Individualism, del 4

Det sägs att det finns tre kategorier kristna i den allmänneliga kyrkan. Först och främst är det de så kallade lekmännen. Dessa är kristna därför att de är inlemmade och lever i Jesus Kristus genom tron och dopet. Deras makt är kommen från Gud. För det andra finns det sådana kristna som avskiljts av Gud och Kyrkan att vara i den så kallade vigningstjänsten. De är antingen biskopar, präster eller diakoner. Det händer att olika traditioner förstår och talar om denna tjänst på lite olika sätt. Luther kallar tjänsten för predikoämbete. Sedan finns det ett tredje stånd. Det består av munkar och nunnor. De var länge förbjudna inom Svenska kyrkan, men inte längre. Fattas bara. Det råder ingen skillnad i värde mellan de olika stånden, men något har hänt inom Svenska kyrkan som förbryllar.

Inom Svenska kyrkan har, hör och häpna, genom politiska beslut, uppstått ett fjärde stånd, viktigare och mäktigare än de övriga tre tillsammans. Människorna i det fjärde ståndet kallas förtroendevalda. De stannar inte vid att vara vanliga kristna. De är utöver tron och dopet också valda genom så kallade demokratiska val. Jag skriver lite ironiskt "så kallade" eftersom 90% av medlemmarna inte röstar i dessa val. Inte desto mindre ligger "all makt" just där. Mycket märkligt. Något fel är det.

I Kyrkans Tidning, klicka här, ifrågasätter en präst i Skara stift, Anders Sterzel, detta märkliga förhållande, Han knyter an till det faktum att hundratals präster av olika skäl rensas ut från Svenska kyrkan "medan förtroendevalda högaktningsfullt kan strunta i densamma (Kyrkoordningen, HS) då inga sanktioner finns att tillgå gentemot dessa, alternativt inte utövas."

Innan jag ytterligare citerar vill jag för tydlighetens skull stryka under att jag känner goda kristna som gör fina insatser i Svenska kyrkan, Det är inte dem jag åsyftar med denna blogg utan jag vill än en gång visa på systemfel och hävda att politiseringen måste upphöra. Det finns i grund inget fjärde stånd i Kristi kyrka.

Anders Sterzel skriver att han arbetat i pastorat där kärnverksamheten inte varit central utan där pastoratet reducerats till fastighetsbolag. Han skiljer mellan

två sorters förtroendevalda. Först har vi den pensionerade (kommunal)politikern. Telefonen har helt plötsligt slutat ringa och man känner sig inte behövd. När då någon ringer och vill engagera denna kraft till församlingens arbete och denne själv finner en ny maktbas så är utgången given. Snabbt känner man sig behövd igen. Denna typ av förtroendevald strävar efter två saker: makten i sig och att vara oumbärlig. De arbetar hårt, det skall medges, de är engagerade, men driver inte församlingens frågor utan man gör sina frågor till församlingens frågor.

En annan vanligt förekommande sort av förtroendevalda är ”landsbygdsromantikern”. Deras mandat är att värna om sitt hörn av pastoratet eller församlingen. De har funnit sin jordmån i de församlingsregleringar som sköljt över Svenska kyrkan under 2000-talet. Med rättviseargument ser de till att låsa upp församlingsutvecklingen. Vi har genom pastoratsregleringarna en mängd församlingshem som inte används längre. Dessa ska i landsbygdsromantikerns värld bevaras till varje pris. Säg gärna upp anställda och lägg ner verksamhet men rör inte byggnaderna. De ska stå där tomma och ta pengar från den verksamhet som församlingen är satt att sköta.

Sterzels erfarenhet är att dessa förtroendevalda i grund inte är kristna och följaktligen inte deltar i gudstjänstlivet. Eftersom individualismen är förhärskande i dessa kretsar, religionen är en privatsak, blir det omöjligt att kritisera dessa förtroendevalda. Varje kritisk utsaga uppfattas som ett personligt påhopp. Vi lever därför i en ytterst besvärlig situation och en förändring måste komma till stånd om möjligt. Jag kan inte annat än att upprepa mig; här måste formas gemenskaper, koinonior, i så många pastorat som möjligt. 

Individualism, del 3

Nu har jag skrivit två bloggar om individualism.  Den första visar hur individen är föremål för Guds kärlek och den andra hur individen kan tas upp i Kyrkans gemenskap. Men det finns en tanke till jag måste få med och det är individens förhållande till (kyrko-)politiken. Vi lever i en tid.

Historien brukar på olika sätt delas in i epoker. Upplysningen på 1700-talet följs av modernismen på 18- och 1900-talet. Och nu menar många att -ismernas tid går mot sitt slut, teknikutvecklingen och kommunikationssamhället tar över och spelreglerna ändras. Den nya tiden får olika namn och ett av dem är postmodernism. I denna sena tid står individen i centrum på ett sådant sätt att individen själv väljer, förser sig och försöker använda tillgängliga resurser för sitt eget bästa. Det gäller också den egna andligheten där människor väljer sin egen tro. Här infinner sig emellertid ett stort problem, särskilt om man vill vara kristen, leva i Kyrkans gemenskap och vandra i Anden.

Problemet är att det ny-själviska livet, den uppdaterade individualismen underminerar tron på de tidigare spelreglerna. Upplysningstidens landvinning med tron på en objektiv sanning, gemensamt förnuft och en ordnad värld blir historia. Individens egna regler blir viktigare än tidigare gemensamma regler.

Ett ännu större problem samlas under begreppet identitetspolitik. Under det ryms en rad föreställningar, som till exempel genusforskning, positiv särbehandling med mera, men gemensamt för dem är att de behandlar maktförhållanden. Det uppstår nämligen en spänning mellan gemenskapen eller rättare sagt mellan dem som bestämmer och individen. Vem är det som bestämmer om vad? Vem sätter spelreglerna? Och på vilka grunder bestämmer de som bestämmer? Jag ska inte fördjupa mig mer i det komplicerade maktspel som pågår både i stort och smått, globalt och lokalt, men jag hänvisar istället till en debattartikel i SvD, klicka här. Jag ger bara
en ledtråd.

När jag var yngre brottades jag mycket just med frågan om makt. Vilka är det till exempel som har bestämt, kanske rentav uppmuntrat sekulariseringen? Vem är det som leder utvecklingen inom Svenska kyrkan? Vem eller hur sätter jag en kultur? Sådana tankar kunde jag fundera över tills jag ganska sent fann och lärde mig ordet hegemoni. Det är ett grekiskt ord som betyder ledning, maktställning eller dominans. I ett politiskt parti, inom ett företag eller, hemska tanke, inom ett pastorat finns det de som har ledande ställning. De bör utgöra omkring 10% av sitt sammanhang, men de uppträder som representerade de majoriteten. Inom denna grupp växer det fram en kultur. Det handlar ofta om en lite kärna där man skyddar varandra, ger varandra förmåner och sorterar bort oliktänkande med mer eller mindre raffinerade metoder.

De medvetet postmoderna maktmänniskorna har förstått detta och använder numera individens rotlöshet eller oförmåga genom att tillsammans med likasinnade lägga beslag på maktpositioner. Det är riktigt oroväckande när människor intar maktpositioner, inte därför att de har sanningen utan därför att de eftersträvar makten i sig. Någon tänker att detta inte är något nytt. Det nya är att sanningen är ointressant.

Individualism, del 2

I den förra bloggen hävdade jag evangeliets kallelse ska räckas individen. Det som däremot händer när en individ blir kristen är att det unikt individuella helgas. Människan blir en lem i Kristi kropp och från och med nu lever hon inte individuellt med en privat tro utan är upptagen i Kyrkans gemenskap och har att anpassa sig.

Häromkvällen var vi ett tiotal samlade, hemma hos oss, i Jesu namn. Hälften av oss tillhör Pingströrelsen och övriga Svenska kyrkan. Men vi har en gemensam identitet genom tron på Jesus Kristus. Det senare väger tyngre än det förra. I Jesus Kristus är vi förenade. Gemenskapen är ett uttryck för att Herren är en. Den kristna gemenskapen är ekumenisk.

Några dagar tidigare hade jag anledning att fundera över lekmännens plats i den heliga hierarki som råder i Kristi kropp som är Kyrkan. Jag plockade fram en bok av f Gunnar. Hans bok Kyrklig förnyelse  kom ut 1936, men året därefter kom boken Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan ut. Kapitel 10 har rubriken "Kyrklig förnyelse och frikyrklig fromhet". Jag slog genast upp sidan 83 och finner hur han rättar sig själv. Jag citerar:

På sidan 31 i "Kyrklig förnyelse" står att läsa: "Dessa församlingar med sex eller sju olika sorters missionshus stå som hemska exempel på växtkraften hos det andliga ogräs som heter individualism och sektväsen." Man har knappast någon anledning att förundra sig däröver, att frikyrkliga skribenter med stark harm omnämnt detta ställe, och även kyrkliga anmälare hava uttryckt sin åsikt, att denna passage är ganska olycklig. Författaren vill här gärna framföra sitt uppriktiga beklagande av att dessa ord blivit skrivna och tryckta, och skulle de rader, som här nedskrivas, komma under en frikyrklig läsares ögon, vore han lycklig, om han kunde övertyga om sin hjärtliga önskan till samförstånd, utan att hans kyrkliga ståndpunkt uppgives.

Jag hade gärna fortsatt citatet men tar nu själv över på grund av det begränsade utrymme en blogg har. F Gunnar vill inte påstå att frikyrklig fromhet är ogräs, men fortsätter att fördöma individualism och sektväsen. Sådant finns lika mycket i den historiska kyrkan.

Boken skrevs 1937 och vi lever i en helt annan tid. Men faran med individualism och sektväsen är alltid befogad. Jag måste här erinra mig min kritik av OAS-rörelsen och som jag tidigare framfört. Jag har förundrats över att en sådan andligt stark rörelse inte uppmuntrar till nya gemenskaper. Det finns i mitt huvud flera olika tänkbara förklaringar, men resultatet av alla dessa konferenser och möten har mer uppmuntrat individualism än församlingsutveckling. Om någon inom OAS kan förklara detta för mig är jag bara tacksam.

Tyvärr spelar individualismen, detta att kristen tro är något mellan Gud och mig, den postmoderna kulturen i händerna. Och inte bara den utan också socialdemokrater och centerpartister i händerna, dessa som vill reducera kristen tro till den privata sfären. Vad spelar det för roll om jag fylls av Anden, kanske talar i tungor och profeterar, om inte relationerna kristna emellan utvecklas? Och eftersom det inte ligger i Svenska kyrkans intresse att utveckla de heligas gemenskap borde OAS-rörelsen, enligt min mening, stödja och hjälpa alla dessa, efter gemenskap, längtande människor. Det kristna livet kan bara levas i gemenskap med andra.

Individualism, del 1

Under ganska många år har jag varit engagerad i Hela Människan både lokalt och på riks. Jag har träffat många goda människor, haft fina diskussioner och fått vara med att sjösätta fantastiska projekt. Det mest kända är arbetet med De Glömda Barnen och jag kan aldrig glömma visionären Greger Walve. Men allt har uppenbarligen sin tid. Nu vill jag berätta om en eller kanske två viktiga insikter som jag tror behöver förnyas.

1. Hela Människan bedriver socialt arbete på kristen grund. Vad betyder det i praktiken? Formuleringen kom sig bland annat av att ordet diakoni ansågs för svårt för vanligt folk. På riksplanet utgör kontakten med politiker, myndigheter, forskare och institutioner en viktig bas. De vet i regel inte vad diakoni är. Men att bara tala om socialt arbete blir inte heller rätt. Alltså blev det socialt arbete på kristen grund. Men hur kommer det kristna till sin rätt? Vad betyder det?

Jag inledde ett samtal med riksstyrelsen i Stockholm genom att knyta an till de mänskliga rättigheterna. Varje människa är skapad av Gud och försedd med både uppdrag och utrustning. Det är varje människas rättighet att upptäcka, bli delaktig och få möjlighet att växa i sitt sammanhang. Våra socialt utsatta vänner har av olika skäl förlorat dessa sina rättigheter. Kyrkan ska hjälpa dem att få tillbaka dessa genom att föra deras talan.

När en människa har förlorat är det Kyrkans uppdrag att befria, återställa och hela genom att tillmötesgå, tala goda och uppmuntrande ord, bereda rum och utrusta varje individ. Det är inget litet uppdrag att gå Guds ärende till en människa, att på Guds vägnar säga: "Jag har kallat dig vid namn. Du är min."

Uppdraget börjar med gemensam grund. Det är försoningens grund. Varje människa har för Jesu Kristi skull rätt till försoning. Det är frid med Gud, sig själv och andra.

2. Det betyder att den kristna diakonin i första hand ska rikta sig till individen och dess upprättelse. Tyvärr förlorar vi fokus när vi blir alltför upptagna med interna utmaningar som lokaler, anställningar, samarbetssvårigheter och ekonomi. Det är viktigt att sådant fungerar och det finns människor som älskar den typen av uppdrag, men det är också sant att det näst bästa är det bästas fiende. Redan i Ps 146 beskrivs Guds uppdrag:

Salig är den som ... sätter sitt hopp till HERREN, sin Gud ...
som skaffar rätt åt de förtryckta och ger bröd åt dr hungriga.
HERREN  befriar de fångna,
HERREN öppnar de blindas ögon,
HERREN reser upp de nerböjda,
HERREN älskar de rättfärdiga,
HERREN bevarar främlingar och styrker faderlösa och änkor,
men de ogudaktigas väg gör Han krokig.

Detta var det uppdrag Herren Jesus fullbordade genom sin försoningsdöd och uppståndelse från de döda. Och det är det uppdrag han fortsätter att utföra genom sin Kyrka. Det är ett uppdrag som först riktar sig till individen, men sedan fortsätter in i återlösningen av hela system. Det uppdraget fortsätter att utmana oss.

Antisemitism

Idag är det 70 år sedan fångarna i Auschwitz befriades. Det är bra att det uppmärksammas och helst sätts in i ett större perspektiv. Därför att hur fruktansvärd förintelsen än är så stannar inte förintelsen inom ramarna för det andra världskriget. Förintelsen var kulmen på en utveckling med rötter ända ner i antiken. Antisemitismen som består av trakasserier, intolerans, hat och förföljelse av judar hittar jag redan i Bibelns tidiga böcker. Agatiten Haman försökte få den persiske kungen Xerxes att förinta alla judar redan på 470-talet f Kr. Då var det Ester som förmådde kungen att avstå från detta illdåd.

Ett annat tidigt exempel på grov antisemitism hittar jag hos advokaten och retorikern Cicero som försvarade en åtalad som förbjudit judar att sända gåvor till Jerusalem 60 f Kr. Cicero säger i sitt tal

Du vet vilken väldig hop judarna utgör, vilket inflytande de har i de politiska sammanhangen ... de är många som sätter sig upp mot mig och mot varje god medborgare. 

Sedan hänvisar Cicero till judarnas barbara superstitio, det vill säga till deras tro. Antisemitismen var utbredd i Rom och som ett annat exempel på detta hänvisar jag till kejsar Tiberius. Kejsaren förvisade judarna från Rom år 19 e Kr, en bedrift som kejsar Claudius upprepade år 49 e Kr. Bland dem som då utvisades var Priska och Akvila. Kejsar Tiberius skickade med tvång ut 4000 judiska män till sin armé på Sardinien. Så här har det hållit på genom historien.

Antisemitismen är ett historiskt fenomen. Den tycks ha funnits lika länge som juden funnits och det finns mycket antisemitiskt material. Det är lätt att exemplifiera och associera till tidigare händelser och orsaker. Därför infinner sig paradoxalt nog dels beröringsskräck, man vill inte tänka på antisemitismen och dels en längtan efter att använda antisemitismen som ett fascinerande redskap.

Docenten Lena Berggren vid Umeå universitet har idag skrivit en artikel i SvD under rubriken Antisemitismen vill inte släppa sitt grepp. Hennes doktorsavhandling heter Blodets renhet: En historisk studie av svensk antisemitism. Jag har inte läst den men i dagens tidningsartikel pekar hon ut tre källor till den moderna antisemitismen.

Den första källan för dagens antisemitism menar Berggren föga förvånande vara rasideologiska grupper.

Den andra källan sägs vara den radikala vänster som valt att peka ut Israel och judarna som ett globalt kapitalistiskt-imperialistiskt system tillsammans med USA. I den andan tvingas judar i till exempel Malmö stå till svars för Israels krig mot Palestina.

Den tredje källan utgår från islamismen och här anger Berggren särskilt den nyligen utförda attacken mot en kosherbutik i Paris då fyra judar mördades därför att de var judar.

Det är nog bäst avslutningsvis att skilja mellan ideologierna ovan och utövarna. Samtidigt är det tveklöst så att att de hör ihop. En ideologi utan utövare är per definition i sig ofarlig men den kan vara potentiellt farlig. En dag som denna ska sättas in i sitt stora sammanhang  eftersom religioner och ideologier inte är ofarliga.

Människor behöver räddas från dessa väldiga makter.

Att hata islam

Det blev ingen seger för "the Mauler". Det blev en snopen förlust på teknisk knockout efter dryga två minuter. Nej, jag såg inte matchen. Men eftersom TV-sändningen började redan 23.05 såg jag några av förmatcherna. Jag måste fråga mig själv om detta är idrott. Boxning är en ädel art, sägs det, i självförsvar. MMA däremot syftar till att misshandla motståndaren. Och ofta lyckas någon. Samtidigt är jag införstådd med att kombatanterna är oerhört vältränade och att de är tekniska, taktiska, snabba, stryktåliga och uthålliga. Som så ofta verkar det vara pengarna som styr utvecklingen.

Religionen kan också vara grym och våldsam. De grymheter som utövas i religionens namn  får vi höra om allt oftare. Men tyvärr blandas begreppen samman på ett okunnigt och därför vilseledande sätt. Vad innehåller begrepp som korståg, martyr eller paradis? Ett epitet som används nedsättande är islamofobi. Därfär var det synnerligen välgörande att läsa Devin Rexvids artikel i dagens SvD. Artikeln bär rubriken Att hata islam är inte en fobi. 

Bakgrunden är att kulturministern Alice Bah Kunke lovat att öka satsningen på svenskarnas kunskaper om islam.

Rexvid berättar om hur han under sin uppväxt fostrades av Koranen. Han kallar denna fostran för indoktrinering eftersom det är strängt förbjudet att ifrågasätta islam eller Koranen. Följaktligen fick han lära sig att se kvinnan som en halvman. Han förbereddes för att ta fyra eller flera fruar, att identifiera de otrogna och att döda dem. De var irakier, sionister och kommunister. Koranen lovade att de som stupade i heligt krig blev martyrer och fick rum i paradiset. Undervisningen var obligatorisk och förmedlade en förlegad syn på barn, kvinnor,  oliktänkande och icke-muslimer. Artikeln ställer frågan till kulturministern:Vilken typ av islamtolkning ska svenska staten satsa på? Finns det risk för att den ökade satsningen på islam och dess förtryckande praktiker gör svensken än räddare? Kan ministern skilja mellan nödvändig kritik av islam och hat mot muslimer? I sanning en tänkvärd artikel.

Begreppet islamofobi är problematiskt och används politiskt nedsättande. Begreppet klistras på kritiker. En fobi är en omotiverad fruktan. Människor som lider av fobier behöver stöd och hjälp för att bli befriade från sin fruktan. Men i Sverige används begreppet för att motverka och tysta kritiker. Det finns sakliga skäl att rädas islam. Det betyder inte att vi ska tycka illa om muslimer.

Återigen beklagar jag sekulariseringen av Sverige som ledde till utbredd religiös okunnighet. Än mer finns det skäl att beklaga att ledande inom Svenska kyrkan avvecklat missionen och på dess bekostnad infört den snälla, förstående och toleranta religionsdialogen. Jag tror att de tre frågor som ställs till kulturministern också borde ställas till ärkebiskopen.

MMA kanske inte är så illa ändå.

The Mauler

Natten till söndag, klockan 03.30, fightas Alexander "The Mauler" Gustafsson mot Anthony Johnson. Det handlar om MMA, en kampsport som håller på att bli riktigt stor. Vill du läsa mer om Alexander kan du gå till hans hemsida genom att klicka här. Men den här bloggen handlar ytterst om min gode vän, den nu framlidne ungkarlen och metodistpastorn Wiggo Carlsson. Han var nämligen "The Maulers" andlige rådgivare. Låt mig innan du läser intervjun med "The Mauler", klippt från Expressen 3 februari 2013, få berätta två minnen från Wiggo. Jag minns inte när vi träffades första gången men han var med mig på en av mina resor till Israel. Wiggo var en man med stort hjärta och full av humor. Redan efter någon eller några dagar sa Wiggo till mig: "Håkan, det här är ett fantastiskt land. Jag känner mig så välkommen. De har mina initialer på var och varannan dörr!"

Vid ett annat tillfälle, jag tror jag var och predikade i Arboga, fråga jag Wiggo hur han såg på det faktum att många mindre församlingar gick samman och bildade nya församlingar, något som många av oss präster och pastorer var frågande inför. Wiggo sa: "Äsch, om man tar två sjuklingar och lägger dem i samma säng blir de väl inte friskare för det." Wiggo var slagfärdig, men framför allt en underbar Herrens tjänare. Här kommer ett klipp från intervjun med "The Mauler".

Pastorns bortgång tog honom hårt
Kompisen Per-Erik Eriksson är med under hela intervjun. Det finns en anledning till det. Vi lämnar Sörby Herrgård och kaffeälskaren "Perra" guidar oss till Santa Maria-kyrkan i Köping. Stämningen blir plötsligt mer allvarsam. Vi kliver ut på kyrkogården. Vid en av gravarna sjunker Alexander Gustafsson ner på huk.

- Senast jag var här var på begravningen...
Det var den 19 oktober i fjol. Han och "Perra" bar kistan. Tillsammans tog de farväl av sin vän.
Pastorn Wiggo Carlsson hann aldrig fylla 80 år.
Mitt i en bön sa hjärtat ifrån.
- En missbrukare skulle sova över på hans soffa. Innan de somnade gick han ner på knä för att be för mannen. Men han hann bara säga tre-fyra ord, säger "Perra".
- Han bad in i det sista...

De träffades för drygt tio år sen, genom mormor Seija, när Alex bestämde sig för att en dag följa med henne på en kristen verksamhet. Efter det växte sig deras relation stark.
- Han var som en andlig mentor för mig. Många idrottare använder sig av psykologer för att hantera press, men för mig var han där och han gav mig råd kring det mesta. Jag fick ett lugn av honom.
Wiggo tog hand om folk som hade det svårt i samhället.

Hans dörr stod öppen för alla.
Men pastorn brann extra mycket för ungdomarna. Han var ledare för gruppen "Ung tro" och i ett Köping där tristessen ledde in tonåringar på fel väg försökte han hjälpa dem att hitta rätt.
Alex och "Perra" berättar en historia från Göteborg. Wiggo tog sig ut på en av nattklubbarna längs Avenyn. Med prästkrage och ett glas vatten slog han sig ner vid ett bord.
Ungdomarna blev förbryllade.
- Ni kommer inte till mig, så jag får komma till er, ska Wiggo ha sagt.

Ber för de som har problem
Vi åker vidare till Tunasalskyrkan. Det var här Wiggo var aktiv under sina sista år.
Framme vid altaret hänger ett träkors.
- Vi har haft inbrott. De snodde korset som vi hade, det var i silver med en rubin på, säger "Perra", som nu har tagit över Wiggos roll i "Ung tro".
- Det finns ingen tjuv-heder längre.
Solen lyser vackert in i kyrkan. Alex sätter sig i en av bänkarna.
- Jag har en tro och det ger mig en trygghet och en balans i livet. Man håller sig på jorden, man flaxar inte i väg någonstans, säger han.
- Det är lätt att göra det när det är mycket uppmärksamhet, fans, media och tävlingar. Men håller man fast vid tron så behåller man ödmjukheten och klarar av att bara vara sig själv.

Hur ofta ber du?
- När jag känner för att göra det. Det kan vara vad som helst. Jag ber för andra, jag kan be för folk som har problem eller någonting. Det kostar inte mycket att kasta en bön till någon, det är så enkelt.
- Man ska tacka för det man har i dag, det finns folk som har det så mycket värre som man lätt glömmer bort. Det finns folk som har problem på riktigt.
Du fick se mycket sånt kring Wiggo?
- Verkligen. Allting var så enkelt, i hans ögon. Ingenting var omöjligt. Det fanns ett svar på allt. Man ska inte göra saker större än vad det egentligen är.
Finns det någon krock mellan att vara troende och att hålla på med kampsport?
- Verkligen inte. Tron för mig är jag, det är den jag är. Kampsport är inte den jag är, det är någonting jag håller på med. Det är mitt yrke.

Religiösa villfarelser

Det sägs på nyheterna idag att EU:s utrikesministrar är samlade för att diskutera hur de gemensamt ska kunna motarbeta terror. Det riktigt intressanta är att de ska försöka göra detta tillsammans med ett antal arabstater, muslimskt dominerade. Jag tror att det i en mening är ett litet steg för dem, men ett stort steg för mänskligheten. Då tänker jag inte bara på kampen mot terrorn utan lika mycket på det religiösa samtalet. Det är och blir absolut nödvändigt i en alltmer globaliserad värld.

Annika Borgs artikel är viktig. Hon lyfter fram det enkla faktum att ingen religion är helt igenom god. Det finns en vanföreställning i Sverige och hos den postmoderna människan att religionen i sig är osann, privat och ofarlig. Den är en följd av sekulariseringen. Jag tror vi svenskar kan få ett obehagligt uppvaknande.

Inte minst skulle många fromma och godtrogna kristna behöva upplysas om skillnaden mellan religion och livet i Kristus. Saken är den att Jesus Kristus bar världens samlade synd och skuld inklusive alla religioner i sin kropp på Golgata kors. Hans död är vår och hela världens försoning.

Men vad då med kyrkan och kristendomen? Det är just i den frågan vi behövet klarhet. Det är ingen hemlighet att kyrkan och kristendomen är ofullkomlig, har handlat fel och består av syndare. Det finns många exempel på det. Ofta beror dessa fatala felsteg på falsk maktutövning och feltolkningat. Ett hemskt exempel är 1600-talets Sverige när Gamla Testamentet var en del av Svea rikes lag. Det var med hjälp av Bibeln som jakten på häxor blev möjlig. När jag idag hör om bloggaren i Saudiarabien som dömts till 1000 piskslag och 10 års fängelse tänket jag på hur vi brände häxor på bål.

Det finns andra mer närliggande exempel på missgrepp inom kyrkan och kristendomen. Men jag motstår frestelsen att ge exempel. Jesus Kristus är försoningen inte bara för våra synder utan för hela världen. Han tog med sig allt som hör den gamla fallna skapelsen med sig i graven. Vi får aldrig glömma att det kristna livet och den kristna tron är ett resultat av Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Som kristen är jag död för världen, tagen ut ur den, förklarad fri och upptagen i Guds hushåll. Inte syndfri men utan förpliktelser mot religionen. Istället har jag mitt sinne vänt mot det som är därovan.

Vi behöver förvisso lära oss vad islam är och vill,  men också vad kyrka och kristendom är. Det är viktigare än på mycket länge att se klart, att isolera och motarbeta religiösa villfarelser. Det gäller EU:s utrikesministrar, svenska politiker och vetenskapsmän. Det gäller kyrkopolitiker, präster och lekmän. Då duger inte sekulariseringsteorin.

Religiösa övertygelser

När jag läste teologi fick vi lära oss (att tro på) sekulariseringsteorin. För den som är osäker på den kanske man kort kan säga att den hänger samman med utvecklingen av moderniteten.  Tesen var och är att ju mer samhället utvecklas desto mindre blir människans behov av religion. Idag ifrågasätts den teorin. Professorn i religionssociologi, R Stark (1934-), är en av dem. Han hänvisar till en av sina föregångare, den kände och väl renommerade tillika professorn i sociologi Peter Berget (1929-). Berger har nästan militant hävdat sekulariseringsteorin men svarade, enligt Stark, överraskande på förekommen anledning:

Jag tror att det jag och de flesta andra sociologer skrev om sekulariseringen på 1960-talet var ett misstag. Vårt underliggande argument var att sekularisering och modernisering går hand i hand. Ju mer modernisering desto mer sekularisering. Det var ingen dum teori. Det fanns sådant som talade för den. Men jag tror att det i grund är fel. Större delen av världen är sannerligen inte sekulariserad. Den är mycket religiös.  Det bara är så.

(min övers)

R Stark hänvisar vidare till de gigantiska materialen som återfinns i undersökningar som  the Gallup World Poll  och the World Values Surveys. Därmed löstes också problemet med USA. USA är mer modernt än något annat land men är inte sekulariserat. Religiositeten är fortsatt mycket hög. R Stark förklarar det till dels med avsaknaden av the Lazy Monopoly, av stats- eller folkkyrka. I stället har religiös frihet och mångfald fått råda i USA. Vad gäller sekulariseringen i till exempel Sverige förklaras den bland annat med att Sverige aldrig varit kristet, en tanke jag tidigare mött hos historikern Peter Brown.

Ett skäl till att jag återvänder till dessa tankar är en artikel i dagens SvD av prästen Annika Borg under rubriken Religion är inte något oskyldigt.  Anknytningen är till terrordåden i Paris då tre islamistiska fundamentalister sköt ihjäl elva personer, de flesta judar. Annika Borg ger sig på den svenska nyhetsrapporteringen där vi fått veta att mördandet inget har med islam att göra. Hon skriver att detta är ett okvalificerat påstående som gör att vi inte tar hoten på allvar eftersom vi inte tar terroristernas självbild och självdefinition på allvar.

Det är emellertid en sak att media i allmänhet inte förstår religionens makt och betydelse. Svensken tror ju inte på Gud och den i Sverige förhärskande sekulariseringsteorin driver religionens maktlöshet. Media är en sak, men värre är om ärkebiskopen tror detsamma. Ärkebiskopens uttalande om att terrorn inte har med religion att göra är felaktigt och vilseledande. Du kan läsa hennes uttalande genom att klicka här.

Annika Borg påminner om att svenskarna har fjärmats från kristen tro och att det inneburit att kunskapen om religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet närmast försvunnit.

R Stark menar att religionen mycket väl kan bli högaktuell i ett land som Sverige. Jag tänker spontant på den stora invandringen av trosbekännare vi har, inte bara kristna utan lika mycket muslimer. Stark ger mig ytterligare två orsaker. Dels för att nativiteten i större delen av Europa är sådan att de flesta föder två barn eller ett barn, det vill säga föräldrarna ersätter inte ens sig själva. Dels för att undantaget utgörs av de religiösa som föder tre barn eller flera. En fjärde orsak till religionens återkomst är att inte minst amerikanarna skickar tusen och åter tusen självförsörjande missionärer till Sverige och Europa. Jag vill tillägga att missionärer också kommet från andra delar av världen.

Annika Borg menar att om vi inte tar religionen på allvar står vi oss slätt mot den fara religiösa övertygelser kan skapa.

35 veckor

Nu är det 35 veckor sedan olyckan eller 8 månader och 1 dag. Det finns ett skäl till den långa behandlingstiden. Jag fick en så kallad tvättskada på Värnamo sjukhus som visade sig innehålla MRSA-bakterier vilka effektivt förhindrat läkningen. Därför har såren behandlats i över ett halvår med fem olika metoder. Först med protosan, sedan med ättiksyregele, 3-timmars luftning per dag och silveromslag. Den 19 december vätskade såren lika mycket så läkaren sa: Jag vet inte vad vi ska göra. Nu låter vi det vara.

Sagt och gjort. Vi slutade med behandling den 19 decembet och såren torkade på 3 dagar. Jag hörde då profetens ord, Jes 58:8, (1917):

Då skall ljus bryta fram för dig som en morgonrodnad
och dina sår skola läkas med hast.

I onsdags, två dagar innan dagens läkarbesök föll den sista biten skorpa av. Nu är såren läkta om än huden är något tunn.

Förmiddagen på Värnamo sjukhus började med röntgen av vänster arm. Fortsatte med läkarbesök och slutade med ett besök hos arbetsterapeuten. Min läkare konstaterade att vi nu kan gå vidare med fortsatt behandling. Det skickas därför nu en remiss till Jönköping för att mäta muskler och nerver. Och en remiss till Linköping för undersökning. Den undersökningen torde leda till ett beslut om operation och fortsatt sjukskrivning.

Tyvärr anar jag att det blir en större operation. Armen är bruten på två ställen och ligger på ett sådant sätt att överarmen blivit s-formad. Till det kommer att eftersom den börjat läka har bindväven troligen vuxit samman med muskler och nerver vilket komplicerar operationen. Ett större ingrepp torde bli nödvändigt. Även ledkapslarna i armbågen har förändrats så jag knappast kan räkna med att bli helt återställd. Enligt arbetsterapeuten kommer jag därför inte heller att kunna knyta vänsternäven helt.

Jag tränar dagligen upp styrkan i nacken och kan promenera med huvudet lyftat ungefär i 30 minuter. Det ska enligt experterna ta ett år att träna upp nackmusklerna.

Min förhoppning är att jag ska bli så återställd att jag obehindrat kan predika, undervisa och celebrera mässan igen. Och att vänsterarmen låter mig vrida vänster hand så att jag kan använda båda händerna på tangentbordet. Hur som helst ska det bli skönt att efter en operation åter kunna ligga på sidan när jag ska sova och tänk om jag kommer att kunna använda båda händerna när jag ska tvätta håret.

Nu blir det två månaders ytterligare sjukskrivning till 1 april samt väntan på kallelse till Jönköping och Linköping. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Ha en god helg!

Detta är sann politik

Idag publicerade Kyrkans Tidning en intervju under den uppseendeväckande rubriken "Profeten från öst". Hösten 2013 bloggade jag om Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan och lade ut hans länk i högerspalten. Jag skrev en blogg under rubriken Kyrkan är praktik, en under rubriken En radikal kyrka och en under rubriken Efter folkkyrkan. Du hittar dem genom att klicka på respektive rubrik. Patrik höll också ett seminarium på Präst- och diakonmötet i Växjö hösten 2013.

Patrik brukar beskrivas som politisk teolog, men begreppet hör här inte hemma i något partipolitiskt program eller på någon vänster-höger skala. Han menar endast att kristet liv och kristen tro i sig är politisk. Intervjun syftar till stor del på att förklara relationen till kapitalismen eller ny-liberalismen. Men jag vill för ingenting missa den underliggande och bärande tesen i hans sätt att tänka. Jag citerar:

Men kristendomen utgår från att människan drivs av längtan efter gemenskap, kärlek. Och då är frågan hur man bygger upp strukturer och institutioner som gör detta möjligt.

Det är denna förståelse som gör kyrkan politisk verksam. Kyrkans gemenskap påverkar samhället. Det är samma förståelse som till exempel den av mig saknade och avsatte biskopen Sven Thidevall gjorde sig till tolk för. Jag är övertygad om att utvecklingen går åt detta håll att bygga upp strukturer för gemenskap. Monopolkyrkans tid är förbi. Den hör hemma på 1900-talet och det är min sorg att se hur Svenska kyrkan klamrar sig fast vid det genom att gå från kristen tro till civilreligion. Samtidigt måste jag tillstå att jag ser goda tecken på gräsrotsnivå.

Bildandet av en autonom koinonia i Värnamo har hjälpt mig i relationen till Svenska kyrkan. I denna koinonia förverkligas vad biskop Thidevall såg och vad profeten i öst talar om, en trygg gemenskap med andligt fullvuxna människor, människor i Kristus. Plötsligt blir det lättare att se Svenska kyrkan i ett utifrån-perspektiv. Svenska kyrkan är (eller var) en folkkyrka. Värnamo församling består av ungefär 14 000 människor av vilka de flesta inte är troende. Inom en sådan församling, en sådan stor "gemenskap", borde det finnas plats för många koinonior. Svenska kyrkan har vad jag förstår inte några krav eller praktiska gränser för medlemmarnas tro, liv eller leverne.  Här är både gränslöst och högt till tak. I ett sekulariserat samhälle och en sekulariserad folkkyrka är det upp till individen att själv välja hur hen vill tro och leva. Det tror jag alla inser.

I en sådan kyrka som den Svenska kyrkan måste det därför först tillåtas och sedan uppmuntras att människor som vill tro och leva med Jesus som Herren bildar koinonior. Ingen, säger ingen, borde kunna vara det minsta kritisk mot något sådant. Det finns helt enkelt ingen som har rätt att lägga sig i vad andra gör, allra minst anställda inom folkkyrkan Svenska kyrkan.

I bildandet av koinonior finns de öppningar genom vilka kristna alltid har gått och genom vilka kristna i Sydamerika, Afrika och Asien idag går i miljontals. Detta är sann politik.

Koinonians löften

I den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska Kyrkan är alla människor genom dopet lika mycket värda. Det kan tyckas som ett onödigt påstående men ändå väsentligt. Trots detta faktum finns det nämligen tre kategorier kristna i Kyrkan. De är särskilda på grund av löftesgivning utöver dopet. Den första kategorin är ämbetet eller som det numera heter inom Svenska kyrkan, - vigningstjänsten. De som vigs till biskopar, präster eller diakoner avlägger särskilda löften. Den andra kategorin är munkar och nunnor. Också de avlägger särskilda löften utövet dopet.  Den tredje kategorin är dem vi kallar lekmännen. De utgör en kategori på grund av sitt dop och inget annat. (Till detta vill jag för Svenska kyrkans del också nämna de förtroendevaldas.  De är mer än bara döpta. De är valda och utgör åtminstone i sina egna ögon den härskande klassen).

Av ovan nämnda skäl är det känsligt att tala om koinonians löften. För koinonians medlemmar kan väl inte vara något förmer? Det får inte finnas fler kategorier än de nämnda?

Vem får vara med i koinonian?
Om vi bortser från rent praktiska skäl som att vi inte kan vara fler än att vi får rum i en lägenhet utan försöker svara mer principiellt är svaret: den som avlägger löftena. När vi samlas sista fredagen i varje månad är den samlingen öppen för alla men den som vill bli medlem avlägger löften. Dessa löften är inga andra än dop- och konfirmations löftena och ligger därför helt i linje med Svenska kyrkans egen bekännelse även om vi uppdaterat dem, förtydligat dem och nu hävdar att det är på riktigt.

Hur lyder löftena?
Om du ser ordningen för konfirmationsgudstjänsten bekänner alla den apostoliska tron och sedan säger prästen:

Detta är den tro som ni är döpta till. Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och till era medmänniskor?

Koinonian i Värnamo bestämde sig för att förtydliga detta genom att göra detta till tre frågor:

1. Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro?
2. Vill ni visa den i kärlek till Gud genom att regelbundet närvara i gudstjänsterna?
3. Och till era bröder och systrar i koinonian samt andra som kommer i er väg?

Här finns med andra ord inget avvikande. Löftenas kontext är att koinonian lever i "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka". Spiritualiteten är karismatisk och uppdraget är Kyrkans.

Jag medger gärna att jag är mycket glad över att äntligen få tillhöra en sådan gemenskap. Det har fått betydelse för mig och jag är säker på att koinonian kommer att få stor betydelse också för andra framöver. Koinonian är en Guds gåva till Värnamo pastorat och koinonior borde välkomnas i alla Svenska kyrkans pastorat.

Koinonians spiritualitet

Det finns olika slag av spiritualiteter inom Kyrkan eller ska jag skriva profiler för att det ska bli lättare att förstå för den som inte är teolog. Det är rätt att tala om mångfald i sammanhanget och fel att tala om motsättningar även om sådana lätt uppstår.

Vad kan jag förvänta mig av koinonian i Värnamo?
Redan i förra bloggen slog jag fast att koinonian lever i "en, helig, allmännelig och apostolisk" kyrka. Det betyder att var och en på personlig basis själv kan odla sin profil. I koinonian finns ingen tvångströja. Vill någon regelbundet åka på OAS-möten är det fritt fram även om andra hellre ägnar sig åt retreater eller pilgrimsvandringar.

Flera av dem som nu avgett löften (jag ska redogöra för löftena i nästa blogg) har ingen uttalad kristen bakgrund. Några kom till tro genom våra Alfa-kurser. Andra har växt upp i frikyrkliga eller oftare inomkyrkliga rörelser. Också de som kommer från mer renodlat svenskkyrkliga förhållanden kan ha olika bakgrund som låg-, gammal- eller högkyrklig. Vi bejakar denna mångfald och ser den som en tillgång.

Det är tron på Herren Jesus och "en, helig, allmännelig och apostolisk" Kyrka som förenar oss. Med denna överenskommelse är det till och med tänkbart att individer konverterar, byter gudstjänstsammanhang, utan att de behöver lämna koinonian. Som det är just nu, med något undantag, firar samtliga medlemmar högmässan i Värnamo kyrka. Jag är medveten om att det i denna generositet kan komma uppstå spänningar men tror samtidigt att de går att lösa.

När vi samlas, samlas vi för att möta Herren Jesus, som är närvarande genom Ordet och Anden och, än mer påtagligt, i våra brödet och systrar. Koinonian utgör ett Guds hushåll, en utökad familj. Ledordet är från 1 Kor 14:26:

Hur skall det då vara, bröder och systrar? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.

Konkret innebär det att när alla samlats hälsar någon välkommen, delar ett ord och ber en bön. Sedan vidtar mingel och enkel förtäring. Någon gång kan man tänka sig att vi delar en måltid. Nästa moment är att genom "psalmer, hymner och andliga visor" rikta uppmärksamheten på Herren Jesus. Troligen fortsätter vi som tidigare med att någon ger ett ord till undervisning för att sedan i avvaktan, med ett öppet slut, invänta fortsättningen. Samlingen avslutas med praktisk information och uppmuntran till vardaglig tjänst.

Koinonians gemensamma spiritualitet kan sägas vara karismatisk.

Vi samlas som tidigare sista fredagen i varje månad. Till det kommer den söndagliga högmässan och kanske också varje vecka cellmöte och/eller onsdagskvällens mässa. Om det låter mycket kan jag meddela att det beds sext och vesper varje dag i Värnamo kyrka. Sedan räknar vi för övrigt med att inte bara leva i en gemensam livsrytm utan också dagligen enskilt eller gemensamt utveckla vår livsstil.

Koinonia bildad i Värnamo

Nu har det hänt att en koinonia bildats i Värnamo.  Jag ska använda några bloggar till att kommentera och beskriva vad som skett. Med anledning av redan tidigare framlagda synpunkter vill jag redovisa tre förutsättningar.

1) För det första behöver det sägas om bildandet att dessa vänner sedan flera år tillbaka redan levt i nära gemenskap. De är alla människor som följer Jesus och därför är koinonian inte bildad vare sig i uppror eller i syndfull mänsklig kraft. Bildandet av koinonian är en bekräftelse på gemenskapen.

2) För det andra kan därför inte sägas att det bildats en egen församling. Dels därför att det redan innan var en församling. Dessa människor är församlingen. Dels därför att dessa människor inte har egen sakramentsförvaltning. De firar huvudgudstjänsten i Värnamo kyrka.

3) För det tredje är bildandet av koinonian inte sekterisk utan etablerad i "en, helig, allmännelig och apostolisk" kyrka. Det enda problem jag själv kan se i framtiden är att Svenska kyrkan lämnar denna tro, men jag tror inte det kommer att påverka koinonian.

Vad är och vad vill koinonian i Värnamo? 
Koinonians kärna utgörs av de 20 personer som deltog i bildandet. Dessa vill nu dela liv och uppdrag med varandra på ett ansvarsfullt sätt. Samlingarna sker i hemmen och det gör att vi knappast kan vara fler än 25-30 personer. Vi kan snart vara så många och räknar då med att bilda en andra koinonia.

Koinonian samlas med andra ord regelbundet i "hem och församling". Tillsammans ska de gestalta Kristi kropp i ömsesidig kärlek och praktiskt arbete. Gemenskapen är en öppen famn för nya människor. För att kunna utvärdera livet i koinonian ska den nytestamentliga måttstocken användas. Hur mycket frid finns det i gemenskapen? Glädje? Rättfärdighet?

Koinonian är baserad på relationer och eftersom var och en har något att bidra med är den också gåvobaserad. Eftersom koinonian är kyrkan i miniformat är den också delaktig i kyrkans uppdrag, gudstjänst, undervisning,  diakoni och mission. När gemenskapen fattar beslut ska det alltid ske i konsensus. 1 Kor 1:10 är ledordet:

I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder och systrar, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland et, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.

I morgon ska jag skriva mer om vad medlemmarna i koinonian kan förvänta sig. Om Kari och jag är med? Självklart vill vi vara med i gemenskapen också fortsättningsvis. Och syster Kerstin, vår diakon. Det fascinerar mig, ska jag erkänna, att koinonian har en präst och en diakon, anställda i pastoratet, som medlemmar i koinonian. Vad det kan betyda för utvecklingen får framtiden utvisa.

40 stycken röda rosor

Se, vilka vackra blommor!  40 stycken röda rosor!  Den buketten har vi fått av barnen och deras familjer därför att Kari och jag idag firar 40 års äktenskap. Det är inte klokt vad tiden går, som  man säger. Som om det inte räckte med 40 rosor fick vi ytterligare 20 än mer blodröda rosor av vänner i en av våra celler. Det har varit en stor dag för oss med andra ord.

Kari och jag är inte bara förvånade över att tiden gått så fort. Vi är också oerhört tacksamma över att det förbund vi en gång ingick i Askers kyrka, väst om Oslo, bestått genom alla prövningar. Kanske är det till och med så att prövningarna har stärkt vår relation. På eftermiddagen har vi varit med vänner och en av dem önskade mig ytterligare 40 år. Det är inte alldeles omöjligt, menade jag, men då måste jag bli 103 år. Ja, tänkte hon välvilligt, men det fortsätter i himlen!

Då vaknade teologen inom mig och jag kunde meddela att döden, enligt Kyrkans tro,  faktiskt upplöser äktenskapet. Äktenskapet är Guds ordning för jordelivet, men när vi lämnar jordelivet och äktenskapet upplöses är det för att det inte behövs längre. Då, och den dagen är inte långt borta, stundar Lammets bröllop.

Det kommer en dag när vi alla, män och kvinnor, gemensamt ska vara Bruden som gifter sig för evigt med Brudgummen, det slaktade Lammet. Vilken dag det ska bli.

Paulus lär oss att den Helige Ande är ett förskott på det arv som väntar för att vi ska veta vad som väntar. Han talar på ett liknande sätt när han skriver att vi är trolovade med Kristus. Bröllopet väntar om hörnet. Jordelivets lycka är och förblir en försmak.

Barnbarnsmissionen

Det kom ett nyhetsbrev från Eunike, ett kristet föräldrarnätverk. Du hittar det genom att klicka här. Där hänvisades bland annat till en artikel av prästen, teologen och författaren, Christian Braw. Han har skrivit om barnbarnsmissionen. Det är en utmärkt och utmanande artikel med ett högst angeläget budskap. Det är så bra att jag inte nöjer mig med att hänvisa utan lägger ut den här som en gästblogg. Håll till godo:

Om man frågar unga människor, vem som har lärt dem att be blir svaret oftast att det var farmor eller mormor. Några kan svara föräldrarna, andra säger att det var en kamrat, en barnledare eller ett syskon. Men de allra flest nämner den äldre generationen. Varför blir det så? En orsak kan vara dubbelarbetet, som gör att barn och föräldrar har kort om tid för varandra. I Japan har man undersökt vilket ord föräldrar oftast säger till barn. Det är:

- Skynda!

Kanske blir det ibland likadant i svenska familjer. Skall man skynda är det inte lätt att lära ut konsten att be. Men farföräldrar och morföräldrar har ofta tid. En annan orsak kan vara att föräldrar måste ta konflikter med barnen. Det tillhör uppfostran. Men det är inte lätt att lära ut hur man ber, när man nyss har haft en konflikt. Farföräldrar och morföräldrar slipper ta de stora konflikterna.

Därför har farföräldrar och morföräldrar en särskild möjlighet att bli till hjälp för den nya generationens kristna tro. Det är – barnbarnsmissionen. Barnbarnsmissionen är också något för den som inte har egna barnabarn men möter barn bland släkt och grannar. Barnbarnsmisionen har några konkreta steg:

1.     Var med barnen. Ta Dig tid, lek med de, pyssla med dem, uppmuntra dem, lyssna till dem. var deras vän. Grundtvig säger: ”Människa först, kristen så.”Be för barnen.
2.     Be med barnen. Ta tillfäller i akt. Lär dem Gud som haver, trosbekännelsen, Fader vår, välsignelsen. Lär dem att tacka Gud och att be för andra med egna ord. Sjung de psalmer Du älskar.
3.     Ta med barnen till kyrkan, både när det är gudstjänst och när det inte är. Barn har en enorm mottaglighet. De tar till sig ord, bilder, dofter, stämningar. Men skynda Dig. Mellan 12 och 15 års ålder är det som om ett fönster i hjärnan stänger sig, och mottagligheten går ner.
4.     Läs Barnens Bibel eller motsvarande med barnen. Var inte rädd att läsa samma berättelser gång på gång, mest de som handlar om Jesus.
5.     Hjälp barnen att komma till en kristen barngrupp. Var med och se om den fokuserar på Jesus. I så fall är det bra. Eftersom barnens hjärna inte är färdigutvecklad har de låg impulskontroll. De styrs av tillfälliga stämningar, intryck och påverkan. Därför behöver de yttre impulskontroll, bl.a. från Dig. Har Du börjat med dem på barngruppen, så låt inte barnens impulser styra fortsättningen. Då kommer deras liv bara att kretsa kring ”jag, här, nu, kul”. Barnen behöver få yttre impulskontroll för att deras inre impulskontroll skall mogna fram. Den blir färdig först mellan 18 och 24 år.
6.     Läs en kristen barntidning med barnen. Hjälp dem med tävlingarna, gåtorna och korsorden i tidningen. Gör det till Ert gemensamma projekt. Just nu finns en fin kristen barntidning, som heter Droppen. Prenumerera på den genom Ingrid Einarsson, Havsvägen 6A, 296 38 Åhus

Skulle Du vilja ha evigt liv tillsammans med Dina barnbarn? Skulle Du vilja se dem som levande, glada kristna, när de själva blir föräldrar? Då är barnbarnsmissionen det, som Du skall satsa på.

