I dag har jag ägnat ett antal timmar åt Romarbrevet. Just nu håller jag på med kapitel 7, ett synnerligen intressant kapitel. Här blir det uppenbart att det går att ifrågasätta den lutherska tolkningstraditionen som säger att Paulus talar om sig själv när han skriver "jag". Tolkningen kommer till Luther från Augustinus. Luther var som bekant augustinermunk och en mycket skälvupptagen sådan. Han kämpade verkligen med sitt "jag".
Kapitel 7 har tolkats som så att Paulus berättar om hur det var innan han mötte Jesus och även hur han kämpat med sitt ego efter att ha mött Jesus. Vi som vuxit upp med denna tolkning har fått lära oss att vi är både rättfärdiga och syndare. Vi har med denna tolkning bejakat att vi inte gör det vi vill, men det vi inte vill. Syndabekännelsen och förlåtelsen har blivit vårt mantra. Men tänk om detta inte var syftet med kapitel 7?
Det ska bli roligt att återgå i tjänst och inte minst att få återgå till Bibelförklaringarna.
Efter artikel 18 om den fria viljan följer en kortare artikel om syndens orsak. Artikeln lyder i sin helhet:
Om orsaken till synden lära de, att ehuru Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d.v.s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt bistånd, vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh 8: När han talar lögn, då talar han av sitt eget.
Av Apologin, det vill säga i försvaret av CA, framgår att motståndarna, romarna, godkänner denna artikel. Den är allmänkyrklig, men vad sägs egentligen?
Den kristna kyrkan, och den svenska, lär att fastän Gud är allsmäktigt, skapar och uppehåller allt, kommer inte det onda från honom. Det onda kommer från djävlarna och de ogudaktigas vilja som har makt att vända sig bort från Gud. De får dessutom extra makt när Gud drar tillbaka sitt beskydd.
När vi läser Rom 1 ser vi hur människor "i orättfärdighet undertrycker sanningen" och hur Gud tar bort sitt beskydd, låter dem få som de vill och överlämnar dem åt sina önskningar. Detta är en skrämmande process som åtminstone jag vill undvika till varje pris. Vad jag förstår är det vad jag ber om när jag ber: inled oss icke i frestelse, utsätt oss inte för prövning eller låt det inte hända.
Jag har hört kollegor uttrycka rädsla för att Svenska kyrkan har slagit in på ett villospår och att Gud nu har eller kommer att ta bort sitt beskydd. Det skrämmer mig samtidigt som det gör mig mer beroende av Gud. Det senare gläder mig. Och om vi räds för att Svenska kyrkan är på fel spår, kan vi också glädja oss över att Svenska kyrkan kommer att bli mer beroende av Gud.
Kapitel 7 har tolkats som så att Paulus berättar om hur det var innan han mötte Jesus och även hur han kämpat med sitt ego efter att ha mött Jesus. Vi som vuxit upp med denna tolkning har fått lära oss att vi är både rättfärdiga och syndare. Vi har med denna tolkning bejakat att vi inte gör det vi vill, men det vi inte vill. Syndabekännelsen och förlåtelsen har blivit vårt mantra. Men tänk om detta inte var syftet med kapitel 7?
Det ska bli roligt att återgå i tjänst och inte minst att få återgå till Bibelförklaringarna.
Efter artikel 18 om den fria viljan följer en kortare artikel om syndens orsak. Artikeln lyder i sin helhet:
Om orsaken till synden lära de, att ehuru Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d.v.s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt bistånd, vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh 8: När han talar lögn, då talar han av sitt eget.
Av Apologin, det vill säga i försvaret av CA, framgår att motståndarna, romarna, godkänner denna artikel. Den är allmänkyrklig, men vad sägs egentligen?
Den kristna kyrkan, och den svenska, lär att fastän Gud är allsmäktigt, skapar och uppehåller allt, kommer inte det onda från honom. Det onda kommer från djävlarna och de ogudaktigas vilja som har makt att vända sig bort från Gud. De får dessutom extra makt när Gud drar tillbaka sitt beskydd.
När vi läser Rom 1 ser vi hur människor "i orättfärdighet undertrycker sanningen" och hur Gud tar bort sitt beskydd, låter dem få som de vill och överlämnar dem åt sina önskningar. Detta är en skrämmande process som åtminstone jag vill undvika till varje pris. Vad jag förstår är det vad jag ber om när jag ber: inled oss icke i frestelse, utsätt oss inte för prövning eller låt det inte hända.
Jag har hört kollegor uttrycka rädsla för att Svenska kyrkan har slagit in på ett villospår och att Gud nu har eller kommer att ta bort sitt beskydd. Det skrämmer mig samtidigt som det gör mig mer beroende av Gud. Det senare gläder mig. Och om vi räds för att Svenska kyrkan är på fel spår, kan vi också glädja oss över att Svenska kyrkan kommer att bli mer beroende av Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar