Undervisning i Nepal

Så här skriver Hans Lindholm efter sin resa:

Det var Hans Sundberg som inbjöd mig att åka. Även om jag var tvungen att resa ett dygn efter honom, var det tryggt att ha honom som ressällskap. Hans har varit i Nepal många gånger; han känner flygrutterna, landet och människorna. Eftersom det hade inträffat en svår trafikolycka vid senaste resan blev uppehållet till denna längre, och mötesplatsen var flyttad till ett ställe där vi slapp farliga bergsvägar. Vi samlades ute på landet ett par mil utanför Katmandu, i en kyrka som understöddes av en församling i Mumbai, Indien.

Vi svenskar bodde de flesta nätterna på ett hotell med god standard, The Himalayan Horizon i Dhulikhel. Trots hotellets namn gjorde ständiga moln att det dröjde till sista dagen innan vi kunde ana den mäktiga vita bergskedjan vid horisonten. Varma dagar lärde mig att uppskatta dricksvatten i plomberad flaska, och kalla nätter gjorde varmvattenflaska i sängen till ett måste. Tur att Nepal är rikt på vatten!

Akademisk teologisk lärdom känns lättviktig när man möter enkla människor som brutit upp ur sin gamla tro och valt att följa Jesus, med allt det kan medföra av misstänkliggöranden och förföljelser. De har erfarit att Jesus lever och att han kan hela sjuka och föra människor till tro på sig. Vårt uppdrag var att bredda deras bibelkunskap, fördjupa deras bibelförståelse och öva oss alla i bibelsamtal.

Jag tror att PLT (Pastoral Leadership Training) är en utmärkt form för fördjupning och utveckling av den unga nepalesiska kyrkan. För de flesta skulle det vara omöjligt att studera en hel termin vid ett teologiskt seminarium. Några hade gått bibelskola i Indien. Men för de flesta är den bästa lösningen att få bo och arbeta på sina hemorter och ett par gånger per termin samlas till undervisnings-seminarier. Konceptet liknar TEE (Theological Education by Extension), som praktiseras på flera håll i världen.

Vi arbetade med johanneiska skrifter; Hans gick igenom Johannesevangeliet och jag tog mig an Uppenbarelseboken. Själva det upplägget lärde mig att se en del kopplingar mellan böckerna som jag inte tidigare hade sett. Jag frågade mig om det var för tidigt i den nepalesiska kyrkans utveckling att söka en Jesus-centrerad förståelse av Bibelns sista och kanske svåraste bok, men kände det samtidigt som en förmån att få göra detta innan alla fastnat i andra tolkningsmönster.

Den bästa samtalsfrågan som jag ställde var nog: ”Vilket av de sju breven i Uppenbarelseboken 2-3 tecknar en bild som mest liknar kyrkan i Nepal?” En grupp svarade: ”Pergamon, där Satan har sin tron, för det finns så många avgudatempel här.” Och vi såg verkligen hinduisk-buddhistiska tempel och altaren överallt längs vägarna. Andra grupper svarade Efesos, församlingen som hade övergett sin första kärlek. Eller den i Sardes, som hade ryktet om sig att leva men var död. Eller Laodikeia, som trodde sig vara rik och inte sakna något men i verkligheten behövde be Jesus om allt: guld, vita kläder och ögonsalva.

Vad kunde jag säga? Jo, jag sa att vi är många som hört ryktet att kyrkan i Nepal lever och växer, och att den har stora andliga (men inte materiella) rikedomar. Men samtidigt visar det på andlig vitalitet att inte stirra sig blind på sina framgångar utan vara beredd att vända om till Jesus i ett ständigt beroende av honom. Detta fick jag säga i en predikan på lördagen – finns det fler länder än Israel och Nepal som har den som gudstjänstdag? Hans, som åtnjuter en stor och välförtjänt respekt, var inbjuden att predika. Men i Nepal besegras även stora män av magsjuka (jag hade mitt dygn tidigare under veckan) och den här gången fick församlingen nöja sig med mig.

De tyckte om liturgisk sång, när jag sjöng ”O Guds Lamm” med melodi från England. Ett par unga män som var i kyrkan för första gången fick resa sig från mattan alla sitter på och bli välkomnade.
Varje månad har de en gemensam gudstjänst dit man samlas från 3-4 kyrkor i trakten. Det här var ett sådant tillfälle. Några hade vandrat i 3 timmar till gudstjänsten. Under veckan hade några lett sången med gitarr, men på lördagen spelade ett elektrifierat band. Några sjöng de unisona sångerna utantill (kunde de läsa?), andra hade slitna sångböcker och ett par hade både Bibeln och sångboken i mobilen.

De flesta sångerna kände jag inte igen. Men när de tog upp en extra ”missionskollekt” – vart skulle den gå? – sjöng de en melodi som jag kände igen från bönhuset hemma i Västerbotten i min barndom: ”Skurar av höjden, ymniga sänd oss o Gud. Droppar ej endast men skurar, Herre, att falla nu bjud.” Jag tänkte att om några borde sjunga den bönen så är det vi i Sverige.

Gruppen bestod av personer i blandade åldrar med låg medelålder. Den måste kunna bidra mycket till evangeliets spridning och förankring i Nepal. Både män och kvinnor var med, och vi försökte – och lyckades, tror jag – särskilt uppmuntra kvinnorna att yttra sig. Jag upplevde stämningen som mycket god.

Två personer tjänade som mycket kompetenta tolkar. Det var viktigt att den ena, Anju, var en ung kvinna. Och den andre var Mankaji, som hade hållit i de praktiska förberedelserna och som mer och mer växer in i ett andligt ledarskap. Honom måste vi vara rädda om! (min kursivering, HS)

Jag åker gärna tillbaka till Nepal när möjlighet ges. Tyvärr var det inte möjligt nu i maj. Vi måste be om hälsa för broder Hans1 och om att försöket med inhemska talare, bland andra Mankaji, ytterligare ska stärka känslan av att evangeliet har kommit till Nepal för att slå rot och spridas vidare.

Med Kristushälsning
Hans Lindholm

SPT 2008-2015

Om 30 minuter ska jag hämta Jacob. Han kommer med tåget från Göteborg där han har för Svenska kyrkans räkning varit med om något viktigt möte - tror jag. Men i kväll blir det också viktigt för han ska hjälpa mig flytta från Församlingshemmet i Värnamo till hemmet på Smultronvägen. Victor ska också hjälpa till men han kommer först vid niotiden med bil från Skövde. Han hade också ett viktigt möte som ska sluta klockan 19. Väldigt vad de är viktiga nu för tiden. Vi ska flytta sju Billy-bokhyllor fyllda med teologiska facklitteratur. Det är sådant som inte går att slänga. Jo, en del kanske.

När jag nu håller på att packa ihop är det ändå sådant jag måste slänga. Till det hör tyvärr inte mindre än åtta hela årgångar av SPT. Innan jag slänger dem undrar jag om det finns någon därute som är intresserad. Jag skänker dessa årgångar om du vid första bästa tillfälle hämtar dem.

Du får höra av dig inom kort.

Nystart för pastorsutbildningen i Nepal

Kari har tillsammans med Victor varit i Nepal två gånger sedan olyckan för två år sedan. Och i vintras kunde det arbete jag varit om att starta fortsätta. Samarbetet med pastor Raju Sundas i Kathmandu var inte helt enkelt av olika skäl och samarbetet avslutade. Värnamo pastorat avbröt sitt understöd men som sagt arbetet fortsätter enligt tidigare planer men nu i ett nytt sammanhang. Jag ska förklara men först en bild av det diplom som avslutade samarbetet med pastor Raju.

Pastor Raju uttrycker sin tacksamhet över vad vi genomfört

En av de tidiga medarbetarna var Saritha och Mankaji Yamang. Berättade jag för er om hur Mankaji kom fram till mig och ville ha förbön när jag var nere första gången? Han skulle nämligen gifta sig två månader senare. Med vem, frågade jag. Det vet jag inte, svarade han. Det är mor och far som bestämmer sådant. Nåja, sedan några år tillbaka är de lyckligt gifta och nu förestår de nystarten av det arbete vi bedriver där. Du kan läsa om det på följande länk.

Det här betyder att vi nu har fler relationer i Nepal än tidigare och jag ser mycket arbete framför oss, mycket spännande sådant. I februari kunde kursen komma i gång och här har du bilden av deltagarna.

Här berättar Hans Sundberg från den senaste resan: 

De kommer från olika platser i Nepal bland annat från Sirlai, Gorkha, Surkhet, Kathmanduområdet samt närområdet. Dessa pastorer leder glädjande nog flera församlingsplanteringar utifrån olika kristna sammanhang.

Vår undervisning var vid detta kurstillfälle inriktat på Johannes författarskap i Nya Testamentet, d.v.s. i första hand Johannes evangelium och Uppenbarelseboken. Vi berörde Johannes brev också men behöver lyfta dessa mer framöver för att göra dem rättvisa. Som förberedelse inbjöds alla deltagare att läsa Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken tre gånger vardera, med penna och anteckningsbok redo så att kommentarer och frågor kom med till kursdagarna.

Hans Lindholm undervisade tillsammans med Hans Sundberg

Vi började söndag eftermiddag med introduktion, middag och ordentlig presentation av var och en. Glädjande nog utgjorde kvinnorna en tredjedel av deltagarna. Tyvärr var det väldigt kallt på nätterna men vi var väl förberedda och därför köpt in extra varma sovsäckar till alla deltagarna. Varje dag började sedan med en varm kopp te och något att äta. Måndag t.o.m. fredag föreläste Hans och jag. Särskilt viktigt har Johannes skildring av Jesus varit. Han är "Ordet", "Guds Lamm", "Vägen, Sanningen och Livet" o.s.v. Föreläsningar varvades med frågor och samtal om dessa.

Vidare hade vi varje dag cirka två timmars gruppreflektioner och personlig förbön. Här har vi sökt hitta en form i vilken kunskapen enkelt kan föras vidare genom studium, dialog och bön. Enkelt uttryck så arbetar varje grupp med ett textavsnitt. De läser detta, ställer minst två frågor till texten: "Vad sa texten till dem som hörde den första gångerna?" Och "Vad säger samma text till oss idag?". Vi hade också kompletterande frågor som vi lät varje grupp arbeta med. Till exempel fick deltagarna en dag arbeta med frågan om vilken församling i Uppenbarelseboken kap 2-3 som beskriver den kristna kyrkan idag i Nepal.

Kvinnor och män arbetar tillsammans och söker fördjupad kunskap och förståelse. Denna enkla modell fungerar mycket väl, både på vår kurs och ute i fortsättningsarbetet. Vår vision är ju nämligen inte bara att ha detta projekt för dem som deltar utan också att varje kursdeltagare samlar exempelvis femton andra ledare och undervisar dem. Då sker en snabb multiplicering av fördjupad bibelkunskap.

Vår bön och längtan är att vid varje resa få komma ett steg närmare att få rusta kristna ledare. Vår bön är att de, som vi, ska få växa i hängivenhet, bibelälskande och reflekterande över Guds stora möjligheter!

Hans Lindholm var generalsekreterare för SESG under mina år som skolpräst i Stockholm. Han är prästvigd i Svenska kyrkan och en mycket ansedd bibellärare. Hans kommentar till Johannes Uppenbarelse-boken är gedigen. I morgon ska jag publicera något från den rapport han skrev efter sin resa.

Den helige Johannes döparens dag

Luk 1:57-66          

Jesus säger: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes döparen. Men den som är minst i himmelriket är ändå större än han (Matt 11:11)

Herrens hand var med honom ...

1. ... vid födelsen
a) Den barnlösa Hanna fick profeten Samuel. När Sakarias … (Luk 1:8ff). Nu får Elisabet profeten Johannes. Hans namn betyder ”Gud är nådig”. Gud verkar inte planlöst, utan enligt sin hushållning. Gud har en plan för de sina. Den är inte hemlig, utan den är att vi ska ”formas till hans avbild”. Dagens evangelium låter oss förstå att Gud är med redan i vår moders liv.
b) Detta att allting redan från början vilar i Guds händer är en förståelse som gått förlora för de många. Teorier från 1800-talet om det naturliga urvalet eller från efterkrigstiden om framtidsoptimismen har medverkat till detta. Kyrkan är införstådd med att Gud är med oss redan från början. Han är Skaparen och Livgivaren.
c) En kristen människa kan därför behålla vördnaden och respekten för livet, också för det ofödda, och våga tro att Herrens hand är med redan från början.

2. i tjänsten ...
a) Johannes döparen är mest känd för sitt rättspatos och sin profetiska kraft. Han verkar i förlängningen av lagen och profeterna. Hans tjänst överbevisar åhörarna om deras synd och talar om den som kommer efter. Den Helige Ande var med honom i tjänsten.
b) Men det är inte bara Johannes döparen som har tjänst. Gud har en meningsfull uppgift åt varje människa. Och Gud vill vara med var och en av oss oavsett hur vår livskallelse ser ut. Varje människa har två uppdrag. Det ena uppdraget är kallelsen att förvalta skapelsen och arbeta för det goda samhället. Den kallelsen delar vi med alla människor.
c) Det andra uppdraget delar vi med andra kristna och innebär att våra liv vittnar om Gud, vad Han gjort och vad det betyder för oss människor. Vi ska ”göra lärjungar” (FIN) och Gud själv ska ta upp nya människor i sin familj, inlemma dem i församlingens liv och utrusta dem för tjänst. Vi kan inte göra någon till kristen men Gud vill använda var och en av oss i sin tjänst.

3. ... vid livets slut
a) Johannes döparen pekar mot Jesus, låter Jesus växa till och ta allt större plats. Vi ser det i hans förkunnelse, vid Jesu dop och sedan ända in i döparens fängelse. Hans liv slutar med att han får ge sitt liv för Jesu skull.
b) Många kristna håller Johannes döparen som ett orimligt ideal. Men Herren säger: den som är minst i himmelriket är ändå större än han. Döparen sa att han döper i vatten men att den som kommer efter döper i helig Ande. Jesu död och uppståndelse innebär att Gud har rätt att vara med oss, rätt att döpa i Helig Ande. Synden utgör inte längre något hinder.
c) Vi behöver inte tävla med Johannes döparen. Men allt det han pekade fram mot har vi fått som gåva. Denna gåva är den nya födelsen, detta att vi blir döpta i Helig Ande och att vi blir medborgare i Guds rike. Johannes var en stor människa men den som är minst i himmelriket är ändå större än han (Matt 11:11).

Midsommardagen

Matt 6:25-30

Denna undervisning börjar med att Jesus berättar för lärjungarna att de är salt på jorden och ljus i världen, något som säkert inte var så lätt att förstå till en början. Sedan fortsätter Jesus med att tala om hur de ska fullgöra sin uppgift i världen. I vår text försöker Jesus förklara att Gud inte bara har gett oss livet utan att Han också sörjer för oss. Det gör att vi kan vara fri från allvarliga bekymmer och grubblerier.  

1.      Gud ger oss mat och dryck

a)      Människor har i alla tider arbetat för brödfödan och tackat Gud som förser. Mat och dryck är nödvändig för hennes överlevnad. Människan får inte vara ansvarslös utan ska arbeta, men ska detta sättas i motsats till vilan? Till friheten från bekymmer? Det tror jag inte. 

b)      Vi lever med västerländsk kultur som till en början inte var kristen utan gnostisk, det vill säga uppdelad i gott och ont. Västerlänningen menar att här pågår en kamp och här finns många gudar och trosuppfattningar vi kan vända oss till. Därför lever många än i dag med den föreställningen att världen är delad, andligt och materiellt står i ett motsatsförhållande till varandra och få vet vilken gud man ska vända sig till för att få hjälp.

c)      Jesus låter oss veta att Gud är Herren över allt. Han är den som har gett liv och Han är den som uppehåller livet och så exemplifierar han med fåglar som äter och växter som är klädda i härlighet. Gud är på en gång oändligt långt borta, fördold och ändå mycket nära i skapelsen. Skapelsen är det hus i vilket vi bor.  

2.      Se, på ängens liljor hur de växer

a)      Jesus tycks mena att vi har något att lära av ängens liljor. Det grekiska ordet säger oss att vi ska studera, noga iaktta och lära oss av växtriket. Vad är det vi ska lära? Vi ska lära att Gud ger växten! Vi behöver inte bekymra oss för att dagar kommer och går. De kommer och går hur som helst. Vi inser naturligtvis att ängens liljor inte bekymrar sig, men med oss människor är det väl annorlunda?

b)      Jesus talar till sina lärjungar och säger att vår himmelske Fader sörjer för oss. Han gav oss livet och han uppehåller det tills vidare utan att vi kan lägga en aln till vår livslängd. Våra liv ligger helt och hållet i Guds händer.

c)      Den människa som lär sig att förtrösta på Gud behöver inte bekymra sig för morgondagen. Hon lär sig att förtrösta en dag i sänder.

3.      Bekymra er inte för mat och dryck

a)      Det är Herren själv som säger så och han kan göra det därför att han vill ge oss liv av sitt liv. Allt vilar i hans händer och vi kan vara trygga, Svpsb 248;-.

b)      Djupast sätt handlar Jesu undervisning om två olika slag av liv, ett där Gud är långt borta och ett där Gud är nära. Genom tron på Jesus Kristus har vi ”som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod”, Ef 2:13. Vi blir delaktiga av ett nytt förbund.

c)      När Gud tar oss in i gemenskapen med sig får vi del av den frihet vi alla längtar efter. I Guds barns frihet finns också frihet från bekymmer. Genom att leva i förtröstan på Gud är vi salt på jorden och ljus i världen, fria från allvarliga bekymmer och grubblerier.

Kyrkans tidning

Idag kom så Kyrkans Tidning. Det är lite spännande att se den i ett 20- eller 30-årigt perspektiv, eller hur länge har den funnits? Jag har i alla fall läst den så länge den funnits. Jag tycker mig minnas den första tiden då vi, vilka vi?, kallade den "en tidning av kvinnor och för kvinnor". Så var det i några år åtminstone. Sedan gick den över till att kallas "Torsdagsdepressionen". Inte så få kallar den fortfarande så.

Men jag tycker den har skiftat med bytena av chefredaktör. Plötsligt blev den mer nyanserad. Mitt minne är inte det bästa även om jag skulle kunna forska fram det, men under en tid var chefredaktören från Österbotten i Finland. Då kunde vi läsa lite mer positiva nyheter om kyrkan i världen. Tidningen har annars under långa tider haft ett snävt perspektiv. I våra dagar pågår de största väckelser världen har skådat! Inte ett ord om det i Kyrkans Tidning.

Minns fel om jag påstår att tidningen försökte lyfta sig något när Ingvar Laxvik var chefredaktör? Jag undrar om eller vilka som försökte hålla ordning på honom. Han var ju rätt frejdig, emellanåt var  han djärv och han var duktig med pennan. En annan seriös broder var Stenström. Han ville nog höja kvalitén på tidningen. Mer av analyser och rapporteringar säger mitt minne.

Nu vet jag inte riktigt vad chefredaktörerna vill. Men jag lägger märke till att de numera släpper fram kritik på ett sätt jag inte sett förut. Idag är det tre debattartiklar om en förestående, nödvändig reformation. Gösta Tingström har arbetat som konsult i etik och ledarskap i 20 år. Han är präst i Täby och beklagar sig över vad han set. Jag citerar:

Sedan min prästvigning 1990 har jag i samtal med många kyrkoledare fått bekräftat att organisationskulturen inom kyrkan till stor del karaktäriseras av rädsla. Och i dess förlängning en tystnadskultur som skapar utrymme för de tokigheter vi nu ser en liten skärva av.

Redan i inledningen av sin artikel frågar han:

Har du hört någon kyrklig företrädare på allvar uttrycka självrannsakan inför det som framkommit i den senaste tidens mediala granskning? Någon som sett granskningsresultatet som ett tecken på att det finns mer omfattande,  ännu dolda,  tokigheter? Finns det någon som sagt annat än att det handlar om kamerala misstag som ska rättas till?

Den här typen av artiklar publicerades inte förr vad jag kan minnas. Nu finns de i vart och vartannat nummer. Jag tycker det är bra. En omvändelse börjar alltid med insikt. Insikten om att inte allt står väl till börjar komma till ytan. Om det sedan räcker tvivlar jag på. Tingström vädjar till medlemmarna. Han menar att de måste ta sitt ansvar. Det är utomordentligt anmärkningsvärt att så många lekmän är så tysta. Kanske konverterar dem? Kanske tror de sig "bära dem korset" i tystnad? Eller är de helt omedvetna? Det påminner mig om en tidigare kyrkoherde som på 1980-talet frågade sig: Hur länge ska så många betala så mycket för så lite?

Jo, nog är det dags att tänka igenom vad kyrkans ledning vill. Vart tänker den föra oss? Kanhända ger Kyrkans Tidning oss en hint om framtiden?

4 veckan efter Trefaldighet

Joh 8:1-11

Jesus satte sig ner och undervisade, heter det i texten. Och vilken undervisning! Vi kan lära mycket av denna text. Det finns en spänning mellan Guds lag och den helige Ande (på grund av synden). Synden använder sig av Guds lag för att döda oss men Anden gör levande. Anden ger liv. Jag är inte säker på att denna veckas rubrik är särskilt lyckad. Visar inte Jesus på förlåtelsen som möjlighet? Och på hur Anden ger kvinnan ny kraft?

1. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor ska stenas

a)      Och inte bara kvinnan utan också mannen är bäst att tillägga. Det var Lövhyddohögtid och festligheterna pågick hela natten. Jesus kom i hemlighet eftersom de ville döda honom. När halva högtiden gått började han undervisa på Tempelplatsen. Då anklagar de skriftlärda honom och Jesus avslutar sin undervisning med orden: ”Döm inte efter skenet, utan döm rätt”, 7:24. Nu kommer de med en kvinna och vill att Jesus ska visa dem hur man dömer, 3 Mos 20:10. Nu tillämpades inte dödsstraffet men ändå. I princip hade de rätt. Syndens lön är döden. Men Jesus ger sig inte in i någon diskussion eftersom han vet att det är honom de är ute efter.

b)      Också i vår tid används moralen när man är ute efter någon. Förr tyckte folk i allmänhet att kyrkan skulle vara moralens väktare. Jag kan förstå tanken, men har folk förstått att Kyrkans uppgift är att dela ut syndernas förlåtelse och att välsigna?

c)      Jesus dömer inte kvinnan. I stället öppnar han möjligheten att få förlåtelse.

2. Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret

a)      Om Jesus hade gett de skriftlärde rätt hade han fått romarna på sig. Om han gett dem fel hade han varit emot Guds lag. I stället skriver han på marken. Varför gjorde han så? Vad skrev han? Kanske handlade han enligt Jeremia 17 som handlar om förbannelser och välsignelser. Förbannad är den vars hjärta vänder sig bort från Herren. Välsignad är den som litar på Herren. Han är som ett träd … ”De som avfaller från mig skall bli skrivna på marken. De har övergett källan med det levande vattnet.” Vände Jesus det ordet mot de skriftlärde? Skrev han deras synder på marken? Hur som helst.

b)      Under tiden han skriver vänds uppmärksamheten från kvinnan till Jesus och vidare till de skriftlärde. Jesus riktade ljuset mot domarna och de skriftlärde visste att de inte var fullkomliga. De skämdes och lämnade platsen. Plötsligt hade de blivit överbevisade om sin synd. När Adam blir överbevisad går han bort och Kain sänker blicken.

c)      Kvinnan däremot blev överbevisad om förlåtelsens möjlighet.    

3. Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.

a)      Jesus tummar inte på Guds lag. Den ska han fullborda, något som bara den som är syndfri kan göra. Alla andra måste dömas efter den, men Jesus som fullbordar lagen öppnar möjligheten för förlåtelsen. Den ende som kunde kasta sten var Jesus och han gjorde det inte eftersom han är barmhärtig. Han tog inte bara hennes synd i det att han själv blev till synd utan också hennes död i sin död.

b)      Lagen har förvisso sin plats och alla ska dömas efter den men där det finns botfärdighet och tro på Jesus finns förlåtelsen som förvandlar v åra liv.

c)      När Gud tar bort stenhjärtat ur människans kropp och ger henne ett hjärta av kött blir också drivkraften en annan, Hes 36:26f. Hon vill hellre fria än fälla.

Efter vår text talar Jesus om sig själv som världens ljus och då säger han än en gång vad han tidigare sagt: ”Ni dömer efter det yttre. Jag dömer ingen”, 8:15.

Staten och äktenskapet

Igår publicerade Kyrkans Tidning en intressant intervju med äktenskapsforskaren Emma Audas under rubriken Vill Gud att vi gifter oss?  Intervjun är intressant därför att den så tydligt visar den avgrund som uppstått mellan statens syn på äktenskapet och kyrkans syn.  Här tycker jag mig se en sammanblandning. Och det i sig är märkligt eftersom vi nu skulle skilja mellan stat och kyrka. Eller försöker kyrkan hålla ihop de två? Kan det verkligen lyckas? Det tror inte jag.

Kyrkans Tidning vill varje vecka publicera något intressant under rubriken Kultur & Teologi. Ser vi inte sammanblandningen redan här? Som kristen förstår jag att äktenskapet är instiftat av Gud som ett profetiskt tecken. Slutmålet för mänskligheten, det vi kallar "komma till himlen" är ju Lammets bröllop. Äktenskapet är ett sakrament eller åtminstone en sakramental handling. Det är kyrkans uppgift att förvalta detta. Kyrkan har under årtusenden lyckats få staten att samverka i detta uppdrag, men nu är den tiden förbi. Varför är det så konstigt att se och förstå det enkla? Är det för obekvämt? Vill kyrkan så gärna anpassa sig? Eller är det för att kulturen blivit överordnad teologin?

Emma Audas kritiska frågor riktar sig till staten snarare än till kyrkan. Varför behåller staten äktenskapet? Äktenskapet är ur icke kristen synvinkel med rätta i frågasatt. Varför fortsätter vi (läs icke kristna) att gifta sig? Har giftermål - ärligt talat - någ8med kärlek att göra, frågar sig Audas. Länge var det inte alls så. Äktenskapet var till för att skydda kvinnor och barn. Äktenskapet reglerade arv. Äktenskapet sammanförde släkter. Det var inte kärleken som stod i centrum. Staten vill dessutom ha kontroll över sina medborgare i reglerade förhållanden. Det har ingenting med kyrkan att göra.

Idag utnyttjar staten kyrkans tro. Svenska kyrkan är statens förlängda arm och prästerna är i viss utsträckning dess tjänstemän. Jag menar att det är djupt ohederligt och ohållbart ganska snart. SvD har en kritisk serie artiklar om "den stora kärleken" och "det fantastiska bröllopet", tankar som man stulit från kyrkan. Audas skriver att i Finland måste också de som gifter sig borgerligt lova "att älska varandra". Audas säger: "Där lägger sig staten i väldigt intima saker." Varför duger det inte med ett juridiskt avtal? Och varför kan jag inte skriva ett sådant med min syster?

Jag kan inte förstå varför staten fortsätter med äktenskapet? Visserligen finns numera andra lagliga former för samlevnad och fler lär det bli, men det gör väl äktenskapet än mer onödigt. Varför vill staten att folk ska gifta sig? Kan inte människor göra som de själva vill?

Jo, människor lever numera som de själva vill. Staten har naturligtvis fortsatt sina motiv, men i grund heyer det: "De två som ingår äktenskap med varandra blir makar." Siffran två är naturligtvis utbytbar. Äktenskapsbalken innehåller sedan en del goda ansatser hämtade från kyrkan, men som sagt i praktiken, går de ur icke kristen synvinkel att reglera på andra sätt.

Sammantaget är det intressant att en forskare som Audas tar sig an de för samhället grundläggande frågorna. Samtidigt är kyrkans aningslöshet både skrämmande och beklämmande. Men som jag sagt tidigare en "öppen och demokratisk" kyrka har inga förutsättningar att hantera Kyrkans frågor. Nu är det staten som hanterar äktenskapet.

Att skilja mellan sak och person

Idag har det varit begravning. Det är många sådana nu när kollegorna gått på semester. Men det är OK eftersom det för övrigt lugnare. Många betyder i det här fallet ett par begravningar per vecka. När jag var i Katarina handlade det om betydligt fler så jag klagar verkligen inte.

Begravningsgudstjänsten ger mig perspektiv. Det har den alltid gjort men än mer efter olyckan. Vårt liv varar 70 eller 80 år om det blir långt säger psalmisten och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet. Jag håller med.

Därför gäller det att göra det bästa av livet. Det räcker inte med att anpassa sig. Det måste till mer. Jag lider verkligen av att det protesteras så lite.  Det anpassas alldeles för mycket. Det är ett ett av skälen till att jag lämnar min anställning inom Svenska kyrkan. Det anpassas. I Värnamo finns det knappt någon som protesterar mot utvecklingen. Tvärtom. I det präktiga Värnamo håller man masken.

Jag märker också att våra kyrkopolitiker gör vad de kan för att "ställa upp". I våra sammanhang är det en dygd. Men det blir ju helt fel. En del av problemet är att det finns kyrkopolitiker som inte kan att skilja mellan sak och person.  Det betyder att om till exempel jag kritiserar sak, det vill säga kyrkopolitiker, statens medlöpare, tar de det personligt. De personer som tjänar systemet är ganska ointressanta. De är faktiskt bara medlöpare. I och för sig är det ett problem. Att vara anställd som arbetsledare eller förtroendevald är inte problemfritt. I Värnamo hör jag sällan eller aldrig någon som protesterar.

Men allt oftare möter jag kritiska debattartiklar av olika slag. Och nu hojtas det efter en ny reformation. Det ska bli intressant att följa fortsättningen eftersom allt mer kommer att komma upp till ytan. Samtidigt är jag rädd att många kommer att bli allt mer förskräckta. Den kristna tron, och då menar jag den i Bibeln grundade tron, är snart utplånad. Och ingen eller få i arbetsledningen eller bland de "förtroendevalda" reagerar. Det är en mycket märklig situation.

Det är viktigt att skilja mellan sak och person. Det finns många personer som vill väl, men inte förstår att de är ja-sägare eller medlöpare för att använda ett mer belastat ord. Det är sorgligt. Riktigt sorgligt. Det paradoxala inträffar att de mest villiga blir de mest villiga. Det är så sorgligt att se. Men det är en gammal insikt att det näst bästa är det bästas fiende.

Det är viktigt att försvara de bibliska värderingarna, att om möjligt bryta ner de tankebyggnader som reser sig mot kunskapen om Gud men också att värna om varje människas värde, rätt och skyldigheter. Det går att skilja mellan sak och person även om det är svårt i en så självupptagen tid som vår.

3 veckan efter Trefaldighet

Luk 15:8-10  

Dagens evangelium handlar om Guds rike och om hur Guds änglar gläder sig över en enda syndare som omvänder sig, v 10. Jesus talade ofta i liknelser och det fanns flera skäl till det. 1) Folk i allmänhet kan inte förstå talet om Guds rike men 2) liknelsen går att förstå. 3) Bara den som går vägen kan förstå. Liknelser härstammar från Jesus, är eskatologiska och manar till omvändelse. Denna liknelse talar om Guds glädje när en människa lever i omvändelse.  

1. En kvinna tappar bort ett silvermynt

a)      Ett silvermynt motsvarar i dagens penningvärde ungefär femhundra kronor, Men det troliga är att detta ingått i den huvudbonad hon fick när hon gifte sig. Redan det faktum att det var fråga om silvermynt talar för att det var en fattig kvinna. Annars var det vanligt med guldmynt i kronan. Huvudbonaden var i regel den dyrbaraste ägodelen, kvinnans reservkapital. Myntet hade därför ett större värde. Och vem vill för övrigt ha en huvudbonad där det fattas ett mynt? Ingen vill förlora sitt kapital.

b)      Det finns många människor som tappat bort sitt kapital, tappat bort sig själva. De tycker sig förlora sin själ, sin självbild, tappar kontroll eller lever med skam och frågar sig hur man åter ska komma rätt. Liknelsen är särskilt rikta till dem.

c)      Kyrkofäderna tänker sig att silvermyntet är en förlorad människa. Och kvinnan som tappat bort myntet är Herren själv (eller kyrkan). Mänskligheten har tvingats lämna Paradiset. Nu lever hon i mörker, ensam, vilsen och bortkommen. Men Herren själv söker dig. Liknelsen har mer att säga oss.

2. Hon tänder då en lampa och sopar hela huset

a)      Nu tänder hon lampan inte därför att det är mitt i natten utan därför att de fattiga sällan hade råd med några fönster. När hon sopar hoppas hon höra klirret från myntet. Myntet var värdefullt för henne.

b)      Kyrkofäderna säger att Gud blir människa för att söka det förlorade. Han tänder evangeliets ljus och ger sig ut och sopar golvet för att hitta myntet. Myntet är värdefullt för Honom.

c)      Förutom att myntet var en brudgåva var det präglat med Konungens bild som gav värde åt myntet. Så är varje människa erreHjhjhpräglad med Herrens bild. Hon är skapad till Guds Avbild och tillhör Herren. Därför ”blir det glädje i himmelen över en enda syndare som omvänder – inte över de 99 rättfärdiga …”, v 7 och fest i v 24 ”Min son var död men har fått liv igen”. Men här lägger vi märke till något mer:

3. Gud gläder sig över en enda syndare som omvänder sig

a)      Det är lätt att identifiera sig med silvermyntet och dess värde. Men i liknelsen är myntet syndaren, som låg på golvet, i mörkret, som hittas, som börjar leva i omvändelsen. Och Gud rena och luttrar henne.

b)      Profeten Malaki 3:3 förklarar vad som händer när myntet är funnet:

Likt en guldsmed ska han (Herren) sätta sig ner och rena silvret,

Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver

så att de kan bära fram åt Herren en offergåva i rättfärdighet

Sätter sig ner för att kunna se om det är rent. Rent är det då han kan se sin egen bild i silvret.

c)      Gud vill se sin Avbild i dig. Och gläder sig redan nu över att för Jesu Kristi skull kunna fria dig på domens dag. Var därför glad och sätt värde på vad Gud har gjort och gör. I denna glädje finns omsorg om andra människor att inte bara jag utan alla som kommer i min väg ska få del av Guds frälsning. Det är livet i sådan omvändelse som gläder Gud.

Till man och kvinna

Idag har vi varit på vigsel i Nydala klosterkyrka. Det var kollegan Martin som gifte sig med Sara. Kyrkan var fullsatt och det var verkligen en högtid. Det stod på programbladet "Vigsel med mässa" och då påmindes om, jag tror det var f Lars i Ö Vingåker,  som sa att det borde heta "Mässa med vigsel".

Celebrant och vigselförrättare var Carl Magnus Adrian, kyrkoherden i Sankt Pauli församling i Göteborg. Han började gudstjänsten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det tycker jag var en bra början.

Och det fortsatte bra. Fredrik Sjöblom spelade på orgeln. Det är alltid njutbart när han spelar.  Han var organist i Värnamo "på min tid" men är nu organist i Kristine kyrka i Jönköping. Som ingångspsalm sjöng vi "På bröllopsdagen ber vi till dig som kärlek är. Du lever mitt ibland oss i glädjen nu och här. Vi prisar dig som skapar och känner allt som sker. Förnyare av livet, till dig, vår Gud, vi ber." Det var fyra passande versar jag aldrig hört sjungas förut. De sjöngs på melodin Den blomstertid nu kommer. Var kom denna text ifrån? Det fanns ingen författare angiven.

Sedan var det naturligtvis skriftemål och några solosånger. I lovsången, den som prästen leder, hördes orden: Underbara är dina verk, Herre vår Gud, underbart har du skapat man och kvinna till din avbild ... Och vidare i inledningsorden: Äktenskapet är ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud, himmelens och jordens skapare. Det var så långt från statens definition man komma. Jag skulle vilja säga att Kyrkans och statens olika förståelser av äktenskapet inte är kompatibla.

Sedan fortsatte kyrkoherden med att citera Jesus, den andra personen i gudomen: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Ni vet det där klara och härliga bibelordet från Matt 19:4-6 som slutar med orden: Vad Gud har sammanfogat får människan alltså inte skilja åt.

I vigseltalet tyckte jag mig höra att Jesus är vår brudgum och vi är hans brud. Sådant tal förpliktar. Jag vet att det sker stora påfrestningar på äkta makar i vår tid. Staten och dess olika organ har en annan syn. Och det är som vi sjöng i offertoriepsalem så att: Här levs ej blott i rosengård och mången prövning kan bli hård." Men varför är det alltid det som ska framhållas?  Kan vi inte en dag som denna få hålla fram Guds löften och närvaro i detta Sakrament eller åtminstone i denna sakramentala handling?

Jag hoppas det inte var sista gången vi fick vara med om en sådan här "Mässa med vigsel."

Gud kan använda Svenska kyrkan

Jag har verkligen försökt att kritisera Svenska kyrkan så gått jag har kunnat.
Jag önskar att jag kunde gjort det bättre.
Jag underkänner organisationen fullständigt.
Jag ser hur eländet kryper ner och in i de lokala sammanhangen.
Jag tar konsekvensen och säger upp min tjänst.

Har jag då gett upp? Svar ja och nej.

Jag har gett upp den nuvarande organisationens möjligheter.
Jag tror verkligen inte på stordriften.
Jag noterar att ledningen inte lyssnar. Den har förlorat den förmågan.
Jag förstår att anpassningen syftar till att göra om Svenska kyrkan.
Jag konstaterar att Socialdemokraterna med stöd av andra får som de sagt sig vilja redan för 100 år sedan.

MEN Kyrkan är större än Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har 6,2 miljoner medlemmar, människor av kött och blod som du och jag. Många av dem längtar. Det är människor som har rätt till evangelium. Gud själv har genom Jesus Kristus betalat, iordningställt och kallar oss alla.

Häromdagen läste jag från Romarbrevet:

9:17 Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han.

Gud använde Farao för att föra ut folket ur Egypten. Det är så Gud verkar. Gud förhärdar. Gud förbarmar sig. Gud visar sig stor och ingen kan stå emot Honom. I 2 Mos 9:16 läser jag hur Gud talar till Farao: "Just därför lät jag dig träda fram". Gud har tidigare talat till direkt till Moses. Gud talar inte direkt till Farao utan till Farao talar Han genom Moses. Farao representerar all motsträvighet som kan tänkas och ändå spelar han en roll i Guds frälsningsplan. Gud visar sin nåd, barmhärtighet och makt på Farao. Det var Gud som lät Farao finnas till och verka på sin position. På detta sätt blev det också känt över hela jorden att Gud är barmhärtig mot vem Han vill och vem Han vill förhärdar Han.

När det gäller förhärdelsen beskrivs den i Skriften som att den ibland orsakas av Farao själv, 2 Mos 7:14, 8:15 och 32 och ibland av Gud, 2 Mos 4:21, 7:3, 9:12, 10:20, 27 och 14:8.

Nej jag har inte gett upp. Svenska kyrkan är på fel väg påhejad av dess ledning som stolt utbrister att den går före. Jo, men på vilket sätt? Och vart då?

Jag säger med ärkebiskopen: Gud är större! Gud är oändligt mycket större än Svenska kyrkan. Gud leder oss på rätt väg. Han går före. 

Jag tror att Gud i nåd, barmhärtighet och makt kan och vill använda Svenska kyrkan. Jag tror inte på Svenska kyrkan.Jag tror på Gud som är Fader, Son och Helig Ande. Han ska vara med oss alla dagar till tidens slut. Så låt oss sätta vår lit till Honom som är A och O. 

Reformera Svenska kyrkan

Rubriken kanske förvånar.  Är det vad jag vill? Ja, uppriktigt. Är det vad jag tror är möjligt?  Jag vacklar,  men låt mig göra ett försök. Efter att jag skrivit denna blogg fick jag Kyrkans Tidning 23/2016 och läser till min glädje biskop Biörn Fjärstedts debattartikel. Rubriken lyder "Dags för Svenska kyrkan att börja om från början" och i ingressen står att läsa: "Läget i Svenska kyrkan kräver en radikal förändring, en nystart som i reformationsuppgörelsen på 1500-talet". Du kan läsa artikeln i sin helhet genom att klicka här.

Är det möjligt att reformera Svenska kyrkan? Jag kan tänka hur en sådan reformation skulle se ut. "Min" reformation skulle skilja sig mycket från 1500-talets. Den skulle rikta in sig på strukturerna, på själva organisationen, snarare än bekännelsen. Jag älskar Svenska kyrkan - sådan hon är enligt sin bekännelse och som jag som ung lärde känna henne. Kanske skulle jag vilja omprioritera bekännelsens artiklar något, anpassa dem till vår tid, förstärka någon och tona ner en annan. Jag skulle vilja se en reform-katolsk kyrka med full gemenskap både med den romerska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna. Komma ur den tvångströja, den förnedring och sekterism Svenska kyrkan nu upplever. Här kommer lite radikala förslag. Kanske något att motionera om?

• Först skulle jag ta bort den särskilda lagen om Svenska kyrkan. Kyrkan är till sitt väsen inte öppen och inte demokratisk. Kyrkans högsta ämbete är biskopens. Denne ska vara insatt i det apostoliska, i full gemenskap med övriga biskopar i Kristi kyrka, inte avvika. Biskopen kallas, utses och väljs av prästerna och gudstjänstfirarna. De senare kan i och för sig organiseras demokratiskt. Vi skulle kunna utveckla en kyrklig demokrati.

• Kyrkomötet skulle i förlängningen vara ekumeniskt. Det kan ordnas generöst så att lekmännen får 50% och prästerna/diakonerna 50%. Utöver dessa finns biskoparna med utslagsröst.

• Dopet skulle knytas till tron. Tron skulle vara förutsättningen för dopet. Jag talar självklart om Kyrkans tro, men sedan också om kandidatens tro. Talar vi om omyndiga personer måste faddrarna vara äkt-kristna och kunna gå i god för lärjungaträningen. "Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne kallar dig nu att vara hans lärjunge. Tag emot korsets tecken på din panna, din mun och ditt hjärta."

• Syndabekännelsen och avlösningen praktiseras främst i hushållen som består av 10-15 personer. Flera hushåll går samman. När den sakramentala bikten praktiseras kallar man in prästen.

• Konfirmationen behöver individualiseras så den leder till ett vuxet liv "i Anden", i gemenskap med andra kristtrogna på den lokala platsen. Lokalt behöver församlingen organiseras i hushåll, husförsamlingar och ekumeniskt. På söndagen kl 11.00 samlas alla till Högmässa.

• Äktenskapet, liksom prästvigningen, är sakramentala handlingar och behöver återerövras.

• Nattvarden celebreras av biskopen. Biskopen delegerar firandet av nattvarden till prästerna som celebrerar i husförsamlingarna. När celebrationen sker i kyrkbyggnaden är den ekumenisk och leds av stadens biskop.

Det här är i alla några punkter att börja med. Vågar vi tro att utvecklingen skulle kunna gå åt det här hållet? Att det går att grundligt reformera Svenska kyrkan?

Det finns en gräns

De senaste dagarna har jag mött människor som velat veta mer om skälen till mitt beslut. De flesta har visat både förståelse och sympati. Nu är det faktiskt sant att jag utelämnat de lokala skälen. Jag upplever det som en frestelse att berätta om de lokala förhållandena men inser att det i det här läget vore fel. Jag vill inte framstå som bitter och jag vill inte hänga ut enskilda personer. Men jag är inte den första prästen som får lämna tjänsten i Värnamo snarare den tredje. Lämnar och lämnar. Jag har sagt upp mig av fri vilja. Eftersom mina dagar är räknade vill jag inte förslösa dem i ett sammanhang där jag inte efterfrågas. Nog och tillräckligt, tills vidare,  sagt om detta.

Det finns motståndare som har bett mig lämna Svenska kyrkan. Den förste som bad mig göra detta var Helle  Klein. Det är några år sedan men varför ska jag lyssna på henne, en motståndare? Sedan dess har andra önskat detsamma. Inte många och bara antydningsvis. Inget jag egentligen bryr mig om, men ändå ... vad är det för kyrka jag befinner mig i?

Nu är det inte rätt att misstänkliggöra Svenska kyrkan och dess ledning, men behövs det? Är det inte så att den börjar bli ganska tydlig med vad den vill? Kan det vara så att det inte är mig det är fel på utan organisationen Svenska kyrkan? Der verkar som att det finns många andra kollegor och vänner som känner av detsamma. Utan att säga för mycket också lokalt. Kyrkoherden förmanade mig så strängt han bara kunde att inte skriva något om det lokala. Jag ger honom rätt, men håll med om att det känns konstigt.

Varför lämnar jag inte Svenska kyrkan om jag är så missnöjd? Varför konverterar jag inte? Det är bra frågor. Jag är inte missnöjd med Bekännelsen än mindre med den Bibel Svenska kyrkan bekänner sig till. Tvärtom,  jag är så tacksam för allt jag fått genom Svenska kyrkan.Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma kvällen innan jag konfirmerades, dagen då Herren lovade att visa mig vägen. Jag kommer att stå i ständig tacksamhetsskuld till Stiftsgården Stjärnhov där jag fick sjunga våra underbara kvällspsalmer och be Completoriet. Jag kan inte bortse från mina älskade kollegor, inte från studieåren, vänner som till exempel Stellan Bengtsson, Hans Hansson ellet Arne Selander för att nämna några av dem som jag kämpade tillsammans med när Lennart Koskinen skulle tvinga oss i stället för att lyssna på oss. Jag skulle kunna ge många exempel på personer som har betytt mycket för mig. Jag glömmer inte bröderna Stefan och Krister Holmström och så vidare.

Nej, jag kan inte utan vidare lämna Svenska kyrkan. Jag älskar Svenska kyrkan, den reform-katolska och just det är skälet till att jag "hatar",  obs jag använder begreppet i biblisk mening, alla dem som vilseleder, bryter ner och gör om Svenska kyrkan. Det må sedan vara biskopar eller lokala kyrkopolitiker.

Innan jag slutar dagens blogg måste jag berätta. Någon sa till mig att man inte ska överge sin gamla mor syftandes på Svenska kyrkan. Det övervägde jag men insåg strax att det ligger något i det. Så jag funderade ett varv till och detta var vad jag såg. Nej, ska inte överge min gamla mor, inte ens om hon blir orkeslös, förvirrad, senil eller förvirrad. MEN om människor i min omgivning kommer till tro kommer jag aldrig att anförtro dem i hennes vård. Det vore synnerligen ansvarslöst.

Alltså förblir jag präst inom Svenska kyrkan även om jag aldrig kommer att överlämna mina barn i hennes vård. Det finns en gräns.

Innan jag slutar

Innan jag slutar måste jag på grund av ett inre tvång få skriva av mig några av de många skäl som ligger bakom beslutet. Det vore skönt för mig att kunna sammanställa argumenten. Glöm inte bort att en blogg är personlig, ofta spontan och föränderlig. Den som skriver blogg ska inte behöva utstå onödiga påhopp, hotas eller anmälas till domkapitlet.

De riktigt stora skälen som jag till dels sammanfattar i nedanstående sju punkter innehåller inte alla skäl. De positiva vill jag återkomma till och de lokala vill jag utelämna.

1. Lagen om Svenska kyrkan är förödande och måste snarast bort. En kyrka kan inte leva beroende av att staten har bestämt att alla ska ha lika tillgång till den och att alla ska kunna bestämma lika mycket, alla överallt, genom folkdemokrati. Detta är Svenska kyrkans grund, men inte Kristi kyrkas grund.

2. I överensstämmelse med p 1 har ämbetsbärarna blivit tjänstemän. Det är enligt min mening alldeles oacceptabelt. Det finns många präster som förstår det, men få som kan handla på annat sätt. Genom utbildning, karriärvägar och lönesättningar styrs Svenska kyrkan i enlighet med Socialdemokraternas partiprogram ivrigt påhejat av Centerpartiets. Jag tror inte de förstår hur illa de behandlar kyrkan. Kanhända till den gräns att Herren själv flyttar ljusstaken.

3. I enlighet med p 1 och p 2 förändras kulturen. Ann Heberlein beskriver den med ord som arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Dag Sandahl hävdar att "firman" inte längre "vet vad den tillverkar". Uttalanden som dessa och liknande pekar mot en annalkande katastrof. De "avslöjanden" media pekat på under veckan är sannolikt toppen på isberget. Och ingen vill lyssna därför att p 1 får inte ifrågasättas. Rättning i ledet är enda alternativet.

4. Det allvarligaste av allt är att evangeliet torkar ut, rotar sig inte utan kvävs i en kultur som den ovan. Rösten hörs inte längre.  Den drunknar i kakafonin. Ulf Lundell träffar så rätt i en av sina vemodiga låtar "vi behövs inte längre, det är andra som har tagit över".

5. All forskning vet att folkkyrkans tid är över. Den konstantinska eran är slut och ändå håller så många anställda omedvetet fast vid en förlegad självbild och så många kyrkopolitiker klamrar sig vid den inbillade och uppblåsta makten. Det är djupt tragiskt.

6. som en följd av p 1, 2, 3, 4 och 5 är Svenska kyrkan helt oförmögen att lösa teologiska frågeställningar. Kyrkan kan inte längre använda sig av teologin. Organisationen har spelat bort sitt bästa kort. Den har satsat sina sista slantar och förlorat. Det finns ingen kompetens, ingen kraft i det sammanhang som inte grundar sig på Bibeln och Bekännelsen.

7. P 1, 2, 3, 4, 5 och 6 leder till att arbetet med till exempel OAS, "Nya sätt att vara kyrka" och EFS församlingsplanteringar måste med nödvändighet ha en annan utgångspunkt. Det måste bli ett slut med försöken att förnya Svenska kyrkan. Något nytt måste komma. Det är möjligt att Svenska kyrkan överlever men då som museum.

Det är viktigt för mig och förmodligen för många att få ordning på argumenten, väga dem mot varandra och våga handla efter sitt samvete. Många har redan gjort det. Också i undantager Värnamo börjar vi se hur folk i allmänhet begär utträde och folk i synnerhet konverterar. Men fler förtvivlade och uppgivna människor behöver som sagt få ordning på argumenten och våga se de nya alternativen. Det gäller särskilt alla dem som längtar. Så går tankarna innan jag slutar.

En ledig helg

Livet är består av mycket mer än arbete. Denna helg har jag varit ledig och det är aldrig fel. I fredags var koinonian samlad ute hos Kent och Lotta.  De har sommarstuga ute i skogen och eftersom det var så varmt och skönt kunde vi vara ute. Det förunderliga var att myggen och knotten i stort lyste med sin frånvaro. Vi var över 30 personer samlade. Vi samtalade,  hälsade några nya, åt varm korv, bad och sjöng lovsånger. Jag hade en kortare utläggning om det bortsprungna fåret i Luk 15 hämtad från kyrkofäderna. Men det föranledde en längre inledning om Bibeln, synen på Bibeln, bruket av Bibeln och några reglet för tolkning. Det visade sig nyttigt. Det är skrämmande att se hur främmande Bibeln blivit, inte för så kallat vanligt folk, men för lärjungar och kristna.

Lördagen fick jag ägna åt en del efterarbete. Vi var ju i Italien förra veckan och därför hade jag en del att ta igen.  Men jag fick också tid att undersöka vad en egen anställning är. När jag slutar min anställning,  nedräkningen har börjat,  behöver jag en ny arbetsgivare. Nu ska jag försöka undvika egen firma, förening och bolag. Men den nya given, en så kallad egen anställning,  där man driver eget men köper sig en arbetsgivare verkar vara bra för mig. Jag ska försöka kontakta någon i veckan.

Det är fantastiskt hur snabbt det sprider sig att jag framöver ska jobba under eget ansvar. Nu kommer dagliga förfrågningar med intressanta jobb erbjudanden. Tyvärr är det inte så många som betalar. De betalar ersättning men inte alltid arvoden. Och jag behöver få in lite stålar också fortsättningsvis. Det går inte bara med utgifter.

I dag söndag blev också en full dag. Morgonen som vanligt och sedan tittade Kari och jag på helgonförklaringen av Elisabet Hesselblad. Det var mäktigt att följa. Vi var ju där förra söndagen då påven celebrerade mässan och nu fick vi vara med igen. Två söndagar i rad. Månne det blir tradition? Nja,  jag tror inte det även om jag kan avvundas mina vänner som konverterar. Jag blir nog kvar i Svenska kyrkan även om jag har andra vägar som står öppna för mig. I några kommande bloggar ska jag göra färdig min kritik, mina skäl att säga upp min anställning. Jag ska skriva något om mina tankar kring konversion och ge lite förslag på vad som ska göras för att reformera Svenska kyrkan.

Kl 11 var det högmässa i vanlig ordning i Värnamo kyrka. Där fick jag höra i kyrkan att kollegan Hans Jönsson valts till biskop i Lettland. Roligt. Men varför blir en svensk biskop där? Den enkla sanningen är att han nekades prästvigning i Sverige och därför tvingades i landsflykt. Och så blir han biskop i Lettland! Nu har kyrkan i Lettland gemenskap med Svenska kyrkan och då inträffar det paradoxala att han får möta och samtala med svenska biskopar. Dem som nekade honom prästvigning. Underliga är Herrens vägar.

Ja, så var vi ute hos dottern, hennes man och barn några timmar. Där kunde vi också se matchen. Sverige slog Wales med 3-0. Landslaget och EM i fotboll i all ära men det är tråkigt att behöva vänta ända till 9 juli innan jag får se Bajen spela igen. Prövningar vi möta få ...

2 veckan efter Trefaldighet

Joh 1:35-46 

Inledning: Johannes döparens kallelse var att peka ut den Messias ”som skulle komma” och som döper i Helig Ande. Det var till honom folket skulle gå. Ordet ”följa” är ett stickord i veckans evangelium. Det förekommer sex gånger.

1. Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar

a) Johannes döparen hade många lärjungar. En av dessa var Andreas (den andre sannolikt författaren Johannes). De var inte kristna, men de hade en längtan efter att leva tillsammans med Gud. De ville att deras liv skulle bli sådana som Gud hade tänkt.

b) Människor har en längtan efter Gud. De vet inombords att Han Är. De har viss kunskap och vet att de är skyldiga att hålla sig till honom och de regler som gäller för våra liv. Men den är fördunklad genom synden. Människor är otrygga och osäkra och har svårt att lita på andra. Därför blir deras gudslängtan perverterad. Den blir religiös, självisk och får dem att missa målet.

c) Se Guds Lamm som tar bort världens synder. Han är den som döper i Helig Ande. Det är inte bara människorna som längtar efter Gud. Gud längtar också efter människorna, han står fast vid sitt förbund och gör det möjligt för oss att följa honom.

2. De såg var han bodde och stannade hos honom

a) Det grekiska ordet meno betyder bo eller stanna hos, och eftersom samma ord upprepas i versen efter, ”de stannade hos honom den dagen”, är det troligt att författaren vill betona att de förblev hos Jesus. De kom att ingå i hans hushåll.

b) Människor tycker sig ha rätten att kalla sig kristna. I synnerhet om de är döpta och konfirmerade. De döptes in i Guds hushåll, men en perverterad gudslängtan går knappast att kombinera med lärjungaskap. Kallelsen innebär att vi stannar hos Jesus. I bibliskt lärjungaskap är det Jesus Kristus som bestämmer värden och normer alldeles från början.

c) Evangeliet handlar om allt det goda Gud har gjort för oss, men alltför sällan talar vi om att ta emot Guds gåva. Är det nödvändigt? Hur går det till? Vad gäller ur ett mänskligt perspektiv? Vi kan inte döpa oss själva i den Helige Ande men vi kan följa med Jesus hem och vi kan stanna hos honom.

3. Andreas tog med Simon Petrus till Jesus

a) Lärjungarna kom att ingå i Jesu hushåll. Det är hans hushåll och där är han efter sin himmelsfärd Herren. Han har bara ett hushåll och vi ingår i samma hushåll som alla andra som har kommit till och stannat hos honom.

b) Många lever fortfarande i sitt eget hushåll. Kanske försöker de följa Jesus på sina egna villkor. Det gör efterföljelsen antingen självisk eller obefintlig eftersom man i grund följer sig själv. Eller också mycket tung och svår, eftersom man får gå i egen kraft. I den sanna omvändelsen ligger en stor befrielse. I den tar Jesus själv ansvar för ditt liv.

c) Vår kallelse är att bjuda hem nya människor till det som är vårt gemensamma eller rättare sagt Jesu hushåll.

Avslutning: Johannes döparens kallelse var att peka ut den Messias ”som skulle komma” och som döper i Helig Ande. Det var till honom folket skulle gå. Är det möjligt? Kan människor följa Jesus? Kom och se.

Flera skäl att sluta

I går lunchade jag tillsammans med en god vän på "Gästis". Då kom det fram en man och berättade att han läst om mig i Värnamo Nyheter. Vi samtalade och han var klart tagen. "Det verkar vara toppstyrning", blev hans tema. Och det har han rätt i. Just nu tror jag det är det som stör mig mest, att politikerna lyckats knäcka ryggraden på prästerna. Lagen om Svenska kyrkan,  den politiska koncentrationen av makten genom stordriften, den pågående förändringen av trons innehåll och den så kallade öppenheten sker utan nämnvärt motstånd. Och inte nog med det; politikerna har genom Kyrkoordningen och medhjälp av opinionen lyckats få prästerna av alla att genomföra det hela. Det är klart jag gråter.

Ska då alla präster sluta? Nej, det tycker jag inte. Men det jag uppriktigt menar är att de som är anställda har en skyldighet att kämpa den goda kampen liksom alla vi som inte är anställda. Som det är nu har de anställda i stor utsträckning blivit isolerade. Inte så att de inte har folk i sina verksamheter utan så att de inte delar liv och tro med dem. Idén om att präster och andra anställda ska "nå ut" eller vara "som vanliga människor" är både konstlad och förlegad. Resultatet blev snarare isolation. Nu är det interna möten som gäller, rättning i leden och samhällstjänst som gäller. Men var är själva budskapet?

Kollegan Christian Braw gav ett bra exempel hämtat från det som är själva hjärtat i kyrkan. Under rubriken Ge oss evangelium och inte lag och krav. Du kan läsa den i sin helhet genom att klicka här. Han påpekar att många präster börjar sin predikan med och låter den handla om dagens ämne. Sedan visar han att så var det inte förr. Ämnen som "kampen mot ondskan" eller "samhällsansvar" får oss att predika över ämnen,  begrepp och lag i stället för att predika över "dagens evangelium". Detta är ett utmärkt och träffande exempel på den förskjutning som har skett och sker inom Svenska kyrkan. Kollektbönen som utgick till Heliga Trefaldighets dag är ett annat exempel. Vi bombarderas av dessa förskjutningar och den blivande Kyrkohandboken är ytterligare ett prekärt exempel. Detta är några skäl till att vara högljutt kritisk och till att jag inte vill ta ansvar för fortsättningen utan föredrar att kämpa den goda kampen på andra sätt.

Är det bara jag som är kritisk? Är det bara "kvinnoprästmotståndare" och "homofober" som är kritiska? Nej, allt fler är det och till och med Kyrkans Tidning publicerar nästa varje vecka kritiska debattartiklar och insändare från alla möjliga håll. Akademier och institutioner kritiserar öppet Svenska kyrkan. Men man lyssnar inte.

I går fick jag blogga om att jag slutat min anställning. Strax innan, och jag befann mig i Italien, så stack Aftonbladet och Dagens Eko hål på bubblan "kulturen inom Svenska kyrkan". Ja, inte överallt men på fler ställen än lovligt. Jag inser att saker och ting går att diskutera. Jag är för bruket att resa och att resa utomlands men inte för missbruket att resa  och att resa utomlands. Detta är värt en analys utöver alla andra argument som talar emot Svenska kyrkan. En som har skrivit om detta är Ann Heberlein, doktor i etik (sic). Hennes debattinlägg i DAGEN är lätt skrämmande. Du kan läsa den genom att klicka här. I ingressen står att läsa:

En kultur av arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Det är rötterna till den ekonomiska skandal som just nu skakar Svenska kyrka.

Läs orden igen - sakta - en kultur av arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Det är ord och inga visor. Tyvärr tror jag hon har rätt. Denna kultur når snart ner på det lokala planet. Man lyssnar inte på kritik därför att staten har ju bestämt att kyrkan ska ha en demokratisk organisation, alla är lika mycket värda och servicen ska nå ut överallt. Här finns inga alternativ och ledningen kan inte och vill inte höra något annat. Den har förlorat förmågan att lyssna, tvingats till likriktning och lärt metoder för att driva saken.

Detta är ytterligare skäl till att radikaliseras, återvända till evangelium och lära av de första kristna.

Sunnliden slutar

Så löd rubriken i Värnamo Nyheter (VN) denna morgon. Och det är ju riktigt. Jag slutar 20 juli eller, i praktiken, 10 juli då jag celebrerar min sista högmässa (?) i Värnamo kyrka.

Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att gå till http://www.vn.se/article/sunnliden-slutar.
Tyvärr klarar jag inte att länka till den. Tankegången är den att Svenska kyrkan utvecklas fel och jag vill inte vara med i den utveckling jag ser. Jag vill inte medverka i den, inte bidra till eller ta ansvar för den eftersom det snarare blir till förförelse än uppbyggelse enligt min mening.

Vi i Värnamo har ofta sagt till varandra att det är så eländigt i Svenska kyrkan men i Värnamo är det så bra. Vi är det stora undantaget. Det håller inte längre anser jag och tar konsekvensen.

I  VN beklagar jag mig över skilsmässan mellan stat och kyrka. Vi var många som gladde oss över att den äntligen skulle äga rum men det blev inte alls som vi önskat. Tvärtemot, det blev sämre. Riksdagen (politikerna) såg till att stifta en lag som anger ramarna för Svenska kyrkans verksamhet. Det blev som  Socialdemokraterna ville. Svenska kyrkan blev statens förlängda arm! Staten har bestämt att kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, demokratisk organisation och territoriell. Detta är lag. Den som vill kan läsa lagen genom att klicka här. Utbildningen ser till att lagen förverkligas. Karriären sker med andra ord inom dessa ramar och oliktänkande har inte plats. Likriktningen är påtaglig.

Sedan "skilsmässan" har det skett en tydlig förskjutning från ämbete till tjänsteman. Det är en plågsam förändring som har tärt på mig en längre tid. Med hjälp av "den nya tidens" kyrkoherdar och deras ja-sägare sker förändringen också lokalt. Jag känner inte att jag vill ge exempel på det även om jag skulle kunna ange många, säger många, sådana. Men av hänsyn till de inblandade avstår jag om de inte tvingar mig till att avslöja dem. Jag har ofta undrat om de är helt omedvetna eller utstuderat sluga. Jag vet inte,men vilket svar som än är rätt är det i sig katastrofalt. Kanske är båda svaren riktiga.

Nu inträffar emellertid det paradoxala. Om jag säger upp min anställning i Svenska kyrkan så ökar mina möjligheter att göra tjänst som  präst. När jag skriver detta är det som om Herren Jesus själv talade till mig: den som mister sitt liv ska finna det. Jag är ju fortfarande präst. Här måste jag ändå påminna om att det finns förslag som säger att "ämbetet" ska knytas till anställningen. I sådana fall hade jag inte längre varit präst och följaktligen inte heller kunnat "jobba som präst". Men tack och lov där är vi inte ännu. Jag är präst, en sådan som Melkisedek, och tänker fortsätta verka som den präst jag är. Ja, till och med vara "mer präst" om uttrycket tillåts.

Jag är, inte minst sedan olyckan, så tacksam för alla bröder och systrar som finns och vill så långt det är möjligt och om hälsan står mig bi fortsätta bidra med vad Gud lagt och lägger på mitt hjärta.

I morgon tror jag att jag ytterligare vill lägga ut texten. På återhörande.

Epilog

Här kommer sista delen av doktorandens skrivning om väckelsen i Hjälmseryd.

Tisdagen 29 mars 2016 kommer jag åter med tåg och stiger av vid Stockaryds station. Så får jag bil-skjuts till den med församlingshem kombinerade småkyrkan i Rörvik. Det var i det församlingshemmet kyrkoherden i Hjälmseryd med team bedrev bibelundervisning i mitten av 1980-talet. Där möter jag fem pastorer och präster som alla har varit delaktiga och följt utvecklingen i Hjälmserydsbygden under långa tidsperioder sedan 1970-talet – några från sin ungdom på 60-talet. Jag har bett dem läsa utkastet till Försoningsstrategier i Hjälmseryd. Mitt syfte med att kalla dem till en fokusgruppsintervju är att be dem korrigera sådant som jag inte har uppfattat rätt, tala om för mig om de har delade meningar om något jag skrivit, beskriva sina egna och varandras roller i de olika skeenden som jag skrivit om, samt definiera de viktigaste egenskaperna i de olika revitaliseringsrörelser som jag har skrivit om.

Det tre och en halv timma långa samtalet är eftertänksamt och reflekterande, både när någon talar om sin egen erfarenhet och när de andra kommenterar. Ibland blir rösterna mer intensiva, men inte för att några försvarande taggar sticker ut, utan av iver att förstå både sin egen roll och de övrigas del i det som hände. Det som berättades blev i flera fall klarläggande och gav förståelse av sådant som varit svårbegripligt i decennier, t.ex. de många oberoende skeenden i bygden som ibland berört varandra.*
Vi gör en paus efter några timmar medan fika dukas fram. Några tar då möjligheten att prata lite på tu man hand. Den tidigare och siste kyrkoherden i Hjälmseryd är med. Det är första gången sedan 1994, som han besöker församlingshemmet i Rörvik. Jag frågar, när vi fikar, om de orkar fortsätta samtalet. Vi har hunnit igenom ungefär hälften. De vill fortsätta.*

När gruppen kommer in på frågan om ifall människor farit illa under de rörelser som berört bygden, blir samtalet mycket eftertänksamt. ”Det är klart att det säkert var människor som […] blev besvikna”, säger en av dem. ”Får jag fråga er allihop: Finns det människor idag som lever med bittra sår? […] Kan det vara möjligt?” Det finns en öppenhet för försoningsmöten, men ingen i gruppen har på senare år kunnat identifiera något konkret behov av sådana. Det uttrycks en vilja att verka för läkedom och en anda av försoning både i relation till varandra och till det som inte blev som de hade önskat. Samtalet andas också en tacksamhet över de goda frukter som går att se.*

När jag föreslår att vi avslutar samtalet har vi ändå kapitlet om ekumenik kvar, men alla är vi något utmattade och överens om att bryta upp. Efteråt har jag fått sådan respons, att jag vågar skriva, att vi som deltog, upplevde samtalet som en värdefull sammanfattning av de senaste 40 åren i Hjälmseryds-bygden. Kanske skulle det kunna kallas ett existentiellt försoningssamtal som ledde till möjligheten att sätta punkt för det som varit. När samtalet berörde det som hände i Hjälmseryds kyrka under 1980-talet pratade vi en stund om att det då inte var första gången det var ”väckelse” i den kyrkan. Kyrkoherde Håkan Sjögren samlade omkring förra sekelskiftet stora skaror och inbjöd människor att ta emot frälsning. ”Men om det har hänt förr – och så händer det här igen – då talar det väl för att det ska hända en gång till då?” kommenterade en av deltagarna och antydde därmed möjligen att fokus-gruppsintervjun i stället för punkt kunde vara ett kommatecken.*

Relationell ekumenik

Det har framgått av berättelsen, att den ekumeniska rörelsen har påverkat utvecklingen i Hjälmserydsbygden när det gäller attityder och förhållningssätt mellan församlingarna och deras företrädare. Tydligast har det tagit sig uttryck i de nybildade frikyrkoförsamlingarna i Rörvik och Stockaryd.

Forskarna Thorleif Pettersson, Sven-Erik Brodd och Margareta Skog har definierat tre kategorier av ekumenik: strukturell ekumenik, funktionell ekumenik och alliansekumenik/-verksamhet. (23) Samgåendet av alliansförsamlingarna och pingstförsamlingarna i Rörvik respektive Stockaryd är exempel på strukturell ekumenik. Det finns även gott om exempel i berättelsen på alliansekumenik i form av ekumeniska gudstjänster, gemensam konfirmationsundervisning och skidresor.

Den karismatiska rörelsen har i Hjälmseryd å ena sidan skapat komplikationer för ekumeniken, men å andra sidan har den i sin mjukare form gett förutsättningar för ökad närhet. Omsorgen i förbön och diakoni, rörelsen för ny sång och dans, liksom den relationella rörelse som t.ex. har tagit sig uttryck i kommuniteter, har varit följeslagare till den karismatiska rörelsen och har skapat ekumeniska former som förenat på ett relationellt plan. Denna utveckling visar sig i berättelsen primärt i fördjupade relationer mellan ledare. Tankarna på en enda församling finns hos församlingsledare i Hjälmserydsbygden, men ses inte som realistisk.* Avståndet mellan Svenska kyrkan och församlingar med en traditionell frikyrkokultur – men även mellan en del av de senare – ses som långt. För närvarande finns det inga kända planer på steg när det gäller strukturell ekumenik i bygden.

Den ekumenik som bygger på personliga relationer – som i sin tur kan resultera i alliansekumenik, strukturell och funktionell ekumenik – förefaller både i Hjälmserydsbygden och på de andra orterna som undersöks i detta projekt vara under tillväxt. Jag skulle därför vilja föra in ett fjärde ekumeniskt begrepp: relationell ekumenik eller mäklarekumenik, som bygger på att nätverk och mötesplatser ses över och utvecklas med hjälp av mäklare (24) (brobyggare), som på ett informellt men tydligt och medvetet sätt, bygger relationer mellan församlingar och verksamheter – särskilt till dem i periferin.
En relationell ekumenik kan ses som en skör form av ekumenik, vilket informanter påpekar, eftersom det tar tid att bygga upp nära och trygga relationer. När församlingsledare flyttar ofta försämras möjligheterna till ett sådant bygge, för ”så byter dom pastor, och då får man lite grann börja om”, som en informant säger.* Men informanterna är överens om att nära relationer har stor betydelse för ekumeniken. I intervjuerna nämns om unga ledare som bygger relationer med varandra och utifrån dessa skapar mötesplatser både för unga och äldre.* Kanske är en skörhet, som denna typ av ekumenik innebär, inte enbart negativ. Om man väljer en kyrkosyn, som den franske teologen Christian Duquoc (25), där kyrkan ses som ett provisorium som ständigt utvecklas och inte något som kan permanentas, så kan den arbetsinsats som ett ledarbyte innebär även ses som en önskvärd möjlighet till revitalisering.

En relationell ekumenik skulle kunna vara verktyget för att hålla samman kyrkans alla olika uttrycksformer. I intervjuerna finns det en relativt hög grad av konsensus om att flera olika församlingsledare har spelat viktiga roller i att binda samman församlingar och grupper. De har försökt informera och förklara för de parter det har varit spänningar mellan, hur de andra tänkt. De har också försökt verka för försoning och gemenskap mellan individer, grupper och församlingar. Tillresande medlare har förekommit i några fall, men de har inte i någon högre grad lyckats lösa konflikterna och åstadkomma försoning. Med ett bekräftat och utrustat lokalt mäklarskap kan möjligheten att på ett konstruktivt sätt möta framtida revitaliseringsrörelser förmodligen öka. Det skulle i så fall skona både församlingar och enskilda, som under brytningstider riskerar att sargas, vilket som vi sett har skett under det senaste halvseklet. Här ger intervjuerna många exempel. Mäklarskap kan utövas med hjälp av spontana informella möten, men betydelsen av organiserade mötesplatser som Sävsjö kristna råd, Skolkyrkan och regelbundna samlingar för församlingsledare skall inte underskattas.

(23) Skog, Margareta (2010) Frikyrklighet och ekumenik kring millennieskiftet: I Berndt Gustafssons fotspår: Tre studier, Lunds Studies in Sociology of Religion
(24) Begreppet mäklare (engelska broker) används inom sociologisk teoribildning som beteckning på personer som överför och tolkar information mellan olika grupper av människor.
(25) Duquoc, Christian (1986) Provisional Churches. An Essay in Ecumenical Ecclesiology London: SCM press