Även om det var några dagar sedan jag skrev så fortsätter jag att fördjupa ekklesiologin. Det finns hos mig ingen som helst tvekan om att de som vill leva som kristna måste leva mer trovärdigt framöver. Med det menar jag ett organiserat vardagsliv. Tidigare kompletterades söndagens gudstjänst med psalmsång och bön i hemmen. Om det senare är borta är också trovärdigheten borta. Det räcker inte med att gå till kyrkan någon gång då och då eller att vara aktiv i någon av kyrkans verksamheter. En felaktig slutsats av min tanke är att tro att om jag går flitigare och deltar mer i kyrkans verksamheter blir jag en bättre kristen. Så trodde man på 1900-talet men så är det inte alls. Vad är det då som gäller? Hemmen? Nja, nu måste vi vara grundligare än så.
Kyrkan i biblisk mening är Kristi kropp. Du blir medlem genom doper. Helt avgörande är naturligtvis det Jesus Kristus gjort men allt det blir ditt och mitt på ett personligt sätt genom dopet och tron. Det var först när staten och kyrkan ändrade sitt förhållande till varandra som det blev möjligt att göra dopet som medlemsgrundande. Men det gick inte utan ordentliga stridigheter. Beslutet skulle komma att göra skillnad på människor. Enhetssamhället skulle få sig en knäck. Elitismen skulle göra framsteg och Svenska kyrkan tvingas att utesluta människor. Nåja, beslutet gick igenom. MEN vad som föll bort var tron på Jesus Kristus. Ingen talade om tron! Och när den fördes på tal blev beskyllningarna än värre. Tron är osynlig, sa man. Den är privat, sa några. Bara Gud kan ge tron, sa andra. Det blev i det närmaste tabu att tala om den kristna tron. Först nu, år 2015, tycker jag mig förstå att talet om tron på Jesus Kristus är möjligt igen om än inte i alla sammanhang.
När jag läser mitt Nya testamente ser jag att Jesus Kristus är primär, men efterföljelsen kopplar samman människor med Jesus Kristus. Omvändelsen och dopet hör samman. Tron och dopet hör samman så de båda begreppen i princip blir synonyma. Var för sig är dop och tro otillräckliga. Vem vågar säga det högt? Dop utan tro har inget värde, skriver Hans Küng i sin stora bok The Church. Det är tre faktorer, enkelt uttryckt, som gör en kristen. Dessa är Jesus Kristus, dopet och tron. Alla tre anser jag nödvändiga i ett bibliskt ljus.
Det senare kan ge anledning till flera av mina kollegor att protestera. Det gör man dels genom att tala luddigt om tron. "Vi läser evangeliet" när vi döper. Eller "vi frågar om de vill bli lärjungar" innan vi döper. Eller "vi konfirmerar när de blir större". Jag förstår, men vad gör vi i en tid då människor inte vet vad evangelium är? Vad ska dopföräldrarna säga när de ställs inför frågan? Har de något val om de vill döpa? Och vad gör vi när alltfler döpta aldrig lär sig be och sjunga psalmer i hemmen? Om föräldrarna och samhället påverkar de små barnen i annan riktning än den kristna? Här finns många frågor få vill ta i.
Och ändå finns det betydligt mer att säga. Till exempel att dopet och tron till Jesus Kristus upprätthålls vid nattvardsbordet. När vi döps in i honom blir han vårt bröd och vin. Det är vid nattvardsbordet ekklesian blir till. Den som inte är där är inte där. Tyvärr har statskyrkan lyckats göra den kristna tron privat. I mer än hundra år har det stått på kyrkopolitikernas agenda att låta tron vara privat. Det var och är ett slugt sätt att glida undan den kristna utmaningen, att slippa samtala om kristet liv och kristen tro. Hela den bördan lades på individen och där befinner vi oss nu. Det finns bara ett sätt att bryta detta och det är genom att de på Jesus Kristus troende och döpta hjälper varandra. Och när två eller tre kommer samman för att be och sjunga till Herrens ära, då är han mitt ibland dem. Så sant som att han har lovat det.
Kyrkan i biblisk mening är Kristi kropp. Du blir medlem genom doper. Helt avgörande är naturligtvis det Jesus Kristus gjort men allt det blir ditt och mitt på ett personligt sätt genom dopet och tron. Det var först när staten och kyrkan ändrade sitt förhållande till varandra som det blev möjligt att göra dopet som medlemsgrundande. Men det gick inte utan ordentliga stridigheter. Beslutet skulle komma att göra skillnad på människor. Enhetssamhället skulle få sig en knäck. Elitismen skulle göra framsteg och Svenska kyrkan tvingas att utesluta människor. Nåja, beslutet gick igenom. MEN vad som föll bort var tron på Jesus Kristus. Ingen talade om tron! Och när den fördes på tal blev beskyllningarna än värre. Tron är osynlig, sa man. Den är privat, sa några. Bara Gud kan ge tron, sa andra. Det blev i det närmaste tabu att tala om den kristna tron. Först nu, år 2015, tycker jag mig förstå att talet om tron på Jesus Kristus är möjligt igen om än inte i alla sammanhang.
När jag läser mitt Nya testamente ser jag att Jesus Kristus är primär, men efterföljelsen kopplar samman människor med Jesus Kristus. Omvändelsen och dopet hör samman. Tron och dopet hör samman så de båda begreppen i princip blir synonyma. Var för sig är dop och tro otillräckliga. Vem vågar säga det högt? Dop utan tro har inget värde, skriver Hans Küng i sin stora bok The Church. Det är tre faktorer, enkelt uttryckt, som gör en kristen. Dessa är Jesus Kristus, dopet och tron. Alla tre anser jag nödvändiga i ett bibliskt ljus.
Det senare kan ge anledning till flera av mina kollegor att protestera. Det gör man dels genom att tala luddigt om tron. "Vi läser evangeliet" när vi döper. Eller "vi frågar om de vill bli lärjungar" innan vi döper. Eller "vi konfirmerar när de blir större". Jag förstår, men vad gör vi i en tid då människor inte vet vad evangelium är? Vad ska dopföräldrarna säga när de ställs inför frågan? Har de något val om de vill döpa? Och vad gör vi när alltfler döpta aldrig lär sig be och sjunga psalmer i hemmen? Om föräldrarna och samhället påverkar de små barnen i annan riktning än den kristna? Här finns många frågor få vill ta i.
Och ändå finns det betydligt mer att säga. Till exempel att dopet och tron till Jesus Kristus upprätthålls vid nattvardsbordet. När vi döps in i honom blir han vårt bröd och vin. Det är vid nattvardsbordet ekklesian blir till. Den som inte är där är inte där. Tyvärr har statskyrkan lyckats göra den kristna tron privat. I mer än hundra år har det stått på kyrkopolitikernas agenda att låta tron vara privat. Det var och är ett slugt sätt att glida undan den kristna utmaningen, att slippa samtala om kristet liv och kristen tro. Hela den bördan lades på individen och där befinner vi oss nu. Det finns bara ett sätt att bryta detta och det är genom att de på Jesus Kristus troende och döpta hjälper varandra. Och när två eller tre kommer samman för att be och sjunga till Herrens ära, då är han mitt ibland dem. Så sant som att han har lovat det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar