Det finns en fördel med att låta Svenska kyrkan vara vad den vill vara. Då tänker jag inte bara själviskt, min egen befrielse utan också på Svenska kyrkan. Om jag inte längre kan bidra till Svenska kyrkans utveckling, betraktas som illojal och därför inte efterfrågas är det kanske lika bra att det får vara så.
Om Svenska kyrkan vill vara demokratisk snarare än biblisk, vill anpassa sig till tidens krav i stället för att förvalta det givna missionsuppdraget och gå sin egen väg på andra kyrkors bekostnad kanske det får bli så.
Om jungfrufödseln inte anses viktig. Om Jesu gudom ifrågasätts och uppståndelsen till domen förnekas, kanske Gud låter det bli så. Vem är då jag att protestera?
Om Svenska kyrkan anser det rätt att förrätta drop-in dop och viga om människor två, tre, fyra, fem eller fler gånger har man då inte övergett allmänkyrklig tro? Om prästämbetet urholkas och om man överger Jesu instruktioner för nattvardsfirande kanske Gud låter det ske. Vem är då jag att protestera?
Om Svenska kyrkan inte förmedlar Kyrkans tro om synd och rättfärdighet, lag och nåd, död och liv utan ersätter den sunda läran, för att tala med Paulus, med civilreligion måste då inte de anställda medverka?
Nu studerar jag Romarbrevet och det har säkert hjälpt mig. I den första huvuddelen, 1:18-3:20, skriver hedningarnas aposteln om Guds vrede. Guds vrede är främst eskatologisk, det vill säga uppenbaras i samband med domen, men den anas också i tiden. Paulus ger 21 exempel, men kunde naturligtvis ge många fler om han ansett det nödvändigt. Han ansåg det nödvändigt att tala om att de som väljer att gå sin egen väg får göra det. Orden "Gud utlämnade" människorna till sina egna önskningar återfinns i 1:24, 26 och 28.
Är det i paulinskt perspektiv möjligt att tänka att Gud låtet Svenska kyrkan ha sin gång? Jag bara frågar.
I tidigare bloggar har jag försökt argumentera för nya gemenskaper. Jag menar att det är viktigt, ja, mer, avgörande att de som vill hålla fast vid allmänkyrklig tro hittar varandra i sådana gemenskaper, koinonior. Det är inte svårt att hitta sådana eller att bilda sådana. Men det händer inte av sig självt.
Om Svenska kyrkan är så illa ute som jag fruktar kan det inte ligga i Svenska kyrkans intresse att se koinonior växa fram. Men om jag har åtminstone lite fel kan biskoparna vara glada för återkomsten av allmänkyrkligt liv och för att Gud i dessa dagar visar på nya vägar.
Till sist; om jag vill hålla fast vid Kyrkans tro och hittar en god gemenskap, koinonia, behövs jag då i Svenska kyrkan?
Om Svenska kyrkan vill vara demokratisk snarare än biblisk, vill anpassa sig till tidens krav i stället för att förvalta det givna missionsuppdraget och gå sin egen väg på andra kyrkors bekostnad kanske det får bli så.
Om jungfrufödseln inte anses viktig. Om Jesu gudom ifrågasätts och uppståndelsen till domen förnekas, kanske Gud låter det bli så. Vem är då jag att protestera?
Om Svenska kyrkan anser det rätt att förrätta drop-in dop och viga om människor två, tre, fyra, fem eller fler gånger har man då inte övergett allmänkyrklig tro? Om prästämbetet urholkas och om man överger Jesu instruktioner för nattvardsfirande kanske Gud låter det ske. Vem är då jag att protestera?
Om Svenska kyrkan inte förmedlar Kyrkans tro om synd och rättfärdighet, lag och nåd, död och liv utan ersätter den sunda läran, för att tala med Paulus, med civilreligion måste då inte de anställda medverka?
Nu studerar jag Romarbrevet och det har säkert hjälpt mig. I den första huvuddelen, 1:18-3:20, skriver hedningarnas aposteln om Guds vrede. Guds vrede är främst eskatologisk, det vill säga uppenbaras i samband med domen, men den anas också i tiden. Paulus ger 21 exempel, men kunde naturligtvis ge många fler om han ansett det nödvändigt. Han ansåg det nödvändigt att tala om att de som väljer att gå sin egen väg får göra det. Orden "Gud utlämnade" människorna till sina egna önskningar återfinns i 1:24, 26 och 28.
Är det i paulinskt perspektiv möjligt att tänka att Gud låtet Svenska kyrkan ha sin gång? Jag bara frågar.
I tidigare bloggar har jag försökt argumentera för nya gemenskaper. Jag menar att det är viktigt, ja, mer, avgörande att de som vill hålla fast vid allmänkyrklig tro hittar varandra i sådana gemenskaper, koinonior. Det är inte svårt att hitta sådana eller att bilda sådana. Men det händer inte av sig självt.
Om Svenska kyrkan är så illa ute som jag fruktar kan det inte ligga i Svenska kyrkans intresse att se koinonior växa fram. Men om jag har åtminstone lite fel kan biskoparna vara glada för återkomsten av allmänkyrkligt liv och för att Gud i dessa dagar visar på nya vägar.
Till sist; om jag vill hålla fast vid Kyrkans tro och hittar en god gemenskap, koinonia, behövs jag då i Svenska kyrkan?
4 kommentarer:
Som lekman grubblar jag ofta de frågor du tar upp. Jag har skrivit om det i min blogg.
Frågan är om jag inte borde lämna för stannar jag kvar då kanske jag blir medskyldig till kyrkans utveckling. Jag känner inte heller någon kallelse till att vara en aktiv del i kampen mot utvecklingen.
I mina mörka stunder upplever jag att lekfolket är övergivna av våra andliga ledare, oavsett vilken riktning de tillhör.
Vi letar våra herdar, men hittar dem ingenstans. De är undflyende och vaga.
Hej Leo. Jag läste din blogg och försökte kommentera men fick inte till det. Det var något med lösenordet.
Det är lätt för mig att känna igen mig i vad du skriver. Med smärta. Jag tänket nu be tillsamnans med dig att du finner friden.
Inga signaler från Svenska kyrkan motsäger din slutsats. Tvärtom. Kyrkans Tidnings indragna kommentarsfält - var den "våren" tillräcklig för att några vänner som faktiskt frågar efter mer skulle höras?
Men är frågeställningen ny? Tänkte inte många missionshusvänner detsamma en gång i tiden?
I grannkyrkan tycks man värna smågrupperna. Jag tänker på Engelska kyrkans biskopsmötes högtidliga ambitioner att garantera minoriteterna existensberättigande. Borde det inte märkas i någon form av vänstift?
Är detta en folkkyrkas gissel och välsignelse? Att vara så förenad med de berörda människorna att deras(?) intressen går före i det mesta? Och den ständigt rannsakande frågan - hur mötte jesus dem?
Jag tänker att det finns många paralleller med vad som en gång var i Sovjet. Det olustigaste är inte när många ser ut att elimineras utan då även de som uttalat vill Jesus bedrar åt olika håll. Hur komma vidare då? Men det bekymret tror jag man får i vilken gemenskap man än formar.
Med era bloggar är ni viktiga herdar för många. Tack.
Tack kära vänner. Om den här bloggen i något avseende kan verka uppbyggelse är jag bara glad. Vi alla som vill följa Jesus har avgörande tider framför oss när vi ser hur Svenska kyrkans makthavare förskingrar arvet. Håll ut. Herren är nära.
Skicka en kommentar