Det har hänt mycket inom den teologiska forskningen inte minst under de senaste 50 åren. När jag läste teologi i mitten av 1970-talet handlade det nästan uteslutande om historisk-kritisk forskning. Idag har forskningen kommit längre. Då letade vi efter fel i Bibeln, vi ifrågasatte författarna, talade om motsättningar i Bibeln och splittring inom kristenheten. Jag kan inte minnas att vi frågade oss vad författarna ville säga. Vilket är deras budskap? Är deras budskap intressant eller rentav viktigt för alla människor? Också för vår tid? Den typen av frågor hörde inte hemma inom vetenskapen. Sådant får ni syssla med när ni blir prästvigda, sades det.
Men som sagt. Forskningen går vidare och den tar naturligtvis med sig vad den lärt, också den historisk-kritiska infallsvinkeln, men den har inte stannat där. När jag läser Fitzmeyer förstår jag numera att det material som nu finns inte bara är vetenskapligt utan också ekumeniskt. De negativt kritiska har inte längre sista ordet och ingen kyrka har monopol på materialet. Alla kyrkor och samfund har tillgång till forskningen, det vill säga om de vill. Och om de förmår ta till sig det. Tyvärr visar det sig alltför ofta att kyrkorna sitter fast i sina traditioner. De har blivit trångsynta och förmår inte se Kristus i den Andre.
Det som förr beskrevs som motsättningar beskrivs numera oftast som mångfald. Splittring är inte längre något användbart vapen inom ekumeniken. På 1900-talet kunde man kritisera karismatikerna i Korint för splittring, men i själva verket var problemet att de inte förstod hur de hörde samman. Det fanns en mångfald redan bland de första kristna, olika betoningar, tolkningar och praxis. Varför ska det vara ett problem?
Det fanns, och har alltid funnits, traditioner inom Traditionen, budskap inom Budskapet och olika pastoraler inom Pastoralen. Men allt detta förenas I KRISTUS. Han ensam är en, helig, allmännelig och apostolisk. I KRISTUS ryms konservativa och liberala. Paulus kan tala om de "svaga" och om "de starka", men stryker under det faktum att de är ett i Kristus. När vi lever i Kristus kan vi komma att uttrycka vår tro på olika sätt. Några låter mässan och Tidegärden helt prägla sin livsstil. Andra vill erfara lovsång och Andens gåvor. Ytterligare andra vill leva i nära gemenskaper som husförsamlingar, kommuniteter eller andliga sällskap. Men genom tron på Jesus Kristus förenas de.
Monopolkristendomen är idag ett stort problem. Den är ovetenskaplig. Den är oekumenisk. Den är blind. Den ser inte och tål inte mångfalden i Kristus. Jag tror alla traditionella kyrkor och samfund lider mer ellet mindre av detta. Det tror jag tills de bevisar motsatsen.
Paulus och än mer Johannes låter oss förstå hur viktigt det är att räkna med den Helige Ande. Det går inte att låta den egna traditionen, den egna tolkningen eller pastoralen utgöra "den enda grunden". Jesus Kristus själv behöver få utöva sitt herravälde i samspel med det egna. Det finns ett samband, en identitet mellan det historiska och den Evige där den senare är överordnad. Med en sådan insikt behövet vi aldrig bli rädda för eller markera distans till andra kristna.
Men som sagt. Forskningen går vidare och den tar naturligtvis med sig vad den lärt, också den historisk-kritiska infallsvinkeln, men den har inte stannat där. När jag läser Fitzmeyer förstår jag numera att det material som nu finns inte bara är vetenskapligt utan också ekumeniskt. De negativt kritiska har inte längre sista ordet och ingen kyrka har monopol på materialet. Alla kyrkor och samfund har tillgång till forskningen, det vill säga om de vill. Och om de förmår ta till sig det. Tyvärr visar det sig alltför ofta att kyrkorna sitter fast i sina traditioner. De har blivit trångsynta och förmår inte se Kristus i den Andre.
Det som förr beskrevs som motsättningar beskrivs numera oftast som mångfald. Splittring är inte längre något användbart vapen inom ekumeniken. På 1900-talet kunde man kritisera karismatikerna i Korint för splittring, men i själva verket var problemet att de inte förstod hur de hörde samman. Det fanns en mångfald redan bland de första kristna, olika betoningar, tolkningar och praxis. Varför ska det vara ett problem?
Det fanns, och har alltid funnits, traditioner inom Traditionen, budskap inom Budskapet och olika pastoraler inom Pastoralen. Men allt detta förenas I KRISTUS. Han ensam är en, helig, allmännelig och apostolisk. I KRISTUS ryms konservativa och liberala. Paulus kan tala om de "svaga" och om "de starka", men stryker under det faktum att de är ett i Kristus. När vi lever i Kristus kan vi komma att uttrycka vår tro på olika sätt. Några låter mässan och Tidegärden helt prägla sin livsstil. Andra vill erfara lovsång och Andens gåvor. Ytterligare andra vill leva i nära gemenskaper som husförsamlingar, kommuniteter eller andliga sällskap. Men genom tron på Jesus Kristus förenas de.
Monopolkristendomen är idag ett stort problem. Den är ovetenskaplig. Den är oekumenisk. Den är blind. Den ser inte och tål inte mångfalden i Kristus. Jag tror alla traditionella kyrkor och samfund lider mer ellet mindre av detta. Det tror jag tills de bevisar motsatsen.
Paulus och än mer Johannes låter oss förstå hur viktigt det är att räkna med den Helige Ande. Det går inte att låta den egna traditionen, den egna tolkningen eller pastoralen utgöra "den enda grunden". Jesus Kristus själv behöver få utöva sitt herravälde i samspel med det egna. Det finns ett samband, en identitet mellan det historiska och den Evige där den senare är överordnad. Med en sådan insikt behövet vi aldrig bli rädda för eller markera distans till andra kristna.
6 kommentarer:
Håkan!
Jag längtar efter en gemenskap där mångfald och enhet i Jesus Kristus, där vi förenas genom tron. Det går an att hitta någonstans att åka så länge man kan köra bil, eller kan ta sig någonstans, men det innebär inte självklart gemenskap, ansvar, underordnande, och ett andligt beskydd. Dvs sunt andligt liv,bara tillfällig behovstillfredställelse.
Är inbjuden, överväger att gå in i koinoinia, (Missionsprovinsen) men är rädd att åter finna att traditionen är 'den enda grunden' . Väl medveten att
jag själv bär med mig tradition, förväntningar som blir till besvikelse. SvPs 401:3 fast Guds församling
bristfull är... Den psalmversen sjöngs 1960 när Kyrklig
samling bildades, det etsade sig in i minnet, jag var 16
år då...
Frågorna bränner! AT
Hej AT
Du bekräftar vad jag tror mig veta. Vi måste helt enkelt få tillgång till autonoma gemenskaper. SvK är alltför torftig och visar inget intresse för förändringar.
Du har också rätt vad gäller risk för besvikelse. Det är inte grönare på andra sidan ... Varje gemenskap består av människor och är ofullkomlig. Det är därför den ska bildas meddem jag redan känner eller redan har gemenskap med.
Hur låter det?
Känner ingen.. Kan sedan sedan snart nio år inte kunnat gå ut.... Gjort vissa försök, men de har runnit ut i sanden. Önskan behovet ensidigt gissningsvis. AT
Känner ingen.. Kan sedan sedan snart nio år inte kunnat gå ut.... Gjort vissa försök, men de har runnit ut i sanden. Önskan behovet ensidigt gissningsvis.
Det är tragiskt om den måste bildas en " Missionsprovins" med biskop för "gärtnerfans, Åhinan-provins, OAS-Provins, Rosendalprovis" osv. Gud hjälp oss! At
PS. En sak till. En gemenskap behöver som jag ser det vara underordnad en sund andlig auktoritet. beskydd. Ensam är sårbar, när det blir andlig kamp.
Kära AT. Är det inte just därför koinonian helst ska bygga på befintlig gemenskap, på en lokal gemenskap som innehåller alla dessa olika människor?
Skicka en kommentar