lördag, januari 03, 2015

Kyrkan i Sverige

Konventikelplakatet upphävdes 1858. Då hade det gällt i 134 år. Under åren 1860-1873 stiftades de så kallade dissenterlagarna. De gjorde det möjligt för svenska medborgare att konvertera till något annat av staten erkänt trossamfund, som till exempel Romersk-katolska kyrkan, någon av de ortodoxa kyrkorna, Anglikanska kyrkan och faktiskt också Metodistkyrkan och Kväkarsamfundet. Religionsfrihet fick vi först 1951. Innan dess landförvisades "otrogna" svenskar, en hållning som visade sig omöjlig att upprätthålla i ett "upplyst" samhälle. Det var nu, 1860, som det uppstod ett behov att ge namn åt kyrkan i Sverige. Kyrkan fick namnet Svenska kyrkan.

Nu diskuterar de lärde om Svenska kyrkan blev till först 1860 eller om den blev till innan den fick sitt namn. Det är nog riktigast att medge att Svenska kyrkan fanns innan 1860, förmodligen redan 1593 då Bekännelseskrifterna antogs vid Uppsala möte. Bakgrunden var att Johan III dött och nu skulle efterträdas av den Romersk-katolske Sigismund. Nu ville prästerna förhindra detta därav Uppsala möte som också blev platsen för reformationen. Det är emellertid ytterst viktigt att ha klart för sig att prästerna var måna om att bevara det allmänkyrkliga arvet, inklusive prästämbetet. Därför kan man som f Dag Sandahl tala om Svenska kyrkan som en reform-katolsk kyrka. Åtminstone till intentionen.

Tyvärr förstår vår tids politiker i allmänhet ingenting av detta. Eller, vilket är än värre, förstår de vad de gör. Bloggen är inte platsen att förtydliga vad jag menar men frågan måste ställas och bearbetas; Vad är dagens Svenska kyrka? Organisationen vill gärna se sig själv som en allmänkyrklig kyrka med rötter i Traditionen och Skriften, ja, i Jesus själv. Men praktiken talar ett annat språk.

Det mest kritiska är just frågan om ämbetet. Uppsala möte var angeläget om att bevara ämbetets kontinuitet. Det är man uppenbarligen inte idag trots att man uppträder som om det fanns en kontinuitet. I själva verket har Svenska kyrkan genom politiska beslut avvikit från allmänkyrklig praxis. Svenska kyrkans ämbete är inte heller längre erkänt av de allmänkyrkliga kyrkorna. Hur kan då Svenska kyrkan, efter att ha övergivit allmänkyrklig tro, hävda kontinuitet med andra kyrkor? Ekvationen går inte ihop. Någonstans har vi ett svårt fel.

Nu finns det företrädare som hävdar att vi har "gått före", att de reformer vi gjort angående till exempel ämbete och äktenskap är en utvidgning av det som alltid varit. Men det betyder vad jag förstår att såsom det var förr så är det inte nu. Och så som det är nu var det inte förr. Det blir liksom fel hur man än gör. Därför har Svenska kyrkan problem med sin identitet. Vad är Svenska kyrkan egentligen?

Det finns naturligtvis präster som "håller sig till" Jesus Kristus och det han förmedlat. Det finns också en mängd goda, oftast helt oorganiserade,  kristna. Men Svenska kyrkan som som organisation kan knappast hävda kontinuitet.

Jag ber och hoppas att Svenska kyrkan, inte minst i Värnamo, åter ska upptäcka, erövra och hålla fast vid den allmänneliga Kyrkan och tron. Kort sagt hålla fast vid Jesus Kristus. Det bästa hade naturligtvis varit att få ett genombrott för ekumeniken så vi kunde byta ut namnet Svenska kyrkan till Kyrkan i Sverige. 

1 kommentar:

Stellan Bengtsson sa...

Tack för upplysningen om benämningen "Svenska kyrkan". I vår mångkristna kontext är namnet inte längre enkelt att använda. Det är ju många som anser sig tillhöra svenska Kyrkan utan att för den skull vara med i Svenska kyrkan.Ekumeniskt kontroversiellt inte minst eftersom samfundet Svenska kyrkan numera är ekumeniskt frånsprunget och ointressant som samtalspartner såvida man inte begränsar kristenheten till några amerikanska och nordeuropeiska kyrkor. Förra bloggen om andedopet var också nyttig undervisning. Tack för din blogg broder