Lika lite som jag kan identifiera Svenska kyrkan med Kristi kyrka, lika lite kan jag numera identifiera mig själv med Svenska kyrkan. Att jag har en relation, ja, tillhörighet till Svenska kyrkan är ofrånkomligt. Det förnekar jag inte. Jag är till och med präst där och det gäller nu att göra det bästa av situationen. Men livet är för mig mer än att vara medlem i eller anställd av Svenska kyrkan. Jag tillhör Herren Jesus. Han äger mig och i tacksamhet är jag skyldig honom min lydnad. Ungefär där står jag. Och inte bara jag utan hundratals, kanske tusentals, med mig.
Svenska kyrkan säger sig vara en episkopal kyrka, men är för närvarande i själva verket en demokratisk kyrka. Utmaningen för en enkel människa är att våga se det och handla därefter. För egen del, inte minst sedan olyckan, handlar det om att befrias från Svenska kyrkan för att uppstå i Kristi Kyrka. Paulus skriver nu och då om att avkläda sig den gamla människan och att ikläda sig den nya. Betyder det att det bara är fel på Svenska kyrkan och att det är dags att konvertera? Det tror jag inte. Svenska kyrkan har haft sin tid i mitt liv. Den har inte varit vare sig onödig eller onyttig. Den har haft sin betydelse. Men, säger någon, nu då? Ja, Svenska kyrkan är fortfarande en gigant i svensk kyrkohistoria om än av staten reducerad till ett trossamfund bland andra. Med sina 6,5 miljoner medlemmar är den också platsen att missionera på. Där är platsen, inte att spela med i falskspelet, men att förverkliga det kristna livet. Det kan bara ske i gemenskap med andra, i och med koinonian som utgångspunkt.
Men koinonian kan inte återspegla Svenska kyrkan. Den måste vara autonom, självständig, för att kunna vara salt och ljus i folkkyrkan.
Det är oerhört spännande att studera Romarbrevet. Kristi kyrka i Rom bestod av ett antal husförsamlingar eller koinonior. Kanske bestod varje husförsamling av 60-70 personer, men på vilket sätt hörde de samman? Den erkände teologen, professorn James D. G. Dunn, talar om tre gemensamma faktorer kristna emellan. Själv skulle jag vilja lägga till två, en först och en sist, men låt mig nämna de tre först.
2. De var alla ett resultat av förkunnelsen. De hade alla drabbats av evangelium. De hade sagt ja till Guds rättfärdighet och gemensamt bekände de Jesus är Herren.
3. Gudstjänsten var ett uttryck för deras gemenskap. Dunn menar att trosbekännelser spelade avgörande roll eftersom dessa stärkte deras gemensamma förståelse och självförtroende. Emellanåt verkade bekännelserna evangeliserande eftersom Anden verkade och ännu inte troende kunde vara närvarande. Däremot vill Dunn inte gå så långt att de alla hade en gemensan liturgi som till exempel nattvardsfirandet som det sedan blev. Härom tvistar de lärde.
4. Konfrontationer av olika slag var klargörande och stärkte de första kristna i deras identitet. Apologin har alltid varit viktig även om den idag lyser med sin frånvaro inom Svenska kyrkan.
1. Hur var det då med mina tillägg? Jo, först skulle jag haft dopet i vatten och Ande. Det var genom tron och dopet som människor togs ut ur världen och lemmades in i Kristus. I vår situation är ser det annorlunda ut, men dopet skänket fortfarande lekmännen deras fulla auktoritet och kan utgöra grundval för en koinonia.
5. Slutligen skulle jag placera Biskopen som den sammanhållande, som garanten för enheten ellet som ett enhetens sakrament. Självklart syftar jag på en biskop i apostolisk succesion. Därför är det för mig viktigt att en koinonia undviker sekterismen genom att stå under en Biskop. I praktiken kan det vara under någon av hans präster, den koinonian väljer.
Svenska kyrkan säger sig vara en episkopal kyrka, men är för närvarande i själva verket en demokratisk kyrka. Utmaningen för en enkel människa är att våga se det och handla därefter. För egen del, inte minst sedan olyckan, handlar det om att befrias från Svenska kyrkan för att uppstå i Kristi Kyrka. Paulus skriver nu och då om att avkläda sig den gamla människan och att ikläda sig den nya. Betyder det att det bara är fel på Svenska kyrkan och att det är dags att konvertera? Det tror jag inte. Svenska kyrkan har haft sin tid i mitt liv. Den har inte varit vare sig onödig eller onyttig. Den har haft sin betydelse. Men, säger någon, nu då? Ja, Svenska kyrkan är fortfarande en gigant i svensk kyrkohistoria om än av staten reducerad till ett trossamfund bland andra. Med sina 6,5 miljoner medlemmar är den också platsen att missionera på. Där är platsen, inte att spela med i falskspelet, men att förverkliga det kristna livet. Det kan bara ske i gemenskap med andra, i och med koinonian som utgångspunkt.
Men koinonian kan inte återspegla Svenska kyrkan. Den måste vara autonom, självständig, för att kunna vara salt och ljus i folkkyrkan.
Det är oerhört spännande att studera Romarbrevet. Kristi kyrka i Rom bestod av ett antal husförsamlingar eller koinonior. Kanske bestod varje husförsamling av 60-70 personer, men på vilket sätt hörde de samman? Den erkände teologen, professorn James D. G. Dunn, talar om tre gemensamma faktorer kristna emellan. Själv skulle jag vilja lägga till två, en först och en sist, men låt mig nämna de tre först.
2. De var alla ett resultat av förkunnelsen. De hade alla drabbats av evangelium. De hade sagt ja till Guds rättfärdighet och gemensamt bekände de Jesus är Herren.
3. Gudstjänsten var ett uttryck för deras gemenskap. Dunn menar att trosbekännelser spelade avgörande roll eftersom dessa stärkte deras gemensamma förståelse och självförtroende. Emellanåt verkade bekännelserna evangeliserande eftersom Anden verkade och ännu inte troende kunde vara närvarande. Däremot vill Dunn inte gå så långt att de alla hade en gemensan liturgi som till exempel nattvardsfirandet som det sedan blev. Härom tvistar de lärde.
4. Konfrontationer av olika slag var klargörande och stärkte de första kristna i deras identitet. Apologin har alltid varit viktig även om den idag lyser med sin frånvaro inom Svenska kyrkan.
1. Hur var det då med mina tillägg? Jo, först skulle jag haft dopet i vatten och Ande. Det var genom tron och dopet som människor togs ut ur världen och lemmades in i Kristus. I vår situation är ser det annorlunda ut, men dopet skänket fortfarande lekmännen deras fulla auktoritet och kan utgöra grundval för en koinonia.
5. Slutligen skulle jag placera Biskopen som den sammanhållande, som garanten för enheten ellet som ett enhetens sakrament. Självklart syftar jag på en biskop i apostolisk succesion. Därför är det för mig viktigt att en koinonia undviker sekterismen genom att stå under en Biskop. I praktiken kan det vara under någon av hans präster, den koinonian väljer.
3 kommentarer:
Tack Håkan för som alltid nyttig god och uppmuntrande undervisning i Guds Ord.
Vi ser situationen på samma sätt. Drar liknande slutsatser.
Måhända det är lättare för oss icke prästbarn att se ut ur det egna samfundets gränser- se att Kristi Kyrka är så mycket större. Den allt mer angelägna frågan gäller en eventuell framtid för de generationer som trycker på bakom oss. Hur råda hur handla? Är det något framförvarande generation inte såg inte förstod men som vi ser.
Koinoniorna behöver en gemensam grund, en episkopal kyrkostruktur för att bestå över generationerna. Kan det som skett sen Linköpingsmötena här vara den av Herren anvisade vägen?
Många frågor vi får be över för att finna vad Herren vill.
Hej Stellan. Tack för kommentaren. Så roligt. Som du vet har jag, som du och andra, sökt Vägen under alla åren. Nu tror jag att jag vet. Bilda koinonior, väx upp och ta eget ansvar samtidigt som vi förblir i den enda Kyrkan. Jag fortsätter att blogga om detta.
Skicka en kommentar