Svensk religionen på 2000-talet

Birger Thuresson skrev en intressant artikel i tidningen DAGEN med anledning av att bok Är svensken människa? kommit i nyupplaga. Den innehåller ett nytt kapitel om sekulariseringen och religionen. Jag inser plötsligt att den kritik som riktats mot sekulariseringsteorierna nu vuxit sig riktigt stark. Thuresson nämner ett flertal sådana böcker, bland andra Magnus Malms bok Som om Gud inte finns. Själv fick jag i uppdrag att skriva en reflektion kring boken De gudlösa folket i nästa nummer av Värnamo församlings tidning. Där lyfter jag fem kända förklaringar till att det blivit som det blivit. Här följer den artikeln:

I våras (2015) kom en bok som väckte stor uppmärksamhet. Den är skriven av professorn i Religionsvetenskap David Thurfjell. Boken heter Det gudlösa folket. Titeln syftar på det svenska folket. Och frågan som analyserades var om svenskarna är gudlösa eller ”bara” postkristna? Thurfjell har hämtat en hel del material från forskningsprojektet World Value Survey som inleddes redan år 1981 och pågår än. I den undersökningen undersöker forskarna bland annat religiösa värderingar i olika delar av världen. I dessa undersökningar som vänder sig till alla folk på jorden har det visat sig att det mest sekulariserade folket av alla är … svenskarna! Nu kanske det inte kommer som en chock, i vart fall inte för de yngre generationerna. Men så kommer det riktigt märkliga. Samtidigt som svenskarna är de mest sekulariserade så finns det inget land i världen som har så många medlemmar i sin kyrka! Svenska kyrkan har 6,3 miljoner medlemmar. Plötsligt uppstår en fascinerande motsägelse som på något sätt måste analyseras och förklaras. Thurfjell påpekar att många svenskar fortsätter att döpa sina barn, barn konfirmeras och unga vigs till äktenskap. Varje år laddar vi upp inför julen, som är en kristen högtid, och på våren firar vi påsk. På Thurfjells undran svarar det flesta att man inte betraktar detta som religion utan som ”tradition” eller ”gammal vana” eller något annat. Man betraktar inte sig själv som kristen även om man är både döpt och konfirmerad och firar jul, kanske till och med genom att besöka någon av julens gudstjänster. Och religiös är man definitivt t inte.

Thurfjell finner i sin analys tre förklaringar. För det första kom ordet ”kristen” att förändras i och med frikyrkornas framväxt i slutet av 1800-talet. Kristen blev troende och det är det många som inte är eller vill vara. För det andra har den sekulära humanismen växt sig stark under 1900-talet. Thurfjell nämner en sådan som Christer Sturmark som exempel på en person som fått stort inflytande. En tredje orsak är utbredningen av den så kallade ny-andligheten, New Age, horoskop, populära TV-program med mera som brett ut sig på Svenska kyrkans bekostnad. Men det finns andra forskare med ytterligare förklaringar. En av dem är professorn i Samhällsvetenskap Rodney Stark.

Stark använder också undersökningen från World Value Survey i sin bok The Triumph of Christianity. Här figurerar Sverige som ett exempel. Stark hävdar, och det får utgöra en fjärde faktor, att kyrkans band med staten gör kyrkan bekväm för att inte säga lat och oengagerad. Kyrkan blir en institution som gör allmän nytta genom sina gudstjänster och kyrkliga handlingar, men samtidigt också ointressant.

Ytterligare en forskare, professorn i historia Peter Brown, hävdar i sin bok The Rise of Western Christendom att Europa och ett land som Sverige aldrig har varit ”riktigt kristet”.  Det är en femte förklaring. Kristendomen har genom stats- och folkkyrkor lagts ovanpå hedendomen. Nu när kyrkorna avfolkas blir det uppenbart och hedendomen kommer åter upp till ytan. Det finns som vi ser olika förklaringar men jag vill sluta med ett citat från kulturskribenten John Sjögren som recenserade Thurfjells bok i Svenska Dagbladet 9 juni 2015.

Tillvaron töms på gudomlig närvaro. I en sådan avsakraliserad värld är det lätt att alla värden blir instrumentella. Ingenting har ett värde i sig. Jorden reduceras till naturtillgångar, djuren till köttprodukter och människor till arbetskraft eller i värsta fall varor. Så den kritiska frågan måste ändå ställas: Vill vi verkligen leva i en värld där ingenting är heligt?  

Det bli allt klarare för mig att jag undervisats fel av mina lärare vid Uppsala Universitet. De var själva övertygade om att sekulariseringen skulle göra religionen onödig. Det har visat sig vara fel samtidigt som det inte står riktigt klart för oss hur religionen kommer att gestaltas under 2000-talet. Kommer till exempel Svenska kyrkan att i högre grad lyckas omvandla kristen tro till en variant? En civil religiositet? Kommer vi att få se en helt ny religion? Med nya gudar? Eller får vi en stor traditionell kristen väckelse? Kanske kommer Jesus tillbaka under 2000-talet? Med alla dessa frågor är det gott att veta att vår Gud är personlig och visar var och en av oss personlig omsorg. Kan vi sedan hitta varandra i detta virrvarr är det bara bonus.

Gemenskap värd namnet

I fredags samlades Värnamo koinonia hemma hos Kent och Lotta. Det blev en väldigt fin kväll med god stämning, bön och lovsång, vittnesbörd och undervisning. Det var särskilt roligt att det fanns vänner från Romersk-katolska kyrka, Equmeniakyrkan och Pingströrelsen närvarande. Huset fullt med andra ord.

Eftersom flera av oss upplever att vi behöver stärka koinonians identitet fick det bli ämnet för kvällen. Många av oss har erfarenheter från tiden med Cellkyrkan som modell och dessa erfarenheter kommer nu väl till pass. Även om modellen är död och begraven är principerna desamma.  Ett exempel på dessa lärdomar är den om cykelns olika faser. Vi kallade dem för 1) lära-känna-varandra-fasen 2) kris-fasen 3) fördjupning-fasen och 4) dö- och uppståndelse-fasen. För närvarande läser jag Vilket himla liv - Om gemenskap,  kloster och nya kommuniteter, av syster Sofie. Boken är utgiven på Artos förlag. Jag vill tillägga att det är den bästa bok jag läst om gemenskaper och då har jag ändå skrivit en avhandling i ämnet. Plus att jag inte läst färdigt boken. Hon disponerar boken på samma sätt som jag lärt mig att gemenskaper fungerar, i fyra faser enligt ovan.

I fredags undervisade jag om den första fasen, den om kallelsen. Eller för att uttrycka det lite mer svenskt; vem får vara med? Det här var en sådan frågeställning vi ofta brottades med när vi ville förverkliga Cellkyrkan. Kritikerna beskyllde oss för att vara sekteriska,  ja, elitistiska. Jag förstod att det handlade om cellerna var "födda av Gud" eller "organiserade av människor". Syster Sofie hävdar att det mest grundläggande är om de enskilda människorna är av Gud kallade till denna gemenskap,  eller inte. Sedan menar hon att alla människor är kallade till gemenskap,  men att det kan vara oklart till vilken. Här måste var och en se till hur han bygger, som Kent förklarade i inledningen av kvällen.

Jag meddelade vad jag förstått i fem punkter:

1. Kallelsen är hemligheten till god gemenskap.  Om vi av Gud är kallade till gemenskap med varandra hjälper det oss att klara av motgångar.

2. Vet jag att jag är kallad av Gud förändras min självbild och min världsbild!  Plötsligt är jag en lem i Kristi kropp och får ett nytt förhållningssätt till mina bröder och systrar.

3. Alla, varje enskild kristen, har kallelse till gemenskap. När jag funderar övet min kallelse måste jag skilja mellan "teori och praktik". Vi är kallade till helgelse,  frihet, bön och att leva av den helige Ande. Men hur det ska gestaltas i verkligheten är något annat.

4. Kallelsen klarnar när du ber. Övertygelsen kan komma stillsamt. Den växer sig allt starkare i takt med din bön.

5. Kallelsen är roten för koinonian. En gemenskap kommer alltid att prövas och då visar det sig ganska snart om vännerna är riktiga vänner eller inte. Är vi kallade att vara vänner med varandra?

Syster Sofie förstår allvaret med att ingå i en gemenskap. Hon menar att det gäller att vara helhjärtad. Det betydet känslomässigt att lämna "det gamla". Här var jag tvungen att stryka under att det inte handlar om att ta avstånd från etablerade kyrkor och samfund utan snarare om en förskjutning.

Syster Sofie förberedde oss på att ingen gemenskap är perfekt. Det kan låta som en självklarhet men behöver strykas under. Jag erinrar mig att flera som tidigare var med i celler lämnade cellerna i besvikelse. Några menade att "modellen" var fel.

Till sist är det viktigt att komma ihåg att Jesus accepterade det svaga. Han tog sig an dem och de som misslyckats.

Utmaningen står kvar;  att förverkliga en kristen gemenskap värd namnet.

1 veckan i advent

Nu väntar jag på att få ge  mig iväg till Värnamo kyrka. Det är första söndagen i advent. Nu återstår bara att meditera och be för alla som kommer. Här nedan har du mitt utkast för den gammaltestamentliga texten,  Sakarja 9.

Se, din Konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given I ringhet kommer han, ridande på en åsna. Dessa ord uttalades första gången för 2500 år sedan men är lika aktuella idag. Profetiska ord har med evigheten att göra och vår Gud är en Gud som kommer till oss. Så också idag.

1. Se, din Konung kommer till dig

a) Sakarja var en av dem som kom från den babyloniska fångenskapen, 500 år f Kr, för att åter bygga upp Jerusalems tempel. I hans profetiska gärning ingick att ge det judiska folket nytt hopp efter all bedrövelse. I Sakarjas bok finns ord om rättfärdiggörelsen, om den ende Sonen och dennes död, denna text om Konungens ankomst och många fler.

b) När vi lyssnar till evangeliet får vi höra att människor flockades i skaror runt Jesus. De bredde ut sina mantlar och la på vägen, skar palmkvistar och tusentals människor ropade: ”Hosianna, Davids Son, Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” Men visste de egentligen vem de hyllade? Människor har alltid fascinerats av Jesus och frågat sig vem han är. I Joh 18:36f ställer Pontius Pilatus frågan och Jesus säger att hans rike inte är av denna världen, med medger samtidigt att han är född Konung.

c) Nej, hans rike är inte av denna världen. Hans rike, skriver Paulus, består i rättfärdighet, frid och glädje. Luther kanske hade talat om syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Sådan är han som kommer.

2. Rättfärdig är han, seger är honom given

a) För bara någon vecka sedan besökte Nobelpristippade författarinnan Marilynne Robinsson Sverige. I en intervju beklagade hon att vi väst tagit ifrån medborgarna ord som synd, nåd, rättfärdighet, försoning. Det gör att människor inte längre kan sätta ord på sina erfarenheter. Rättfärdighet är ett sådant ord.

b) Många människor förväxlar just ordet rättfärdig med att någon är hygglig eller rättskaffens. Men denna strikt judiska term inte är en etisk term utan en religiös? En term som beskriver relationen mellan Gud och människor? Han som kommer vill att vi ska få ett rätt förhållande till varandra. 

c) De flesta som är här idag känner till att Jesus kom för att sona vår synd och skuld. Vi är syndare, människor med köttslig natur, dödliga, men sådan är inte Konungen av Guds rike. Han kommer för att rädda oss, för att föra oss ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. Han räknar vår synd som sin och dör vår död. Hans död är priset för våra synder. Hans död gör att vi kan förlåtas, få ett riktigt förhållande till Gud och förklaras rättfärdiga. Och hans uppståndelse från de döda ger nytt hopp. Hur kommer han då till oss?

3. I ringhet kommer han, ridande på en åsna

a) Han kommer i all ödmjukhet. Det gjorde han då och det gör han nu. Pontius Pilatus menade sig ha makt över Jesus, men allteftersom han talade med Jesus visade det sig vara tvärtom. Jesus är Konungen som erbjuder oss medborgarskap i sitt rike, genom tro, förtröstan och dop.

b) Nu vill han leda oss in i ett nytt kyrkoår. När vi nu går in i ett nytt kyrkoår ska vi inte glömma att Jesus står vid dörren och att han vill leda oss genom hela det kommande året. Tillsammans med honom ska vi vaka i advent, fira hans födelse och så vidare. 

c) Låt Jesus vara din ledsagare under året som ligger framför oss. Det finns ingen som har ångrat det, men många har ångrat att de inte lät Jesus regera i deras liv. Han kommer i ringhet. Han kommer genom evangeliets ord. I Upp 3:20 heter det att han vill hålla måltid med oss. Att äta tillsamman betyder att få del av samma livskraft. Det är vad som sker vid nattvardsbordet. Där föregrips saligheten.

Sådan är inte Gud

Idag har jag varit ledig och ägnat en del tid åt tidningar, tv och en konsert med Ulf Lundell, bland annat är kanske bäst att tillägga. Vi tar en bit i taget.

På morgonen var det dags att läsa Kyrkans tidning. Där fanns en intressant intervju med Marilynne Robinson, amerikansk författare,  essäist och litteraturlärare. Hon har några böcker översatta till svenska. Till exempel romansviten Home, Gilead och Lila, böcker jag inte läst. Men hon intresserar sig för nåden och det tycker jag är intressant. Hon beklagar att västvärlden har gjort sig av med teologins och ritualernas språk. Termer och begrepp skapas kollektivt och när samhället gör sig av med dessa förlorar människorna en del av sitt språk och förmår inte längre tolka sina religiösa erfarenheter. Hon blir handikappad.

Frågan om västvärldens sekularisering närmast avvisar hon och på frågan om när hon själv blev religiös säger hon att det är en icke-fråga. "Jag har aldrig haft känslan av ett före och ett efter." Hon har alltid levt i storslagen natur och kosmiska föreställningar. Som de flesta. Just det, tänker jag.

Kristina Lindh som gjort intervjun säger: "Många anser att tro är för de svaga. Något man söker sig till för att göra livet enklare." Jag tycker Robinsons svar är värt att återge i sin helhet.

Ja, men det sägs bara av de som ser tron utifrån. Religionen är idag starkt förlöjligad och trivialiserad av nyateismen. Mindre och mindre förstår människor vad tro är och hur den förhåller sig till intellektet. Fram till mitten av 1900-talet stod de religiöst skolade för en stor del av tänkandet. Plötsligt är allt det bortglömt och vi förutsätts tro att det bara är idioter och veklingar som ägnar sig åt religion.  Det är bisarrt och delvis en fråga om hur vi undervisar historia.

Den som vill läsa i intervjun i sin helhet kan klicka här.

På eftermiddagen råkade jag närmast av en slump se Uppdrag granskning. Det gick ut på att försöka visa att Ulf Ekman i synnerhet, är ohederlig. Vilket upplägg?! Nu gällde det att gräva fram oegentligheterna och intervjua de misstänksamma.  Sagt och gjort.  Efter reportaget fick nuvarande ledaren för Livets Ord och prästsonen Joakim Lundqvist kommentera och det gjorde han mycket bra. När Kari kom hem från jobbet berättade hon att det skrivs mycket på Facebook i ärendet. Själv läste jag Ulfs blogg. Du hittar den genom att klicka på en av mina länkar. Vidare såg jag hur "tanterna" körde ut TV-teamet ur S:t Franciskus katolska kyrka i Jönköping. Klippet finns på Jönköpingpostens webbsida. Vill man veta mer ska man absolut läsa Ulfs blogg.

Nu i kväll lyssnar jag på en annan Ulf, Ulf Lundell, som nu reser runt med sitt band. Delar av konserten finns på You Tube. Där hör jag honom raljera med religionen, all religion.  Han har blivit svårt bränd av Svenska kyrkan (?) eller snarare av en av kyrkans präster. Det handlade om tystnadsplikten vill jag minnas. Nåja, här raljerar han med religionen,  men så hör jag honom säga: "Sådan är inte Gud" och tänker tillbaka på intervjun med Robinson.

Vilken viktig kallelse har inte vi kristna att berätta om Gud?! I en tid som kännetecknas av ett "sådan är inte Gud".

Motion till Växjö stiftsfullmäktige

Motion till Växjö stiftsfullmäktige

Av Håkan Sunnliden

Nya sätt att vara kyrka

Förslag till stiftsfullmäktiges beslut

Stiftsfullmäktige beslutar att tillsätta en arbetsgrupp för att utveckla ”Nya sätt att vara kyrka”.

Motivering

Samtidigt som Svenska kyrkan förlorar antalet medlemmar söker de kristtrogna nya vägar för församlingsutveckling. Andra samfund som till exempel Evangeliska frikyrkan och Equmeniakyrkan ser nu hur nya församlingar bildas. Också inom Svenska kyrkan bildar EFS nya församlingar. Vi inser alltmer att Kristi kyrka tar sig uttryck på många olika sätt. Territorialförsamlingen är ett sätt att förstå kyrkan, men det finns flera sätt. Svenska kyrkan behöver på nytt orientera sig i den mångfald som nu utvecklas.

Den anglikanska kyrkan har sedan år 1994 då utredningen Breaking new ground presenterades föredömligt arbetat fram Mission-Shaped Church, år 2004. Den senare utredningen är för övrigt den enda utredning som har behövt omtryckas på grund av efterfrågan. Bakgrunden är att en mängd nya gemenskaper och församlingar växt fram i England sedan 1970-talet, så många att det kom att bli en stor utmaning för Church of England.[1] Dessa gemenskaper benämns med olika namn som cellkyrkor, husförsamlingar, café-kyrkor med mera och är ofta nätverksbaserade. Utredningen fick tilläggsnamnet Fresh expressions of Church. [2] Prästen Anna Torbrand i Skövde är en av dem som fördjupat sig i just den anglikanska kyrkans arbete med att finna nya sätt att vara kyrka och hon anger följande fyra kriterier:

– den syftar till att nå människor som i nuläget inte finns i församlingens verksamheter
– den äger rum i dessa människors kontext och på deras villkor
– den syftar till att deltagarna skall lära sig att följa Jesus
– den utgör en kyrka[3]

 I Växjö stift lanserades konceptet Till tro, också det inspirerat av den anglikanska kyrkan. I detta koncept understryks behovet av levande gemenskaper. Biskopen Fredrik Modéus har på ett särskilt sätt adresserat utmaningen i sin doktorsavhandling Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan.

I inledningen av Kyrkoordningen står att läsa:

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas (min kurs.), Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

I linje med det ovan anförda formaliserades en gemenskap, grekiska koinonia, i januari månad 2014 i Värnamo. Bröder och systrar förnyade sina konfirmationslöften inför varandra och möts nu regelbundet till gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. I denna gemenskap har nya människor kommit till tro på Herren Jesus och andra hittat vägen tillbaka. Gemenskapen syns utvecklas i en icke-territoriell och ekumenisk riktning. En sådan gemenskap är emellertid inte reglerad i Kyrkoordningen.

Det växer för närvarande fram nya gemenskapsformer inom Svenska kyrkan. Dessa kan upplevas som hot eller möjligheter mycket beroende på den beredskap eller brist på beredskap som finns på den lokala orten. Det är inte alltid lätt att knyta en icke-territoriell, nätverksbaserad och kanhända ekumenisk gemenskap till den lokale pastorn. Många av de redan befintliga uttycken för kristen gemenskap är organiserade som stiftelser eller föreningar. Just i dagarna rapporteras om hur kommuniteten på Berget i Rättvik har konverterat och en del av bakgrunden påstås vara dåligt stöd från Västerås stift och en känsla av hemlöshet.

Det finns nu ett behov av en utredning och ett mer officiellt erkännande av nya gemenskaper. Stiftsfullmäktige skulle genom att besluta att tillsätta en arbetsgrupp i saken kunna ta ett initiativ som förr eller senare ändå är nödvändigt. Det skulle kunna förstås som en del i vårt främjande-uppdrag och bidra till att utveckla vår missionsteologi.

Värnamo den 12 oktober 2015

Håkan Sunnliden

---

[1] http://blogg.svenskakyrkan.se/panyavagar/files/2013/05/Examensarbetet-FX_AnnaTorbrand.pdf

[2] https://www.freshexpressions.org.uk/

[3] http://blogg.svenskakyrkan.se/panyavagar/om-fresh-expressions/

Kyrkan i Bibelns ljus, del 6

Det finns inte med i den Apostoliska bekännelsen men i den Nicenska att Kyrkan är apostolisk. Hans Küng träffar så rätt när han skriver att kyrkan kan bara vara en, helig och allmännelig (eller katolsk) när den är förenad i apostlarnas kyrka. Kyrkan är som Paulus skriver byggd på profeternas och apostlarnas grund där Jesus är hörnstenen. Vi är införlivade i denna kyrka och dess uppdrag. Det kan inte vara på något annat sätt.

Jesus sa till apostlarna; de som hör er, hör mig. Apostlarna gick i Jesu namn för att utföra hans uppdrag. Jesus sa; den som tar emot er, tar emot mig. Apostlarna var befullmäktigade ombud. De var inte längre lärjungar i den gamla meningen utan apostlar. Som sådana satte de ramarna för oss kristna. Herren Jesus talar till oss genom apostlarna. Apostlarnas vittnesbörd, förkunnelse och undervisning är Nya Testamentet!  Det går knappast att överskatta Bibeln.

I söndags hade vi en heldag, nåja halvdag åtminstone, då alla inbjöds att samtala om "förtroendefullt ledarskap" som ingår i Växjö stifts koncept Till tro. Vi kunde välja att gå till tre av sex olika seminarier. Vi samtalade där i ungefär 20 minuter. Tillsammans med kollegan Anders Hallberg och församlingspedagogen Christer Sundström ansvarade vi för seminariet "Jesus som ledare". Till en början gick nog våra tankar till alla de egenskaper vi tänker oss att en ledare av betydelse har, som visionär, stark, övertygande och lätt att få med sig folk. Men eftersom det finns många dåliga exempel och eftersom det inte finns några supermänniskor annat än i platsannonser kom våry samtal att glida övet alltmer till Jesus. Låt oss glömma alla utbildningar,  fortbildningar och kaariärsvägar och i stället se på Jesus som ledare. Hurudan var han? Och så slog vi fast att han sänd av Gud. Han var sänd att tjäna. Han hade ett klart och avgränsat uppdrag. Det skulle utföras när tiden var inne. Han bad ofta vilket lärjungarna såg som en hemlighet de ville lära. Jesus var ett föredöme i sitt beroende till och av Fadern. Jesus var lydig intill döden på korset. Allteftersom såg vi konturerna av en sann ledare.

Jesus gjorde sina 12 lärjungar till Kyrkans grund. Han gav dem förtroende i det att han sände ut dem. "Såsom Fadern har sänt mig, sänder jag er".  Apostlarna levde förenade med Jesus och så fick vi en apostolisk kyrka. Kyrkan kan bara vara en, helig och allmännelig när den är förenad med grunden. Vi är alla kallade att samtycka med apostlarna och att fortsätta detsamma uppdraget. Det är detta som kallas för apostolisk succession.

Varje kristen är upptagen i Guds hushåll, införlivad i Kristi kropp och insatt som en levande sten i den helige Andes tempel. Var och en av oss har tillträde till Fadern. Var och en av oss är kallade att bära fram oss själva som levande offer. Vi är kallade att lyssna, lära och lyda, att ge vidare det Ord vi har tagit emot.  Tillsammans ska vi göra nya lärjungar, döpa,  fira nattvard och förlåta. Det är inte något som är reserverat för vissa personer. Det är givet til den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Vi ska lära oss försoningens tjänst.

Det finns många ord som talar om rätt, regler och förordningar, ord baserade på makt, men kyrkan valde ordet diakonia. Det är inte möjligt att knyta något annat ord till Jesus än just det. Hans tjänst är för andras bästa grundad på kärlek. Sådan är kyrkan till sitt väsen. 

Vattnet rinner neråt ...

Det har blivit rätt många bloggar genom åren. Det är för mig ett bra sätt att reflektera. Jag får stanna upp, ta lite tid och ganska ofta också få nya tankar. Sedan händer det att någon eller några kommenterar. Oftare på jobbet eller på gatan än i fältet. Många bloggar har varit kritiska mot Svenska kyrkan eftersom den numera behärskas av karriärister, politiker och ja-sägare och att de inifrån lyckats göra om kyrkan, enligt min mening till oigenkännlighet. Min kritik har, tycker jag, handlat om sak snarare än person. I skrivande stund kan jag inte minnas att jag varit ute efter person även om det har hänt att jag nämnt offentliga personer vid namn, typ KG Hammar, biskopen si eller så, domkyrkopräster et cetera.

Nu anser jag att det viktigaste vi kan göra är att "ge upp" Svenska kyrkan, inse att den är förlorad, men bara för att fortsätta den goda kampen på ett annat sätt. Biskop Giertz menade i motgångens stund att vi ännu har kvar rätten att bygga upp. Jag tror vi ska ta fasta på det. Nyckeln för att det ska lyckas är inte bara präster med tillgång till nej-hatten utan framför allt lekmännen och deras hem. Det har varit en insikt som vuxit sig starkare under mer än 20 år. Men det måste självklart ske lokalt.

Jag har berättat om Värnamo koinonia, men undvikit att öva kritik mot Värnamo pastorat även när det har varit befogat. Det blir liksom för nära och skulle förmodligen inte alls gagna saken. Inte desto mindre har min blogg satts ifråga och även hotats med anmälan till domkapitlet. Såväl biskop, prost som kyrkoherde har utövat påtryckningar. Är bloggen så farlig? Påverkar den min arbetsplats? Är kritiken av Svenska kyrkan känslig? Eller är påtryckningarna bara ett försök att marginalisera mig? Det är frågor jag lägger åt sidan även om de understundom kan tynga mig.

Uppdraget att bygga upp är alltför viktigt för att förespråkare ska låta sig hindras. Jag önskar bara att jag kunde skriva mer om lokala företeelser. Min gode vän och kollega Magnus Lind påminde ofta om att "vattnet rinner alltid neråt". Han menade att det som sker i Kyrkans hus i Uppsala,  på nationell nivå, förr eller senare,  måste nå lokal nivå. I Värnamo har vi alltid sagt att just här är det så bra så vi ska inte klaga. Det har man för övrigt sagt på många platser kan jag berätta,  men förr eller senare når nationell nivå ner. Och hur ser då motståndskraften ut om "allt står väl till"? Vattnet kan dessutom komma så fort och kraftfullt att det påminner om en tsunami. Och en sådan är inte lätt att undkomma.

Det är kanske olämpligt att ge exempel, men ändå. Ta detta med strukturutredningen och hur snabbt en sådan kan beslutas och genomföras. Jag vet att denna förändring förberetts i decennier men ur ett lokalt perspektiv sker det plötsligt. Och när det sker går det knappast att hindra, inte ens i Göteborg eller ...  När det gäller att byta ut det teologiska innehållet har taktiken varit att låta begrepp som synd, nåd och försoning tömmas på sitt innehåll. I flera fall omdefinierar man begreppen som till exempel begreppet äktenskap. Vad är ett äktenskap? ... Kanske är det faktum att församlingen (vad nu det är konkret) blivit en arbetsplats, med samma regler och förordningar som andra arbetsplatser, det tydligaste exemplet. Det finns doktorsavhandlingar som visar att de flesta nuförtiden identifierar församlingen med de anställda.  Sådana förändringar har fått och kommer också fortsättningsvis att få förödande konsekvenser.

Är det möjligt fortsättningsvis att undvika de lokala perspektiven? Är det rätt och rimligt att låta tystnaden råda. Står allt väl till? När hörde du någon av de anställda protestera? Varför hörs inte de? Är de rädda att stöta sig med chefen? Eller är det helt enkelt så illa att de inte bryr sig?

