Jakob fortsätter att rapportera om sina intryck i Etiopien.
Det ena mötet leder till det andra och rätt var det var så satt vi i vår minibuss på väg ut till stadsdelen Kotobe. I Kotobe bor mr. Saboka som tog emot oss med öppna armar. Hans väg till Kotobe är lång och krokig. Han växte upp på landet i en starkt spirituell miljö. När mamman blev sjuk sa häxdoktorn att de skulle offra ett djur för att hon skulle bli frisk igen. Inget hände. Mamman dog och häxdoktorn sa att det berodde på pappans synder. Detsamma hände hans syster. I denna starkt kontrollerade miljö reste han så till Addis, fick höra det glada budskapet och blev frälst. Hela hans familj började tro på Jesus och då började förföljelsen. Ingen pratade med dem, ingen hälsade på dem. De var utstötta.
Saboka började läsa teologi men efter studierna fanns inget jobb som pastor. Men han upplevde att han skulle be för Kotobe. Varje dag gick han de 18 km till Kotobe – bad för området och gick hem igen. Efter 6 månader dag fick han be tillsammans med en pojke som han träffat. Och efter ytterligare 6 månader ännu nen. Nu var de tre stycken och Saboka tyckte det var dags att fira gudstjänst. Sagt och gjort. Nyheterna spred sig och nu har han startat 13 kyrkor.
De kristna i området Degagora började förföljas för sin tro skull. Människorna började skända deras gravar och brände upp deras hus. De fick fly hals över huvud. De kom till Saboka som lät dem bo i tält på kyrkans område. Först efter 8 år kunde de återvända hem igen.
Berättelse efter berättelse, som träffar en direkt i hjärtat, får en av komma att längre bort från verkligheten i Sverige. Dessa människor lider för Jesu skull. När led jag för Jesu skull senast? Samtalet med Saboka och hans vänner mynnade ut i den givna fråga ”Ser ni optimistiskt på framtiden”?
De svarade; Vi tror. Vi ser alltså inte Jesus fysiskt, utan vi tror utan att se. Det gör att vi inte kan annat än att leva i en förväntan på vår Herre. Och vi vet att Gud bara har goda saker som väntar oss.
Är det så enkelt? Om en man som fått vara med om att starta 13 församlingar och 12 stycken ”outreach” (ställen där människor i nöd kan söka hjälp) säger att han förväntar sig saker genom sin tro på den uppståndne. Kan det vara så då? Har vi tappat vår förväntan? Är vi nöjda med hur vi är kyrka?
Det ena mötet leder till det andra och rätt var det var så satt vi i vår minibuss på väg ut till stadsdelen Kotobe. I Kotobe bor mr. Saboka som tog emot oss med öppna armar. Hans väg till Kotobe är lång och krokig. Han växte upp på landet i en starkt spirituell miljö. När mamman blev sjuk sa häxdoktorn att de skulle offra ett djur för att hon skulle bli frisk igen. Inget hände. Mamman dog och häxdoktorn sa att det berodde på pappans synder. Detsamma hände hans syster. I denna starkt kontrollerade miljö reste han så till Addis, fick höra det glada budskapet och blev frälst. Hela hans familj började tro på Jesus och då började förföljelsen. Ingen pratade med dem, ingen hälsade på dem. De var utstötta.
Saboka började läsa teologi men efter studierna fanns inget jobb som pastor. Men han upplevde att han skulle be för Kotobe. Varje dag gick han de 18 km till Kotobe – bad för området och gick hem igen. Efter 6 månader dag fick han be tillsammans med en pojke som han träffat. Och efter ytterligare 6 månader ännu nen. Nu var de tre stycken och Saboka tyckte det var dags att fira gudstjänst. Sagt och gjort. Nyheterna spred sig och nu har han startat 13 kyrkor.
De kristna i området Degagora började förföljas för sin tro skull. Människorna började skända deras gravar och brände upp deras hus. De fick fly hals över huvud. De kom till Saboka som lät dem bo i tält på kyrkans område. Först efter 8 år kunde de återvända hem igen.
Berättelse efter berättelse, som träffar en direkt i hjärtat, får en av komma att längre bort från verkligheten i Sverige. Dessa människor lider för Jesu skull. När led jag för Jesu skull senast? Samtalet med Saboka och hans vänner mynnade ut i den givna fråga ”Ser ni optimistiskt på framtiden”?
De svarade; Vi tror. Vi ser alltså inte Jesus fysiskt, utan vi tror utan att se. Det gör att vi inte kan annat än att leva i en förväntan på vår Herre. Och vi vet att Gud bara har goda saker som väntar oss.
Är det så enkelt? Om en man som fått vara med om att starta 13 församlingar och 12 stycken ”outreach” (ställen där människor i nöd kan söka hjälp) säger att han förväntar sig saker genom sin tro på den uppståndne. Kan det vara så då? Har vi tappat vår förväntan? Är vi nöjda med hur vi är kyrka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar