Det är dyrt att prenumerera på SvD men jag måste medge att den är till stor glädje mellan varven. Förra veckan publicerades en intervju med professorn i psykologi, Svend Brinkmann, som fortfarande gläder mitt hjärta. Jag använde en del av materialet i gårdagens predikan.
Brinkmann vill lära oss att säga stopp! Han menar att vi lever under ett utvecklingstvång som mer skadar än hjälper oss. Våga vägra våt tids utvecklingstvång, strävan efter förbättring och lycka. Säg nej, slut känn efter och tänk efter i stället. Han tycker vi ska hålla igen på sökandet efter fel i vårt inre, sträva efter förbättringar och tro på "lyckan". Det gäller tyvärr inom arbetslivet men lika mycket i privatlivet. Hela vår kultur säger oss att vi ska utvecklas, få en "flott kropp, en flott karriär, en flott familj". Det fullständigt sköljer över oss från vaggan till graven. "Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress och ensamhet."
Brinkmann får frågan hur han ser på chefens utvecklingssamtal och säger att en chef bör intressera sig för halva människan, den halvdel som är på arbetet. Som individ ber jag att få slippa intimitetstyranneriet och få bevara den del av mig som inte ska kapitaliserad.
Det finns naturligtvis en hel del forskning och erfarenheter bakom hans utsagor, men också filosofi. Brinkmann har tagit intryck av sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och han nämner skiftet från äldre tiders förbuds-kultur till vår tids påbuds-kultur."Du ska, du ska, du ska ... vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem."
"När jag säger att man ska ta på sig nej-hatten" fortsätter Baumann och säger att det inte betyder att man alltid ska ha den på sig. Men ibland är det viktigt att säga nej. "I dag är det ja-sägarna som blir chefer och går först i ledet."
Jag önskar att en sådan psykolog kunde få ingång i Svenska kyrkan, ja till och med i Värnamo pastorat. Mer än så kan jag bara tänka.
Brinkmann ger sju råd:
1. Sluta känna efter i dig själv.
2. Fokusera på det negativa i ditt liv.
3. Ta på dig nej-hatten.
4. Håll tillbaka dina känslor.
5. Avskeda din coach.
6. Läs en roman - ingen självhjälpsbok eller biografi.
7. Dröj vid det förflutna.
Det här är punkter inspirerade av stoicismen, men det hände ofta att Paulus knöt an till stoikerna och hade Paulus levt idag är jag säker på att hållit med Brinkmann i det mesta. Drn som vill läsa intervjun och råden kan klicka här.
Brinkmann vill lära oss att säga stopp! Han menar att vi lever under ett utvecklingstvång som mer skadar än hjälper oss. Våga vägra våt tids utvecklingstvång, strävan efter förbättring och lycka. Säg nej, slut känn efter och tänk efter i stället. Han tycker vi ska hålla igen på sökandet efter fel i vårt inre, sträva efter förbättringar och tro på "lyckan". Det gäller tyvärr inom arbetslivet men lika mycket i privatlivet. Hela vår kultur säger oss att vi ska utvecklas, få en "flott kropp, en flott karriär, en flott familj". Det fullständigt sköljer över oss från vaggan till graven. "Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress och ensamhet."
Brinkmann får frågan hur han ser på chefens utvecklingssamtal och säger att en chef bör intressera sig för halva människan, den halvdel som är på arbetet. Som individ ber jag att få slippa intimitetstyranneriet och få bevara den del av mig som inte ska kapitaliserad.
Det finns naturligtvis en hel del forskning och erfarenheter bakom hans utsagor, men också filosofi. Brinkmann har tagit intryck av sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och han nämner skiftet från äldre tiders förbuds-kultur till vår tids påbuds-kultur."Du ska, du ska, du ska ... vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem."
"När jag säger att man ska ta på sig nej-hatten" fortsätter Baumann och säger att det inte betyder att man alltid ska ha den på sig. Men ibland är det viktigt att säga nej. "I dag är det ja-sägarna som blir chefer och går först i ledet."
Jag önskar att en sådan psykolog kunde få ingång i Svenska kyrkan, ja till och med i Värnamo pastorat. Mer än så kan jag bara tänka.
Brinkmann ger sju råd:
1. Sluta känna efter i dig själv.
2. Fokusera på det negativa i ditt liv.
3. Ta på dig nej-hatten.
4. Håll tillbaka dina känslor.
5. Avskeda din coach.
6. Läs en roman - ingen självhjälpsbok eller biografi.
7. Dröj vid det förflutna.
Det här är punkter inspirerade av stoicismen, men det hände ofta att Paulus knöt an till stoikerna och hade Paulus levt idag är jag säker på att hållit med Brinkmann i det mesta. Drn som vill läsa intervjun och råden kan klicka här.
2 kommentarer:
Rykande aktuellt ämne. På en teambuilding på jobbet fick vi be inåt till OSS SJÄLVA. Det är rätt meningslöst (ängslig kvinna ber till samma ängsliga kvinna), då tyckte jag mest att det var fånigt, men vad gjorde vi egentligen? Borde haft en nej-hatt här. Vi fick även lära oss att vända oss till OSS SJÄLVA med orden "Tack för ...(valfritt)" och "Hjälp med ...(valfritt)". Det vore bra om man gjorde detta dagligen, enligt konsulten; en övning i tacksamhet och ödmjukhet inför OSS SJÄLVA och allt VI klarar. I detta ligger dessutom ett dolt krav på storverk, tycker jag.
Jag har funderat mycket på hur det hade blivit om vi istället på den här kursen - med sin obligatoriska närvaro - hade vänt oss till Gud med samma böner som vi nu adresserade till ett "ljus i magtrakten". Troligtvis hade det blivit starka protester i personalstaben. Nu reagerade ingen. Vi är så vana vid att vara våra egna centrum, kanske?
Tänk om vi kanske har behoven av bön, hjälp och tack? I så fall är ju konceptet stulet. Konsultens armbandsur kostade förresten garanterat min årslön, kanske är det en ledtråd.
// Kerstin
Rysligt bra och träffande kommentar. Just det där med att det är obligatoriskt har vi inom Svenska kyrkan också. Det är med tvång som till exempel HBTQ-utbildningarna genomförs. Hos oss heter det att "Biskopen kallar ...", men den typen av obligatoriska samlingar har blivit satta också lokalt. Alla anställda i församlingsvårdande tjänst måste närvara varje onsdag förmiddag för genomgångar av olika slag annars är det arbetsvägran. Kyrkan har gjorts till en arbetsplats.
Skicka en kommentar