I den förra bloggen hävdade jag evangeliets kallelse ska räckas individen. Det som däremot händer när en individ blir kristen är att det unikt individuella helgas. Människan blir en lem i Kristi kropp och från och med nu lever hon inte individuellt med en privat tro utan är upptagen i Kyrkans gemenskap och har att anpassa sig.
Häromkvällen var vi ett tiotal samlade, hemma hos oss, i Jesu namn. Hälften av oss tillhör Pingströrelsen och övriga Svenska kyrkan. Men vi har en gemensam identitet genom tron på Jesus Kristus. Det senare väger tyngre än det förra. I Jesus Kristus är vi förenade. Gemenskapen är ett uttryck för att Herren är en. Den kristna gemenskapen är ekumenisk.
Några dagar tidigare hade jag anledning att fundera över lekmännens plats i den heliga hierarki som råder i Kristi kropp som är Kyrkan. Jag plockade fram en bok av f Gunnar. Hans bok Kyrklig förnyelse kom ut 1936, men året därefter kom boken Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan ut. Kapitel 10 har rubriken "Kyrklig förnyelse och frikyrklig fromhet". Jag slog genast upp sidan 83 och finner hur han rättar sig själv. Jag citerar:
På sidan 31 i "Kyrklig förnyelse" står att läsa: "Dessa församlingar med sex eller sju olika sorters missionshus stå som hemska exempel på växtkraften hos det andliga ogräs som heter individualism och sektväsen." Man har knappast någon anledning att förundra sig däröver, att frikyrkliga skribenter med stark harm omnämnt detta ställe, och även kyrkliga anmälare hava uttryckt sin åsikt, att denna passage är ganska olycklig. Författaren vill här gärna framföra sitt uppriktiga beklagande av att dessa ord blivit skrivna och tryckta, och skulle de rader, som här nedskrivas, komma under en frikyrklig läsares ögon, vore han lycklig, om han kunde övertyga om sin hjärtliga önskan till samförstånd, utan att hans kyrkliga ståndpunkt uppgives.
Jag hade gärna fortsatt citatet men tar nu själv över på grund av det begränsade utrymme en blogg har. F Gunnar vill inte påstå att frikyrklig fromhet är ogräs, men fortsätter att fördöma individualism och sektväsen. Sådant finns lika mycket i den historiska kyrkan.
Boken skrevs 1937 och vi lever i en helt annan tid. Men faran med individualism och sektväsen är alltid befogad. Jag måste här erinra mig min kritik av OAS-rörelsen och som jag tidigare framfört. Jag har förundrats över att en sådan andligt stark rörelse inte uppmuntrar till nya gemenskaper. Det finns i mitt huvud flera olika tänkbara förklaringar, men resultatet av alla dessa konferenser och möten har mer uppmuntrat individualism än församlingsutveckling. Om någon inom OAS kan förklara detta för mig är jag bara tacksam.
Tyvärr spelar individualismen, detta att kristen tro är något mellan Gud och mig, den postmoderna kulturen i händerna. Och inte bara den utan också socialdemokrater och centerpartister i händerna, dessa som vill reducera kristen tro till den privata sfären. Vad spelar det för roll om jag fylls av Anden, kanske talar i tungor och profeterar, om inte relationerna kristna emellan utvecklas? Och eftersom det inte ligger i Svenska kyrkans intresse att utveckla de heligas gemenskap borde OAS-rörelsen, enligt min mening, stödja och hjälpa alla dessa, efter gemenskap, längtande människor. Det kristna livet kan bara levas i gemenskap med andra.
Häromkvällen var vi ett tiotal samlade, hemma hos oss, i Jesu namn. Hälften av oss tillhör Pingströrelsen och övriga Svenska kyrkan. Men vi har en gemensam identitet genom tron på Jesus Kristus. Det senare väger tyngre än det förra. I Jesus Kristus är vi förenade. Gemenskapen är ett uttryck för att Herren är en. Den kristna gemenskapen är ekumenisk.
Några dagar tidigare hade jag anledning att fundera över lekmännens plats i den heliga hierarki som råder i Kristi kropp som är Kyrkan. Jag plockade fram en bok av f Gunnar. Hans bok Kyrklig förnyelse kom ut 1936, men året därefter kom boken Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan ut. Kapitel 10 har rubriken "Kyrklig förnyelse och frikyrklig fromhet". Jag slog genast upp sidan 83 och finner hur han rättar sig själv. Jag citerar:
På sidan 31 i "Kyrklig förnyelse" står att läsa: "Dessa församlingar med sex eller sju olika sorters missionshus stå som hemska exempel på växtkraften hos det andliga ogräs som heter individualism och sektväsen." Man har knappast någon anledning att förundra sig däröver, att frikyrkliga skribenter med stark harm omnämnt detta ställe, och även kyrkliga anmälare hava uttryckt sin åsikt, att denna passage är ganska olycklig. Författaren vill här gärna framföra sitt uppriktiga beklagande av att dessa ord blivit skrivna och tryckta, och skulle de rader, som här nedskrivas, komma under en frikyrklig läsares ögon, vore han lycklig, om han kunde övertyga om sin hjärtliga önskan till samförstånd, utan att hans kyrkliga ståndpunkt uppgives.
Jag hade gärna fortsatt citatet men tar nu själv över på grund av det begränsade utrymme en blogg har. F Gunnar vill inte påstå att frikyrklig fromhet är ogräs, men fortsätter att fördöma individualism och sektväsen. Sådant finns lika mycket i den historiska kyrkan.
Boken skrevs 1937 och vi lever i en helt annan tid. Men faran med individualism och sektväsen är alltid befogad. Jag måste här erinra mig min kritik av OAS-rörelsen och som jag tidigare framfört. Jag har förundrats över att en sådan andligt stark rörelse inte uppmuntrar till nya gemenskaper. Det finns i mitt huvud flera olika tänkbara förklaringar, men resultatet av alla dessa konferenser och möten har mer uppmuntrat individualism än församlingsutveckling. Om någon inom OAS kan förklara detta för mig är jag bara tacksam.
Tyvärr spelar individualismen, detta att kristen tro är något mellan Gud och mig, den postmoderna kulturen i händerna. Och inte bara den utan också socialdemokrater och centerpartister i händerna, dessa som vill reducera kristen tro till den privata sfären. Vad spelar det för roll om jag fylls av Anden, kanske talar i tungor och profeterar, om inte relationerna kristna emellan utvecklas? Och eftersom det inte ligger i Svenska kyrkans intresse att utveckla de heligas gemenskap borde OAS-rörelsen, enligt min mening, stödja och hjälpa alla dessa, efter gemenskap, längtande människor. Det kristna livet kan bara levas i gemenskap med andra.
9 kommentarer:
Tyvärr har du nog rätt, det är jag, mej och mitt som får oss att åka långt för en konferens eller "att höra en rätt lärare"- Bra så.
Det är nog inte bara OAS rörelsen utan flera inomkyrkliga traditioner/rörelser där den egna andliga tillfredsställelsen är starkare drivkraft än önskan att evangelisera, själv våga dela sin tro och sitt vittnesbörd.
Har vi tappat hemligheten i "munnens bekännelse"? Rom 10;10? Inte bara "rätt Tro" vilket är viktigt. Den första generationen kristna delade med sig av sitt vittnesbörd till ett mycket högt pris.
Gemenskap kräver att våga dela med sig av sitt liv oavsett kostnad, både av det svaga och det starka, brister och gåvor inte minst i Kristi Kropp.
Vi är andliga konsumenter, oberoende, egen frihet, rättvisa mm
För vi stafettpinnen vidare till nästa generation?
Vågar, vill jag komma ur bekvämlighetszonen, det gäller även mig själv? At
Forts.
Min erfarenhet från 70-80 talets sk andliga förnyelse är (HgK, Gbg stift bla ) är att församlingarna har INTE
velat ha " andlig förnyelse". Andens gåvor vare sig fostras el behövs för verksamheten. Det viktiga är att verksamheten ger pinnar i statistiken,gillas av folk och genererar ek. anslag. ( ex. 14/2 drop-indop med ev vigsel o tårta min församling.) Verksamheten behöver inte den helige Andes ledning. Service inte frälsning. Silver och guld har vi, men inte säga "stå upp o gå"
Lärjunaträning där det kristna livet växer, Andens gåvor och frukt fostras, händer inte av sig självt i de "stora" sammanhangen, utan kräver en andlig familjemiljö. Där kan man hjälpa varandra att växa till andligt, slipas.
Minns från 80-talet, en prästfru berättade. "Min man kam hem från prästfortbildningen och svävade 10 cm
över golvet. Men jag tog snart ner honom på igen" så har det nog blivit med många konferensupplevelser, tyvärr.
Min far sjöng.när jag var barn" ska det bli några stjärnor i kronan jag får, ... Några själar jag vunnit för Gud" kanske har vi lett åt sången, men kanske själavinnande på allvar, då är det inte bara Jag utan vi behöver ett sammanhang där Kristus blir synlig, Andens gåvor o frukt utvecklas. At
Rättelse: ".... ner honom på jorden igen,"
Tack At. Det du skriver är inte svårt att känna igen sig i och det bekräftar vad jag på äldre da´r upptäckt. Det är helt nödvändigt att de kristtrogna formar koinonior om de ska överleva. Jag tror det är möjligt inom Svenska kyrkan, men inte nödvändigt. I nästa blogg ska jag ta upp ytterligare ett skäl till att vi behöver förenas och leva enligt den makt Herren gett oss genom tron och dopet.
Spännande att se nästa blogg! Tror du allvarligt att det bland oss som är lite "utomför lägret" kan finna koncensus vad en koinoinia är? Visst måste det se olika ut, även i fornkyrkan kunde man " hålla sig till" olika apostlar.
Våra sår och vårt kött, oomvända hjärta vill ju helst att den nya gemenskapen ska vara " som det var förr" när det varsom bäst, av rädsla vill finna en bekväm zon. Inte medvetet makttänk. Brottas själv med detta, Herre förbarma dig! At
Jag kan tänka att rädsla kring begreppet "koinonia" först kopplat till Synoden och sedan till Mpr har blockerat många, inte minst prästerna. Oas-mötena har varit en fristad mitt i en stenhård vardag. Skriver detta utan att känna till hur begreppet/gemenskapen formas i Värnamo. Gissar jag rätt att där finns ett par reservationer för att det inte är eller blir något kopplat till de förstnämnda sammanhangen?! Någon garant i form av symbolfrågorna? (Givetvis oförskämd fråga.)
Jag tror också framgent att det avgörande är om det finns någon form av församlingskärna som frågar efter vanliga hederliga gudstjänster. En FÖRDEL med dessa monster till jättepastorat är att sådana gemenskaper blir avgörande! Problemet är väl att om det blir "fel" sorts gemenskap så riskerar prästerna för dessa gemenskaper sparken och/eller obehörighetsförklaring (+ några års föregående isolering).
Give Herren änglabeskydd i ert viktiga sökande!
Visst gäller det att vara vis. risken för anstöt att umgås med "fel folk" , mina syskon i Kristi Kropp,(Jul, Påsk eller Pingstvänner etc), måste vi vara villiga att ta. Jesus umgicks, gick hem till både med hög och låg.
"De hederliga gamla gudstjänsterna " är nog inte tillräckligt för att vara det bärande kittet som håller en koinoinias prövningar. Kommer det att vinna nya människor/lärjungar till Kristus?
Testet på den inbördes kärleken till nästan blir väl uppenbar i koinoinian när någon avkragats, förlorat arbete eller förtalas... Är det detta som behöver hända.????
Traditionens makt är nog inte kopplad till en viss rörelse utan till det mänskliga. At
Vår koinonia är kopplad till Svenska kyrkan, men jag förstår om det finns dem som vill förneka detta och förpassa oss till någon rörelse eller något annat samfund. En kristen gemenskap inom Svenska kyrkan framstår för många som något som katten har släpat in.
För tydlighets skull skriver jag att jag inte vill misskreditera den som kommenterade. Detta är snarare mitt eget förtydligande.
Tack Håkan för din insiktsfulla blogg.
Jag delar din uppfattning om koinonians betydelse för Svk.
Det behövs idag nytänkande i församlingarna.
Andligt ansvarstagande lekmän är nödvändigt om evangelisk - luthersk tro ska bevaras samt om fler ska nås av de goda nyheterna om att Jesus är världens enda hopp.
Om Kristi Kyrka lokalt tidigare överlevt otrostider genom sina präster och kloster är troende lekmän de som idag kan bära tron vidare.
SvK idag saknar sjukdomsinsikt. Man förstår inte eller bryr sig inte att den kristna tron är på väg att försvinna i vårt land. Gudstjänstgemenskaper försvinner. Beslut tas långt från de som tror och berörs. Präster som byggt församlingar tas ur tjänst och ersätts allt mer sällan av kollegor som fortsätter bygga i samma anda.
Ansvaret är tungt på de som kallar och avvisar prästkandidater.
Skicka en kommentar