Idag har jag fått klart med läkare, försäkringskassa och kyrkoherde att börja arbeta igen från 1 juli. Vi talar om 100% från början. Vi får väl se hur det går.
Läkarna vill slippa operera armen även om den inte har läkt ihop eller kommer att läka. De tycker att bindväv, muskler och senor kan hålla ihop det hela genom att jag tränar. Genom träning kommer jag att bli bättre - eller sämre. I det senare fallet får jag återkomma. Det verkliga skälet för att slippa operation tror jag är de elaka bakterier jag fick, för övrigt här hemma i Sverige. Läkarna verkar livrädda för dem. Jag tar nu prover var tredje månad och behöver vara fri från elaka bakterier i minst 12 månader för att friskförklaras. Jag är fri från dem nu men måste vänta till januari 2016 innan jag friskförklaras.
Hur som helst har jag då börjat planera för återkomsten. Det betyder att jag behöver lägga schema och få det godkänt av min arbetsledare diakonen. Vi har för ändamålet ett bokningsprogram som går under namnet FAS, om det är bekant. Där ska jag, eller min arbetsledare, skriva sådant jag ämnar företa mig. Här kallas jag för "resurs" och det är väl fint om man kan vara det.
Min ställning i organisationen är inte som den var. I en tidigare blogg, Prästens plikter, berättade jag om den förståelse man förr hade av prästen. Det handlade om att svara inför Gud själv, predika rent och klart, rätt förvalta sakramenten, idka själavård och så vidare. Allt det där finns naturligtvis kvar men har inte längre någon överordnad ställning, knappast ens en särskilt stark ställning.
Utan att förfalla till nostalgi måste jag också påminna om att inte vem som helst kunde vigas till präst - enligt bekännelsen. CA, artikel 14 gav förutsättningen. Artikeln lyder i din helhet:
Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.
Vad jag vet var ingen emot det på 1500-talet. Där är nog situationen värre idag när vi avkrävs vissa åsikter för att få vigas eller befordras. Den yttre ordningen för att inte säga likriktningen är idag viktigare än den inre och vi måste finna oss i det, idag som på 1500-talet, eller ...
Påven menade att reformatorerna måste finna sig i den då gällande kyrkoordningen. Det ville reformatorerna gärna göra, men eftersom deras biskopar tvingade dem att förkasta den lära de bekände kunde reformatorerna inte erkänna dessa biskopar. Det var dessutom så att biskoparna förringade prästernas kallelse och uppdrag. De ålade prästerna så mycket av människobud att många var alldeles uppgivna. I CA får jag veta att det fanns präster som led så svårt av arbetsledningens nonchalans och framfart att de tog livet av sig.
Jag förstår att det blir svårt att klaga över den situation prästerna har i Svenska kyrkan. Nej, nu ska jag iväg på ekumeniskt cellmöte och träffa bröder och systrar. Vi har i alla fall en fritid.
Läkarna vill slippa operera armen även om den inte har läkt ihop eller kommer att läka. De tycker att bindväv, muskler och senor kan hålla ihop det hela genom att jag tränar. Genom träning kommer jag att bli bättre - eller sämre. I det senare fallet får jag återkomma. Det verkliga skälet för att slippa operation tror jag är de elaka bakterier jag fick, för övrigt här hemma i Sverige. Läkarna verkar livrädda för dem. Jag tar nu prover var tredje månad och behöver vara fri från elaka bakterier i minst 12 månader för att friskförklaras. Jag är fri från dem nu men måste vänta till januari 2016 innan jag friskförklaras.
Hur som helst har jag då börjat planera för återkomsten. Det betyder att jag behöver lägga schema och få det godkänt av min arbetsledare diakonen. Vi har för ändamålet ett bokningsprogram som går under namnet FAS, om det är bekant. Där ska jag, eller min arbetsledare, skriva sådant jag ämnar företa mig. Här kallas jag för "resurs" och det är väl fint om man kan vara det.
Min ställning i organisationen är inte som den var. I en tidigare blogg, Prästens plikter, berättade jag om den förståelse man förr hade av prästen. Det handlade om att svara inför Gud själv, predika rent och klart, rätt förvalta sakramenten, idka själavård och så vidare. Allt det där finns naturligtvis kvar men har inte längre någon överordnad ställning, knappast ens en särskilt stark ställning.
Utan att förfalla till nostalgi måste jag också påminna om att inte vem som helst kunde vigas till präst - enligt bekännelsen. CA, artikel 14 gav förutsättningen. Artikeln lyder i din helhet:
Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.
Vad jag vet var ingen emot det på 1500-talet. Där är nog situationen värre idag när vi avkrävs vissa åsikter för att få vigas eller befordras. Den yttre ordningen för att inte säga likriktningen är idag viktigare än den inre och vi måste finna oss i det, idag som på 1500-talet, eller ...
Påven menade att reformatorerna måste finna sig i den då gällande kyrkoordningen. Det ville reformatorerna gärna göra, men eftersom deras biskopar tvingade dem att förkasta den lära de bekände kunde reformatorerna inte erkänna dessa biskopar. Det var dessutom så att biskoparna förringade prästernas kallelse och uppdrag. De ålade prästerna så mycket av människobud att många var alldeles uppgivna. I CA får jag veta att det fanns präster som led så svårt av arbetsledningens nonchalans och framfart att de tog livet av sig.
Jag förstår att det blir svårt att klaga över den situation prästerna har i Svenska kyrkan. Nej, nu ska jag iväg på ekumeniskt cellmöte och träffa bröder och systrar. Vi har i alla fall en fritid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar