onsdag, september 21, 2016

Nattvard i hemmen?

Rickard Cruz får använda ganska mycket utrymme i sin bok Middag med Jesus åt att förklara varför nattvarden inte är ett sakrament. Det är enligt honom inte ens fråga om Jesu Kristi kropp och blod i bokstavlig mening utan mer en fråga om symboler.

Någon läsare tycker säker det är förvånande, men då är det dags att inse att det finns olika traditioner i Kristi kyrka. Vad jag förstår kokar problemet ner till den bok som Anders Gerdmar skrev, nämligen frågan om Bibeln och traditionen. Gerdmars bok är därför principiellt mycket viktig. Här är inte platsen att reda ut det hela men jag deklarerar gärna att jag tror traditionen och traditionerna är viktiga, ibland till och med avgörande, även om Bibeln borde vara överordnad.

Ur den anabaptistiska syn Cruz förespråkar där traditionen anses oviktig och Bibeln det absolut enda är det givetvis enkelt att borra sig ner i den judiska måltiden för att sedan försöka tillgodogöra sig den. Med argumentet att så gjorde de på Bibelns tid. I förra bloggen påvisade jag att det redan inom NT skedde en utveckling, tydligast ser vi det i 1 Korintierbrevet där Paulus ger anvisningar om Herrens måltid som klart avviker från den judiska måltiden. Herrens måltid i Korint som bestod av många hednakristna liknar mer måltiderna vid den tidens olika gudatempel. Först offrades till någon gud, sedan fördelades köttet, så åt man en vanlig måltid och avslutade den med ett "sakramentalt" ätande till gudens ära. Därefter lämnades ordet fritt och "andens gåvor" med sång och dans  fick avsluta kvällen.

Paulus brev till de kristna i Korint visar att dessa gjorde på ett liknande sätt om än innehållet var helt annat. Här menar jag att anabaptismen måste tänka ett varv till. Middag med Jesus, ja, men hur ser innehållet ut? Är inte det sätt på vilket vi firar viktigt? Skriver inte Paulus att de så kallade instiftelseorden ska vara med? Nog är det viktigt vilken Ande som är verksam? Skiljer sig inte just denna måltid från andra? Nej, inte enligt Cruz.

Kapitel 9 går helt åt till att förklara att vi inte äter kött och dricker blod. Cruz avvisar såväl transubstantiantionsläran som säger att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod som konsubstantiationsläran som säger att Kristi kropp och blod förenas med brödet och vinet. Cruz varnar för dessa läror eftersom de leder oss fel. Vi får genom den en felaktig vördnad för brödet och vinet. Vi får en felaktig syn på Kristi offer som var en engångshändelse. Vi får en felaktig bild av frälsningen och syndernas förlåtelse när dessa knyts till nattvarden och vi får en felaktig syn på ämbetet som i grund är en efterbiblisk lära. Här skiljer sig anabaptisternas syn kraftigt från den allmänkyrkliga förståelsen. Cruz varnar för den allmänkyrkliga synen, men menar ändå att det är fritt för en kristne att tro så.

Trots dessa skillnader pekar Cruz i sin bok på ett motiv som kraftigt försvagats i den allmänkyrkliga traditionen, nämligen vardagens gemenskap, hemmets och måltidens betydelse. Det är här som Herrens måltid integreras i och direkt påverkar vår vardag. Det blir för knapphändigt menar jag att förlägga Herrens måltid till högtiden även om den är aldrig så viktig. Nattvarden är det nya förbundets måltid, ett förbund som Gud har ingått med oss, beseglat med Kristi blod och i vilket vi har gemenskap med varandra. Varför kan detta förbund inte få firas i hemmiljö? Eller får det det?

Självklart får det nya förbundets måltid intas i hemmiljö. Vi kallar det för sjuk-kommunion. Under min konvalescens som varade i mer än ett år firade vi nattvard först på sjukhuset och sedan flera gånger i hemmet. Det är inte helt ovanligt att prästen går med nattvarden till gamla och orkeslösa. Nu får min gamla mor, 93 år, nattvarden hemma. Så långt inga problem, MEN ...

hur långt kan vi utvidga denna praxis? Jag känner flera präster som firar nattvard hemma enligt Svenska kyrkans ordning, men sällan eller aldrig några som pratar högt om det. Om det tidigare kritiserades att läsarna och inte minst anabaptisterna samlades i hemmen för att läsa, sjunga och be så är det ett intet jämfört med att fira nattvard i hemmen. Är det inte dags att få upp frågan på bordet?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tror att vi behöver både den sakramentala måltiden ( oavsett lokal) men också " Lovefeast " i Kristi kropp. Gemenskap kring det dukade bordet, om jag förstått den judiska traditionen firas fortfarande fredagskvällens middag med det lilla extra med familj och gäster i alla åldrar.
Moravian church har lång tradition av Lovefeast, men det är numera bulle och kaffe kring en ritual. I samband med att man får bullen uttalar någon vän, varför man är en viktig person, vad Man uppskattar personen för, goda sidor personen har. Jag har hört vittnesbörd från en tonåring hur viktigt detta var. Traditionerna varierar säkert. Men lite intressant ändå.

Andreas Holmberg sa...

Intressant samtalsämne. Vi brukar ju beskriva kristnandet så att både herre och träl fick böja knä vid samma nattvardsbord. Och så blev det tills träldomen avskaffades och några 100 år till. Men på 1700-talet ville adeln ha "privatmässor" för att slippa beblanda sej med pöbeln - och de fromma ville ha nattvardsgångar dit de ofromma inte ägde tillträde. Det senare kan jag sympatisera med, men klasstänkandet är vedervärdigt. Det måste man komma ifrån ifall man har kommunioner hemmavid och tänka på att "bjuda brett" som i liknelsen om den konungsliga festen.

Anonym sa...

Insiktsfull kommentar av Holmberg 7:00 em. Missionshusens församlingsbildningar har nog inte sällan handlat om att där/här har människor, annars inom parentes satta, fått en chans att synas och höras och glädjas över varandra. Efterfrågan på den bekräftelsen är maximal idag. Främlingspropagandan, för och emot, är tyvärr oxå en grogrund.
Men vad göra när propagandan är så ensidig: god svensk = lika öppenhjärtlig som Sveriges riksdag f.n. är (vilket bevisligen numera skiftar från år till år)? Med en strukturomvandling som i praktiken gör det omöjligt för kyrkoherden att känna sina själar?
Kanske det ytterst ska skyllas på strukturomvandlingen varför det t.om. blir viktigt att fira flera och mer lokalförankrade mässor än enbart de av kyrkorådet sanktionerade, den enhet som idag ytterst säger att vi inte har råd med flera? Frågan är vilka som ställer sig beredda att faktiskt ta ett pastoralt ansvar också för dessa vänner?