Äktenskapet, mellan man och kvinna är bäst att tillägga, ska hållas i ära, tycker aposteln Paulus och jag med honom.
Igår kom så Kyrkans Tidning med närmast ett temanummer om äktenskapet. Det har tydligen kommit ny statistik. Den visar att endast en tredjedel, cirka 30%, av alla par som gifte sig 2014 gjorde det i Svenska kyrkan. På 15 år har antalet vigslar inom Svenska kyrkan halverats.
Men till detta ska också läggas ytterligare två intressanta nyheter. Den första att mer än var fjärde präst vill slopa vigselrätten. De flesta menar nog att det är dags att skilja juridik och gudstjänst åt. Det är två olika moment, ett civilrättsligt och ett kyrkligt. Det är klart att jag förstår att de två gick att kombinera när vi hade en statskyrka och att folkkyrkokramarna fortsatt vill ha det så. Men jag förstår också att vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder och att nuvarande ordning fullständigt undergräver kyrkans trovärdighet. Ja, tillsammans med mycket annat förstås. Präster som inser detta är en växande skara, förmodligen redan nu långt fler än 25%.
Den andra nyheten, för mig ett rent avslöjande, står ledarskribenten och prästen Karin Johanneson för. Det var hon som nästan blev biskop i Västerås. Hon är också lektor i religionsfilosofi vid Uppsala Universitet. Klart skärpt alltså. Hon lanserar vad som nu måste komma, nämligen en helhetssyn på samlevnaden. Det heter i vigselordningen att äktenskapet är välsignat av Gud. Men, frågar hon, betyder det att de 40% av Sveriges befolkning som inte lever i äktenskap inte heller är välsignade av Gud? Det heter i vigselgudstjänsten att äkta makar ska bidra till ett gott samhälle. Men det ska väl alla andra också göra? Vidare sägs att de som gifter sig visar att de älskar varandra och vill leva tills döden skiljer oss åt. Men vill inte samboparen också det?
Den fortsatta diskussionen kan vad jag förstår bara mynna ut i ett: Det går lika bra utan äktenskap. För vem kan eller vill säga något annat? Jag lämnar här Kyrkans Tidning och går över till Svenska kyrkans bekännelse. Hur lär Svenska kyrkan? För kyrkan lär väl något annat, eller ...
Det får bli nästa blogg.
Igår kom så Kyrkans Tidning med närmast ett temanummer om äktenskapet. Det har tydligen kommit ny statistik. Den visar att endast en tredjedel, cirka 30%, av alla par som gifte sig 2014 gjorde det i Svenska kyrkan. På 15 år har antalet vigslar inom Svenska kyrkan halverats.
Men till detta ska också läggas ytterligare två intressanta nyheter. Den första att mer än var fjärde präst vill slopa vigselrätten. De flesta menar nog att det är dags att skilja juridik och gudstjänst åt. Det är två olika moment, ett civilrättsligt och ett kyrkligt. Det är klart att jag förstår att de två gick att kombinera när vi hade en statskyrka och att folkkyrkokramarna fortsatt vill ha det så. Men jag förstår också att vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder och att nuvarande ordning fullständigt undergräver kyrkans trovärdighet. Ja, tillsammans med mycket annat förstås. Präster som inser detta är en växande skara, förmodligen redan nu långt fler än 25%.
Den andra nyheten, för mig ett rent avslöjande, står ledarskribenten och prästen Karin Johanneson för. Det var hon som nästan blev biskop i Västerås. Hon är också lektor i religionsfilosofi vid Uppsala Universitet. Klart skärpt alltså. Hon lanserar vad som nu måste komma, nämligen en helhetssyn på samlevnaden. Det heter i vigselordningen att äktenskapet är välsignat av Gud. Men, frågar hon, betyder det att de 40% av Sveriges befolkning som inte lever i äktenskap inte heller är välsignade av Gud? Det heter i vigselgudstjänsten att äkta makar ska bidra till ett gott samhälle. Men det ska väl alla andra också göra? Vidare sägs att de som gifter sig visar att de älskar varandra och vill leva tills döden skiljer oss åt. Men vill inte samboparen också det?
Den fortsatta diskussionen kan vad jag förstår bara mynna ut i ett: Det går lika bra utan äktenskap. För vem kan eller vill säga något annat? Jag lämnar här Kyrkans Tidning och går över till Svenska kyrkans bekännelse. Hur lär Svenska kyrkan? För kyrkan lär väl något annat, eller ...
Det får bli nästa blogg.
3 kommentarer:
I Guds ögon är också sambor äkta makar. Det betyder förstås inte att det är fel att ha en vacker ceremoni med välsignelse och särskild lagstiftning runt äktenskap. Men då en sakramental syn på själva vigsel kyrklig saknar Bibelstöd, så leder en sakramental syn på äktenskapet till att detta inkluderar alla monogama förhållanden mellan man och kvinna. Vi borde mer diskutera hur vi ska leva våra liv tillsammans än cermonifrågor.
Ja, DET var populistiskt. Det var då för märkvärdigt: om sambor formligen VÄGRAR bekänna sej till varandra som äkta makar (man/hustru) och kallar varandra för "den där jag bor ihop med", varför ska KYRKAN då påstå att de ändå är äkta makar, man och hustru. "Ni är nu man och hustru" säger prästen resp. borgmästaren när de de facto blivit det, genom ett offentligt och bindande äktenskapsförbund. Inte innan. Det är ju själva grejen. ("Gift er", sa bankmannen - inte prästen alltså?).
Huruvida samboskap, alltså "icke-äktenskap", i första hand ska betraktas som brott mot det åttonde budet än mot det sjätte kan man dock diskutera - förmodligen mot båda.
Så du omfattar de romerska katolikernas syn att något gudomligt händer då prästen förklarar paret för man och hustru? Dessutom utökar du det till att även borgerliga vigselförrättare har denna gudomliga vigning. Intressant...
Varken stat eller kyrka hade med äktenskap att göra långt fram i tiden i vårt land. Jag tror vi hamnar i 1700-tal. Äktenskap var en rent civilrättslig affär och ansågs t.ex. i en landskapslag ingånget då trohetslöfte var utväxlat och de unga tu "legat på madrass och under täcke". Detta torde vara uppfyllt av moderna sambopar.
Varför skulle Gud bry sig om vad det står för civilstånd i folkbokföringen? Äktenskap innebär idag inget särskilt starkt skydd för en relation. Jag är personligen f.ö. blivit mycket smärtsamt medveten om detta. Varför då detta ohyggliga fokus på legalt civilstånd istället för kristen själavård?
Skicka en kommentar