Christian Braw

Mångfald i enhet, del 4

Den stora frågan och utmaningen för oss kristna idag tror jag handlar om att bygga församling. Det är en fråga som inte engagerar biskopar och kyrkoherdar nämnvärt. Församlingarna finns ju redan, tycks de mena. Jag tror inte vi kommer att få någon hjälp därifrån. De har fullt upp med status quo. Så vad göra?

Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet ska samlas några dagar i nästa vecka för att samtala och planera. Jag såg på programmet att frågan om att bygga församling ska upp på dagordningen. Jag fastnade för kommentaren att det inte längre är tillräckligt att bygga med söndagens högmässa som utgångspunkt. Intressant när jag vet att särskilt de högkyrkliga resonerat så, byggt så och inte utan framgång. Men nu är det nya tider.  Folk vill ha ett kristet liv som fungerar i vardagen. Dessutom är de inte längre lika flitiga att gå till högmässan.

Det finns skäl att arbeta tillsammans med lekmännen och deras vardag med andra ord. Jag återvänder till James D.G. Dunn och hans högintressanta bok Unity and Diversity in the New Testament. Det verkar uppenbart att det fanns en brokighet, en mångfald bland de första kristna redan inom NT och innan en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka drog längsta strået.

1. De samtida med Jesus utgjorde en apokalyptisk kyrka. Särskilt under de första decennierna e.Kr. förväntade man sig Jesu snara återkomst. Det var inte aktuellt att fixera dogmer, inrätta ämbeten eller skaffa sig kyrkoordningar. Samtidigt var de första kristna övervägandes judekristna och levde i sin tradition med Skriften, bönerna,  de äldste ...

2. När sedan Paulus börjar sin mission går kyrkan in i en andra fas. Visserligen skriver också han till en början om Jesu återkomst men det klingar av i de senare breven. Dessutom vänder sig Paulus till de hednakristna. Hans vision är den eskatologiska församlingen, förverkligandet av Skriftens löften. Den paulinska församlingen präglades av lekmännens delaktighet av den Helige Ande. Nu talar vi om en karismatisk kyrka.

3. Det är först i de senare breven, skrivna eftet år 60 e.Kr. som kyrkan börjar bli en, helig, allmännelig och en apostolisk kyrka. Det är i denna tredje fas som 1-2 Tim och Titus skrivs och 2 Petr. Ämbeten och sakrament börjar komma på plats och det är denna mer institutionella kyrka som kommer att förbli. Det är den som på latin kallas katolsk.

Men till saken hör att Lukas som skrev Apg försökte kompromissa mellan den apokalyptiska och karismatiska synen på kyrkan. Apg beskriver övergången eller kompromissen mellan de två faserna. Till saken hör också att Johannes troligen opponerade sig mot utvecklingen när han sent skrev evangeliet och breven. Min slutsats?

Ingenting hindrar att denna utveckling leds av den Helige Ande. Fas 2 och 3 finns redan nerbäddade, om än fördolda, i fas 1. Det fanns en mångfald i urkyrkan. Förutom de olika syner ovan blev några andra förklarade som heresier. Jag tänker på de samtida ebionitetna, kristna gnostiker och montanister. Men som sagt; den katolska (allmänneliga) eller ortodoxa (renläriga) segrade genom historien.

Dunn ifrågasätter slutligen om denna enda kyrka verkligen är den enda. Den enda kyrkan lyckades kättarförklara andra, men hur ser den ut i spegeln? Dunn slutar kapitlet med orden:

Kanske består den tidiga katolicismens misstag i att den inte förstod  vad som är den största heresien av alla; nämligen tron att kyrkan bara kan innehålla en syn på kyrkan.

Kyrkan är förvisso en, men innehåller en mångfald. Så långt Dunn. Här finns mycket att meditera över men för mig står det klart att vi behöver gemenskaper på alla nivåer förenade genom tron på Jesus. Och att dessa kan se väldigt olika ut.

Mångfald i enhet, del 3

Det har hänt mycket inom den teologiska forskningen inte minst under de senaste 50 åren. När jag läste teologi i mitten av 1970-talet handlade det nästan uteslutande om historisk-kritisk forskning. Idag har forskningen kommit längre. Då letade vi efter fel i Bibeln, vi ifrågasatte författarna, talade om motsättningar i Bibeln och splittring inom kristenheten. Jag kan inte minnas att vi frågade oss vad författarna ville säga. Vilket är deras budskap? Är deras budskap intressant eller rentav viktigt för alla människor? Också för vår tid? Den typen av frågor hörde inte hemma inom vetenskapen. Sådant får ni syssla med när ni blir prästvigda, sades det.

Men som sagt. Forskningen går vidare och den tar naturligtvis med sig vad den lärt,  också den historisk-kritiska infallsvinkeln, men den har inte stannat där. När jag läser Fitzmeyer förstår jag numera att det material som nu finns inte bara är vetenskapligt utan också ekumeniskt. De negativt kritiska har inte längre sista ordet och ingen kyrka har monopol på materialet. Alla kyrkor och samfund har tillgång till forskningen, det vill säga om de vill. Och om de förmår ta till sig det. Tyvärr visar det sig alltför ofta att kyrkorna sitter fast i sina traditioner.  De har blivit trångsynta och förmår inte se Kristus i den Andre.

Det som förr beskrevs som motsättningar beskrivs numera oftast som mångfald. Splittring är inte längre något användbart vapen inom ekumeniken. På 1900-talet kunde man kritisera karismatikerna i Korint för splittring, men i själva verket var problemet att de inte förstod hur de hörde samman. Det fanns en mångfald redan bland de första kristna, olika betoningar, tolkningar och praxis. Varför ska det vara ett problem?

Det fanns,  och har alltid funnits, traditioner inom Traditionen, budskap inom Budskapet och olika pastoraler inom Pastoralen. Men allt detta förenas I KRISTUS. Han ensam är en, helig, allmännelig och apostolisk. I KRISTUS ryms konservativa och liberala. Paulus kan tala om de "svaga" och om "de starka", men stryker under det faktum att de är ett i Kristus. När vi lever i Kristus kan vi komma att uttrycka vår tro på olika sätt. Några låter mässan och Tidegärden helt prägla sin livsstil. Andra vill erfara lovsång och Andens gåvor. Ytterligare andra vill leva i nära gemenskaper som husförsamlingar, kommuniteter eller andliga sällskap. Men genom tron på Jesus Kristus förenas de.

Monopolkristendomen är idag ett stort problem. Den är ovetenskaplig. Den är oekumenisk. Den är blind. Den ser inte och tål inte mångfalden i Kristus. Jag tror alla traditionella kyrkor och samfund lider mer ellet mindre av detta. Det tror jag tills de bevisar motsatsen.

Paulus och än mer Johannes låter oss förstå hur viktigt det är att räkna med den Helige Ande. Det går inte att låta den egna traditionen, den egna tolkningen eller pastoralen  utgöra "den enda grunden". Jesus Kristus själv behöver få utöva sitt herravälde i samspel med det egna. Det finns ett samband, en identitet mellan det historiska och den Evige där den senare är överordnad. Med en sådan insikt behövet vi aldrig bli rädda för eller markera distans till andra kristna.

Mångfald i enhet, del 2

Så har jag läst ut Ulf Lundells bok Visenterna, 543 sid. Tveklöst har han lärt sig att skildra vardagslivets toppar och dalar. Framförallt allt dess dalar. Romanfiguren Frank Kornfeldt tycker inte om människor och det kommer till uttryck sida upp och sida ner. Men samtidigt är det genomtänkt, en vanlig människas kamp med det existentiella. Här finns inga svar men som läsare får jag del av till intet förpliktande tankegångar. Jag tycker, tyvärr, att det fungerar som samtidssanalys. Postmodernistiskt.

Jag kunde inte helt hålla mig borta från teologin och nu får den ta över igen. Helgerna ligger bakom oss och vardagen är här. Alltså läser jag Unity and Diversity - an Inquiry into the Character of Earliest Christianity  av James D.G. Dunn. Det är verkligen spännande att ta del av god teologisk litteratur och att få nya insikter om de första kristna. Det är sedan tidigare känt att de första kristna, judar i Israel, judar i förskringringen och hedningar från olika delar av den då kända världen trots sin tro på Herren Jesus representerade teologisk mångfald.

Redan när jag mer i detalj analyserar själva budskapet ser jag olikheterna. Budskapet formuleras så det blir begripligt för åhörarna. Jesus förkunnar att Guds rike är förhanden, men i Apg handlar budskapet snarare om Jesu person. Paulus budskap sammanfattas i talet om korset. Det handlar om rättfärdighet och försoning. Strängt taget kan det uppfattas som tre olika budskap vilket vi vanliga inte tänker oss. Vi tänker att här finns en utveckling av vår förståelse. Men, och det är poängen, här finns också olika betoningar, en rikedom i sig. Så var det bland de första kristna innan dogmerna fixerades.

Men frågan är då given; Vad är gemensamt för de första kristna? Hur ser den minsta gemensamma nämnaren ut? Finns det någon sådan? Dunn sammanfattar mångfalden när han skriver att den kristna tron är:

en övertygelse att den historiske personen,  juden Jesus, nu är  upphöjd - att denne Jesus är och fortsätter att vara Guds handlande framför alla andra  (min övers.)

Dunn fortsätter att förtydliga med tre punkter. För det första bekänns Jesus som person. Det handlar inte om hans idéer, tro eller undervisning utan om hans person. Vi tror på honom. För det andra bekänner vi hans nuvarande status. Vi nöjer oss inte med att tala om hurudan han en gång var. Vi talar om vem han är idag! Jesus är Herren. För det tredje är den upphöjde Jesus den historiske Jesus. Det är samma person igår, idag och i evighet.

Jag tänker att det måste vara på samma sätt idag. Vi kan tala om den kristna tron på olika sätt beroende på vilka vi talar med. Vi kan fascineras av olika drag hos Jesus eller leva i olika spiritualiteter. Svenska kyrkan kan stå för mångfald, men om inte den gemensamma förståelsen av vem Jesus är ligger till grund kan Svenska kyrkan inte bestå.

Låt Svenska kyrkan vara, del 2

Lika lite som jag kan identifiera Svenska kyrkan med Kristi kyrka, lika lite kan jag numera identifiera mig själv med Svenska kyrkan. Att jag har en relation, ja, tillhörighet till Svenska kyrkan är ofrånkomligt. Det förnekar jag inte. Jag är till och med präst där och det gäller nu att göra det bästa av situationen. Men livet är för mig mer än att vara medlem i eller anställd av Svenska kyrkan. Jag tillhör Herren Jesus. Han äger mig och i tacksamhet är jag skyldig honom min lydnad. Ungefär där står jag. Och inte bara jag utan hundratals, kanske tusentals,  med mig.

Svenska kyrkan säger sig vara en episkopal kyrka, men är för närvarande i själva verket en demokratisk kyrka. Utmaningen för en enkel människa är att våga se det och handla därefter. För egen del, inte minst sedan olyckan, handlar det om att befrias från Svenska kyrkan för att uppstå i Kristi Kyrka. Paulus skriver nu och då om att avkläda sig den gamla människan och att ikläda sig den nya. Betyder det att det bara är fel på Svenska kyrkan och att det är dags att konvertera? Det tror jag inte. Svenska kyrkan har haft sin tid i mitt liv. Den har inte varit vare sig onödig eller onyttig. Den har haft sin betydelse. Men, säger någon, nu då? Ja, Svenska kyrkan är fortfarande en gigant i svensk kyrkohistoria om än av staten reducerad till ett trossamfund bland andra. Med sina 6,5 miljoner medlemmar är den också platsen att missionera på. Där är platsen, inte att spela med i falskspelet, men att förverkliga det kristna livet. Det kan bara ske i gemenskap med andra, i och med koinonian som utgångspunkt.

Men koinonian kan inte återspegla Svenska kyrkan. Den måste vara autonom, självständig, för att kunna vara salt och ljus i folkkyrkan.

Det är oerhört spännande att studera Romarbrevet. Kristi kyrka i Rom bestod av ett antal husförsamlingar eller koinonior. Kanske bestod varje husförsamling av 60-70 personer, men på vilket sätt hörde de samman? Den erkände teologen, professorn James D. G. Dunn, talar om tre gemensamma faktorer kristna emellan. Själv skulle jag vilja lägga till två, en först och en sist, men låt mig nämna de tre först.

2. De var alla ett resultat av förkunnelsen. De hade alla drabbats av evangelium. De hade sagt ja till Guds rättfärdighet och gemensamt bekände de Jesus är Herren.

3. Gudstjänsten var ett uttryck för deras gemenskap. Dunn menar att trosbekännelser spelade avgörande roll eftersom dessa stärkte deras gemensamma förståelse och självförtroende. Emellanåt verkade bekännelserna evangeliserande eftersom Anden verkade och ännu inte troende kunde vara närvarande. Däremot vill Dunn inte gå så långt att de alla hade en gemensan liturgi som till exempel nattvardsfirandet som det sedan blev. Härom tvistar de lärde.

4. Konfrontationer av olika slag var klargörande och stärkte de första kristna i deras identitet. Apologin har alltid varit viktig även om den idag lyser med sin frånvaro inom Svenska kyrkan.

1. Hur var det då med mina tillägg? Jo, först skulle jag haft dopet i vatten och Ande. Det var genom tron och dopet som människor togs ut ur världen och lemmades in i Kristus. I vår situation är ser det annorlunda ut, men dopet skänket fortfarande lekmännen deras fulla auktoritet och kan utgöra grundval för en koinonia.

5. Slutligen skulle jag placera Biskopen som den sammanhållande, som garanten för enheten ellet som ett enhetens sakrament. Självklart syftar jag på en biskop i apostolisk succesion. Därför är det för mig viktigt att en koinonia undviker sekterismen genom att stå under en Biskop. I praktiken kan det vara under någon av hans präster, den koinonian väljer.

Låt Svenska kyrkan vara, del 1

Det finns en fördel med att låta Svenska kyrkan vara vad den vill vara. Då tänker jag inte bara själviskt, min egen befrielse utan också på Svenska kyrkan. Om jag inte längre kan bidra till Svenska kyrkans utveckling, betraktas som illojal och därför inte efterfrågas är det kanske lika bra att det får vara så.

Om Svenska kyrkan vill vara demokratisk snarare än biblisk, vill anpassa sig till tidens krav i stället för att förvalta det givna missionsuppdraget och gå sin egen väg på andra kyrkors bekostnad kanske det får bli så.

Om jungfrufödseln inte anses viktig. Om Jesu gudom ifrågasätts och uppståndelsen till domen förnekas, kanske Gud låter det bli så. Vem är då jag att protestera?

Om Svenska kyrkan anser det rätt att förrätta drop-in dop och viga om människor två, tre, fyra, fem eller fler gånger har man då inte övergett allmänkyrklig tro? Om prästämbetet urholkas och om man överger Jesu instruktioner för nattvardsfirande kanske Gud låter det ske. Vem är då jag att protestera?

Om Svenska kyrkan inte förmedlar Kyrkans tro om synd och rättfärdighet, lag och nåd, död och liv utan ersätter den sunda läran, för att tala med Paulus, med civilreligion måste då inte de anställda medverka?

Nu studerar jag Romarbrevet och det har säkert hjälpt mig. I den första huvuddelen, 1:18-3:20, skriver hedningarnas aposteln om Guds vrede. Guds vrede är främst eskatologisk, det vill säga uppenbaras i samband med domen, men den anas också i tiden. Paulus ger 21 exempel, men kunde naturligtvis ge många fler om han ansett det nödvändigt. Han ansåg det nödvändigt att tala om att de som väljer att gå sin egen väg får göra det. Orden "Gud utlämnade" människorna till sina egna önskningar återfinns i 1:24, 26 och 28.

Är det i paulinskt perspektiv möjligt att tänka att Gud låtet Svenska kyrkan ha sin gång? Jag bara frågar.

I tidigare bloggar har jag försökt argumentera för nya gemenskaper. Jag menar att det är viktigt, ja, mer, avgörande att de som vill hålla fast vid allmänkyrklig tro hittar varandra i sådana gemenskaper, koinonior. Det är inte svårt att hitta sådana eller att bilda sådana. Men det händer inte av sig självt.

Om Svenska kyrkan är så illa ute som jag fruktar kan det inte ligga i Svenska kyrkans intresse att se koinonior växa fram. Men om jag har åtminstone lite fel kan biskoparna vara glada för återkomsten av allmänkyrkligt liv och för att Gud i dessa dagar visar på nya vägar.

Till sist; om jag vill hålla fast vid Kyrkans tro och hittar en god gemenskap,  koinonia, behövs jag då i Svenska kyrkan? 

Mångfald i enhet, del 1

Det kan låta som en klyscha att tala om mångfald i enhet men tänk vad bra det är. Svenska kyrkan är en sådan plats där det borde finnas förutsättningar för mångfald. Det händer också att företrädare för Svenska kyrkan förespråkar mångfald. Någon nästan skryter genom att hävda att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap. Här är det högt i tak. Här är alla välkomna. Utmärkt.

Med åren förändras min förståelse av Svenska kyrkan. Jag har tidigare förväxlat Svenska kyrkan med Kristi kyrka. När jag sedan upptäcker att Svenska kyrkan inte längre vill vara en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka blir jag naturligtvis kritisk. Det finns många kollegor som ser detsamma som jag och vi hanterar detta faktum olika. Några väntar på pensionen eftersom de genast förstår att de ändå inte kan göra något åt situationen. Andra blir så besvikna att bitterheten hotar. Ytterligare andra, bland dem finns nog jag,  försöker protestera om än med ringa framgång. Yngre präster är knappas allmänkyrkligt utbildade. De är införstådda med karriärsvägarna och tycker nog oftast att de mer konservativa är till besvär. De som med åren skaffar sig en allmänkyrklig förståelse tror jag ofta upplever tilltagande vanmakt. Slutsats; Det finns knappast någon mångfald att tala om. Istället utbreder sig en tystnadens kultur. Vem vill framställas som kvinnoprästmotståndare, homofob, fundamentalist, islamofob och så vidare. Vem vågar högt bekänna jungfrufödseln, Jesu gudomlighet, hans blodiga offerdöd nödvändig på grund av nu levande människors synd, Guds allmakt, den dubbla utgången och så vidare?

På vilket sätt har min syn på Svenska kyrkan förändrats när detta är sagt? Jag tror det är nödvändigt både att hålla fast vid den allmänneliga kyrkan och vid Svenska kyrkan som en territoriell demokratisk folkkyrka. Det senare snarast därför att det är ett faktum om än på gott och ont. Försöka se verkligheten som den är helt enkelt.

Den allmänneliga kyrkan är som den är. Även om dess uttryckssätt kan skifta präglas den av kontinuitet enligt ordet: "Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet." Svenska kyrkan har förändrats nästan till oigenkännlighet men gör fortfarande anspråk på att vara kristen. Och visst formellt har organisationen kvar sin bekännelse. Och här firas fortfarande mässor om än på färre platser. Det finns tecken på allmänkyrklighet. Territoriet finns kvar och viljan att vara folkkyrka.

Vad betyder det för mig i praktiken? Det betyder i sann postmodern anda att jag själv får sörja för min allmänkyrkliga bekännelse och tillhörighet. Här blir jag beroende av mina bröder och systrar i den gemensamma tron. Hyfsat många kollegor och vänner ser sig nödgade att konvertera. Jag tror att gemenskapen med bröderna och systrarna är mer närliggande. Det handlar om min relation till mina närmaste,  koinonian. I en sådan gemenskap ryms svenskkyrkliga, romersk-katolska eller frikyrkliga. Den allmänkyrkliga koinonian är en, eftersom Kyrkan är en. Sådana ekumeniska gemenskaper kan finnas i alla svenskkyrkliga pastorat. Jag tror jag ska blogga också om de andra kännetcknen helig, allmännelig ocj apostolisk senare i veckan. Allt kan inte sägas på en gång.

För Svenska kyrkan betyder en sådan utveckling att man måste leva upp till devisen mångfald i enhet.

Kyrkan i Sverige

Konventikelplakatet upphävdes 1858. Då hade det gällt i 134 år. Under åren 1860-1873 stiftades de så kallade dissenterlagarna. De gjorde det möjligt för svenska medborgare att konvertera till något annat av staten erkänt trossamfund, som till exempel Romersk-katolska kyrkan, någon av de ortodoxa kyrkorna, Anglikanska kyrkan och faktiskt också Metodistkyrkan och Kväkarsamfundet. Religionsfrihet fick vi först 1951. Innan dess landförvisades "otrogna" svenskar, en hållning som visade sig omöjlig att upprätthålla i ett "upplyst" samhälle. Det var nu, 1860, som det uppstod ett behov att ge namn åt kyrkan i Sverige. Kyrkan fick namnet Svenska kyrkan.

Nu diskuterar de lärde om Svenska kyrkan blev till först 1860 eller om den blev till innan den fick sitt namn. Det är nog riktigast att medge att Svenska kyrkan fanns innan 1860, förmodligen redan 1593 då Bekännelseskrifterna antogs vid Uppsala möte. Bakgrunden var att Johan III dött och nu skulle efterträdas av den Romersk-katolske Sigismund. Nu ville prästerna förhindra detta därav Uppsala möte som också blev platsen för reformationen. Det är emellertid ytterst viktigt att ha klart för sig att prästerna var måna om att bevara det allmänkyrkliga arvet, inklusive prästämbetet. Därför kan man som f Dag Sandahl tala om Svenska kyrkan som en reform-katolsk kyrka. Åtminstone till intentionen.

Tyvärr förstår vår tids politiker i allmänhet ingenting av detta. Eller, vilket är än värre, förstår de vad de gör. Bloggen är inte platsen att förtydliga vad jag menar men frågan måste ställas och bearbetas; Vad är dagens Svenska kyrka? Organisationen vill gärna se sig själv som en allmänkyrklig kyrka med rötter i Traditionen och Skriften, ja, i Jesus själv. Men praktiken talar ett annat språk.

Det mest kritiska är just frågan om ämbetet. Uppsala möte var angeläget om att bevara ämbetets kontinuitet. Det är man uppenbarligen inte idag trots att man uppträder som om det fanns en kontinuitet. I själva verket har Svenska kyrkan genom politiska beslut avvikit från allmänkyrklig praxis. Svenska kyrkans ämbete är inte heller längre erkänt av de allmänkyrkliga kyrkorna. Hur kan då Svenska kyrkan, efter att ha övergivit allmänkyrklig tro, hävda kontinuitet med andra kyrkor? Ekvationen går inte ihop. Någonstans har vi ett svårt fel.

Nu finns det företrädare som hävdar att vi har "gått före", att de reformer vi gjort angående till exempel ämbete och äktenskap är en utvidgning av det som alltid varit. Men det betyder vad jag förstår att såsom det var förr så är det inte nu. Och så som det är nu var det inte förr. Det blir liksom fel hur man än gör. Därför har Svenska kyrkan problem med sin identitet. Vad är Svenska kyrkan egentligen?

Det finns naturligtvis präster som "håller sig till" Jesus Kristus och det han förmedlat. Det finns också en mängd goda, oftast helt oorganiserade,  kristna. Men Svenska kyrkan som som organisation kan knappast hävda kontinuitet.

Jag ber och hoppas att Svenska kyrkan, inte minst i Värnamo, åter ska upptäcka, erövra och hålla fast vid den allmänneliga Kyrkan och tron. Kort sagt hålla fast vid Jesus Kristus. Det bästa hade naturligtvis varit att få ett genombrott för ekumeniken så vi kunde byta ut namnet Svenska kyrkan till Kyrkan i Sverige. 

... till en kropp

Det grekiska ordet koinonia växer i betydelse. Det visar sig att koinonian främst består av människor som har blivit döpta i den Helige Ande. Nu kan det uppfattas som ett kontroversiellt påstående varför det ska förklaras något. När Paulus skriver 1 Kor skriver han till de "fullmogna", i Bibel 2000 till "de andligt fullvuxna", 2:6. På grekiska heter det telos vilket syftar på dem som har nått målet, det vill säga på dem som har lemmats in i Kristi kropp. Eller som vi säger; på dem kristna till skillnad mot dem som fortfarande strävar, det vill säga på dem som kallas lärjungar.

Längre in i brevet skriver Paulus: "I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss", 12:13.

När Paulus adresserar de andligt fullmogna adresserar han dem som tagits upp i det nya fullbordade förbund som Gud själv lagt som grund för dem som älskar Honom. Jag är fullt medveten om storheten i dessa ord och tack och lov är det inte jag som hävdar dessa. Inte heller behöver jag försvara aposteln Paulus. För egen del har jag haft det svårt med uttrycket döpt i den Helige Ande ända tills jag insåg att det är ett samlingsbegrepp på det verk Gud utför i människan. Dopet i den Helige Ande innehåller utkorelsen, kallelsen, Guds rättfärdighet och försoning, den nya födelsen och helgelsen. Det finns många nytestamentliga metaforer för detta Guds handlande. Mitt tidigare feltänk bestod däri att jag förväxlade dopet i den Helige Ande med andeuppfyllelsen och tungomålstalande. De kan förvisso sammanfalla men i grund är det senare ett resultat av det förra. Kanske var jag för påverkad av den undervisning som kallas the second blessing där Guds godhet kommer till oss i två omgångar. Någon annan undervisning har jag under alla mina år inte hört. Ja, förutom den rent sakramentala som knyter allt till dopet på ett sådant sätt att det för människan inte förpliktar till någonting. Men den stora upptäckten är att vi genom Guds försorg kan gå från att vara lärjungar till att bli döpta för att "höra till en kropp". Människan kan söka Gud men endast Gud kan placera oss i Kristus, göra oss till kristna.

Med åren, särskilt senaste året efter olyckan, har det också blivit tydligare att Paulus tal om
kroppen är konkret. Faktum är att han använde metaforen om kropp just för att vara konkret. Kroppen består av ett antal fysiska människor. Detta faktum har svårligen fördunklats genom den nuförtiden olyckliga doppraxis Svenska kyrkan utövar. Gud vill att alla ska bli frälsta, förkunnar vi, och glömmer fortsättningen: och komma till insikt om sanningen, det vill säga lära känna Jesus. När vi förenas med Gud, genom Jesus Kristus,  i den Helige Ande, förenas vi också med dem som gått före. Särskilt borde det vara så att vi förenas med dem som nu har blivit våra bröder och systrar.

I Fitzmeyers kommentar till Romarbrevet stället han samman fyra kännetecken på en människa som har Guds Ande. Det är i kommentaren till Rom 8:5-8. De som drivs av Anden

1) tänker på och vill det som hör Anden till, v 5
2) erfar liv och frid, v 6
3) har rätt attityd, det vill säga är inte fientliga mot Gud, v 7a
4) underordnar sig Guds lag, v 7b

Detta är resultatet av Guds verk och det är underbart att känna igen sig i dessa kännetecken även om det finns fler. Men utgångspunkten att vi lever i koinonia syns mig vara lika stort och sant. Jag vill tro att detta år är det år vi ska ta ytterligare steg i förverkligandet av en sann koinonia.

2014-2015

Det har blivit kväll den första dagen på år 2015. På förmiddagen hade jag glädjen att få fira högmässan i Värnamo kyrka. Där fick jag möta Herren Jesus i ord och sakrament. En god början på det nya året.

Vad minns jag mest, helst eller bäst av året som gick? Det är klart att jag kommer att minnas olyckan den 15 maj, men det finns något annat jag hellre minns. Året 2014 var året Hammarby gick upp i Allsvenskan!  Där har vi två oförglömliga minnen!

Olyckan har också haft det med sig att jag fick ett sabbatsår. Jag har kunnat be, tänka, läsa, samtala med vänner och till och med oväntat fått återuppliva gemenskapen med gamla vänner, vänner sedan 30-40 år tillbaka i tiden. Gud har verkligen varit god emot mig. Allt detta har skett i ett lugnt och värdigt tempo, såsom det anstår en man i min ålder. Som om det inte räckte har jag inte förverkat några semesterdagar detta år. Och med tanke på att jag sedan tidigare hade sparat ett 20-tal och på att det snart är dags för 35 nya dagar kan ni räkna ut vilket underbart år jag har framför mig.

Eftersom det har varit och fortfarande är så många helgdagar har det inte blivit så mycket teologi. Jag läser en kommentar Romans av Joseph A. Fitzmeyer, närmast en klassiker eller blivande sådan. Den ingår i förberedelserna för kommande Bibelförklaringar. Till detta kommer att jag själv skriver en populärvetenskaplig kommentar till Romarbrevet. Men det blir inte så mycket skrivet nu när jag bara kan använda en hand. Jag vet inte heller när jag kan återuppta förklaringarna i Värnamo kyrka.  Det lär väl dröja åtminstone fram till våren.

Det blir med andra ord endast lättare läsning. Nu läser jag Visenterna av Ulf Lundell. Han hör inte till de stora författarna tror jag mig kunna påstå,  men jag har läst honom genom åren. Han är några år äldre än jag. Kommer från Södermalm och har valt att i ett antal romaner skildra vår samtid. Hans sätt att skriva är ovanligt.  Han verkar skriva i trance, direkt från den spontana tanken. Ibland blir det lysande. Andra gånger inte alls, men onekligen får jag en bild, en tolkning av samtiden hur eländig den än kan tyckas vara. Jag såg för övrigt att han nu har börjat blogga och eftersom jag tänker läsa också den en tid framöver så länkar jag till den i min högerspalt.

När jag ändå håller på vill jag också länka till Tommy Dahlman. Han var en gång pastor här i Värnamo,  men vad jag vet verkar han nu fristående. Jag har träffat honom vid några tillfällen och han är också en sådan där som talar frispråk. När jag läste hans blogg i tidningen Världen idag förstod jag det som att det finns konkurrens mellan tidningen Dagen och Världen idag. Inget konstigt med det i och för sig, men eftersom Dahlman vill hålla sig vän med båda väljer han att hoppa av Världen idag  och istället skriver han nu en egen blogg. Jag ser också att han beskriver de evangelikala som vore de delade i två läger, en karismatisk del och en mer bokstavstroende, om förenklingen tillåts. Det intresserar mig så jag läser också honom framöver.