Det finns, som många av er redan vet, en lära inom lutherdomen som skiljer mellan andligt och världsligt. Den är inte helt enkel att förstå och kanske är det orsaken till ett vanligt missförstånd. Detta missförstånd dyker regelmässigt upp i media där det heter att Svenska kyrkan inte ska lägga sig i det politiska livet. Jag har alltid haft svårt att förstå hur jag ska kunna skilja religion från politik eller religion från idrott. Mitt liv är en helhet och därför är det också svårt emellanåt att skilja arbete (som prästyrket blivit) från fritid. Hur som ...
I den 16 artikeln står det klart hur reformatorerna vill hålla samman andligt och världsligt. Det går inte någon skiljelinje mellan andligt och världsligt. Den skiljelinjen går mellan tro och otro. Troende människor bör inte förstå sin tro på Jesus som endast hemmahörande i kyrkan, endast knuten till religiösa bruk utan kopplad till allt. Därför är det inte så att till exempel andliga övningar är andligare än världsliga. Allt kommer an på tron. Artikel 16 börjar på följande sätt:
Om det borgerliga livet lära de, att lagliga borgerliga ordningar äro Guds goda verk, att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordra, samt ingå äktenskap.
Människan blir inte frommare genom att se ner på eller lämna sitt jobb för att i stället gå i kloster. Så tänkte man på den tiden. Inte heller blir hon mindre from genom att äga mycket pengar eller vara anställd i armén.
Nu var det vanligt på 1500-talet att tänka som så att om jag vill leva som kristen bör jag dra mig undan borgerliga uppgifter och i stället ägna mig åt fromma övningar. Om jag underlåter religiösa övningar kan det gå mig illa, tänkte många.
Är det för djärvt att påstå att dessa tankegångar finns än idag? Måste en person som upplever kallelsen till kristet liv bli präst? Självklart inte och ändå tycks det fungera så. Är det så att jag blir en bättre kristen genom att läsa mer i Bibeln? Varför ser det ut som det gör i mitt liv? Kanske är inte Gud nöjd med mig?
1500-talet var i dyningarna efter den stora pesten och 1400-talet i mycket ett ångestens århundrade. Och religiösa övningar tycktes inte hjälpa. Det är i en sådan tid reformatorerna upptäcker att Gud är vänligt sinnad mot oss människor för Jesu Kristi skull. "Så älskade Gud världen att han sände sin ende Son ..." Detta var budskapet som nådde in i alla samhällsklasser och som sökte sig fram till varje individ.
Till denna mission medverkade kungar och furstar och detta var och är den svenska folkkyrkans ärende. Även om vi lever på 2000-talet.
I den 16 artikeln står det klart hur reformatorerna vill hålla samman andligt och världsligt. Det går inte någon skiljelinje mellan andligt och världsligt. Den skiljelinjen går mellan tro och otro. Troende människor bör inte förstå sin tro på Jesus som endast hemmahörande i kyrkan, endast knuten till religiösa bruk utan kopplad till allt. Därför är det inte så att till exempel andliga övningar är andligare än världsliga. Allt kommer an på tron. Artikel 16 börjar på följande sätt:
Om det borgerliga livet lära de, att lagliga borgerliga ordningar äro Guds goda verk, att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordra, samt ingå äktenskap.
Människan blir inte frommare genom att se ner på eller lämna sitt jobb för att i stället gå i kloster. Så tänkte man på den tiden. Inte heller blir hon mindre from genom att äga mycket pengar eller vara anställd i armén.
Nu var det vanligt på 1500-talet att tänka som så att om jag vill leva som kristen bör jag dra mig undan borgerliga uppgifter och i stället ägna mig åt fromma övningar. Om jag underlåter religiösa övningar kan det gå mig illa, tänkte många.
Är det för djärvt att påstå att dessa tankegångar finns än idag? Måste en person som upplever kallelsen till kristet liv bli präst? Självklart inte och ändå tycks det fungera så. Är det så att jag blir en bättre kristen genom att läsa mer i Bibeln? Varför ser det ut som det gör i mitt liv? Kanske är inte Gud nöjd med mig?
1500-talet var i dyningarna efter den stora pesten och 1400-talet i mycket ett ångestens århundrade. Och religiösa övningar tycktes inte hjälpa. Det är i en sådan tid reformatorerna upptäcker att Gud är vänligt sinnad mot oss människor för Jesu Kristi skull. "Så älskade Gud världen att han sände sin ende Son ..." Detta var budskapet som nådde in i alla samhällsklasser och som sökte sig fram till varje individ.
Till denna mission medverkade kungar och furstar och detta var och är den svenska folkkyrkans ärende. Även om vi lever på 2000-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar