Jakob är i Etiopien och lär känna ett arbete som går under namnet mentormammor. Svenska kyrkan engagerar sig i detta, riktigt hur har jag inte klart för mig, men du kan läsa mer om det arbetet genom att klicka här. Här är ännu en rapport från Jakob.
Det är svårt att förstå. Ändå sitter man där på en liten säng i ett rum på 5 kvadratmeter, ett hem för fyra stycken. Det så trångt att vi behöver gå ut för att kunna väga den lilla flickan.
Vi har fått följa med en av mentormammorna på ett av sina hembesök. Den här gången går besöket in i en smal, smal gränd. Fram till ett litet rum. Där finns pappan, som snabbt springer och hämtar mamman och barnet när han ser att deras mentormamma är på ingång.
”Jag är henne evigt tacksam. Hon har blivit som en livspartner för mig och min familj”
Mentormamman förhör sig om hur familjen mår, om barnet har ätit ordentligt, om det finns några frågetecken osv. Den lilla flickan lyssnar uppmärksammat och hennes stora ögon vandrar mellan besökarna på hennes säng. Det är svårt att föreställa sig ett liv som detta. Hyran för det lilla rummet är hög, högre än deras inkomst. Pengarna de tjänar får de genom att sälja Injera, som är basen i en etiopisk middag.
Vi är alla stolta över att få vara med att bidra till mentormammor projektet. Arbetet hemma vid skrivbordet känns långt ifrån och i viss mån helt onödigt mitt i mentormammornas jobb. Att få se betydelsen av detta projekt, höra familjerna berätta, se barn som mår allt bättre och bättre, mammor som vuxit i sitt föräldraskap gör att det är värt varenda krona och vi går berörda men stolta därifrån.
En bit utanför Addis ligger Holeta. Det är ytterligare ett distrikt där mentormammorna tjänar barnen, mödrarna, familjerna och ytterst hela samhället. Intrycken börjar så sakteliga sjunka in. Fattigdomen, smutsen, solen och ljuden är inte det som tar över, utan berättelserna. De kommer närmare idag och sätter sig djupare. Idag har de blivit en del av oss och processen i våra hjärtan fortsätter obönhörligt, därför att det går inte att låta bli att höra det vi hör eller se det vi ser.
Tretton mammor ger av sin tid och av sig själva för att skapa relation med dem de möter. Ett imponerade arbete. Mentormammorna är inte där för att evangelisera eller prata om Jesus. De är där för att hjälpa undernärda barn, villrådiga mammor och kunna visa på en väg framåt. Familjerna ser en vän, någon att anförtro sig åt. Mentormammorna är där och delar smärtan, lidandet, glädjen, sången och hoppet. De är de största evangelisterna av oss alla. De är änglarna som bär grönt.
Det är svårt att förstå. Ändå sitter man där på en liten säng i ett rum på 5 kvadratmeter, ett hem för fyra stycken. Det så trångt att vi behöver gå ut för att kunna väga den lilla flickan.
Vi har fått följa med en av mentormammorna på ett av sina hembesök. Den här gången går besöket in i en smal, smal gränd. Fram till ett litet rum. Där finns pappan, som snabbt springer och hämtar mamman och barnet när han ser att deras mentormamma är på ingång.
”Jag är henne evigt tacksam. Hon har blivit som en livspartner för mig och min familj”
Mentormamman förhör sig om hur familjen mår, om barnet har ätit ordentligt, om det finns några frågetecken osv. Den lilla flickan lyssnar uppmärksammat och hennes stora ögon vandrar mellan besökarna på hennes säng. Det är svårt att föreställa sig ett liv som detta. Hyran för det lilla rummet är hög, högre än deras inkomst. Pengarna de tjänar får de genom att sälja Injera, som är basen i en etiopisk middag.
Vi är alla stolta över att få vara med att bidra till mentormammor projektet. Arbetet hemma vid skrivbordet känns långt ifrån och i viss mån helt onödigt mitt i mentormammornas jobb. Att få se betydelsen av detta projekt, höra familjerna berätta, se barn som mår allt bättre och bättre, mammor som vuxit i sitt föräldraskap gör att det är värt varenda krona och vi går berörda men stolta därifrån.
En bit utanför Addis ligger Holeta. Det är ytterligare ett distrikt där mentormammorna tjänar barnen, mödrarna, familjerna och ytterst hela samhället. Intrycken börjar så sakteliga sjunka in. Fattigdomen, smutsen, solen och ljuden är inte det som tar över, utan berättelserna. De kommer närmare idag och sätter sig djupare. Idag har de blivit en del av oss och processen i våra hjärtan fortsätter obönhörligt, därför att det går inte att låta bli att höra det vi hör eller se det vi ser.
Tretton mammor ger av sin tid och av sig själva för att skapa relation med dem de möter. Ett imponerade arbete. Mentormammorna är inte där för att evangelisera eller prata om Jesus. De är där för att hjälpa undernärda barn, villrådiga mammor och kunna visa på en väg framåt. Familjerna ser en vän, någon att anförtro sig åt. Mentormammorna är där och delar smärtan, lidandet, glädjen, sången och hoppet. De är de största evangelisterna av oss alla. De är änglarna som bär grönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar