Gästblogg Victor Sunnliden, Att behålla enheten i Kristus

I dagarna har jag läst boken Ojämlikhetens anatomi , av Per Molander. Det är en politisk/filosofisk exposé över ämnet jämlikhet och vad vi kan göra åt det.

Inte jämlikhet mellan könen utan jämlikhet inuti ett samhälle. Boken är grundlig, lite för grundlig för att vara lättläst. Men den inleder med att lägga ut texten om varför samhället är ojämlikt och appellerar på ordet anatomi i titeln som att det är något biologiskt och nedärvt, våra olika förutsättningar.

Tabula rasa är en tanke som socialpsykologin har närt ett tag men som jag får intrycket av är på väg ut ur retoriken. Tabula rasa, ”vit duk”, går ut på att vi alla har exakt samma förutsättningar från födseln och att vi därefter formas. Man vet idag via forskning och longitudinella studier, även tvillingstudier att så är inte fallet.

Dessa olikheter gör att vi har olika förutsättningar när det gäller att ackumulera kunskap, positioner och resurser. Ojämlikheten i historien får sig en skjuts när mänskligheten börjar lära sig att lagra resurser av olika slag. Fram till dess blir skillnaderna inte lika märkbara.

Molander påstår att det är främst tre faktorer som bevisar att vi är av naturen olika. Att vi är olika kan tyckas som ett mindre kontroversiellt påstående, men tesen Molander driver är att olika är även ojämlika. Samhället är och förblir ojämlikt, det kan vi inte förändra men politik kan i viss mån stävja. De tre faktorerna som Molander pekar på är:

·         Vi föds in i olika resurser

·         Förmågan att erövra/med våld försvara

·         Förmågan att förhandla

Ingen människa är den andra lik på dessa tre områden. Allt eftersom livet fortgår så kommer individer att ackumulera olika mycket, lagra olika mycket och på så vis har samhället en anatomisk ojämlikhet. Enkelt uttryckt det som ligger i vår natur gör att vi kommer att ha olika mycket av såväl materiella ting som av immateriella ting. Immateriella ting kan vara känslor, erfarenheter, sociala förmågor etc etc

Efter att ha gått igenom de klassiska filosofierna liberalism och konservatism för att söka svaren på hur man via politik kan stävja dessa ojämlikheter och varför man överhuvudtaget skulle göra det. Så sammanfattar Molander problematiken med följande citat:

”Det är inte ojämlikheten som måste förklaras det är jämlikheten”

Med det menar han att ojämlikheten är av naturen given och något som ofrånkomligen finns där i vårt samhälle. För att skapa ett mer jämlikt samhälle måste upplevda inskränkningar göras i individers frihet. Men till vilken kostnad och när går gränsen för att det tippar över och kuvar så många individer att samhällets utveckling påverkas negativt?

Nåja, det är frågor som fortsatt debatteras och som kräver mycket mer nyanserade svar än vad politiken generellt idag kan ge oss.

Det som jag fastnade för var just påståendet att det inte är ojämlikheten som måste försvara sig utan jämlikheten. Jag gör då parallellen till kyrkan med litet k. Det är inte splittringen och söndringen som måste förklara sig. Den finns där av naturen och är en naturlig del av vår syndiga natur. Det krävs ingen energi eller fokus för oss att gå skilda vägar inom kyrkan med k. Det naturliga för oss är att starta egna grupperingar och samlingar. Utan att ha fakta för tillfället så visar väl ändå den moderna delen av kyrkohistorien att organisationerna vi formar inte håller sin ursprungliga form särskilt länge. Utmaningen bör därför inte vara att förhindra splittringen, det är ett omöjligt uppdrag. Utmaningen borde vara att behålla enheten i Kristus.