Häromdagen läste jag Andreas Holmbergs blogg där han fått tillåtelse att återge det förord biskop Anders Aborelius skrivit till Ulf och Birgitta Ekmans bok Den stora upptäcken. Det innehöll en hel del tankestoff som Andreas lovat kommentera på sin blogg framöver. Det ser jag fram emot att läsa. Det Andreas skriver kan också jämföras med Mikael Karlendals blogg. Båda bloggarna kan du nå genom att klicka på mina länkar.
Utan att behöva göra något stort av det bekräftar biskop Anders tanken att den Romersk-katolska kyrkan är den (enda) sanna kyrkan. När vi människor upptäcker det kan vi bli frälsta genom att konvertera eller förmodar jag gå förlorade genom vår olydnad. Självklart för den som blir överbevisad och långt ifrån självklart för andra.
När jag läste Hans Küngs bok The Church gjorde han skillnad mellan "a church" och "the Church". Om jag inte missförstått honom syftade the church aldrig på den Romersk-katolska kyrkan utan på Kyrkan, det vill säga den vi kallar den allmänneliga (latin catholicus) och som betyder att kyrkan är allomfattande, universell. Ordet är sammansatt av kata- och holos och började användas om kyrkan på 100-talet för att visa kyrkans allomfattande karaktär. Så används också ordet i våra trosbekännelser. Att detta sedan per automatik skulle syfta på en del av kyrkan, den Romersk-katolska, ställer jag mig tveksam till av flera skäl. Det ska bli intressant att följa debatten framöver.
Självklart tror också jag att kyrkan är en, även om jag tvivlar på påståendet att hon är en institution i meningen en organisation. Det verkar rätt uppenbart att många kyrkor och samfund lever med anspråket att vara den rätta kyrkan. Själv vill jag uttrycka det som att många kyrkor och samfund var för sig manifesterar den enda Kyrkan, må vara bättre och sämre. Küng skriver att kyrkan som historisk företeelse består av ofullkomliga och syndiga människor och därför är begränsad. Han påstår vidare att ingen kyrka kan befria sig själv från synd. Kyrkor och samfund måste be om förlåtelsen för att få den.
Küngs undervisning om enhet kan sammanfattas i fem punkter med mina kommentarer. .
1. Vi är förenade i Kristus. Denna bibliska självklarhet, eftersom det bara finns en Jesus Kristus, måste vara utgångspunkten för enheten hur fördunklad enheten än blivit.
2. På basis av p 1 söker vi enheten. Detta sökande är förpliktande.
3. Ekumeniken, detta att vi alla hör samman, börjar i det egna sinnet. Vi är kallade att ha våra bröder och systrar för ögonen. Det är lättare om vi börjar praktisera detta i mindre sammanhang, som i en cell eller koinonia.
4. Överge inte sanningen, men återupptäck den. I ivern att vara ett är det lätt att kompromissa men en sanning är en sanning. Vi behöver aldrig överge vad Gud visat oss men kanske återupptäcka och tillföra större perspektiv.
5. Jesu Kristi evangelium, i sin helhet, är vårt mått och vår standard. Ingen kristen vem det än är äger rätt att lägga till eller dra ifrån något.
Vi kommer ganska långt genom att bara hålla oss till den allmänneliga, den katolska, tron. Jag har vid ett flertal tillfällen sett att en sådan som Dag Sandahl kallar sig själv för reformkatolik. Det är inte så dumt. Luther var mån om att vara katolsk och när reformationen genomfördes i Sverige var det viktigt att behålla det katolska. Det var vissa missbruk inom den Romersk-katolska kyrkan som skulle avskaffas, inte den kristna tron.
Också den Romersk-katolska kyrkan reformerades på 1500-talet och senare i flera omgångar. Det kanske är dags att sluta protestera.
Utan att behöva göra något stort av det bekräftar biskop Anders tanken att den Romersk-katolska kyrkan är den (enda) sanna kyrkan. När vi människor upptäcker det kan vi bli frälsta genom att konvertera eller förmodar jag gå förlorade genom vår olydnad. Självklart för den som blir överbevisad och långt ifrån självklart för andra.
När jag läste Hans Küngs bok The Church gjorde han skillnad mellan "a church" och "the Church". Om jag inte missförstått honom syftade the church aldrig på den Romersk-katolska kyrkan utan på Kyrkan, det vill säga den vi kallar den allmänneliga (latin catholicus) och som betyder att kyrkan är allomfattande, universell. Ordet är sammansatt av kata- och holos och började användas om kyrkan på 100-talet för att visa kyrkans allomfattande karaktär. Så används också ordet i våra trosbekännelser. Att detta sedan per automatik skulle syfta på en del av kyrkan, den Romersk-katolska, ställer jag mig tveksam till av flera skäl. Det ska bli intressant att följa debatten framöver.
Självklart tror också jag att kyrkan är en, även om jag tvivlar på påståendet att hon är en institution i meningen en organisation. Det verkar rätt uppenbart att många kyrkor och samfund lever med anspråket att vara den rätta kyrkan. Själv vill jag uttrycka det som att många kyrkor och samfund var för sig manifesterar den enda Kyrkan, må vara bättre och sämre. Küng skriver att kyrkan som historisk företeelse består av ofullkomliga och syndiga människor och därför är begränsad. Han påstår vidare att ingen kyrka kan befria sig själv från synd. Kyrkor och samfund måste be om förlåtelsen för att få den.
Küngs undervisning om enhet kan sammanfattas i fem punkter med mina kommentarer. .
1. Vi är förenade i Kristus. Denna bibliska självklarhet, eftersom det bara finns en Jesus Kristus, måste vara utgångspunkten för enheten hur fördunklad enheten än blivit.
2. På basis av p 1 söker vi enheten. Detta sökande är förpliktande.
3. Ekumeniken, detta att vi alla hör samman, börjar i det egna sinnet. Vi är kallade att ha våra bröder och systrar för ögonen. Det är lättare om vi börjar praktisera detta i mindre sammanhang, som i en cell eller koinonia.
4. Överge inte sanningen, men återupptäck den. I ivern att vara ett är det lätt att kompromissa men en sanning är en sanning. Vi behöver aldrig överge vad Gud visat oss men kanske återupptäcka och tillföra större perspektiv.
5. Jesu Kristi evangelium, i sin helhet, är vårt mått och vår standard. Ingen kristen vem det än är äger rätt att lägga till eller dra ifrån något.
Vi kommer ganska långt genom att bara hålla oss till den allmänneliga, den katolska, tron. Jag har vid ett flertal tillfällen sett att en sådan som Dag Sandahl kallar sig själv för reformkatolik. Det är inte så dumt. Luther var mån om att vara katolsk och när reformationen genomfördes i Sverige var det viktigt att behålla det katolska. Det var vissa missbruk inom den Romersk-katolska kyrkan som skulle avskaffas, inte den kristna tron.
Också den Romersk-katolska kyrkan reformerades på 1500-talet och senare i flera omgångar. Det kanske är dags att sluta protestera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar