Detta är säkert det teologiska ämne jag brottats mest med genom livet. Det kan finnas flera orsaker till det, mer eller mindre personliga. Det tänker jag lämna därhän, men frånsett det kvarstår ett komplicerat område; människans fria vilja - finns den? Det blir inte lättare för att olika kyrkliga traditioner löser problemet på olika sätt.
Kan en människa själv bestämma sig för att bli eller vara kristen? Kan en kristen påverka sin egen helgelse? Hur stor roll spelar den egna viljan om den alls spelar roll? Varför gör människor sådant de inte vill göra?
CA hanterar problemet genom att skilja mellan min relation till Gud och min relation till andra människor. Artikeln börjar med det senare. Jag läser:
Om den fria viljan lära de, att den mänskliga viljan är i någon mån fri till att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting, som förnuftet kan döma över.
Jag lägger märke till orden "i någon mån" och förstår att viljan i vissa avseenden inte är fri. Paulus visste att det var så när han skriver att "synden härskade" eller "jag är av köttslig natur". Luther visste att han var en syndare fastän han inte ville vara det och i vår egen tid vet vi att genernas sammansättning spelar stor roll. Hur stor roll vet ingen men forskarna är idag överens om att arv är viktigare än miljö, för övrigt en för allmännheten ganska okänd kunskap. Lever inte de flesta i tron att att "jag själv bestämmer"?
CA är mer positiv till den fria viljan än man kan tro. Jag läser vidare:
Vi erkänna, att alla människor ha fri vilja ... i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. Goda kallar jag då de handlingar, som ha sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t. ex. vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka, vilja hava en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja taga hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika färdigheter, eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt.
Nog om vårt förhållande till oss själva och andra. När det gäller vår relation till Gud har vi däremot ingen egen fri vilja. Detta var en avgörande punkt för reformatorerna. Bakgrunden, vad jag förstår, är Guds ära. Gud ensam frälsar, "medan vi fortfarande var hans fiender", skriver Paulus. Människan medverkar inte till sin frälsning. Så avgränsar sig reformatorerna mot dem som menar att vi själva kan göra Guds bud, att religiösa övningar är viktiga för att vinna Guds gunst eller att "mitt ja-svar" skulle vara ett bidrag. Efter inledningen av artikel 18 lyder fortsättningen:
Men den är icke mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet, som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, ty en 'själisk' människa tager icke emot vad som hörer Guds ande till, utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet.
Det är först när Ordet träffar hjärtat som hjärtat får möjlighet att be om Guds frälsning. Här ser vi varför förkunnelsen och undervisningen har en så stark ställning i den lutherska traditionen. När jag förstår detta slutar jag att ställa krav på icke kristna att de ska bli kristna. Istället får jag berätta om Jesus i tron att Guds Ande verkar genom Ordet. Det är befriande.
Hur är det då med den kristne? Har en kristen möjlighet att med hjälp av den fria viljan, det nya hjärtat, påverka sin relation till Gud? För den nyfikne hänvisar jag till artikel 6.
Det går väl inte att säga något annat än att det borde vara en huvuduppgift för anställda inom Svenska kyrkan att meddela Ordet, dessa kunskaper till folket, i synnerhet om vi är en folkkyrka.
Kan en människa själv bestämma sig för att bli eller vara kristen? Kan en kristen påverka sin egen helgelse? Hur stor roll spelar den egna viljan om den alls spelar roll? Varför gör människor sådant de inte vill göra?
CA hanterar problemet genom att skilja mellan min relation till Gud och min relation till andra människor. Artikeln börjar med det senare. Jag läser:
Om den fria viljan lära de, att den mänskliga viljan är i någon mån fri till att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting, som förnuftet kan döma över.
Jag lägger märke till orden "i någon mån" och förstår att viljan i vissa avseenden inte är fri. Paulus visste att det var så när han skriver att "synden härskade" eller "jag är av köttslig natur". Luther visste att han var en syndare fastän han inte ville vara det och i vår egen tid vet vi att genernas sammansättning spelar stor roll. Hur stor roll vet ingen men forskarna är idag överens om att arv är viktigare än miljö, för övrigt en för allmännheten ganska okänd kunskap. Lever inte de flesta i tron att att "jag själv bestämmer"?
CA är mer positiv till den fria viljan än man kan tro. Jag läser vidare:
Vi erkänna, att alla människor ha fri vilja ... i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. Goda kallar jag då de handlingar, som ha sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t. ex. vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka, vilja hava en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja taga hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika färdigheter, eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt.
Nog om vårt förhållande till oss själva och andra. När det gäller vår relation till Gud har vi däremot ingen egen fri vilja. Detta var en avgörande punkt för reformatorerna. Bakgrunden, vad jag förstår, är Guds ära. Gud ensam frälsar, "medan vi fortfarande var hans fiender", skriver Paulus. Människan medverkar inte till sin frälsning. Så avgränsar sig reformatorerna mot dem som menar att vi själva kan göra Guds bud, att religiösa övningar är viktiga för att vinna Guds gunst eller att "mitt ja-svar" skulle vara ett bidrag. Efter inledningen av artikel 18 lyder fortsättningen:
Men den är icke mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet, som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, ty en 'själisk' människa tager icke emot vad som hörer Guds ande till, utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet.
Det är först när Ordet träffar hjärtat som hjärtat får möjlighet att be om Guds frälsning. Här ser vi varför förkunnelsen och undervisningen har en så stark ställning i den lutherska traditionen. När jag förstår detta slutar jag att ställa krav på icke kristna att de ska bli kristna. Istället får jag berätta om Jesus i tron att Guds Ande verkar genom Ordet. Det är befriande.
Hur är det då med den kristne? Har en kristen möjlighet att med hjälp av den fria viljan, det nya hjärtat, påverka sin relation till Gud? För den nyfikne hänvisar jag till artikel 6.
Det går väl inte att säga något annat än att det borde vara en huvuduppgift för anställda inom Svenska kyrkan att meddela Ordet, dessa kunskaper till folket, i synnerhet om vi är en folkkyrka.
2 kommentarer:
Det är ju befriande i sammanhanget att min fria vilja att tycka si eller så, t.ex. i fråga om hur äktenskapet definieras inom SvK, inte påverkar Guds förhållande till mig.
Jo, det kan man tycka och kanske ha rätt i. Om nu inte äktenskapet är ett sakrament, en helig handling eller en Gyds ordning. Vi kan tycka mot Guds vilja och det kan förstås ha sin betydelse.
När jag väl blivit en kristen vill jag gärna lyda Guds vilja och göra Guds vilja.
Skicka en kommentar