Den här artikeln om dopet måste i hög grad förstås i det sammanhang den skrevs, särskilt med tanke på alla de kontroverser som följt ända in i vår tid. I ett historiskt perspektiv tror jag det handlar om sakramenten, det vill säga hur fungerar dem? Hur många är dem? De allmänneliga kyrkan räknar nog med sju om vi ska vara ärliga. Luther stannade vid två eller tre, men erkände de andra som sakramentala handlingar, heliga handlingar, till exempel äktenskap och prästvigning.
Den här artikeln är därför mån om att befästa gemenskapen med den allmänneliga kyrkan. Vi lär att det är Gud som handlar i dopet. Luther höll fast vid att Gud på ett allmänt sätt visar sin rättfärdighet och erbjuder den som en gåva till alla människor. Det som sker i dopet är samma sak men på ett personligt sätt. Ditt dop är Guds sätt att erbjuda och skänka just dig Guds rättfärdighet. Av det här skälet avgränsade sig Luther mot dem han kallade vederdöpare, sådana som underkände denna Guds gärning i det att de lade betoningen på individen och dennes tro. Det blev en förskjutning från Gud till människa som Luther menade strider mot Kyrkans bekännelse och han därför inte kunde acceptera. Artikel 9 lyder:
Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.
De fördöma vederdöparna som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet.
Nu tog Luther inte bara avstånd från de som i Sverige kom att bli baptister, pingstvänner med flera utan han tog också avstånd från Romersk-katolska kyrkan som enligt honom inte ansåg dopet tillräckligt utan också hävdade att avlaten, vigvatten och salt, vallfarter, brödraskap, helgondyrkan med mera behövde komlettera dopet. Hade han haft direkt inflytande på vår Svenska kyrka och vår tid är jag rätt säker på att han blivit lika förfärad som då, eftersom dopet ska delas ut rätt.
Det är trots allt ofrånkomligt att dophandlingen utförs i Guds namn, att Hans verk i och genom Jesus, måste få vara i centrum, inte dopsällskapets önskningar eller ens barnets välkomnande till världen! Det heter i artikeln att barnet erbjuds nåden och bärs fram till Gud. Vill du tro det? Vill du ta kallelsen till lärjungaskap på allvar? Det är högst relevanta frågor men skulle jag stryka under det alltför tydligt i dopsamtalet riskerar jag att de väljer en annan präst, anmäls till domkapitlet, förklaras illojal mot Svenska kyrkan och/eller får veta att jag är olämplig.
Frågan om dopet blev gigantiskt stor och har vållat kyrkan stora sår men jag tror att tiderna nu förändras. De olika samfunden får alltmer rikta in sig på sådant som förenar, och det är mycket, och på att bygga församlingar som är trovärdiga. Det gäller också Svenska kyrkan - i hög grad.
Den här artikeln är därför mån om att befästa gemenskapen med den allmänneliga kyrkan. Vi lär att det är Gud som handlar i dopet. Luther höll fast vid att Gud på ett allmänt sätt visar sin rättfärdighet och erbjuder den som en gåva till alla människor. Det som sker i dopet är samma sak men på ett personligt sätt. Ditt dop är Guds sätt att erbjuda och skänka just dig Guds rättfärdighet. Av det här skälet avgränsade sig Luther mot dem han kallade vederdöpare, sådana som underkände denna Guds gärning i det att de lade betoningen på individen och dennes tro. Det blev en förskjutning från Gud till människa som Luther menade strider mot Kyrkans bekännelse och han därför inte kunde acceptera. Artikel 9 lyder:
Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.
De fördöma vederdöparna som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet.
Nu tog Luther inte bara avstånd från de som i Sverige kom att bli baptister, pingstvänner med flera utan han tog också avstånd från Romersk-katolska kyrkan som enligt honom inte ansåg dopet tillräckligt utan också hävdade att avlaten, vigvatten och salt, vallfarter, brödraskap, helgondyrkan med mera behövde komlettera dopet. Hade han haft direkt inflytande på vår Svenska kyrka och vår tid är jag rätt säker på att han blivit lika förfärad som då, eftersom dopet ska delas ut rätt.
Det är trots allt ofrånkomligt att dophandlingen utförs i Guds namn, att Hans verk i och genom Jesus, måste få vara i centrum, inte dopsällskapets önskningar eller ens barnets välkomnande till världen! Det heter i artikeln att barnet erbjuds nåden och bärs fram till Gud. Vill du tro det? Vill du ta kallelsen till lärjungaskap på allvar? Det är högst relevanta frågor men skulle jag stryka under det alltför tydligt i dopsamtalet riskerar jag att de väljer en annan präst, anmäls till domkapitlet, förklaras illojal mot Svenska kyrkan och/eller får veta att jag är olämplig.
Frågan om dopet blev gigantiskt stor och har vållat kyrkan stora sår men jag tror att tiderna nu förändras. De olika samfunden får alltmer rikta in sig på sådant som förenar, och det är mycket, och på att bygga församlingar som är trovärdiga. Det gäller också Svenska kyrkan - i hög grad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar