Det sägs på nyheterna idag att EU:s utrikesministrar är samlade för att diskutera hur de gemensamt ska kunna motarbeta terror. Det riktigt intressanta är att de ska försöka göra detta tillsammans med ett antal arabstater, muslimskt dominerade. Jag tror att det i en mening är ett litet steg för dem, men ett stort steg för mänskligheten. Då tänker jag inte bara på kampen mot terrorn utan lika mycket på det religiösa samtalet. Det är och blir absolut nödvändigt i en alltmer globaliserad värld.
Annika Borgs artikel är viktig. Hon lyfter fram det enkla faktum att ingen religion är helt igenom god. Det finns en vanföreställning i Sverige och hos den postmoderna människan att religionen i sig är osann, privat och ofarlig. Den är en följd av sekulariseringen. Jag tror vi svenskar kan få ett obehagligt uppvaknande.
Inte minst skulle många fromma och godtrogna kristna behöva upplysas om skillnaden mellan religion och livet i Kristus. Saken är den att Jesus Kristus bar världens samlade synd och skuld inklusive alla religioner i sin kropp på Golgata kors. Hans död är vår och hela världens försoning.
Men vad då med kyrkan och kristendomen? Det är just i den frågan vi behövet klarhet. Det är ingen hemlighet att kyrkan och kristendomen är ofullkomlig, har handlat fel och består av syndare. Det finns många exempel på det. Ofta beror dessa fatala felsteg på falsk maktutövning och feltolkningat. Ett hemskt exempel är 1600-talets Sverige när Gamla Testamentet var en del av Svea rikes lag. Det var med hjälp av Bibeln som jakten på häxor blev möjlig. När jag idag hör om bloggaren i Saudiarabien som dömts till 1000 piskslag och 10 års fängelse tänket jag på hur vi brände häxor på bål.
Det finns andra mer närliggande exempel på missgrepp inom kyrkan och kristendomen. Men jag motstår frestelsen att ge exempel. Jesus Kristus är försoningen inte bara för våra synder utan för hela världen. Han tog med sig allt som hör den gamla fallna skapelsen med sig i graven. Vi får aldrig glömma att det kristna livet och den kristna tron är ett resultat av Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Som kristen är jag död för världen, tagen ut ur den, förklarad fri och upptagen i Guds hushåll. Inte syndfri men utan förpliktelser mot religionen. Istället har jag mitt sinne vänt mot det som är därovan.
Vi behöver förvisso lära oss vad islam är och vill, men också vad kyrka och kristendom är. Det är viktigare än på mycket länge att se klart, att isolera och motarbeta religiösa villfarelser. Det gäller EU:s utrikesministrar, svenska politiker och vetenskapsmän. Det gäller kyrkopolitiker, präster och lekmän. Då duger inte sekulariseringsteorin.
Annika Borgs artikel är viktig. Hon lyfter fram det enkla faktum att ingen religion är helt igenom god. Det finns en vanföreställning i Sverige och hos den postmoderna människan att religionen i sig är osann, privat och ofarlig. Den är en följd av sekulariseringen. Jag tror vi svenskar kan få ett obehagligt uppvaknande.
Inte minst skulle många fromma och godtrogna kristna behöva upplysas om skillnaden mellan religion och livet i Kristus. Saken är den att Jesus Kristus bar världens samlade synd och skuld inklusive alla religioner i sin kropp på Golgata kors. Hans död är vår och hela världens försoning.
Men vad då med kyrkan och kristendomen? Det är just i den frågan vi behövet klarhet. Det är ingen hemlighet att kyrkan och kristendomen är ofullkomlig, har handlat fel och består av syndare. Det finns många exempel på det. Ofta beror dessa fatala felsteg på falsk maktutövning och feltolkningat. Ett hemskt exempel är 1600-talets Sverige när Gamla Testamentet var en del av Svea rikes lag. Det var med hjälp av Bibeln som jakten på häxor blev möjlig. När jag idag hör om bloggaren i Saudiarabien som dömts till 1000 piskslag och 10 års fängelse tänket jag på hur vi brände häxor på bål.
Det finns andra mer närliggande exempel på missgrepp inom kyrkan och kristendomen. Men jag motstår frestelsen att ge exempel. Jesus Kristus är försoningen inte bara för våra synder utan för hela världen. Han tog med sig allt som hör den gamla fallna skapelsen med sig i graven. Vi får aldrig glömma att det kristna livet och den kristna tron är ett resultat av Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Som kristen är jag död för världen, tagen ut ur den, förklarad fri och upptagen i Guds hushåll. Inte syndfri men utan förpliktelser mot religionen. Istället har jag mitt sinne vänt mot det som är därovan.
Vi behöver förvisso lära oss vad islam är och vill, men också vad kyrka och kristendom är. Det är viktigare än på mycket länge att se klart, att isolera och motarbeta religiösa villfarelser. Det gäller EU:s utrikesministrar, svenska politiker och vetenskapsmän. Det gäller kyrkopolitiker, präster och lekmän. Då duger inte sekulariseringsteorin.
1 kommentar:
Hej! Jag undrar hur mycket religiösa villfarelser hittar du i följande text, av mig insänt
till Filosofiska rummet idag 9.2.2015. Vi är alla teologer, festivalsäger de som firade sin
teologi i Uppsala under den gångna helgen.
-----------------
Hej! Ni talade om vår rädsla och förakt för svaghet igår. (8.2) Men denna ovilja att visa sig svag är det inte själva tidsandan som ger det utfallet, i ett från urtidens början stridslystet manssamhälle.
Där det svaga i och hos oss, hukande och lidande måste följa med i . Främst, har då Gud själv
och Jesus tvingats huka (alltför demokratiskt) under sin universelle motståndares excesser.
Denne som liberal teologi inte hittar ord för, utan nöjer sig med namn som ormen, djävulen eller
satan. Och detta för att Gud tydligen hade tvingats till övervåld i den himmelska sfären för att försvara dess fullkomlighet. Och därvid har måst populistiskt kämpa för de svaga, mot Lucifers och annan kulturradikal elits upprorsrevolution. Och även Jesus tvingades till lidande och död
i populistisk anda för att visa på att lidande kärlek är bästa svaret mot omänsklig vapenmakt.
Dock, måste vi inte förstå att postmoderniteten nu i historiens vändpunktstid och i mittpunkten
av Guds kosmologiska rumtidsåtta(8), nu till sist omvälver ”allt” till kvinnlig, mänsklig,förnuftig,
folklig vishetsmakt. För ytterst är det ju ett motsatsspel och en paradoxsamverkan som vi
människor är med i.
Där är nog Hegel, Derrida och Laclau ense. Den senast nämnde ser t.o.m. att demokrati och
populism är två sidor av samma mynt. Och att populismen är en oerhört viktig, ja själva
drivkraften och en grundläggande energi i varje demokratiskt system. Och han kallar den
drivkraften för det populistiska förnuftet. Så Elit och Folk som varit historiens parhästar länge,
länge, är nu i ett läge där ytterst total omsvängning sker, varvid det troende folket närmar
sig sin befrielse.
I vår omvälvningstid utkristalliserar sig två divergerande förståelsehorisonter mot framtiden enligt vad jag förstår. Dels mammonsamhällets globala produktions- och konsumtionsväg, där som bäst elitdemokratin styr. Men detta i den undre ringen i Guds rumtidsåttan(8) med dess Gehenna, där kanske populistiskt våldsmakt ständigt hotar framstegen. Alltmedan den fredliga populismen är med i det andliga, religiösa samhällets väg mot välfärdsparadis, där Jesus har bästa styrande makt. Men bägge samhällena måste med sina
olika ideal paradoxalt samverka med varandra, över alla sina gränsdragningar.
Jag nyss fyllda 82 år med viss Alzheimerglömska och med väntetid på elitens andliga uppvaknande
i brev och mailskrivande sedan mitten på 60-talet, fick nu lite rastlöst otåligt ihop dessa rader.
Det kanske Gud ser försonligt på, mot en Adamsfigur i början på 2000-talet.Från Edens ursprungliga paradis i Mellersta östern, till i nutid Swedens och Nordens välstånds-och kanske till sist välfärdsparadis, är skeendet på gång om kanske bara några få år.
/Vänligen Rolf A Norrköping
Skicka en kommentar