Som du, käre läsare, ser förundrar jag mig över utvecklingen inom Svenska kyrkan samtidigt som jag ser fram emot att predika nästa söndag, 1 advent. I den söndagens predikotext säger Jesus: "Mitt rike är inte av denna världen." Men det får vi åtetkomma till.

Kyrkan i Bibelns ljus, del 5

Idag har vi i vanlig ordning firat högmässa. Vår nye komminister Erling Resare predikade och gjorde det bra. Tänk att man ska behöva skriva så, men det är tyvärr ett faktum att det inte är självklart med goda predikningar. Erling jämförde dagens evangelium, Matt 25, med det österländska tänkandet om karma. Om nepaleserna stoppar in goda gärningar ger det goda resultat, negativa gärningar ger dåliga resultat,  vilket påverkar vårt nästa liv. Sedan konstaterade han att just så tänker många svenskar. Och kristna sådana också vill jag tillägga. Dagens evangelietext kan förstås så och tyvärr utläggas så också. Men, fortsatte Erling, om det än är sant, någon sanning kan det ligga i det, så bryter den Treenige Guden det mönstret genom nåden!  Vilket underbart budskap mot en svår bakgrund. Nåden och sanningen i Jesus Kristus är grunden för den allmänneliga kyrkan.

Eftersom jag själv inte celebrerade, det gjorde kyrkoherfen Pär-Magnus Möller, utan bara assisterade, kunde mina tankar gå i lite andra banor än annars. Jag kunde i högmässan känna igen den allmänneliga kyrkan. Där fanns en församling, om än tillfällig, Ordet var närvarande, Kristi ämbete representerat och eukaristin i centrum. Dessutom stämde vi in i den apostoliska trosbekännelsen. Och just där blev det tydligt: "Vi tro ock på den helige Ande, en, helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse och ett evigt liv."

Kyrkan ovan är den allmänneliga, det vill säga den katolska. Det är den vi sätter vår lit till. Kyrkans identitet är att hon är katolsk. Ordet, som är latin, är sammansatt av kata- och holos. Det betyder i enlighet med helheten. Vi skulle snarare säga allomfattande, universell eller allmän. I trosbekännelsen har detta ord översatts till "allmännelig". Jag tycker nog det börjar bli dags att återta det rätta ordet, latin catholicus, och återge det rätt med en "katolsk" kyrka. Det inte bara finns en katolsk kyrka utan det är också den vi tror på.

Jag vill inte nöja mig med en mindre kyrka. Det räcker inte med en institution som fördelat landets territorium. Jag låter mig inte sorteras in som en siffra i den kyrkliga statistiken. Det går inte att ha sin identitet enbart i Svenska kyrkans historia, inte heller vara prisgiven till en  sociologisk gemenskap hur kär den än kan vara. Jag bekänner mig till en allomfattande, universell, hel och total kyrka som är HERREN själv. Jag känner igen hans närvaro i de bröder och systrar som lever av Ordet och sakramenten och jag förknippar dem med en, helig, katolsk och apostolisk kyrka.

Den katolik-skräck många svenskar lider av hänger naturligtvis samman med det misslyckade försöket att reformera den Romersk-katolska kyrka som fanns i Sverige innan Gustav Wasa tog över på 1500-talet. Misslyckades eftersom vi istället fick en evangelisk-luthersk kyrka sanktionerad av och förenad med staten. Vad vi än anser om reformationen, och tolkningarna spretar, tycker jag att dessa både kyrkor, var för sig och tillsammans,  kunde tävla med varandra om att efterlikna den enda, heliga och allmänneliga eller bättre katolska kyrkan, den vi bekänner oss till.

Mentormammor

Jakob är i Etiopien och lär känna ett arbete som går under namnet mentormammor. Svenska kyrkan engagerar sig i detta, riktigt hur har jag inte klart för mig, men du kan läsa mer om det arbetet genom att klicka här. Här är ännu en rapport från Jakob.


Det är svårt att förstå. Ändå sitter man där på en liten säng i ett rum på 5 kvadratmeter, ett hem för fyra stycken. Det så trångt att vi behöver gå ut för att kunna väga den lilla flickan.
Vi har fått följa med en av mentormammorna på ett av sina hembesök. Den här gången går besöket in i en smal, smal gränd. Fram till ett litet rum. Där finns pappan, som snabbt springer och hämtar mamman och barnet när han ser att deras mentormamma är på ingång.

”Jag är henne evigt tacksam. Hon har blivit som en livspartner för mig och min familj”
Mentormamman förhör sig om hur familjen mår, om barnet har ätit ordentligt, om det finns några frågetecken osv. Den lilla flickan lyssnar uppmärksammat och hennes stora ögon vandrar mellan besökarna på hennes säng. Det är svårt att föreställa sig ett liv som detta. Hyran för det lilla rummet är hög, högre än deras inkomst. Pengarna de tjänar får de genom att sälja Injera, som är basen i en etiopisk middag.

Vi är alla stolta över att få vara med att bidra till mentormammor projektet. Arbetet hemma vid skrivbordet känns långt ifrån och i viss mån helt onödigt mitt i mentormammornas jobb. Att få se betydelsen av detta projekt, höra familjerna berätta, se barn som mår allt bättre och bättre, mammor som vuxit i sitt föräldraskap gör att det är värt varenda krona och vi går berörda men stolta därifrån.

En bit utanför Addis ligger Holeta. Det är ytterligare ett distrikt där mentormammorna tjänar barnen, mödrarna, familjerna och ytterst hela samhället. Intrycken börjar så sakteliga sjunka in. Fattigdomen, smutsen, solen och ljuden är inte det som tar över, utan berättelserna. De kommer närmare idag och sätter sig djupare. Idag har de blivit en del av oss och processen i våra hjärtan fortsätter obönhörligt, därför att det går inte att låta bli att höra det vi hör eller se det vi ser.

Tretton mammor ger av sin tid och av sig själva för att skapa relation med dem de möter. Ett imponerade arbete. Mentormammorna är inte där för att evangelisera eller prata om Jesus. De är där för att hjälpa undernärda barn, villrådiga mammor och kunna visa på en väg framåt. Familjerna ser en vän, någon att anförtro sig åt. Mentormammorna är där och delar smärtan, lidandet, glädjen, sången och hoppet. De är de största evangelisterna av oss alla. De är änglarna som bär grönt.

Är det så enkelt?

Jakob fortsätter att rapportera om sina intryck i Etiopien.

Det ena mötet leder till det andra och rätt var det var så satt vi i vår minibuss på väg ut till stadsdelen Kotobe. I Kotobe bor mr. Saboka som tog emot oss med öppna armar. Hans väg till Kotobe är lång och krokig. Han växte upp på landet i en starkt spirituell miljö. När mamman blev sjuk sa häxdoktorn att de skulle offra ett djur för att hon skulle bli frisk igen. Inget hände. Mamman dog och häxdoktorn sa att det berodde på pappans synder. Detsamma hände hans syster. I denna starkt kontrollerade miljö reste han så till Addis, fick höra det glada budskapet och blev frälst. Hela hans familj började tro på Jesus och då började förföljelsen. Ingen pratade med dem, ingen hälsade på dem. De var utstötta.

Saboka började läsa teologi men efter studierna fanns inget jobb som pastor. Men han upplevde att han skulle be för Kotobe. Varje dag gick han de 18 km till Kotobe – bad för området och gick hem igen. Efter 6 månader dag fick han be tillsammans med en pojke som han träffat. Och efter ytterligare 6 månader ännu nen. Nu var de tre stycken och Saboka tyckte det var dags att fira gudstjänst. Sagt och gjort. Nyheterna spred sig och nu har han startat 13 kyrkor.

De kristna i området Degagora började förföljas för sin tro skull. Människorna började skända deras gravar och brände upp deras hus. De fick fly hals över huvud. De kom till Saboka som lät dem bo i tält på kyrkans område. Först efter 8 år kunde de återvända hem igen.
Berättelse efter berättelse, som träffar en direkt i hjärtat, får en av komma att längre bort från verkligheten i Sverige. Dessa människor lider för Jesu skull. När led jag för Jesu skull senast? Samtalet med Saboka och hans vänner mynnade ut i den givna fråga ”Ser ni optimistiskt på framtiden”?

De svarade; Vi tror. Vi ser alltså inte Jesus fysiskt, utan vi tror utan att se. Det gör att vi inte kan annat än att leva i en förväntan på vår Herre. Och vi vet att Gud bara har goda saker som väntar oss.
Är det så enkelt? Om en man som fått vara med om att starta 13 församlingar och 12 stycken ”outreach” (ställen där människor i nöd kan söka hjälp) säger att han förväntar sig saker genom sin tro på den uppståndne. Kan det vara så då? Har vi tappat vår förväntan? Är vi nöjda med hur vi är kyrka?

Jakob i Etiopien

Jakob är i Etiopien. Är inte helt säker på vad han gör där. Men han har uppenbarligen fått hjärta för landet. Här får du ett utdrag ur en av hans bloggar:

Redan efter ett par dagar kom kärleken till människorna och landet. Den dök upp i vår minibuss när vi körde genom stadens gator och torg.

Stora torg med tiggare, poliser, människor som promenerade och jäktade i jobbet. Mindre gator med små affärer och stånd. Där människor säljer det de har i hopp om att kunna få ihop en liten slant. När vi körde på bakgator som gav oss en skymt av skjulen och livet ”hemma på deras gata i stan”. När vi plötsligt kände igen oss och fick en känsla av sammanhang.

Det var på väg till Mekane Yesus Seminariet och vår träff med Agne Nordlander. Kärleken och känsla av sammanhang fördjupades i samtalet med Agne. Vi fick ett historiskt perspektiv på den Etiopiska kristna kyrkan. En kyrka som är en av de äldsta statskyrkorna i världen. Med rötter tillbaka på 300-talet. Berättelser om drottning Saba, som var från Etiopien, och hur förbundsarken ska finns här. Allt detta kryddat med alla dessa människoöden som på något sätt bidragit till kyrkans växt och etablering här i landet. Och då inte minst många av de svenska missionärer som drabbade av Guds kärlek fått hjälpa till här. Vi har bidragit till kristenheten avsevärt och det ska vi vara stolta över. Men det är heller inte helt fritt från konflikter eller svårigheter. Spänningen inom och mellan kyrkorna här finns kvar och lever i allra högsta grad. Lika mycket som spänningen mellan Mekane Yesus kyurkan och dess systerkyrkor runt om i världen.

Seminariet vi besökte jobbar stenhårt och otroligt målinriktat. I deras måldokument, som får vilken Svensk kyrklig församlingsinstruktion som helst att blekna, satsar de på att vittna för 30 miljoner människor och deras förhoppning är att minst 10 miljoner av dessa blir kristna och medlemmar i församlingen. Mekane Yesus kyrkan växer så att det knakar. Nästan lite för fort. Man hinner omöjligt utbilda tillräckligt med präster för att kunna leda de människor som lämnar sina liv till Jesus. Men på något konstig sätt fungerar det ändå.

Vi yrkar samfällt bifall till motionen

Det blev en kort debatt i kyrkomötet om nya vägar att vara kyrka. Rättare sagt ingen debatt alls. Det var fem talare som alla yrkade bifall till motionen, antingen p 1 som utskottet föreslagit eller motionen i sin helhet om jag förstått saken rätt. Detta är i ett historiskt ljus osannolikt. Beslutet är i och för sig inte taget men debatten avslutad. Följande personer talade:

1. Leif Nordlander som knappt kunde dölja sin tacksamhet. Han pekade på de nya sätt man arbetar på i anglikanska kyrkan och gav exempel på skate-board church, café-church och messy-church. Den senare varianten har Leif själv amvänt i sitt pastorat vilket gjorde att antalet gudstjänstbesökare met än 10-dubblades. (Där blev jag lite fundersam, men lämnar det därhän tills vidare).

2. Erik Johansson var nyss hemkommen från Etiopien och kunde berätta att Mekane Yesus kyrkan satt upp ett mål att under de närmaste 5 åren nå 30 miljoner nya människor. De stämmet av varje kvartal och kunde konstatera att de under det första året fått 750 000 nya medlemmar. Han nämde några bieffekter som att kyrkans identitet stärkts och att kvinnor fått större inflytande.

3. Biskop Fredrik Modéus vädjade om ett varmt bifall. Han menade att motionen andas hopp och framtidstro. Han ville att kyrkomötet skulle se möjligheterna och framtiden. Modéus strök undet (till min glädje) att det handlade om att vara kyrka på ett nytt sätt, inte om en ny verksamhet.

4. Biskop Åke Bonnier ville inte vara sämre. Nu för tiden brukar han säga tre saker; a) vi ska komma ut som kyrka b) vi ska gå ut som kyrka och c) vi ska stå upp som kyrka. Motionen andas mångfald, något som biskopen bejakar.

5. Sara Waldenfors talade slutligen för utskottet. Hon yrkade bifall och menade att utskottet under behandlingen av motionen upplevt ett "halleluja-moment". Hon såg fram emot nya medlemmar. Hon citerade missionsbefallningen. Hon talade om inspiration från Mission shaped Church och tyckte att biskopen Graham Cray skulle bjudas in till nästa års kyrkomöte.

Jag avstår tills vidare att kommentera men kommer garanterat att återkomma till saken.

Kyrkomötet

Hemkommen från ännu en arbetsdag söker jag upp kyrkomötets direktsändning och ser att det sannolikt blir debatt om nya vägar att vara kyrka ikväll. Hoppas jag kan passa på den och höra ifrån den hur tongångarna går. Mycket intressant.

Under tiden fortsätter jag fundera över  kyrkan i bibliskt ljus. I förra bloggen konstaterade jag att kyrkan är en. Det blev också senare en första punkt i kyrkans lära. Det går att närma sig läran om kyrkan på olika sätt,  men att göra det i bibliskt ljus är att föredra. Annars blir det inte bara förvirrat utan vi fastnar lätt i detaljerna.

En andra punkt som håller för bibliskt ljus är att kyrkan är helig. Det är om något utmanande,  men som sagt bibliskt. Kyrkan är helig i sin syndfullhet.  För många går inte den ekvationen ihop, men så är det ändå så länge vi är kvar i denna världen. Heligheten kommer till oss som en gåva från Gud. Det finns inga självgjorda heliga. Bara sådana som tagits ut ur Synden och placerats i Jesus Kristus. Vi tar emot heligheten eller den Helige i vår köttsliga natur redan här i tiden. I tiden är kyrkan en stridande och kämpande kyrka. Den består av människor som strider och kämpar... och andra. Under hugg och slag vittnar hon om Herren Jesus Kristus eftersom han fortfarande är närvarande hos oss. Men inte alla är skickade att strida. Till kyrkan i tiden räknas alla som döpts också dem som inte tror.

Det går inte att särskilja de heliga från de syndiga eftersom vi alla är av köttslig natur. Det finns tider då man har försökt men resultatet blir aldrig riktigt bra. Det betyder emellertid inte att vi ska undvika att bygga upp. Jag tror verkligen inte att en folkkyrkomodell, vidöppen och utan trösklar, där alla oavsett dop och tro är modellen att eftersträva.  En sådan modell var möjlig i enhetssamhället men hur folk kan hålla kvar vid den i vår tid är för mig helt obegripligt.

Nu är det ändå så att vi inom Svenska kyrkan tvingas leva med denna folkkyrkomodell,  men inom den tror jag det går att finna nya vägar. Inte att vi kan gå tillbaka till, reformera eller förnya folkkyrkomodellen, men hitta nya vägar för att låta nya gemenskaper uppstå. Här har onekligen Modéus avhandling något att tillföra. Han talar om tillfälliga gemenskaper och de är de vanliga inom Svenska kyrkan, men männniskor behöver också stabila gemenskaper. Det är dessa jag vill se växa fram i vårt avlånga land. Det är också detta som ska debatteras i kväll.

Nu ser jag på webben att debatten närmar sig så jag slutar här och återkommer i saken.

Veckan före Domssöndagen

Nu sänker sig allvaret över kyrkan och församlingen, eller ... Vi går mot slutet av kyrkoåret och närmar oss Domssöndagen. Denna veckas evangelium är hämtat från Matt 25:1-13. Det handlar om Jesu liknelse om de tio unga flickorna, jungfrurna eller brudtärnorna. Och vi får lära oss att utan olja slocknar trons låga.

Hos profeten Sakarja läser jag om den sjuarmade ljusstaken och att det ovanför den fanns en oljeskål som via rör försåg ljusstaken med olja. Det är en passande bakgrund för vår text.

Det grekiska språket visar oss att himmelriket är som vid ett bröllop. Det är bröllopet som är i centrum.

1. Då blir det med himmelriket som … (vid ett bröllop)
a) Bilden av ett bröllop känd och älskad. Vi läser om Kungasonens bröllopsfest i Matt 22 och Lammets bröllop i Upp 19:6-9. Paulus skriver om de kristna i Korint ”Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus”, 2 Kor 11:2, och i Ef 4. Men han skriver att vi än så länge ”bara” är trolovade med Kristus.
b) Skaror av människor försöker i vår tid att ge sina liv mening, ofta på de mest förskräckliga sätt. Vi människor har behov av levande hopp och av att ingå i ett större sammanhang än bara vårt eget. Alltings mål och därmed mening är föreningen med Kristus.
c) Vi kan som kristna skatta oss lyckliga därför att vår tro på Herren Jesus uppenbarat och fört oss till och mot alltings fulländning. Utifrån det perspektivet behöver vi läsa veckans evangelium.

Brudgummen dröjde
a) Det finns en förklaring till dröjsmålet. Brudgummen skulle enligt en sed gå för att hämta bruden efter att förhandlingarna var avklarade. Det handlade bland annat om ekonomi. Brudens far skulle bara motvilligt ge ifrån sig dottern. Det skulle ta tid och det ingick så att säga i upplägget att brudgummen skulle komma sent till för att hämta bruden.
b) Liknelsens poäng är just detta dröjsmål. Det gäller att vara beredd när brudgummen kommer. Då får alla bryta upp och liksom i ett hav av ljus gick de skyndsamt genom mörkret till brudgummens hem där vigselakten ägde rum och festen började. Paulus använder samma uttryck i Fil 1:23 dör det heter att han vill bryta upp för att i stället komma hem till Herren. Men trots den långa vänta var inte alla beredda.  
c) Vi är trolovade med Kristus och väntar nu på att han ska hämta oss till sig. Vi är samlade i Värnamo kyrka. Vi sjunger psalmer, ber och firar nattvarden samtidigt som vi väntar på att han ska hämta oss till sig. Vi vill ha olja till våra facklor och vara beredda att bryta upp vilken sekund som helst. Men alla har inte olja.

3. Dörren stängdes
a) Oljan står som en symbol för den helige Ande och det är den helige Ande som håller liv i trons låga. De fem oförståndiga var utan olja och utan olja går det inte att leva ett kristet liv.
b) Jesus undervisade ofta om vårt beroende av honom och om vikten av att inte bara höra utan också göra Guds ord. Tänk på liknelsen om de två husbyggarna. Den ene hörde Guds ord, men levde inte efter det. Den andre både hörde och gjorde. I den judiska traditionen handlade det om att leva efter Guds lag. I vår om att leva efter Guds evangelium, vilket är detsamma som att leva med den helige Ande. Det senare är grunden för det förra.
c) De tio brudtärnorna symboliserar kyrkan. De är alla döpta och de väntar alla på brudgummen och bröllopsfesten, men inte alla har olja, inte alla lever i den helige Ande. De fem har helt enkelt ingen levande relation till brudgummen. "Jag känner er inte", sa Herren. Orden är en teknisk term för läromästaren som säger upp relationen med sin oduglige lärjunge. Vi förstå av texten att trons låga kan slockna och dö ut. Vårt behov av olja, av helige Ande minskar inte med åren. Tvärtom, ökar det. Vi kan inte hålla igång trons liv och leverne i egen kraft.

Utan olja slocknar trons låga, men de goda nyheterna är att det finns en oljeskål. Den helige Ande är utgjuten över Kyrkan och församlingen, - tillgänglig för var och en av oss.

Gud välsigne stiftelsen Berget och liknande ordningar

Kyrkan, och då inkluderar jag också Svenska kyrkan, ska vara frälsningens instrument,  inte dess hinder. Häromdagen möttes jag av frågan om inte Kyrkoordningen  kunde utgöra ett hinder för frälsningen. Frågan är inte helt irrelevant men förhoppningsvis är Guds kraft större än så. Nej, jag tror inte Kyrkoordningen behöver vara något hinder. Däremot tror jag det är viktigt att hitta nya vägar att gå för att överräcka evangelium till människor. Det räcker inte med Kyrkoordningen, territorium, statistik, sociologi eller "fornstora da 'r". Vi behöver enligt min mening återupptäcka evangeliet och troligtvis få tillbaka trovärdiga heliga gemenskaper.

Jag läser regelbundet Svensk Pastoraltidskrift (SPT) och ledaren i senaste numret formulerade mina tankar. Den handlade utifrån händelserna med stiftelsen Berget om heliga gemenskaper som inte är kyrkorättsligt reglerade. Jag citerar:

Stiftelsen Berget står under tillsyn av länsstyrelsen i Västerås. Stiftelsen har ingen formell bindning till organisationen Svenska kyrkan, alltså dess kyrkomöte, inte heller till stiftsstyrelsen och domkapitlet i Västerås. Men Berget har ändå betraktats som tillhörande Svenska kyrkan därför att dess historia är nära sammankopplad med Västerås stift och dess kapell är invigt av Västeråsbiskopen. Detta pekar på en viktig sak, nämligen att Svenska kyrkan är mer än dess kyrkoordning och den av kyrkoordningen styrda organisationen. Det finns en mängd stiftelser, föreningar, verksamheter och för den delen också gudstjänster som firas utanför den officiella ramen, utanför stift och församlingar – t.ex. EFS och andra inomkyrkliga missionsorganisationer, diakoniinstitutioner och kyrkliga föreningar – som alla helt eller delvis hör hemma i Svenska kyrkan men utanför den av kyrkoordningen reglerade organisationen.

Så sant som det är skrivet.  Det finns en mängd gemenskaper som lever utanför Kyrkoordningen och det kommer att bli många fler. Men i allt för hög grad har de också förbisetts och marginaliserats. Tänk bara på aKF, Kyrkliga förbundet, BV, Laestadianerna, Missionsprovinsen, EFS med flera, med flera. Det som har skett med stiftelsen Berget tror jag är ett tilltal från Gud till vår Svenska kyrka. Ledaren skriver att det som har skett kan vara till lärdom.

Ska man för framtiden dra några lärdomar av det som hänt i stiftelsen Berget, är i varje fall en av dessa att Svenska kyrkan, i betydelsen dess kyrkomöte, stiftsorganisationer och biskopar, borde börja fundera över betydelsen av alla dessa kyrkliga stiftelser och sammanslutningar. Inte i första hand se på dem i termer av att de är problem, att de inte till punkt och pricka följer det man just nu väljer att kalla Svenska kyrkans ordning, utan att de har sin plats i helheten och att de är möjligheter i det som är kyrkans ärende och uppgift. De som i första hand har detta ansvar är biskoparna. De är inte valda på fyraåriga mandat utan vigda till ett ämbete som inte vilar på kyrkomötets reglering utan är en ordning inom Kristi kyrka. De har ett ansvar för helheten, också den del av Svenska kyrkan som inte regleras av kyrkoordningen. Denna uppgift är svårare idag, därför att mångfalden är större, både i samhället och inom kyrkan.

Nu gäller det att vara lyhörd. Nästa vecka ska kyrkomötet rösta om Leif Nordlanders (FK) motion om nya sätt att vara kyrka och den 25 november ska stiftsfullmäktige i Växjö behandla en liknande motion från mig (FK). Även om dessa beslut skulle få liten praktisk betydelse är de principiellt viktiga. De säger nämligen något om den hållning Svenska kyrkan vill inta mot nya gemenskaper. SPT slutar sin ledare på följande sätt:

Stiftelsen Berget frågade om det finns plats för en ekumenisk kommunitet inom den helhet som Svenska kyrkan utgör. Något sådant finns inte reglerat i kyrkoordningen – och skall väl inte heller vara det. Men biskopsmötet hade kunnat svara: vi är inte på alla punkter överens om den ordning som råder på Berget, men vi önskar att ni fortsätter att utveckla den ekumeniska kommuniteten och vi vill vara med i det arbetet. Vi ber för den verksamhet som ni bedriver, och vi ber om er förbön. Må Gud välsigna stiftelsen Berget!

Stå fast!

Nu har jag läst boken Stå fast - vägra vår tids utvecklingstvång av den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann. Nu har jag ganska lätt att identifiera mig med bokens innehåll men ändå har den gett mig mycket och tycker att den kommit i rätt tid. För nu ganska många år sedan läste jag boken Tio tankar om tid av Bodil Jönsson. Den talade oerhört starkt till mig och lärde mig vad "ställtid" är och vilken betydelse den har. Den har gjort att jag inte jäktar och jag undviker stress, något som fått allt större betydelse med åren. Och Brinkmanns bok tror jag kan få en liknande betydelse.

Den här boken har plockat upp den stoiska filosofin, den som företräds av filosofer som Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius. Brinkmann hävdar inte att stoicismen är sann i absolut mening, men att den kan vara nyttig i vår tid, i vår "accelererande kultur". I vår tid, där hastigheten ständigt ökar, kan vi "köpa oss terapi, coachning och rådgivning som ska göra oss mer kapabla att känna efter, bli positiva och förverkliga vår fulla potential. En mängd självutvecklingsteknologier har instituionaliserats på olika sociala arenor,  bland annat medarbetarsamtal och personlighetsutvecklande kurser, förutom hela marknaden för självhjälp."

De stoiska idealen utgår inte från självet utan från dygderna. De eftersträvansvärda dygderna är självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv och sin livssituation. Och dessa kan genom övning införlivas i vardagslivet bland annat genom att tänka på det negativa lika väl som på det positiva. Det är genom att våga se livet sådant det är med olyckor, sjukdomar, åldrande och död, för det är sådant det är, som vi kan nå sinnesro. Att bara tänka positivt och sträva efter lycka leder fel och ger upphov till vår tids självhjälpshysteri, depressioner och sjukskrivningar.

Det andra rådet av sju är att fokusera på det negativa. De sju råden finner du i en tidigare blogg med rubriken "Ta på dig nej-hatten", råd tre. I det andra rådet hänvisar Brinkmann till Seneca,  samtida med Paulus. I ett av breven avråder Seneca från att fördjupa sig i döden enbart för att förbereda sig för en avlägsen framtid. För döden kan i princip inträffa när som helst.

Epiktetos rekommenderar rakt på sak och väldigt konkret att vi ska tänka på vårt barns dödlighet varje gång vi kysser det. Det kan verka överdrivet men hans uppmaning är att när vi kysser barnet godnatt ska vi tänka på möjligheten att det inte vaknar nästa morgon.   Även om det är dramatiskt påminner det oss om människors förgänglighet på ett sätt som skapar större anknytning till dem och kanske gör att vi bättre kan acceptera deras fel.

Jag skulle kunna ge många tänkvärda exempel ur boken. Vart och ett av de sju råden får ett eget kapitel och varje kapitel innehåller ett avsnitt med underrubriken "Vad kan jag göra?" Om du tycket att du lider av motgångar, frestas att tycka synd om dig själv eller söker hjälp i självhjälpslitteraturen ska du skaffa dig den här boken. Ta dig en rejäl funderare, läsa hela boken och samtala ned måhon som har integritet.

Det är också så att jag fylls av tacksamher i så måtto att allt människor strävar efter har redan getts mig i Jesus Kristus. Bättre blir inte livet.

Kyrkan i Bibelns ljus, del 4

Häromdagen läste jag Andreas Holmbergs blogg där han fått tillåtelse att återge det förord biskop Anders Aborelius skrivit till Ulf och Birgitta Ekmans bok Den stora upptäcken. Det innehöll en hel del tankestoff som Andreas lovat kommentera på sin blogg framöver. Det ser jag fram emot att läsa. Det Andreas skriver kan också jämföras med Mikael Karlendals blogg. Båda bloggarna kan du nå genom att klicka på mina länkar.

Utan att behöva göra något stort av det bekräftar biskop Anders tanken att den Romersk-katolska kyrkan är den (enda) sanna kyrkan. När vi människor upptäcker det kan vi bli frälsta genom att konvertera eller förmodar jag gå förlorade genom vår olydnad. Självklart för den som blir överbevisad och långt ifrån självklart för andra.

När jag läste Hans Küngs bok The Church gjorde han skillnad mellan "a church" och "the Church". Om jag inte missförstått honom syftade the church aldrig på den Romersk-katolska kyrkan utan på Kyrkan, det vill säga den vi kallar den allmänneliga (latin catholicus) och som betyder att kyrkan är allomfattande, universell. Ordet är sammansatt av kata- och holos och började användas om kyrkan på 100-talet för att visa kyrkans allomfattande karaktär. Så används också ordet i våra trosbekännelser. Att detta sedan per automatik skulle syfta på en del av kyrkan, den Romersk-katolska, ställer jag mig tveksam till av flera skäl. Det ska bli intressant att följa debatten framöver.

Självklart tror också jag att kyrkan är en, även om jag tvivlar på påståendet att hon är en institution i meningen en organisation. Det verkar rätt uppenbart att många kyrkor och samfund lever med anspråket att vara den rätta kyrkan. Själv vill jag uttrycka det som att många kyrkor och samfund var för sig manifesterar den enda Kyrkan, må vara bättre och sämre. Küng skriver att kyrkan som historisk företeelse består av ofullkomliga och syndiga människor och därför är begränsad. Han påstår vidare att ingen kyrka kan befria sig själv från synd. Kyrkor och samfund måste be om förlåtelsen för att få den.

Küngs undervisning om enhet kan sammanfattas i fem punkter med mina kommentarer. .

1. Vi är förenade i Kristus. Denna bibliska självklarhet, eftersom det bara finns en Jesus Kristus, måste vara utgångspunkten för enheten hur fördunklad enheten än blivit.

2. På basis av p 1 söker vi enheten. Detta sökande är förpliktande.

3. Ekumeniken, detta att vi alla hör samman, börjar i det egna sinnet. Vi är kallade att ha våra bröder och systrar för ögonen. Det är lättare om vi börjar praktisera detta i mindre sammanhang, som i en cell eller koinonia.

4. Överge inte sanningen, men återupptäck den. I ivern att vara ett är det lätt att kompromissa men en sanning är en sanning. Vi behöver aldrig överge vad Gud visat oss men kanske återupptäcka och tillföra större perspektiv.

5. Jesu Kristi evangelium, i sin helhet, är vårt mått och vår standard. Ingen kristen vem det än är äger rätt att lägga till eller dra ifrån något.

Vi kommer ganska långt genom att bara hålla oss till den allmänneliga, den katolska, tron. Jag har vid ett flertal tillfällen sett att en sådan som Dag Sandahl kallar sig själv för reformkatolik.  Det är inte så dumt. Luther var mån om att vara katolsk och när reformationen genomfördes i Sverige var det viktigt att behålla det katolska. Det var vissa missbruk inom den Romersk-katolska kyrkan som skulle avskaffas, inte den kristna tron.

Också den Romersk-katolska kyrkan reformerades på 1500-talet och senare i flera omgångar. Det kanske är dags att sluta protestera.

Fars dag

Idag blev Kari och jag bjudna på brunch. Mest av allt gläder mig barnens kärlek och omsorg.

Finns det en tredje modell?

Det är verkligen en intressant och spännande tid vi lever i. Det händer att jag avundas kyrkan i Asien, Afrika och Sydamerika, - men inte alltid. Där går väckelsen fram som aldrig tidigare i kyrkans historia med hundratusentals omvändelser varje vecka. I Västeuropa är situationen den motsatta. Tusentals lämnar kyrkor och samfund varje vecka. Vi lever i ett efter-kristet sammanhang. Det tycker jag är mycket intressant och spännande. Vi ställs inför utmaningar vi inte varit med om tidigare. Vi har mycket lite att lära av svensk kyrkohistoria. Jag ska förklara.

I Sverige finns två grundläggande kyrkomodeller.  Den ena och enda fram till för 150 år sedan är statskyrkomodellen eller som den numera kallas folkkyrkomodellen. Alltfler,  praktiskt taget alla, utom Bengt Olof Dike, svensk kyrkopolitiker som många av oss lärt känna genom Dag Sandahls blogg, är överens om att folkkyrkomodellen hör hemma i 1900-talet, om ens då. Men eftersom vi de facto lever i den måste vi lära oss att förhålla oss till den. Praktiskt taget alla anställda och förtroendevalda väljer att blunda, hålla för öronen och upprepa: "Allt står väl till, allt står väl till, allt står väl till". Det finns naturligtvis skäl till att de säger så, främst politiska och ekonomiska, inte minst privatekonomiska.

Det händer regelbundet att makthavarna i Kyrkans hus i Uppsala utsätts för kritik. Även om jag tycker att det sker alldeles för sällan och alldeles för svagt. Makthavarna i Uppsala,  biskopar och många andra är inte dummare än att de vet att folkkyrkomodellen har passerat bäst-före-datum. Deras sätt att hantera situationen beskrivs bäst med begrepp som anpassning. Svenska kyrkan skjuter frågeställningar om mission, dop, undervisning till att mer handla om interreligiösa samtal, HBTQ, miljöfrågor, kyrkbyggnader et cetera. När man av oftast tvingande skäl tvingas till förändringar i synen på äktenskap, abort eller ska göra om handböckerna justeras kyrkans tro mot civilreligionens.

Finns det då inga andra vägar att gå?

Den andra modellen är frikyrkomodellen. Den växte fram i slutet på 1800-talet och dess främste företrädare tycker jag prästen och EFS:aren P.P. Waldenström är. Han ville verkligen göra något åt situationen så han förespråkade vad han kallade "den nytestamentliga församlingen". Det kan tyckas lovvärt men i historiens ljus både ohistoriskt och naivt. Ohistoriskt därför att det går inte att vrida klockan tillbaka med nästan 2000 år. Dessutom, anser jag,  räcker det inte att återvända till NT och Paulus-breven. Vi måste i sådana fall tillbaka till Jesus och se hur han gjorde och vad han menade med orden: "Jag skall bygga min församling". Till detta ska de faktum läggas att kyrkan i begynnelsen bestod av husförsamlingar, som till exempel i Korint och Rom. Nej, jag tror inte att frikyrkomodellen är något för framtiden. Den växte fram för en annan tid än vår. Den utvecklades till en demokratiskt styrd förening och betraktas snarast som ideell.

Finns det då andra vägar att gå?

Det är jag övertygad om. Men hur de ser ut är jag inte säker på. Den 16-18 november har kyrkomötet att besluta om en motion, skriven av kyrkoherden i Vara, Leif Nordlander. Motionen, 2015:055, har överskriften "Nya vägar att vara kyrka". Normalt sett förpassas motioner av det slaget till handlingarna i synnerhet om avsändaren är Frimodig kyrka. Men mirakulöst sett verkar den gå igenom. Det betyder självklart inte att den kommer att resultera i något, men frågan har blivit aktuell, kommit på bordet och ledningens sätt att hantera den kommer att sannolikt att betyda mer än de själva förstår.

Om, säger om, det blir tillåtet att verka för nya vägar att vara kyrka är det, trots att det i sig är sensationellt därför att det öppnar för en tredje modell, endast ett steg i rätt riktning. Om ett positivt beslut i kyrkomötet inte leder till något är jag säket på att en tredje modell kommer att växa fram i alla fall. Det är därför vi lever i en både intressant och spännande tid. 

Kyrkan i Bibelns ljus, del 3

Även om det var några dagar sedan jag skrev så fortsätter jag att fördjupa ekklesiologin. Det finns hos mig ingen som helst tvekan om att de som vill leva som kristna måste leva mer trovärdigt framöver. Med det menar jag ett organiserat vardagsliv. Tidigare kompletterades söndagens gudstjänst med psalmsång och bön i hemmen. Om det senare är borta är också trovärdigheten borta. Det räcker inte med att gå till kyrkan någon gång då och då eller att vara aktiv i någon av kyrkans verksamheter. En felaktig slutsats av min tanke är att tro att om jag går flitigare och deltar mer i kyrkans verksamheter blir jag en bättre kristen. Så trodde man på 1900-talet men så är det inte alls. Vad är det då som gäller? Hemmen? Nja,  nu måste vi vara grundligare än så.

Kyrkan i biblisk mening är Kristi kropp. Du blir medlem genom doper. Helt avgörande är naturligtvis det Jesus Kristus gjort men allt det blir ditt och mitt på ett personligt sätt genom dopet och tron. Det var först när staten och kyrkan ändrade sitt förhållande till varandra som det blev möjligt att göra dopet som medlemsgrundande. Men det gick inte utan ordentliga stridigheter. Beslutet skulle komma att göra skillnad på människor. Enhetssamhället skulle få sig en knäck. Elitismen skulle göra framsteg och Svenska kyrkan tvingas att utesluta människor. Nåja, beslutet gick igenom. MEN vad som föll bort var tron på Jesus Kristus. Ingen talade om tron! Och när den fördes på tal blev beskyllningarna än värre. Tron är osynlig, sa man. Den är privat, sa några. Bara Gud kan ge tron, sa andra. Det blev i det närmaste tabu att tala om den kristna tron. Först nu, år 2015, tycker jag mig förstå att talet om tron på Jesus Kristus är möjligt igen om än inte i alla sammanhang.

När jag läser mitt Nya testamente ser jag att Jesus Kristus är primär, men efterföljelsen kopplar samman människor med Jesus Kristus. Omvändelsen och dopet hör samman.  Tron och dopet hör samman så de båda begreppen i princip blir synonyma. Var för sig är dop och tro otillräckliga. Vem vågar säga det högt? Dop utan tro har inget värde, skriver Hans Küng i sin stora bok The Church. Det är tre faktorer, enkelt uttryckt, som gör en kristen. Dessa är Jesus Kristus,  dopet och  tron. Alla tre anser jag nödvändiga i ett bibliskt ljus.

Det senare kan ge anledning till flera av mina kollegor att protestera. Det gör man dels genom att tala luddigt om tron. "Vi läser evangeliet" när vi döper.  Eller "vi frågar om de vill bli lärjungar" innan vi döper. Eller "vi konfirmerar när de blir större". Jag förstår,  men vad gör vi i en tid då människor inte vet vad evangelium är? Vad ska dopföräldrarna säga när de ställs inför frågan? Har de något val om de vill döpa?  Och vad gör vi när alltfler döpta aldrig lär sig be och sjunga psalmer i hemmen?  Om föräldrarna och samhället påverkar de små barnen i annan riktning än den kristna? Här finns många frågor få vill ta i.

Och ändå finns det betydligt mer att säga. Till exempel att dopet och tron till Jesus Kristus upprätthålls vid nattvardsbordet. När vi döps in i honom blir han vårt bröd och vin. Det är vid nattvardsbordet ekklesian blir till. Den som inte är där är inte där. Tyvärr har statskyrkan lyckats göra den kristna tron privat. I mer än hundra år har det stått på kyrkopolitikernas agenda att låta tron vara privat. Det var och är ett slugt sätt att glida undan den kristna utmaningen, att slippa samtala om kristet liv och kristen tro. Hela den bördan lades på individen och där befinner vi oss nu. Det finns bara ett sätt att bryta detta och det är genom att de på Jesus Kristus troende och döpta hjälper varandra. Och när två eller tre kommer samman för att be och sjunga till Herrens ära, då är han mitt ibland dem. Så sant som att han har lovat det. 

Joh Upp 3:20

Jag kunde inte låta bli att lägga till denna på en gång roliga och allvarliga illustration av Joh Uppenbarelsebok 3:20.

Ta på dig nej-hatten

Det är dyrt att prenumerera på SvD men jag måste medge att den är till stor glädje mellan varven. Förra veckan publicerades en intervju med professorn i psykologi, Svend Brinkmann, som fortfarande gläder mitt hjärta. Jag använde en del av materialet i gårdagens predikan.

Brinkmann vill lära oss att säga stopp! Han menar att vi lever under ett utvecklingstvång som mer skadar än hjälper oss. Våga vägra våt tids utvecklingstvång,  strävan efter förbättring och lycka.  Säg nej, slut känn efter och tänk efter i stället. Han tycker vi ska hålla igen på sökandet efter fel i vårt inre, sträva efter förbättringar och tro på "lyckan". Det gäller tyvärr inom arbetslivet men lika mycket i privatlivet. Hela vår kultur säger oss att vi ska utvecklas, få en "flott kropp, en flott karriär, en flott familj". Det fullständigt sköljer över oss från vaggan till graven. "Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet,  sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress och ensamhet."

Brinkmann får frågan hur han ser på chefens utvecklingssamtal och säger att en chef bör intressera sig för halva människan, den halvdel som är på arbetet. Som individ ber jag att få slippa intimitetstyranneriet och få bevara den del av mig som inte ska kapitaliserad.

Det finns naturligtvis en hel del forskning och erfarenheter bakom hans utsagor, men också filosofi. Brinkmann har tagit intryck av sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och han nämner skiftet från äldre tiders förbuds-kultur till vår tids påbuds-kultur."Du ska, du ska, du ska ... vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem."

"När jag säger att man ska ta på sig nej-hatten" fortsätter Baumann och säger att det inte betyder att man alltid ska ha den på sig. Men ibland är det viktigt att säga nej. "I dag är det ja-sägarna som blir chefer och går först i ledet."

Jag önskar att en sådan psykolog kunde få ingång i Svenska kyrkan, ja till och med i Värnamo pastorat. Mer än så kan jag bara tänka.

Brinkmann ger sju råd:

1. Sluta känna efter i dig själv.
2. Fokusera på det negativa i ditt liv.
3. Ta på dig nej-hatten.
4. Håll tillbaka dina känslor.
5. Avskeda din coach.
6. Läs en roman - ingen självhjälpsbok eller biografi.
7. Dröj vid det förflutna.

Det här är punkter inspirerade av stoicismen, men det hände ofta att Paulus knöt an till stoikerna och hade Paulus levt idag är jag säker på att hållit med Brinkmann i det mesta. Drn som vill läsa intervjun och råden kan klicka här.

Alla själars dag

En kristen människa kan vara en modig människan. Idag är Alla själars dag och vi tänker på våra döda. Men i det lilla ordet "alla" räknas också du och jag in. Vi är fortfarande kvar i striden och behöver få vara vid gott mod.

1. Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen

a)      V 1-3 berättar om tiotusentals människor. Mycket står på spel och konstigt vore det om inte lärjungarna var rädda. Jesus varna för hyckleri, korruption och känslopjunk. Stämningen är spänd. Människor är opålitliga och kan göra oss illa. Det är lätt att falla för människofruktan.

b)      Det är lätt att fångas av rädslor när mycket står på spel eller när många människor är inblandade. Samtidigt vill vi vara modiga, utveckla vårt mod.  En danska professor, Svend Brinkmann i Aalborg, intervjuades i SvD 26 okt 2015. Han säger där att psykologin inte ger svar på alla frågor. Den räcker inte till. Jag citerar:

Psykologin används på alltför många områden. Vi går inte till prästen utan till psykologen, coachen eller terapeuten. Vi strävar inte efter frälsning utan självförverkligande. Vi bekänner inte våra synder men går i terapi ... psykologin saknar det som religionen har, en förståelse för moral ... dygder som plikt, ansvar och förnuft blir aldrig omoderna.

Och lite längre ner:
Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress och ensamhet.

Journalisten skriver:
Samtidens svar är ofta att vi ska lära oss att vara mer i kontakt med oss själva,  söka inåt ...

Då säger Brinkmann:
Det är precis det som är problemet.  Vi måste lära oss titta ut från oss själva

De egna känslorna och psykologin räcker inte till för att upprätthålla plikt, ansvar eller moral.

c)      Lärjungarna var rädda för alla dessa människor. Vad de skulle tycka och tänka. Vad de kunde tänkas göra. Vi människor fruktar mycket. Vi står och faller ofta med våra känslor. Känslor som dåligt självförtroende, stress … kan vara viktiga  men en kristen måste grunda striden på Guds ord och löften. Det duger inte med känslor som går både upp och ner och är helt opålitliga. Vi behöver Gud. Jesus säger att vi inte ska låta oss skrämmas av människor. De kan inte fördöma oss, förpassa oss in i den eviga döden.

2. Frukta honom som kan döda

a)      Lärjungarna hade anledning att vara rädda men Jesus vill befria oss från människo- och dödsfruktan. Vi ska i stället lära oss att frukta honom som har verklig makt, omsorg och kärlek.

b)      Djävulen har inte makt att förgöra oss. Den makten ligger bara hos Gud. Jag löste att Lina Sandell Berg satt och såg in i väggklockan. Pendeln svängde fram och tillbaka. Då kom ordrn till henne: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder … allt ju vilar i min Faders händer …”

c)      Som kristna kämpar vi i förtröstan på vad Gud har gjort och de värderingar Jesus ger oss. Bara när vi hänger upp våra liv på honom och vad han har gjort för oss uppnår vi trygg helhet. Vi får integritet.

3. Ni är mer värda än aldrig så många sparvar

a) Ingen av oss är glömd av Gud. Gud håller reda på oss, till och med våra hårstrån är räknade. Sådan omsorg har Gud om oss. Jesus jämför lärjungarnas värde med sparvar och försäkrar dem att de är mer värda än så.      
b) Många människor söker kärleken på fel ställe. De söker på flera olika ställen. De kan söka hela livet. Men kärleken finns hos Gud, den Gud som "så älskade världen att han gav den sin ende Son för att var och en som tror på inte honom inte ska gå förlorad men ha evigt liv." Det livet börjar redan här i tiden, Vi är så värda att Jesu ger sitt liv för oss.

c)      Vi är älskade av Gud. Fortsättningen i v 12 hjälper oss att vidga sammanhanget. Jesus talar om hur den helige Ande ska hjälpa oss. Det gör han genom att i samvetet påminna oss om vad Jesus har sagt. Det om något borde göra oss trygga och frimodiga i striden.

Så lär oss Jesus att inte frukta människor. "Frukta inte", sa änglarna till herdarna på marken. Så sa också ängeln Gabriel till jungfrun Maria när hon förskräcktes. Så sa den Uppståndne Herren till de förskräckta lärjungarna och så säger Jesus till oss idag. En kristen människa kan vara en modig människa, en frimodig människa.