Kyrkan, och då inkluderar jag också Svenska kyrkan, ska vara frälsningens instrument, inte dess hinder. Häromdagen möttes jag av frågan om inte Kyrkoordningen kunde utgöra ett hinder för frälsningen. Frågan är inte helt irrelevant men förhoppningsvis är Guds kraft större än så. Nej, jag tror inte Kyrkoordningen behöver vara något hinder. Däremot tror jag det är viktigt att hitta nya vägar att gå för att överräcka evangelium till människor. Det räcker inte med Kyrkoordningen, territorium, statistik, sociologi eller "fornstora da 'r". Vi behöver enligt min mening återupptäcka evangeliet och troligtvis få tillbaka trovärdiga heliga gemenskaper.
Jag läser regelbundet Svensk Pastoraltidskrift (SPT) och ledaren i senaste numret formulerade mina tankar. Den handlade utifrån händelserna med stiftelsen Berget om heliga gemenskaper som inte är kyrkorättsligt reglerade. Jag citerar:
Stiftelsen Berget står under tillsyn av länsstyrelsen i Västerås. Stiftelsen har ingen formell bindning till organisationen Svenska kyrkan, alltså dess kyrkomöte, inte heller till stiftsstyrelsen och domkapitlet i Västerås. Men Berget har ändå betraktats som tillhörande Svenska kyrkan därför att dess historia är nära sammankopplad med Västerås stift och dess kapell är invigt av Västeråsbiskopen. Detta pekar på en viktig sak, nämligen att Svenska kyrkan är mer än dess kyrkoordning och den av kyrkoordningen styrda organisationen. Det finns en mängd stiftelser, föreningar, verksamheter och för den delen också gudstjänster som firas utanför den officiella ramen, utanför stift och församlingar – t.ex. EFS och andra inomkyrkliga missionsorganisationer, diakoniinstitutioner och kyrkliga föreningar – som alla helt eller delvis hör hemma i Svenska kyrkan men utanför den av kyrkoordningen reglerade organisationen.
Så sant som det är skrivet. Det finns en mängd gemenskaper som lever utanför Kyrkoordningen och det kommer att bli många fler. Men i allt för hög grad har de också förbisetts och marginaliserats. Tänk bara på aKF, Kyrkliga förbundet, BV, Laestadianerna, Missionsprovinsen, EFS med flera, med flera. Det som har skett med stiftelsen Berget tror jag är ett tilltal från Gud till vår Svenska kyrka. Ledaren skriver att det som har skett kan vara till lärdom.
Ska man för framtiden dra några lärdomar av det som hänt i stiftelsen Berget, är i varje fall en av dessa att Svenska kyrkan, i betydelsen dess kyrkomöte, stiftsorganisationer och biskopar, borde börja fundera över betydelsen av alla dessa kyrkliga stiftelser och sammanslutningar. Inte i första hand se på dem i termer av att de är problem, att de inte till punkt och pricka följer det man just nu väljer att kalla Svenska kyrkans ordning, utan att de har sin plats i helheten och att de är möjligheter i det som är kyrkans ärende och uppgift. De som i första hand har detta ansvar är biskoparna. De är inte valda på fyraåriga mandat utan vigda till ett ämbete som inte vilar på kyrkomötets reglering utan är en ordning inom Kristi kyrka. De har ett ansvar för helheten, också den del av Svenska kyrkan som inte regleras av kyrkoordningen. Denna uppgift är svårare idag, därför att mångfalden är större, både i samhället och inom kyrkan.
Nu gäller det att vara lyhörd. Nästa vecka ska kyrkomötet rösta om Leif Nordlanders (FK) motion om nya sätt att vara kyrka och den 25 november ska stiftsfullmäktige i Växjö behandla en liknande motion från mig (FK). Även om dessa beslut skulle få liten praktisk betydelse är de principiellt viktiga. De säger nämligen något om den hållning Svenska kyrkan vill inta mot nya gemenskaper. SPT slutar sin ledare på följande sätt:
Stiftelsen Berget frågade om det finns plats för en ekumenisk kommunitet inom den helhet som Svenska kyrkan utgör. Något sådant finns inte reglerat i kyrkoordningen – och skall väl inte heller vara det. Men biskopsmötet hade kunnat svara: vi är inte på alla punkter överens om den ordning som råder på Berget, men vi önskar att ni fortsätter att utveckla den ekumeniska kommuniteten och vi vill vara med i det arbetet. Vi ber för den verksamhet som ni bedriver, och vi ber om er förbön. Må Gud välsigna stiftelsen Berget!
Jag läser regelbundet Svensk Pastoraltidskrift (SPT) och ledaren i senaste numret formulerade mina tankar. Den handlade utifrån händelserna med stiftelsen Berget om heliga gemenskaper som inte är kyrkorättsligt reglerade. Jag citerar:
Stiftelsen Berget står under tillsyn av länsstyrelsen i Västerås. Stiftelsen har ingen formell bindning till organisationen Svenska kyrkan, alltså dess kyrkomöte, inte heller till stiftsstyrelsen och domkapitlet i Västerås. Men Berget har ändå betraktats som tillhörande Svenska kyrkan därför att dess historia är nära sammankopplad med Västerås stift och dess kapell är invigt av Västeråsbiskopen. Detta pekar på en viktig sak, nämligen att Svenska kyrkan är mer än dess kyrkoordning och den av kyrkoordningen styrda organisationen. Det finns en mängd stiftelser, föreningar, verksamheter och för den delen också gudstjänster som firas utanför den officiella ramen, utanför stift och församlingar – t.ex. EFS och andra inomkyrkliga missionsorganisationer, diakoniinstitutioner och kyrkliga föreningar – som alla helt eller delvis hör hemma i Svenska kyrkan men utanför den av kyrkoordningen reglerade organisationen.
Så sant som det är skrivet. Det finns en mängd gemenskaper som lever utanför Kyrkoordningen och det kommer att bli många fler. Men i allt för hög grad har de också förbisetts och marginaliserats. Tänk bara på aKF, Kyrkliga förbundet, BV, Laestadianerna, Missionsprovinsen, EFS med flera, med flera. Det som har skett med stiftelsen Berget tror jag är ett tilltal från Gud till vår Svenska kyrka. Ledaren skriver att det som har skett kan vara till lärdom.
Ska man för framtiden dra några lärdomar av det som hänt i stiftelsen Berget, är i varje fall en av dessa att Svenska kyrkan, i betydelsen dess kyrkomöte, stiftsorganisationer och biskopar, borde börja fundera över betydelsen av alla dessa kyrkliga stiftelser och sammanslutningar. Inte i första hand se på dem i termer av att de är problem, att de inte till punkt och pricka följer det man just nu väljer att kalla Svenska kyrkans ordning, utan att de har sin plats i helheten och att de är möjligheter i det som är kyrkans ärende och uppgift. De som i första hand har detta ansvar är biskoparna. De är inte valda på fyraåriga mandat utan vigda till ett ämbete som inte vilar på kyrkomötets reglering utan är en ordning inom Kristi kyrka. De har ett ansvar för helheten, också den del av Svenska kyrkan som inte regleras av kyrkoordningen. Denna uppgift är svårare idag, därför att mångfalden är större, både i samhället och inom kyrkan.
Nu gäller det att vara lyhörd. Nästa vecka ska kyrkomötet rösta om Leif Nordlanders (FK) motion om nya sätt att vara kyrka och den 25 november ska stiftsfullmäktige i Växjö behandla en liknande motion från mig (FK). Även om dessa beslut skulle få liten praktisk betydelse är de principiellt viktiga. De säger nämligen något om den hållning Svenska kyrkan vill inta mot nya gemenskaper. SPT slutar sin ledare på följande sätt:
Stiftelsen Berget frågade om det finns plats för en ekumenisk kommunitet inom den helhet som Svenska kyrkan utgör. Något sådant finns inte reglerat i kyrkoordningen – och skall väl inte heller vara det. Men biskopsmötet hade kunnat svara: vi är inte på alla punkter överens om den ordning som råder på Berget, men vi önskar att ni fortsätter att utveckla den ekumeniska kommuniteten och vi vill vara med i det arbetet. Vi ber för den verksamhet som ni bedriver, och vi ber om er förbön. Må Gud välsigna stiftelsen Berget!
2 kommentarer:
Intressant Håkan! Jag håller med dej och SPT i detta! Svenska kyrkan är "mer". Konventikelplakatets anda är av ondo. (Men uppmaningarna till flitig husandakt med det egna husfolket kan vi ta med oss från 1726 års famösa förordning).
Intressant! Sarah Coakley, vår tids mest lysande teolog, talar just om dessa "sekters" betydelse frö kyrkans vitalitet http://www.läsarna.se/sarah-coakley-introducerar-sarah-coakley/
Skicka en kommentar