Det är verkligen en intressant och spännande tid vi lever i. Det händer att jag avundas kyrkan i Asien, Afrika och Sydamerika, - men inte alltid. Där går väckelsen fram som aldrig tidigare i kyrkans historia med hundratusentals omvändelser varje vecka. I Västeuropa är situationen den motsatta. Tusentals lämnar kyrkor och samfund varje vecka. Vi lever i ett efter-kristet sammanhang. Det tycker jag är mycket intressant och spännande. Vi ställs inför utmaningar vi inte varit med om tidigare. Vi har mycket lite att lära av svensk kyrkohistoria. Jag ska förklara.
I Sverige finns två grundläggande kyrkomodeller. Den ena och enda fram till för 150 år sedan är statskyrkomodellen eller som den numera kallas folkkyrkomodellen. Alltfler, praktiskt taget alla, utom Bengt Olof Dike, svensk kyrkopolitiker som många av oss lärt känna genom Dag Sandahls blogg, är överens om att folkkyrkomodellen hör hemma i 1900-talet, om ens då. Men eftersom vi de facto lever i den måste vi lära oss att förhålla oss till den. Praktiskt taget alla anställda och förtroendevalda väljer att blunda, hålla för öronen och upprepa: "Allt står väl till, allt står väl till, allt står väl till". Det finns naturligtvis skäl till att de säger så, främst politiska och ekonomiska, inte minst privatekonomiska.
Det händer regelbundet att makthavarna i Kyrkans hus i Uppsala utsätts för kritik. Även om jag tycker att det sker alldeles för sällan och alldeles för svagt. Makthavarna i Uppsala, biskopar och många andra är inte dummare än att de vet att folkkyrkomodellen har passerat bäst-före-datum. Deras sätt att hantera situationen beskrivs bäst med begrepp som anpassning. Svenska kyrkan skjuter frågeställningar om mission, dop, undervisning till att mer handla om interreligiösa samtal, HBTQ, miljöfrågor, kyrkbyggnader et cetera. När man av oftast tvingande skäl tvingas till förändringar i synen på äktenskap, abort eller ska göra om handböckerna justeras kyrkans tro mot civilreligionens.
Finns det då inga andra vägar att gå?
Den andra modellen är frikyrkomodellen. Den växte fram i slutet på 1800-talet och dess främste företrädare tycker jag prästen och EFS:aren P.P. Waldenström är. Han ville verkligen göra något åt situationen så han förespråkade vad han kallade "den nytestamentliga församlingen". Det kan tyckas lovvärt men i historiens ljus både ohistoriskt och naivt. Ohistoriskt därför att det går inte att vrida klockan tillbaka med nästan 2000 år. Dessutom, anser jag, räcker det inte att återvända till NT och Paulus-breven. Vi måste i sådana fall tillbaka till Jesus och se hur han gjorde och vad han menade med orden: "Jag skall bygga min församling". Till detta ska de faktum läggas att kyrkan i begynnelsen bestod av husförsamlingar, som till exempel i Korint och Rom. Nej, jag tror inte att frikyrkomodellen är något för framtiden. Den växte fram för en annan tid än vår. Den utvecklades till en demokratiskt styrd förening och betraktas snarast som ideell.
Finns det då andra vägar att gå?
Det är jag övertygad om. Men hur de ser ut är jag inte säker på. Den 16-18 november har kyrkomötet att besluta om en motion, skriven av kyrkoherden i Vara, Leif Nordlander. Motionen, 2015:055, har överskriften "Nya vägar att vara kyrka". Normalt sett förpassas motioner av det slaget till handlingarna i synnerhet om avsändaren är Frimodig kyrka. Men mirakulöst sett verkar den gå igenom. Det betyder självklart inte att den kommer att resultera i något, men frågan har blivit aktuell, kommit på bordet och ledningens sätt att hantera den kommer att sannolikt att betyda mer än de själva förstår.
Om, säger om, det blir tillåtet att verka för nya vägar att vara kyrka är det, trots att det i sig är sensationellt därför att det öppnar för en tredje modell, endast ett steg i rätt riktning. Om ett positivt beslut i kyrkomötet inte leder till något är jag säket på att en tredje modell kommer att växa fram i alla fall. Det är därför vi lever i en både intressant och spännande tid.
I Sverige finns två grundläggande kyrkomodeller. Den ena och enda fram till för 150 år sedan är statskyrkomodellen eller som den numera kallas folkkyrkomodellen. Alltfler, praktiskt taget alla, utom Bengt Olof Dike, svensk kyrkopolitiker som många av oss lärt känna genom Dag Sandahls blogg, är överens om att folkkyrkomodellen hör hemma i 1900-talet, om ens då. Men eftersom vi de facto lever i den måste vi lära oss att förhålla oss till den. Praktiskt taget alla anställda och förtroendevalda väljer att blunda, hålla för öronen och upprepa: "Allt står väl till, allt står väl till, allt står väl till". Det finns naturligtvis skäl till att de säger så, främst politiska och ekonomiska, inte minst privatekonomiska.
Det händer regelbundet att makthavarna i Kyrkans hus i Uppsala utsätts för kritik. Även om jag tycker att det sker alldeles för sällan och alldeles för svagt. Makthavarna i Uppsala, biskopar och många andra är inte dummare än att de vet att folkkyrkomodellen har passerat bäst-före-datum. Deras sätt att hantera situationen beskrivs bäst med begrepp som anpassning. Svenska kyrkan skjuter frågeställningar om mission, dop, undervisning till att mer handla om interreligiösa samtal, HBTQ, miljöfrågor, kyrkbyggnader et cetera. När man av oftast tvingande skäl tvingas till förändringar i synen på äktenskap, abort eller ska göra om handböckerna justeras kyrkans tro mot civilreligionens.
Finns det då inga andra vägar att gå?
Den andra modellen är frikyrkomodellen. Den växte fram i slutet på 1800-talet och dess främste företrädare tycker jag prästen och EFS:aren P.P. Waldenström är. Han ville verkligen göra något åt situationen så han förespråkade vad han kallade "den nytestamentliga församlingen". Det kan tyckas lovvärt men i historiens ljus både ohistoriskt och naivt. Ohistoriskt därför att det går inte att vrida klockan tillbaka med nästan 2000 år. Dessutom, anser jag, räcker det inte att återvända till NT och Paulus-breven. Vi måste i sådana fall tillbaka till Jesus och se hur han gjorde och vad han menade med orden: "Jag skall bygga min församling". Till detta ska de faktum läggas att kyrkan i begynnelsen bestod av husförsamlingar, som till exempel i Korint och Rom. Nej, jag tror inte att frikyrkomodellen är något för framtiden. Den växte fram för en annan tid än vår. Den utvecklades till en demokratiskt styrd förening och betraktas snarast som ideell.
Finns det då andra vägar att gå?
Det är jag övertygad om. Men hur de ser ut är jag inte säker på. Den 16-18 november har kyrkomötet att besluta om en motion, skriven av kyrkoherden i Vara, Leif Nordlander. Motionen, 2015:055, har överskriften "Nya vägar att vara kyrka". Normalt sett förpassas motioner av det slaget till handlingarna i synnerhet om avsändaren är Frimodig kyrka. Men mirakulöst sett verkar den gå igenom. Det betyder självklart inte att den kommer att resultera i något, men frågan har blivit aktuell, kommit på bordet och ledningens sätt att hantera den kommer att sannolikt att betyda mer än de själva förstår.
Om, säger om, det blir tillåtet att verka för nya vägar att vara kyrka är det, trots att det i sig är sensationellt därför att det öppnar för en tredje modell, endast ett steg i rätt riktning. Om ett positivt beslut i kyrkomötet inte leder till något är jag säket på att en tredje modell kommer att växa fram i alla fall. Det är därför vi lever i en både intressant och spännande tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar