Artikel 15 ställer verkligen saker och ting på sin spets. Upptäckten att Gud är vänligt sinnad mot oss människor för Jesu Kristi skull överskuggar allt och då menar jag allt. Gud vill förklara oss rättfärdiga i samma stund vi sätter vår lit till Jesus.
I den tidens kyrka hade emellertid en rad gudstjänster, övningar och fromma rörelser beretts plats som kom att skymma det lika enkla som klara evangelium vi har tagit emot från apostlarna. Reformatorerna menade att det var värre än. Dessa människostadgar inte bara skymmer utan konkurrerar med och förvanskar evangeliet när det påstås att de påverkar vår ställning inför Gud. Det kunde handla om att olika slag av botgärningar, penninggåvor och fastor, helgondyrkan och annat sådant skulle blidka Gud, ge oss förtjänst inför Gud eller ta bort den skuld vi lever med. Artikel 15 börjar vänligt med orden:
Om kyrkans religiösa bruk lära de, att de religiösa bruk böra bibehållas, som utan synd kunna bibehållas och som främja lugn och god ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt.
Det är ofta en svår avvägning att bedöma vad som är centralt för en människa. När jag går in i kyrkan gör jag gärna korstecken. Det kan uppfattas av någon som att Gud vill att vi ska göra korstecken när vi går in i kyrkan, som att det har betydelse för Gud. Reformatorerna vände sig starkt mot sådana föreställningar. Luther uppmanade oss att göra korstecken, för vår egen skull, inte för Guds skull. Jag minns när jag nyligen hade vigts till präst att just korstecknet var känsligt. Under utbildningen varnades vi för att använda det när vi till exempel meddelade välsignelsen och jag minns blickar och kommentarer när jag gjorde korstecknet i mina första högmässor.
För reformatorerna var det helt avgörande att ingenting fick skymma evangelium. Det var biskoparnas och prästernas sak att se till att Guds ord predikades rent och klart. Människor måste få höra och lära sig vad Gud har gjort för oss. Allt sådant som konkurrerade med eller förvanskade evangeliet, och det kan vara mycket, vållade stora och svåra strider. Det är möjligt att behålla mycket men inget, förutom tron på Jesus, får framställas som nödvändigt.
Det fanns, då som nu, präster som inte riktigt förstått vad som är viktigt, som helt enkelt bara följde gällande praxis. Jag fördömer inte dem, möjligen beklagar, men för att förstå hur angeläget "rättfärdiggörelsen genom tro (allena) på Jesus" är kan jag citera från Apologin, den utvidgade förklaring reformatorerna skrev om dessa präster:
Ovilliga, lejda för betalning och ofta blott för den snöda vinningens skull hålla offerprästerna hos våra motståndare sina mässor. De sjunga psalmer, icke för att lära sig något eller för att bedja, utan för att förrätta en gudstjänst - liksom om detta vore en gudstjänst - och alldeles säkert för lönens skull.
Det var ord och inga visor. Men på den tiden ansågs saken viktig.
I den tidens kyrka hade emellertid en rad gudstjänster, övningar och fromma rörelser beretts plats som kom att skymma det lika enkla som klara evangelium vi har tagit emot från apostlarna. Reformatorerna menade att det var värre än. Dessa människostadgar inte bara skymmer utan konkurrerar med och förvanskar evangeliet när det påstås att de påverkar vår ställning inför Gud. Det kunde handla om att olika slag av botgärningar, penninggåvor och fastor, helgondyrkan och annat sådant skulle blidka Gud, ge oss förtjänst inför Gud eller ta bort den skuld vi lever med. Artikel 15 börjar vänligt med orden:
Om kyrkans religiösa bruk lära de, att de religiösa bruk böra bibehållas, som utan synd kunna bibehållas och som främja lugn och god ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt.
Det är ofta en svår avvägning att bedöma vad som är centralt för en människa. När jag går in i kyrkan gör jag gärna korstecken. Det kan uppfattas av någon som att Gud vill att vi ska göra korstecken när vi går in i kyrkan, som att det har betydelse för Gud. Reformatorerna vände sig starkt mot sådana föreställningar. Luther uppmanade oss att göra korstecken, för vår egen skull, inte för Guds skull. Jag minns när jag nyligen hade vigts till präst att just korstecknet var känsligt. Under utbildningen varnades vi för att använda det när vi till exempel meddelade välsignelsen och jag minns blickar och kommentarer när jag gjorde korstecknet i mina första högmässor.
För reformatorerna var det helt avgörande att ingenting fick skymma evangelium. Det var biskoparnas och prästernas sak att se till att Guds ord predikades rent och klart. Människor måste få höra och lära sig vad Gud har gjort för oss. Allt sådant som konkurrerade med eller förvanskade evangeliet, och det kan vara mycket, vållade stora och svåra strider. Det är möjligt att behålla mycket men inget, förutom tron på Jesus, får framställas som nödvändigt.
Det fanns, då som nu, präster som inte riktigt förstått vad som är viktigt, som helt enkelt bara följde gällande praxis. Jag fördömer inte dem, möjligen beklagar, men för att förstå hur angeläget "rättfärdiggörelsen genom tro (allena) på Jesus" är kan jag citera från Apologin, den utvidgade förklaring reformatorerna skrev om dessa präster:
Ovilliga, lejda för betalning och ofta blott för den snöda vinningens skull hålla offerprästerna hos våra motståndare sina mässor. De sjunga psalmer, icke för att lära sig något eller för att bedja, utan för att förrätta en gudstjänst - liksom om detta vore en gudstjänst - och alldeles säkert för lönens skull.
Det var ord och inga visor. Men på den tiden ansågs saken viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar