Nu har jag skrivit två bloggar om individualism. Den första visar hur individen är föremål för Guds kärlek och den andra hur individen kan tas upp i Kyrkans gemenskap. Men det finns en tanke till jag måste få med och det är individens förhållande till (kyrko-)politiken. Vi lever i en tid.
Historien brukar på olika sätt delas in i epoker. Upplysningen på 1700-talet följs av modernismen på 18- och 1900-talet. Och nu menar många att -ismernas tid går mot sitt slut, teknikutvecklingen och kommunikationssamhället tar över och spelreglerna ändras. Den nya tiden får olika namn och ett av dem är postmodernism. I denna sena tid står individen i centrum på ett sådant sätt att individen själv väljer, förser sig och försöker använda tillgängliga resurser för sitt eget bästa. Det gäller också den egna andligheten där människor väljer sin egen tro. Här infinner sig emellertid ett stort problem, särskilt om man vill vara kristen, leva i Kyrkans gemenskap och vandra i Anden.
Problemet är att det ny-själviska livet, den uppdaterade individualismen underminerar tron på de tidigare spelreglerna. Upplysningstidens landvinning med tron på en objektiv sanning, gemensamt förnuft och en ordnad värld blir historia. Individens egna regler blir viktigare än tidigare gemensamma regler.
Ett ännu större problem samlas under begreppet identitetspolitik. Under det ryms en rad föreställningar, som till exempel genusforskning, positiv särbehandling med mera, men gemensamt för dem är att de behandlar maktförhållanden. Det uppstår nämligen en spänning mellan gemenskapen eller rättare sagt mellan dem som bestämmer och individen. Vem är det som bestämmer om vad? Vem sätter spelreglerna? Och på vilka grunder bestämmer de som bestämmer? Jag ska inte fördjupa mig mer i det komplicerade maktspel som pågår både i stort och smått, globalt och lokalt, men jag hänvisar istället till en debattartikel i SvD, klicka här. Jag ger bara
en ledtråd.
När jag var yngre brottades jag mycket just med frågan om makt. Vilka är det till exempel som har bestämt, kanske rentav uppmuntrat sekulariseringen? Vem är det som leder utvecklingen inom Svenska kyrkan? Vem eller hur sätter jag en kultur? Sådana tankar kunde jag fundera över tills jag ganska sent fann och lärde mig ordet hegemoni. Det är ett grekiskt ord som betyder ledning, maktställning eller dominans. I ett politiskt parti, inom ett företag eller, hemska tanke, inom ett pastorat finns det de som har ledande ställning. De bör utgöra omkring 10% av sitt sammanhang, men de uppträder som representerade de majoriteten. Inom denna grupp växer det fram en kultur. Det handlar ofta om en lite kärna där man skyddar varandra, ger varandra förmåner och sorterar bort oliktänkande med mer eller mindre raffinerade metoder.
De medvetet postmoderna maktmänniskorna har förstått detta och använder numera individens rotlöshet eller oförmåga genom att tillsammans med likasinnade lägga beslag på maktpositioner. Det är riktigt oroväckande när människor intar maktpositioner, inte därför att de har sanningen utan därför att de eftersträvar makten i sig. Någon tänker att detta inte är något nytt. Det nya är att sanningen är ointressant.
Historien brukar på olika sätt delas in i epoker. Upplysningen på 1700-talet följs av modernismen på 18- och 1900-talet. Och nu menar många att -ismernas tid går mot sitt slut, teknikutvecklingen och kommunikationssamhället tar över och spelreglerna ändras. Den nya tiden får olika namn och ett av dem är postmodernism. I denna sena tid står individen i centrum på ett sådant sätt att individen själv väljer, förser sig och försöker använda tillgängliga resurser för sitt eget bästa. Det gäller också den egna andligheten där människor väljer sin egen tro. Här infinner sig emellertid ett stort problem, särskilt om man vill vara kristen, leva i Kyrkans gemenskap och vandra i Anden.
Problemet är att det ny-själviska livet, den uppdaterade individualismen underminerar tron på de tidigare spelreglerna. Upplysningstidens landvinning med tron på en objektiv sanning, gemensamt förnuft och en ordnad värld blir historia. Individens egna regler blir viktigare än tidigare gemensamma regler.
Ett ännu större problem samlas under begreppet identitetspolitik. Under det ryms en rad föreställningar, som till exempel genusforskning, positiv särbehandling med mera, men gemensamt för dem är att de behandlar maktförhållanden. Det uppstår nämligen en spänning mellan gemenskapen eller rättare sagt mellan dem som bestämmer och individen. Vem är det som bestämmer om vad? Vem sätter spelreglerna? Och på vilka grunder bestämmer de som bestämmer? Jag ska inte fördjupa mig mer i det komplicerade maktspel som pågår både i stort och smått, globalt och lokalt, men jag hänvisar istället till en debattartikel i SvD, klicka här. Jag ger bara
en ledtråd.
När jag var yngre brottades jag mycket just med frågan om makt. Vilka är det till exempel som har bestämt, kanske rentav uppmuntrat sekulariseringen? Vem är det som leder utvecklingen inom Svenska kyrkan? Vem eller hur sätter jag en kultur? Sådana tankar kunde jag fundera över tills jag ganska sent fann och lärde mig ordet hegemoni. Det är ett grekiskt ord som betyder ledning, maktställning eller dominans. I ett politiskt parti, inom ett företag eller, hemska tanke, inom ett pastorat finns det de som har ledande ställning. De bör utgöra omkring 10% av sitt sammanhang, men de uppträder som representerade de majoriteten. Inom denna grupp växer det fram en kultur. Det handlar ofta om en lite kärna där man skyddar varandra, ger varandra förmåner och sorterar bort oliktänkande med mer eller mindre raffinerade metoder.
De medvetet postmoderna maktmänniskorna har förstått detta och använder numera individens rotlöshet eller oförmåga genom att tillsammans med likasinnade lägga beslag på maktpositioner. Det är riktigt oroväckande när människor intar maktpositioner, inte därför att de har sanningen utan därför att de eftersträvar makten i sig. Någon tänker att detta inte är något nytt. Det nya är att sanningen är ointressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar