Det har blivit rätt många bloggar genom åren. Det är för mig ett bra sätt att reflektera. Jag får stanna upp, ta lite tid och ganska ofta också få nya tankar. Sedan händer det att någon eller några kommenterar. Oftare på jobbet eller på gatan än i fältet. Många bloggar har varit kritiska mot Svenska kyrkan eftersom den numera behärskas av karriärister, politiker och ja-sägare och att de inifrån lyckats göra om kyrkan, enligt min mening till oigenkännlighet. Min kritik har, tycker jag, handlat om sak snarare än person. I skrivande stund kan jag inte minnas att jag varit ute efter person även om det har hänt att jag nämnt offentliga personer vid namn, typ KG Hammar, biskopen si eller så, domkyrkopräster et cetera.
Nu anser jag att det viktigaste vi kan göra är att "ge upp" Svenska kyrkan, inse att den är förlorad, men bara för att fortsätta den goda kampen på ett annat sätt. Biskop Giertz menade i motgångens stund att vi ännu har kvar rätten att bygga upp. Jag tror vi ska ta fasta på det. Nyckeln för att det ska lyckas är inte bara präster med tillgång till nej-hatten utan framför allt lekmännen och deras hem. Det har varit en insikt som vuxit sig starkare under mer än 20 år. Men det måste självklart ske lokalt.
Jag har berättat om Värnamo koinonia, men undvikit att öva kritik mot Värnamo pastorat även när det har varit befogat. Det blir liksom för nära och skulle förmodligen inte alls gagna saken. Inte desto mindre har min blogg satts ifråga och även hotats med anmälan till domkapitlet. Såväl biskop, prost som kyrkoherde har utövat påtryckningar. Är bloggen så farlig? Påverkar den min arbetsplats? Är kritiken av Svenska kyrkan känslig? Eller är påtryckningarna bara ett försök att marginalisera mig? Det är frågor jag lägger åt sidan även om de understundom kan tynga mig.
Uppdraget att bygga upp är alltför viktigt för att förespråkare ska låta sig hindras. Jag önskar bara att jag kunde skriva mer om lokala företeelser. Min gode vän och kollega Magnus Lind påminde ofta om att "vattnet rinner alltid neråt". Han menade att det som sker i Kyrkans hus i Uppsala, på nationell nivå, förr eller senare, måste nå lokal nivå. I Värnamo har vi alltid sagt att just här är det så bra så vi ska inte klaga. Det har man för övrigt sagt på många platser kan jag berätta, men förr eller senare når nationell nivå ner. Och hur ser då motståndskraften ut om "allt står väl till"? Vattnet kan dessutom komma så fort och kraftfullt att det påminner om en tsunami. Och en sådan är inte lätt att undkomma.
Det är kanske olämpligt att ge exempel, men ändå. Ta detta med strukturutredningen och hur snabbt en sådan kan beslutas och genomföras. Jag vet att denna förändring förberetts i decennier men ur ett lokalt perspektiv sker det plötsligt. Och när det sker går det knappast att hindra, inte ens i Göteborg eller ... När det gäller att byta ut det teologiska innehållet har taktiken varit att låta begrepp som synd, nåd och försoning tömmas på sitt innehåll. I flera fall omdefinierar man begreppen som till exempel begreppet äktenskap. Vad är ett äktenskap? ... Kanske är det faktum att församlingen (vad nu det är konkret) blivit en arbetsplats, med samma regler och förordningar som andra arbetsplatser, det tydligaste exemplet. Det finns doktorsavhandlingar som visar att de flesta nuförtiden identifierar församlingen med de anställda. Sådana förändringar har fått och kommer också fortsättningsvis att få förödande konsekvenser.
Är det möjligt fortsättningsvis att undvika de lokala perspektiven? Är det rätt och rimligt att låta tystnaden råda. Står allt väl till? När hörde du någon av de anställda protestera? Varför hörs inte de? Är de rädda att stöta sig med chefen? Eller är det helt enkelt så illa att de inte bryr sig?
Som du, käre läsare, ser förundrar jag mig över utvecklingen inom Svenska kyrkan samtidigt som jag ser fram emot att predika nästa söndag, 1 advent. I den söndagens predikotext säger Jesus: "Mitt rike är inte av denna världen." Men det får vi åtetkomma till.
Nu anser jag att det viktigaste vi kan göra är att "ge upp" Svenska kyrkan, inse att den är förlorad, men bara för att fortsätta den goda kampen på ett annat sätt. Biskop Giertz menade i motgångens stund att vi ännu har kvar rätten att bygga upp. Jag tror vi ska ta fasta på det. Nyckeln för att det ska lyckas är inte bara präster med tillgång till nej-hatten utan framför allt lekmännen och deras hem. Det har varit en insikt som vuxit sig starkare under mer än 20 år. Men det måste självklart ske lokalt.
Jag har berättat om Värnamo koinonia, men undvikit att öva kritik mot Värnamo pastorat även när det har varit befogat. Det blir liksom för nära och skulle förmodligen inte alls gagna saken. Inte desto mindre har min blogg satts ifråga och även hotats med anmälan till domkapitlet. Såväl biskop, prost som kyrkoherde har utövat påtryckningar. Är bloggen så farlig? Påverkar den min arbetsplats? Är kritiken av Svenska kyrkan känslig? Eller är påtryckningarna bara ett försök att marginalisera mig? Det är frågor jag lägger åt sidan även om de understundom kan tynga mig.
Uppdraget att bygga upp är alltför viktigt för att förespråkare ska låta sig hindras. Jag önskar bara att jag kunde skriva mer om lokala företeelser. Min gode vän och kollega Magnus Lind påminde ofta om att "vattnet rinner alltid neråt". Han menade att det som sker i Kyrkans hus i Uppsala, på nationell nivå, förr eller senare, måste nå lokal nivå. I Värnamo har vi alltid sagt att just här är det så bra så vi ska inte klaga. Det har man för övrigt sagt på många platser kan jag berätta, men förr eller senare når nationell nivå ner. Och hur ser då motståndskraften ut om "allt står väl till"? Vattnet kan dessutom komma så fort och kraftfullt att det påminner om en tsunami. Och en sådan är inte lätt att undkomma.
Det är kanske olämpligt att ge exempel, men ändå. Ta detta med strukturutredningen och hur snabbt en sådan kan beslutas och genomföras. Jag vet att denna förändring förberetts i decennier men ur ett lokalt perspektiv sker det plötsligt. Och när det sker går det knappast att hindra, inte ens i Göteborg eller ... När det gäller att byta ut det teologiska innehållet har taktiken varit att låta begrepp som synd, nåd och försoning tömmas på sitt innehåll. I flera fall omdefinierar man begreppen som till exempel begreppet äktenskap. Vad är ett äktenskap? ... Kanske är det faktum att församlingen (vad nu det är konkret) blivit en arbetsplats, med samma regler och förordningar som andra arbetsplatser, det tydligaste exemplet. Det finns doktorsavhandlingar som visar att de flesta nuförtiden identifierar församlingen med de anställda. Sådana förändringar har fått och kommer också fortsättningsvis att få förödande konsekvenser.
Är det möjligt fortsättningsvis att undvika de lokala perspektiven? Är det rätt och rimligt att låta tystnaden råda. Står allt väl till? När hörde du någon av de anställda protestera? Varför hörs inte de? Är de rädda att stöta sig med chefen? Eller är det helt enkelt så illa att de inte bryr sig?
Som du, käre läsare, ser förundrar jag mig över utvecklingen inom Svenska kyrkan samtidigt som jag ser fram emot att predika nästa söndag, 1 advent. I den söndagens predikotext säger Jesus: "Mitt rike är inte av denna världen." Men det får vi åtetkomma till.
1 kommentar:
Vi kan vara med och bygga församlingar i svenska kyrkan. Små men livskraftiga och växande gudstjänstgemenskaper. Samlade i bästa fall runt en lokal kyrka med ett fast gudstjänstliv annars som en tät hemgrupp. Platser där den helige Ande uppmuntrar till fördjupad bibeltro Jesusnärvaro bön och lovsång.
I en partipolitiskt utformad kyrka behöver det andliga livet skyddas för att bestå när styrelser och tjänsteinnehavare kommer och går. Kyrkfolket behöver här en lokalt fungerande styrelse vald av den gudstjänstgemenskap den själv tillhör. Detta är en beredskap inför en oviss framtid. Det ger frihet och möjlighet att fatta beslut för gruppen utan att vara beroende av vare sig anställda eller av församlings/ kyrkoråd.
Skicka en kommentar