Det kan låta som en klyscha att tala om mångfald i enhet men tänk vad bra det är. Svenska kyrkan är en sådan plats där det borde finnas förutsättningar för mångfald. Det händer också att företrädare för Svenska kyrkan förespråkar mångfald. Någon nästan skryter genom att hävda att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap. Här är det högt i tak. Här är alla välkomna. Utmärkt.
Med åren förändras min förståelse av Svenska kyrkan. Jag har tidigare förväxlat Svenska kyrkan med Kristi kyrka. När jag sedan upptäcker att Svenska kyrkan inte längre vill vara en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka blir jag naturligtvis kritisk. Det finns många kollegor som ser detsamma som jag och vi hanterar detta faktum olika. Några väntar på pensionen eftersom de genast förstår att de ändå inte kan göra något åt situationen. Andra blir så besvikna att bitterheten hotar. Ytterligare andra, bland dem finns nog jag, försöker protestera om än med ringa framgång. Yngre präster är knappas allmänkyrkligt utbildade. De är införstådda med karriärsvägarna och tycker nog oftast att de mer konservativa är till besvär. De som med åren skaffar sig en allmänkyrklig förståelse tror jag ofta upplever tilltagande vanmakt. Slutsats; Det finns knappast någon mångfald att tala om. Istället utbreder sig en tystnadens kultur. Vem vill framställas som kvinnoprästmotståndare, homofob, fundamentalist, islamofob och så vidare. Vem vågar högt bekänna jungfrufödseln, Jesu gudomlighet, hans blodiga offerdöd nödvändig på grund av nu levande människors synd, Guds allmakt, den dubbla utgången och så vidare?
På vilket sätt har min syn på Svenska kyrkan förändrats när detta är sagt? Jag tror det är nödvändigt både att hålla fast vid den allmänneliga kyrkan och vid Svenska kyrkan som en territoriell demokratisk folkkyrka. Det senare snarast därför att det är ett faktum om än på gott och ont. Försöka se verkligheten som den är helt enkelt.
Den allmänneliga kyrkan är som den är. Även om dess uttryckssätt kan skifta präglas den av kontinuitet enligt ordet: "Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet." Svenska kyrkan har förändrats nästan till oigenkännlighet men gör fortfarande anspråk på att vara kristen. Och visst formellt har organisationen kvar sin bekännelse. Och här firas fortfarande mässor om än på färre platser. Det finns tecken på allmänkyrklighet. Territoriet finns kvar och viljan att vara folkkyrka.
Vad betyder det för mig i praktiken? Det betyder i sann postmodern anda att jag själv får sörja för min allmänkyrkliga bekännelse och tillhörighet. Här blir jag beroende av mina bröder och systrar i den gemensamma tron. Hyfsat många kollegor och vänner ser sig nödgade att konvertera. Jag tror att gemenskapen med bröderna och systrarna är mer närliggande. Det handlar om min relation till mina närmaste, koinonian. I en sådan gemenskap ryms svenskkyrkliga, romersk-katolska eller frikyrkliga. Den allmänkyrkliga koinonian är en, eftersom Kyrkan är en. Sådana ekumeniska gemenskaper kan finnas i alla svenskkyrkliga pastorat. Jag tror jag ska blogga också om de andra kännetcknen helig, allmännelig ocj apostolisk senare i veckan. Allt kan inte sägas på en gång.
För Svenska kyrkan betyder en sådan utveckling att man måste leva upp till devisen mångfald i enhet.
Med åren förändras min förståelse av Svenska kyrkan. Jag har tidigare förväxlat Svenska kyrkan med Kristi kyrka. När jag sedan upptäcker att Svenska kyrkan inte längre vill vara en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka blir jag naturligtvis kritisk. Det finns många kollegor som ser detsamma som jag och vi hanterar detta faktum olika. Några väntar på pensionen eftersom de genast förstår att de ändå inte kan göra något åt situationen. Andra blir så besvikna att bitterheten hotar. Ytterligare andra, bland dem finns nog jag, försöker protestera om än med ringa framgång. Yngre präster är knappas allmänkyrkligt utbildade. De är införstådda med karriärsvägarna och tycker nog oftast att de mer konservativa är till besvär. De som med åren skaffar sig en allmänkyrklig förståelse tror jag ofta upplever tilltagande vanmakt. Slutsats; Det finns knappast någon mångfald att tala om. Istället utbreder sig en tystnadens kultur. Vem vill framställas som kvinnoprästmotståndare, homofob, fundamentalist, islamofob och så vidare. Vem vågar högt bekänna jungfrufödseln, Jesu gudomlighet, hans blodiga offerdöd nödvändig på grund av nu levande människors synd, Guds allmakt, den dubbla utgången och så vidare?
På vilket sätt har min syn på Svenska kyrkan förändrats när detta är sagt? Jag tror det är nödvändigt både att hålla fast vid den allmänneliga kyrkan och vid Svenska kyrkan som en territoriell demokratisk folkkyrka. Det senare snarast därför att det är ett faktum om än på gott och ont. Försöka se verkligheten som den är helt enkelt.
Den allmänneliga kyrkan är som den är. Även om dess uttryckssätt kan skifta präglas den av kontinuitet enligt ordet: "Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet." Svenska kyrkan har förändrats nästan till oigenkännlighet men gör fortfarande anspråk på att vara kristen. Och visst formellt har organisationen kvar sin bekännelse. Och här firas fortfarande mässor om än på färre platser. Det finns tecken på allmänkyrklighet. Territoriet finns kvar och viljan att vara folkkyrka.
Vad betyder det för mig i praktiken? Det betyder i sann postmodern anda att jag själv får sörja för min allmänkyrkliga bekännelse och tillhörighet. Här blir jag beroende av mina bröder och systrar i den gemensamma tron. Hyfsat många kollegor och vänner ser sig nödgade att konvertera. Jag tror att gemenskapen med bröderna och systrarna är mer närliggande. Det handlar om min relation till mina närmaste, koinonian. I en sådan gemenskap ryms svenskkyrkliga, romersk-katolska eller frikyrkliga. Den allmänkyrkliga koinonian är en, eftersom Kyrkan är en. Sådana ekumeniska gemenskaper kan finnas i alla svenskkyrkliga pastorat. Jag tror jag ska blogga också om de andra kännetcknen helig, allmännelig ocj apostolisk senare i veckan. Allt kan inte sägas på en gång.
För Svenska kyrkan betyder en sådan utveckling att man måste leva upp till devisen mångfald i enhet.
1 kommentar:
Jag är tacksam för att du och många andra vågar säga ifrån när galenskaper genomförs utan reflektion och utan prövning mot skriften. Själv är jag rädd för vad det innebär att fortsätta verka i denna kyrka, för enkelt är det inte. Frågan är ju tyvärr hur länge det är kvar tills dess man själv lämnar eller att man blir utslängd. Fast det är klart att Gud kan ju fortfarande hitta på något. /ung kristen kvinna
Skicka en kommentar