I fredags samlades Värnamo koinonia hemma hos Kent och Lotta. Det blev en väldigt fin kväll med god stämning, bön och lovsång, vittnesbörd och undervisning. Det var särskilt roligt att det fanns vänner från Romersk-katolska kyrka, Equmeniakyrkan och Pingströrelsen närvarande. Huset fullt med andra ord.
Eftersom flera av oss upplever att vi behöver stärka koinonians identitet fick det bli ämnet för kvällen. Många av oss har erfarenheter från tiden med Cellkyrkan som modell och dessa erfarenheter kommer nu väl till pass. Även om modellen är död och begraven är principerna desamma. Ett exempel på dessa lärdomar är den om cykelns olika faser. Vi kallade dem för 1) lära-känna-varandra-fasen 2) kris-fasen 3) fördjupning-fasen och 4) dö- och uppståndelse-fasen. För närvarande läser jag Vilket himla liv - Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter, av syster Sofie. Boken är utgiven på Artos förlag. Jag vill tillägga att det är den bästa bok jag läst om gemenskaper och då har jag ändå skrivit en avhandling i ämnet. Plus att jag inte läst färdigt boken. Hon disponerar boken på samma sätt som jag lärt mig att gemenskaper fungerar, i fyra faser enligt ovan.
I fredags undervisade jag om den första fasen, den om kallelsen. Eller för att uttrycka det lite mer svenskt; vem får vara med? Det här var en sådan frågeställning vi ofta brottades med när vi ville förverkliga Cellkyrkan. Kritikerna beskyllde oss för att vara sekteriska, ja, elitistiska. Jag förstod att det handlade om cellerna var "födda av Gud" eller "organiserade av människor". Syster Sofie hävdar att det mest grundläggande är om de enskilda människorna är av Gud kallade till denna gemenskap, eller inte. Sedan menar hon att alla människor är kallade till gemenskap, men att det kan vara oklart till vilken. Här måste var och en se till hur han bygger, som Kent förklarade i inledningen av kvällen.
Jag meddelade vad jag förstått i fem punkter:
1. Kallelsen är hemligheten till god gemenskap. Om vi av Gud är kallade till gemenskap med varandra hjälper det oss att klara av motgångar.
2. Vet jag att jag är kallad av Gud förändras min självbild och min världsbild! Plötsligt är jag en lem i Kristi kropp och får ett nytt förhållningssätt till mina bröder och systrar.
3. Alla, varje enskild kristen, har kallelse till gemenskap. När jag funderar övet min kallelse måste jag skilja mellan "teori och praktik". Vi är kallade till helgelse, frihet, bön och att leva av den helige Ande. Men hur det ska gestaltas i verkligheten är något annat.
4. Kallelsen klarnar när du ber. Övertygelsen kan komma stillsamt. Den växer sig allt starkare i takt med din bön.
5. Kallelsen är roten för koinonian. En gemenskap kommer alltid att prövas och då visar det sig ganska snart om vännerna är riktiga vänner eller inte. Är vi kallade att vara vänner med varandra?
Syster Sofie förstår allvaret med att ingå i en gemenskap. Hon menar att det gäller att vara helhjärtad. Det betydet känslomässigt att lämna "det gamla". Här var jag tvungen att stryka under att det inte handlar om att ta avstånd från etablerade kyrkor och samfund utan snarare om en förskjutning.
Syster Sofie förberedde oss på att ingen gemenskap är perfekt. Det kan låta som en självklarhet men behöver strykas under. Jag erinrar mig att flera som tidigare var med i celler lämnade cellerna i besvikelse. Några menade att "modellen" var fel.
Till sist är det viktigt att komma ihåg att Jesus accepterade det svaga. Han tog sig an dem och de som misslyckats.
Utmaningen står kvar; att förverkliga en kristen gemenskap värd namnet.
Eftersom flera av oss upplever att vi behöver stärka koinonians identitet fick det bli ämnet för kvällen. Många av oss har erfarenheter från tiden med Cellkyrkan som modell och dessa erfarenheter kommer nu väl till pass. Även om modellen är död och begraven är principerna desamma. Ett exempel på dessa lärdomar är den om cykelns olika faser. Vi kallade dem för 1) lära-känna-varandra-fasen 2) kris-fasen 3) fördjupning-fasen och 4) dö- och uppståndelse-fasen. För närvarande läser jag Vilket himla liv - Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter, av syster Sofie. Boken är utgiven på Artos förlag. Jag vill tillägga att det är den bästa bok jag läst om gemenskaper och då har jag ändå skrivit en avhandling i ämnet. Plus att jag inte läst färdigt boken. Hon disponerar boken på samma sätt som jag lärt mig att gemenskaper fungerar, i fyra faser enligt ovan.
I fredags undervisade jag om den första fasen, den om kallelsen. Eller för att uttrycka det lite mer svenskt; vem får vara med? Det här var en sådan frågeställning vi ofta brottades med när vi ville förverkliga Cellkyrkan. Kritikerna beskyllde oss för att vara sekteriska, ja, elitistiska. Jag förstod att det handlade om cellerna var "födda av Gud" eller "organiserade av människor". Syster Sofie hävdar att det mest grundläggande är om de enskilda människorna är av Gud kallade till denna gemenskap, eller inte. Sedan menar hon att alla människor är kallade till gemenskap, men att det kan vara oklart till vilken. Här måste var och en se till hur han bygger, som Kent förklarade i inledningen av kvällen.
Jag meddelade vad jag förstått i fem punkter:
1. Kallelsen är hemligheten till god gemenskap. Om vi av Gud är kallade till gemenskap med varandra hjälper det oss att klara av motgångar.
2. Vet jag att jag är kallad av Gud förändras min självbild och min världsbild! Plötsligt är jag en lem i Kristi kropp och får ett nytt förhållningssätt till mina bröder och systrar.
3. Alla, varje enskild kristen, har kallelse till gemenskap. När jag funderar övet min kallelse måste jag skilja mellan "teori och praktik". Vi är kallade till helgelse, frihet, bön och att leva av den helige Ande. Men hur det ska gestaltas i verkligheten är något annat.
4. Kallelsen klarnar när du ber. Övertygelsen kan komma stillsamt. Den växer sig allt starkare i takt med din bön.
5. Kallelsen är roten för koinonian. En gemenskap kommer alltid att prövas och då visar det sig ganska snart om vännerna är riktiga vänner eller inte. Är vi kallade att vara vänner med varandra?
Syster Sofie förstår allvaret med att ingå i en gemenskap. Hon menar att det gäller att vara helhjärtad. Det betydet känslomässigt att lämna "det gamla". Här var jag tvungen att stryka under att det inte handlar om att ta avstånd från etablerade kyrkor och samfund utan snarare om en förskjutning.
Syster Sofie förberedde oss på att ingen gemenskap är perfekt. Det kan låta som en självklarhet men behöver strykas under. Jag erinrar mig att flera som tidigare var med i celler lämnade cellerna i besvikelse. Några menade att "modellen" var fel.
Till sist är det viktigt att komma ihåg att Jesus accepterade det svaga. Han tog sig an dem och de som misslyckats.
Utmaningen står kvar; att förverkliga en kristen gemenskap värd namnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar