsetrogna prästernas lidande att tvingas inse att den officiella Svenska kyrkan ingenting tycks begripa eller än värre om de begriper att de tycks överge det ena sakramentet efter det andra. Nu senast äktenskapets. Men betyder det att alla har övergivit vårt katolska arv? De tror jag inte och min bön är att det än en gång ska bli synligt. 

fredag, augusti 12, 2016

Är Svenska kyrkan en katolsk kyrka?

Peter Halldorf är en mästare att formulera sig. När jag läste hans senaste bok Att älska sin nästas kyrka som sin egen gjorde han en hedersam beskrivning av Svenska kyrkan som jag gärna återberättar. Svenska kyrkan framstår som en förnyelsekyrka och kanske är det dess kallelse?

Bakgrunden är reformationen av kyrkan i Sverige. Den genomdrevs av kungen Gustav Vasa och diakonen Olaus Petri och helt smärtfritt var det inte. Och inte helt enkelt. Det var många turer innan Upsala möte 1593 för att inte tala om hur lång tid det tog för svensken i allmänhet att förstå reformationen. Det Halldorf lyfter fram som det riktigt intressanta är att till skillnad mot reformationen i Tyskland eller Danmark skapades inte någon ny kyrka.

Martin Luther var som vi alla vet, inte lutheran, utan "en god katolik, ja, i själva verket en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade", för att citera Halldorf. Det är lysande! Mitt i prick. 

När reformationen i Sverige tog sin början fanns sju stift. Inte som idag 13. Men bara två överlevde. Biskoparna av Skara och Strängnäs avrättades vid Stockholms blodbad. Biskoparna av Västerås och Åbo (Finland hörde till Sverige vid denna tid) var döda. De båda hade dött en naturlig död. Och ärkebiskopen Gustav Trolle var i landsflykt. Återstod två, Hans Brask i Linköpings stift och Ingemar Petri i Växjö stift. Dessa var med andra ord vigda i Romersk-katolsk ordning och de överlevde! I Västerås stift valdes Petrus Magni till biskop 1524. Han var föreståndare för Birgittahuset i Rom och vigd i god katolsk ordning innan han kom till Sverige. Vi har nu tre riktigt vigda biskopar men på grund av det politiska läget blev de aldrig erkända av påven. Men de var riktigt vigda och "det katolska" överlevde in i den kyrka som allteftersom blev mer reformerad. 1531 valdes Laurentius Petri till ärkebiskop och han kämpade så att det katolska arvet fördes vidare. Och lyckades, även om ytterligare strider kom att utkämpas. Halldorf skriver: "Reformationen var alltså djupt förankrad i kyrkans katolska arv". Det blir också uppenbart när kyrkan antog den nya bekännelsen Confessio Augustana 1593.

Halldorf återger en händelse. När Fredrika Bremer, efter sitt besök hos påven Pius IX 1859, sa till den kardinal som påpekade att en person som hon inte borde dö som kättare: "Men jag är inte kättare, jag är en katolsk kristen" Varpå kardinalen sa: "Men inte Romersk-katolsk?!" "Nej," svarade Fredrika Bremer, "jag anser mig mer katolsk än så!"

Själva ordet "katolsk" betyder allmännelig. Det står i motsats till det provinsiella och det är så vi ska förstå reformationen i Sverige. Man ville inte bilda en ny kyrka utan få bort de missbruk som fanns. Reformationen såg som sin uppgift att korrigera utvecklingen och var därför en förnyelserörelse. Det skriver jag väl medveten om att reformationen inte tog sig fram på någon banad väg. Det fanns starka politiska intressen av kyrkan, då som nu.

Beteckningen "luthersk" dyker upp för första gången på 1700-talet. det är alltså först nu som kyrkan markerar mot den Romersk-katolska kyrkan. Och som jag tidigare skrivit; begreppet Svenska kyrkan användes först 23 oktober 1860!

Nu måste vi fråga oss om Svenska kyrkan till sitt väsen är en katolsk kyrka? Mer om det i nästa blogg.

torsdag, augusti 11, 2016

Allehanda lästips

Sedan en månad är jag hemma på heltid. Det var bättre än jag trodde. Kallelserna har börjat komma in och jag förstår att jag inte kan tacka ja till alla. I och för sig är det skönt att få ägna sig åt det som är mitt kall, att predika och undervisa, men också ägna tid åt relationer i andra sammanhang. Inom en månad kommer jag att föra samtal med olika, företrädesvis ekumeniska sammanhang. Och inte blir jag mindre inspirerad när jag läser Peter Halldorfs bok Att älska sin nästas kyrka som sin egen. 

Den senaste veckan har jag annars läst kriminalromaner. Jag hade sparat några stycken för att ha under semestern. Jag nämnde tidigare om Leif GW:s bok Bombmannens kvinna, en tänkvärd bok om förräderi. Nu läser jag Keplers bok Playground. Och om den första var ruggig är det ingenting mot den andra som till stora delar utspelar sig i dödsriket.

Innan det blev kriminalromaner läste jag en alldeles nyutkommen bok skriven av Christie Eisner. Den heter Finding the Afikoman - encountering Jesus in the spring feasts. Israels högtider är omnämnda i 3 Mos 23. På våren firas Påsken, Det osyrade brödets högtid, Förstlingsfrukten och Pingsten. På hösten firas Nyårshögtiden, Försoningsdagen och Lövhyddohögtiden. Har jag nämnt om den tidigare? Eisner var agnostikern som gifte sig med en judisk man. Efter giftermålet blev både hon och henns man kristna och för att inte komma på kant med mannens judiska familj och tradition lärde känna de judiska högtiderna inifrån. Det ska komma en andra bok på samma tema 2017 som heter Finding the Afikoman - encountering Jesus in the fall feasts. Jag ser redan fram emot den. Dessa båda böcker kommer att fördjupa min förståelse av Guds frälsningshistoria.

Det är härligt att läsa. Det är härligt att ha tid till läsning. De ovan nämnda böckerna kan få vara lästips.

lördag, augusti 06, 2016

Efterföljelse i ett missionellt perspektiv

Det blir i kväll inget predikoutkast men väl den undervisning jag hade på Sigtuna folkhögskola förra veckan. Ämnet var "efterföljelse i ett missionellt perspektiv" och det kan det talas om ur olika perspektiv. Här kommer mitt utkast.

Matt 28:18-20. Vem är en lärjunge? Vad är det att göra lärjungar? Begreppet är i grund inte ett bibliskt begrepp. Det härstammar från antiken (3000 - 500 f Kr) Ordet, grekiska mathetes, sägs ursprungligen ha att göra med att ”följa planeternas gång”. Ur detta ord kommer också ordet matematik. Lärjungaskapet skedde i fyra faser. 

1. En ung man väljer en läromästare och blir en lärjunge
2.  Lärjungen följer mästaren dygnet runt och gör mästarens undervisning till sin egen norm
3. Lärjungen överger sin mästare för att bli sin egen läromästare.
4.  Den nye mästaren får inte dra ifrån eller lägga till det han ger vidare.

Israel: I Skriften förekommer begreppet lärjunge endast 3 ggr, i 1 Krön 25:8, Jes 8:16 och 54:13, se också Jes 50:4 där det talas om att lyssna på lärjungasätt. Men där finns också begreppet profetlärjungar, 12 ggr. Profeterna bildade skolor för blivande profeter, se 1 Kon 20:35, 2 Kon 2:3–15, 4:1, 38, 5:22,6:1, 9:1 och Am 7:14.  

Johannes döparen
Människor flockades runt Joh d och dennes radikala förkunnelse om "han som ska komma". Denne Messias ska befria, förvandla, upprätta och göra oss delaktiga av saligheten i det att han döper i Helig Ande. Simon och Andreas var lärjungar till Joh d. Matt 11:2f, Joh 1:35

Att följa Jesus: Skaror av människor valde att lyssna till Jesus och hans lära. Sannolikt försökte också många att göra som han lärde. Men det är annorlunda med Jesus. Han gjorde det riktigt svårt för människor att följa honom, se till exempel Matt 8:18-22, 10:34-39, 16:24-27 och 19:23-26.  

Ordet lärjunge förekommer 235 ggr i evangelierna. I Matt 73 ggr, i Mark 45 ggr, i Luk 36 ggr och i Joh 81 ggr. Vidare finns ordet 27 ggr i Apostlagärningarna. Paulus hade som ung varit lärjunge till Gamaliel, Apg 22:3, men han och övriga nytestamentliga författare använder själva aldrig ordet lärjunge. Jesu lärjungar var inte kristna i den meningen vi idag använder ordet. De var just lärjungar.  

Ofta har man i vår tid missförstått ordet lärjunge därhän, att man menat, att kristendomen skulle bestå däri, att en människa så gott hon kan söker lära av Jesus och efter förmåga söker efterfölja hans föredöme. Intet missförstånd kan vara svårare. ur Biblisk Uppslagsbok 1958.

Förändrad förståelse: När människor lärde känna Jesus förändrades deras förståelse av Honom, se Matt 16:16 och 27:54, och deras liv förvandlades. De förstod att de inte valt honom utan att han utvalt dem, Joh 15:16. Nu var det inte tal om att frigöra sig från mästaren utan tvärtom om att förenas med honom till evigt liv. Det kristna livet beskrivs därför bäst som ett tillstånd, en position eller en helig gemenskap. Vi har inte satts i söndagsskola. Vi är inte lärjungar hela livet, sådana som aldrig kommer fram till målet. Vi är kristna och identifierar oss med Jesu ord i till exempel Joh 5:24 och 17:3.

Människor började förstå att de var älskade, förlåtna och utvalda av Gud. Det är också så Paulus uppfattar oss kristna, se till exempel Ef 1:4 och 2 Thess 2:13. Paulus använder sig aldrig av ordet ”lärjunge”.

Det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna, Apg 11:26, 26:28, Gal 1:22 och 1 Petr 4:16.

Gal 3:23–25, pedagogens uppgift upphör när vi kommer till Mästaren.
Rom 10:4, lärjungaskapet får sitt slut/mål eller fullbordan i Kristus.
Apg 19:1-6, lärjungarna blir kristna. När vi är i mål kommer lärjungaskapet i ett annat ljus.

Vi kan enligt Jesu befallning göra lärjungar till Jesus, men vi kan inte göra någon till en kristen, det vill säga föda någon på nytt, förklara någon för rättfärdig eller göra någon helig. Det kan bara Gud göra.

Leva nu
Om vi använder oss av ord som lärjungaskap skulle Paulus i stället tala om att "vandra efter Anden".  Men det är något annat.

Vi har två kallelser, en som vi delar med alla Apg 10:38 och en särskild som bara kyrkans folk kan utföra, Matt 28:18-20. Vi kan göra lärjungar genom att predika Guds Ord, men bara Gud själv kan föda på nytt.

fredag, augusti 05, 2016

Bombmakaren

Nu läser jag en deckarroman som jag sparat i min bokhylla en längre tid. Leif GW Perssons Bombmakaren och hans kvinna. Det är fantastiskt att en bok som kostar typ 269;- eller så och plötsligt kostar 69;- på ICA. Det gäller att ha is i magen.

Jag har inte läst ut boken, bara halva, men fastnat för en beskrivning jag vill återge. Skälet till det är att svensk massmedia och vad jag förstår politiker i allmänhet inte har någon koll på religion. Varför ska det vara så svårt för svenska att begripa religionens betydelse? Att det finns andra kulturer med andra värderingar? Att mänskliga rättigheter är en västerländsk idé som inte alls omfattas av flertalet människor?

Leif GW beskriver en terrorist och dennes förståelse på ett utmärkt sätt. Bokens huvudfigur polisen Lisa Mattei har spionerat på den misstänkt, men han ser så lugn och sansad ut där han sitter i trädgården och dricker thé. Han borde efter västerländsk modell vara stressad. Kollegan Martinez säger då:

Nej, sa Martinez. Det har han säkert inte heller. Han har ju sin tro. Han har redan kvalificerat sig för både paradiset och ett palats som är stort som halva Sörmland, en massa tjänare som fixar det praktiska åt honom och sjuttio jungfrur som han kan hoppa på när han inte har något bättre för sig. Han är inte som du och jag och alla andra kollegor.

Hur är det möjligt, säger Mattei och Martinez fortsätter:

Han lever i kraft av sin tro. Den är det enda som betyder något för honom. Han tjänar en god sak, han är en god och rättrogen människa, han är en lycklig människa. Och en lugn människa eftersom han inte har något att frukta. Ja, och så tänker han ta livet av så många som möjligt av oss andra, som inte är som han, för att visa hur god han är. Och eftersom det bara är en detalj för honom tänker han inte slarva med den biten.

Detta är en utmärkt beskrivning av terroristen. Så fungerar religionen. Frågan är bara om den är sann och det är samma fråga jag titt som tätt ställer mig själv. Har Jesu uppstått från de döda? Är det sant? Ja, jag tror det. Jag tror, till skillnad från liberalteologerna, att Bibeln är Guds sanna Ord. Och att den handlar om Guds kärlek till oss människor med en gåva som gör att vi i vår tur älskar andra människor.

torsdag, augusti 04, 2016

Bibeln och traditionerna

Anders Gerdmars bok är väldigt bra. Så kan jag skriva även om jag inte är med honom i allt. Det beror särskilt av två skäl.

Det första skälet är att jag alltid tyckt och tänkt att Bibeln vilar i Kyrkan. Kyrkan är större än Bibeln på samma sätt som Gud är större än Bibeln.

Det andra skälet satte f Christian ord på då han hävdade att den Romersk-katolska kyrkans verkliga problem är jurisdiktionen, det vill säga det faktum att den rent kyrkorättsligt förklarar sina egna läror för de enda sanna och därmed blir o-ekumenisk. Som Gerdmar skriver: "Katolsk betyder egentligen att den sanna tron är gemensam för alla heliga och har ingen speciell koppling till den romersk-katolska kyrkan", sid 31.

Som om Gud själv ledde mig har jag börjat läsa om f Gunnars bok om den apostoliska tron och då särskilt den andra delen, den om Kyrkan. Jag ska nämligen återigen till Finland för att predika och undervisa om den stridande Kyrkan. Så jag behöver repetera ecclesiologin, läran om kyrkan. Så återvänder jag till Gerdmars bok och läser noggrant kapitel 1: "Varför jag aldrig valde att konvertera". Där förklarar Anders varför han "ändrats radikalt på femton år", sid 33.

Hans bakgrund är den jag fortfarande lever i och av, den högkyrkliga. Anders växte upp i den. Jag armbågade mig in i den. Skälet till att Anders övergivit den tycks mig vara att Bibeln står över och att han spelar ut Bibeln och traditionen mot varandra. Han skriver "vi behöver inget annat rättesnöre" (det vill säga än än Bibeln, HS)., s 28.

Sedan beskriver han högkyrkligheten så som han uppfattade den. Han skriver "högkyrkligheten i den form vi levde stod till det yttre nära romersk-katolska tron, men teologiskt ändå ganska långt ifrån". Sedan ger han exempel från nattvarden där också vi (högkyrkliga) tror på Jesu Kristi reella närvaro men drar olika slutsatser i tillämpningen. Högkyrkligheten använder bara ibland den sakramentshus, den röda lampan och aldrig monstransen. Han vittnar om Eva Spångbergs Maria-bilder, men noterade aldrig att vi bad till Maria, sid 29. Sedan exemplifierar han med min lärofader, f Gunnar, som aldrig kallade Maria för "Himmelens drottning", men väl för "Apostlarnas drottning", sid 30. Gerdmar noterar högmässans liturgiska utformning , men skriver att formen i sig "ändå inte var huvudsaken", sid 30. Men han saknar någonting och jag förstår precis vad han menar när han talar om att ha upptäckt det nya livet i den Helige Ande.

Men sedan börjar svårigheterna. Det "nya" tar överhanden. Gerdmar själv talar om två olika paradigm, två olika sätt att betrakta Kyrkan. Det tror jag han har rätt i om man spelar ut dem mot varandra. Själv tror jag mer på olika sätt att betrakta saken än på olika paradigm. För Gerdmars del kom det gamla paradigmet, det högkyrkliga, att vara så starkt att det tog överhand. Det gick inte att kombinera "det nya" och det som nu blivit "det gamla". Går det inte att var fri och samtidigt låta sig inordnas? Inte är väl frihet att göra som man själv vill? Inte menar väl Gerdmar det? Här, just här, tror jag vi måste stanna.

När den tid som kommer efter Bibelns tar över, till och med blir överordnad är fara å färde. Men varför ska den förnekas? Traditionen är ett faktum, men är inte och kommer aldrig att bli överordnad Bibeln. Traditionen är underordnad, men den finns. Och inte bara en Tradition med stort T utan många traditioner, mer eller mindre bibliska, men aldrig överordnade Bibeln. Det tror jag inte heller romarna menar även om det emellanåt blivit så. Traditioner kan utgå från Bibeln och vara bibliska utan att Bibeln upphör att vara vårt rättesnöre.

Kanske är det på sin plats att rangordna. Först kommer Bibeln som är Guds Ord. Sedan kommer Bekännelsen som tolkar Bibeln, först därefter talar Traditionen och slutligen Ämbetet. Det kan jag tro, men inte spela ut dem mot varandra.

Anders Gerdmar är en viktig person och hans bok är viktig. Jag lägger märke till att han utövar självkritik, sid 36, och att han ger sitt erkännande till dem som tror oavsett vilket samfund de tillhör. Han betonar att tron förenar samtidigt som han förstår att den skiljer samfunden åt, sid 37. Det är sanningsfrågan som gör att han måste skriva boken. Det är inte rätt att den Romersk-katolska kyrkan gör anspråk på att ensamt äga sanningen. Därför varnar han för konversioner.

När Kent och jag mötte f Christian hävdade denne att det är just den romerska kyrkans jurisdiktion som är det stora problemet, detta att de säger sig ensamt äga sanningen. När vi bekänner "en, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka" är det inte den Romerska-katolska ensam som åsyftas. Man kan som Gerdmar skriver "vara 'katolsk' (allmännelig) utan att vara romersk-katolsk och man kan vara romersk-katolsk utan att vara 'katolsk'."

Problemet syns mig uppstå när den Romersk-katolska kyrkan övertolkar Bibeln, Traditionen och sin egen betydelse. Samtidigt är jag medveten om att alla kyrkor och samfund har sina egenheter. Ingen jordisk kyrka, allraminst Svenska kyrkan, sitter inne med ensamrätt. Den Romersk-katolska kyrkan har några obibliska läror i sin tradition, till exempel de om Jungfru Marias obefläckade avlelse, hennes syndfrihet eller den om Påvens ofelbarhet som ingår i deras tradition. Dessa läror är inte ekumeniska, omfattas inte av alla. Andra samfund som till exempel Svenska kyrkan har också sina o-ekumeniska läror som till exempel den om kvinnliga präster eller vigsel av samkönade. Så ser det ut och skälet tycks mig vara synden. Det är synden som gör att vi behöver jordisk "ordning och reda". Dessa ordningar ser olika ut i olika traditioner. Först Bibeln och sedan de oundvikliga traditionerna.


tisdag, augusti 02, 2016

Mer om Anders Gerdmars bok

Som jag redan skrivit ett par gånger är Anders Gerdmars bok riktigt upplysande, saklig och ömsint. Han har redan i första kapitlet berättat om de nära konversionerna i den familj han kommer ifrån. Han berättar också vidare att han har avsagt sig sitt prästämbete och att han vill hålla sig till Bibeln och inget annat. Men jag lägger märke till att han i den där ömsinta tonen aldrig helt förkastar det han kallar efter-bibliska läror. Det kan ju finnas efter-bibliska läror som är rätta, riktiga och nödvändiga. Och det är här jag avviker från honom. Låt mig få ta upp några punkter eftersom Anders själv inte har något emot det och eftersom sakfrågan är oändligt mycket viktigare än polemiken. Faktum är att gamla medeltida ordstrider är helt ointressanta. Det är så mycket mer som står på spel i vår tid. Vi måste hitta varandra.

Själva det pedagogiska greppet att utgår från vår gemensamma kanon, vår Bibel är bra. Bibeln, och där håller jag helt med, måste vara överordnad och normgivande i allt vad vi förespråkar. När vi låter Bibeln vara helig Skrift finner vi varandra oavsett vilket samfund vi tillhör. Och även om vi tolkar olika förenar texten. Tolkningar är nödvändiga och jag tackar Gud för att det finns människor som viger sina liv åt bibelforskning inom kyrkans ram. För det är där Bibeln hör hemma.

Nu kan man uppfatta Gerdmar som att han bortser från traditionen. Både den som föregår Bibelns kanonisering och den som fortgår. Nu tror jag inte att han gör det men det är lätt att få det intrycket. Bibeln är Guds inspirerade ord från den stund orden skrevs ner men det utesluter inte ett historiskt skeende. Skulle så vara har man blivit fundamentalist i ordets dåliga mening. Man styrs då snarare av en föreställning, en ideologi som tolkar Bibeln på ett ohistoriskt sätt. Som sagt tror jag inte Gerdmar menar det men hur uppfattar läsaren saken?

Kent och jag hade ett fint samtal med f Christian Braw och jag bad honom kommentera Romersk-katolsk teologi. Eftertänksamt som alltid svarar han: "Den Romersk-katolska kyrkans stora problem är jurisdiktionen". Om jag förstår honom rätt är det just det faktum att romarna fastslår efterbibliska läror som "de juridiskt enda rätta" och genast får vi ekumeniska problem som vi borde få slippa. Gerdmar tar upp ett antal sådana läror, till exempel om påvens ofelbarhet, Maria när hon snarast framställs som ett himmelskt väsen än en vanlig människa, om missbruk i samband med nattvardsfirande, om skärseld och avlat. Gerdmar gör det på ett mycket fint sätt. Han framställer inte dessa läror enbart som efterbibliska utan också som obibliska. Men, menar jag, till nästa upplaga, för en sådan tror jag det blir, kunde han gärna för mig lägga betoningen mer på jurisdiktionen än på bibeltroheten. Jag ska ge ett exempel.

I kapitel 6 gör Gerdmar upp med tanken på ett läroämbete och apostoliska succesion när han visar att dessa läror är efterbibliska. Men saknar de stöd i Skriften? Det är frågan. Vi vet att Jesus tillsatte apostlar och senare profeter, evangelister, herdar och lärare. Vi vet att församlingarna leddes av biskopar, präster och diakoner och vi vet att det så kallade monarkiska episkopatet är på plats redan bland andra generationens kristna. Tron på hierarkin, att det finns en ordning inom kyrkan där biskopen är ett "slags överhuvud" är grundläggande inom alla historiska kyrkor. Inte bara Romersk-katolska kyrkan utan också i de ortodoxa, den anglikanska och till och med i Svenska kyrkan. Här är inte platsen att lägga ut texten, men jag lägger märke till två punkter. För det första avfärdar Gerdmar detta genom att hänvisa till Bibeln som enda norm. I Bibeln har varje enskild troende direkt tillgång till Fadern. det behövs inga "mellanhänder". Det har han rätt i, men hur är det med synden? Hur är det med alla dessa ofullkomliga församlingar, alla splittringar, sekter och samfund? Hade det inte varit bra om den helige Ande hjälpt oss med lite kyrkliga ordningar? Självklart. Jag är en anhängare av det ämbete Gerdmar tog avstånd i från.

Men ... återigen jurisdiktionen. Har inte Romersk-katolska kyrkan gått för långt när den hävdar att just deras förståelse av kyrkan och ämbetet är den enda rätta? Det är kanske inte deras syn på kyrkan och ämbetet som är problemet. Ser inte det olika ut i olika kyrkor och samfund? Är inte problemet snarare självgodheten? Detta att Romersk-katolska kyrkan i juridisk mening hävdar att de är de enda som har förstått saken? Att de slagit fast detta som allmännelig lära? Tänk om de har fel? Kommer det någonsin bli möjligt att erkänna andra traditioner än den egna?

Det finns mycket mer att skriva om detta. Jag gör det bara lite översiktligt, lite ytligt men jag tror att mina läsare, särskilt de som inte läst teologi, kan "drabbas" av kommande diskussioner och då är den där ödmjukheten som Gerdmar äger så viktig. Tack Anders för boken! Helst skulle jag vilja kommentera något om den apostoliska succesionen och något om nattvarden också, men det ryms inte här och nu.

Har jag inte bloggat om detta tidigare? Jo, vid en sökning på apostolisk succesion fann jag 16 bloggar och när jag sökte på Biörn Fjärstedt, klicka här, fann jag 11 bloggar. Vill du läsa mer kan du också söka.