fredag, januari 09, 2015

Mångfald i enhet, del 4

Den stora frågan och utmaningen för oss kristna idag tror jag handlar om att bygga församling. Det är en fråga som inte engagerar biskopar och kyrkoherdar nämnvärt. Församlingarna finns ju redan, tycks de mena. Jag tror inte vi kommer att få någon hjälp därifrån. De har fullt upp med status quo. Så vad göra?

Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet ska samlas några dagar i nästa vecka för att samtala och planera. Jag såg på programmet att frågan om att bygga församling ska upp på dagordningen. Jag fastnade för kommentaren att det inte längre är tillräckligt att bygga med söndagens högmässa som utgångspunkt. Intressant när jag vet att särskilt de högkyrkliga resonerat så, byggt så och inte utan framgång. Men nu är det nya tider.  Folk vill ha ett kristet liv som fungerar i vardagen. Dessutom är de inte längre lika flitiga att gå till högmässan.

Det finns skäl att arbeta tillsammans med lekmännen och deras vardag med andra ord. Jag återvänder till James D.G. Dunn och hans högintressanta bok Unity and Diversity in the New Testament. Det verkar uppenbart att det fanns en brokighet, en mångfald bland de första kristna redan inom NT och innan en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka drog längsta strået.

1. De samtida med Jesus utgjorde en apokalyptisk kyrka. Särskilt under de första decennierna e.Kr. förväntade man sig Jesu snara återkomst. Det var inte aktuellt att fixera dogmer, inrätta ämbeten eller skaffa sig kyrkoordningar. Samtidigt var de första kristna övervägandes judekristna och levde i sin tradition med Skriften, bönerna,  de äldste ...

2. När sedan Paulus börjar sin mission går kyrkan in i en andra fas. Visserligen skriver också han till en början om Jesu återkomst men det klingar av i de senare breven. Dessutom vänder sig Paulus till de hednakristna. Hans vision är den eskatologiska församlingen, förverkligandet av Skriftens löften. Den paulinska församlingen präglades av lekmännens delaktighet av den Helige Ande. Nu talar vi om en karismatisk kyrka.

3. Det är först i de senare breven, skrivna eftet år 60 e.Kr. som kyrkan börjar bli en, helig, allmännelig och en apostolisk kyrka. Det är i denna tredje fas som 1-2 Tim och Titus skrivs och 2 Petr. Ämbeten och sakrament börjar komma på plats och det är denna mer institutionella kyrka som kommer att förbli. Det är den som på latin kallas katolsk.

Men till saken hör att Lukas som skrev Apg försökte kompromissa mellan den apokalyptiska och karismatiska synen på kyrkan. Apg beskriver övergången eller kompromissen mellan de två faserna. Till saken hör också att Johannes troligen opponerade sig mot utvecklingen när han sent skrev evangeliet och breven. Min slutsats?

Ingenting hindrar att denna utveckling leds av den Helige Ande. Fas 2 och 3 finns redan nerbäddade, om än fördolda, i fas 1. Det fanns en mångfald i urkyrkan. Förutom de olika syner ovan blev några andra förklarade som heresier. Jag tänker på de samtida ebionitetna, kristna gnostiker och montanister. Men som sagt; den katolska (allmänneliga) eller ortodoxa (renläriga) segrade genom historien.

Dunn ifrågasätter slutligen om denna enda kyrka verkligen är den enda. Den enda kyrkan lyckades kättarförklara andra, men hur ser den ut i spegeln? Dunn slutar kapitlet med orden:

Kanske består den tidiga katolicismens misstag i att den inte förstod  vad som är den största heresien av alla; nämligen tron att kyrkan bara kan innehålla en syn på kyrkan.

Kyrkan är förvisso en, men innehåller en mångfald. Så långt Dunn. Här finns mycket att meditera över men för mig står det klart att vi behöver gemenskaper på alla nivåer förenade genom tron på Jesus. Och att dessa kan se väldigt olika ut.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Detta är förvisso en smula off topic mot själva ämnet i ditt blogginlägg, men om du har lust att förklara den här aspekten på en detalj av det du skriver, ur din synvinkel, blir jag tacksam.

Du menar alltså (liksom många andra) att de tidiga kristna hade rätt stort fokus på tanken "vi lever i den yttersta tiden". Snart tar det slut, Jesus kommer tillbaka, osv.

I så fall trodde ju de tidiga kristna något som inte var sant. Är inte det väldigt problematiskt, om man menar att kristendomen faktiskt är sann?

Håkan Sunnliden sa...

Det är sant att de var övertygade om Jesu snara återkomst. MEN kristen tro är inte på något sätt grundad i det faktum att han snart kommet åter. OCH definitivt inte i att det skulle ske snabbt. Det senare är ändå väldigt relativt måste vi ändå säga.

Kristen tro är först grundad i personen Jesus som talade om sin återkomst. Sedan är den grundad i hans återkomst som vi också bekänner. MEN definitivt inget datum.

Personligen tror också jag att den sker. Och den sker nog snart.

Anonym sa...

Jag snubblade över Eskil Franck och hans självbiografi "Giv mig, min son, ditt hjärta" vid en viktig tidpunkt i mitt sökande. För honom var förnyad insikt att de tidiga kristna förväntade världens snara slut något som fick honom att tycka att det inte gick att säga att hans tro låg i apostlarnas efterföljd. En skillnad kanske ligger i huruvida man säger att Jesus var och såg sig själv som sluttidsprofet, eller om man säger att detta var de tidiga församlingarnas tolkning. Samtidigt blir det fantastiskt svårt att gå förbi de tidiga församlingarnas tolkning. Då måste man väl nästan gå förbi Paulus, och vad finns då kvar.

Helt utan begäran att du ska kika på någon av länkarna fanns jag detta samtal kring Francks bok intressant
https://www.youtube.com/watch?v=iaa_3izVuS8
Efter att ha läst boken tycker jag det sammanfattar boken ganska väl. De relevanta aspekterna har jag funderat över här
https://rebellaundrar.wordpress.com/2014/12/26/eskil-franck-och-eskatologin/