Förra veckan kom boken Enhet under påven? i min väg. Nu har jag läst den. Den är skriven av journalisten Tomas Dixon. Somliga skulle kalla den för anti-katolsk, men det tror jag inte är det direkta syftet även om den kan uppfattas så. Snarare är den en kraftfull varning för något större, för ett nästintill globalt skeende där Romersk-katolska kyrkan finns med. För mig blev boken intressant av två skäl. Först och främst därför att den är skriven för nästan tio år sedan. Men också för att Värnamo församling nämns i boken.
En av huvudpersonerna i boken är Ulf Ekman som nu visar katoliserande tendenser. OBS detta skrevs i en bok år 2008 eller rent av 2007, eftersom boken skrivs innan den ges ut. Därför är det lite förvånande att Ekmans konversion ofta sägs ha kommit så plötsligt. Själv talar han om en process och det verkar härmed vara klarlagt. Dixon intervjuar Ekman för den amerikanska tidningen Charisma och Ekman säger: "Det Gudstilltal jag upplevde i slutet av 90-talet om betydelsen av enhet var lika stark som tilltalet om tro" (min kursiv.) Intervjun publicerades i november 2008. Året innan hade Ulf Ekman talat på OAS pingstkonferens år 2007 och året efter då OAS sommarmöte hade påvens personlige predikan Cantalamessa som talare, satt Ekman som hedersgäst på podiet.
År 2007 predikade Ulf Ekman på Östanbäcks kloster där f Caesarius Cavallin var abbot och året efter 2008 gjordes ett uttalande av ett ansenligt antal, 17 personer, kända ledare om visionen kring Enhetens kyrka. F Caesarius har ju i många år verkat för kristen enhet och nu var Ulf Ekman en av stöttepelarna. Men uttalandet var också underskrivet av bland andra Berit Simonsson.
Hur var det då med Värnamo? Jo, i Värnamo talade den Romersk-katolske biskopen Anders Aborelius på OAS-mötet redan år 2003. Då passade journalisten Miriam Knudtzon på att intervjua biskopen i saken. I den intervjun säger biskopen att påven är symbolen för enheten och att han tror att "alla kristna kommer att enas under ett överhuvud, påven" (därav bokens titel, min kursiv.).
Boken som jag tidigare bara hört talas om blev intressant därför att den nu tio år senare ger perspektiv på skeendet. I boken finns tre huvudaktörer Ulf Ekman, OAS och "Peter Halldorf och hans pilgrimer". Om det senare uttrycket ska förstås som ironi vet jag inte. Peter Halldorf lär ha sagt inte ja till enhet under påven, men med påven, vilket jag tycker låter fint. Det framgår av boken att författaren är orolig för den ström av pingstvänner som konverterar till Rom och långt efter att boken skrevs visade det sig att också folk från trosrörelsen konverterar. Dixon har inte nämnt något om alla svensk-kyrkliga som konverterat genom åren. De är inte så få. Biskop Aborelius säger: "Protestanterna i Sverige söker sig mer till oss än vi till dem. Jag har knappt tid med dem! Men jag ser det som Guds röst till oss att vi så att säga tvingas ut på den här arenan".
Förutom denna pusselbit till det historiska skeendet berättar Dixon från sitt eget liv och om den katolska gemenskap han lever med. Han verkar älska katoliker samtidigt som han tillsammans med sina vänner katolikerna oroar sig för vissa skeenden. Det handlar till dels om enhet under påven, men lika mycket om Maria-dogmerna. Det verkar som att många katoliker går längre än den Romersk-katolska katekesen gör. Maria-kulten har på sina håll fått otillständiga proportioner. Inte minst på Balkan varifrån krav rests på nya Maria-dogmer. I en skrivelse till påven underskriven av 42 kardinaler, 500 biskopar från 157 olika länder och med fem miljoner katoliker i ryggen ber de påven att göra Maria till medförlösare, medlare och hjälpare. Officiellt vill de att Maria upphöjs till "Faderns dotter, Sonens moder, Andens gemål och Kyrkans moder." Vad jag förstår skulle treenigheten då bli fyrenigheten. Jag träffade en gång en muslim som berättade för mig att Maria, inte Jesus, bland muslimer uppfattas som gud eftersom de kristna säger att Maria är gudsmoder. Då måste hon vara gud. För mig som en allmänkyrklig kristen blir detta helt fel. Men det ena ger ofta det andra med tiden.
Dixon berör också den politiska utvecklingen inom EU och anar att utvecklingen inom EU och den europeiska kristenheten i vissa stycken går hand i hand. Till exempel vandringen mot enhet. Men jag hoppar över det här och nu.
Hur som helst var det intressant att läsa boken och till stor del är Anders Gerdmars bok Guds Ord räcker möjlig att se som en fortsättning även om de två är oberoende av varandra. Eller kanske just därför att de är beroende av varandra eftersom de adresserar samma våg. Det ska bli intressant att läsa den tredje boken som kan förväntas utkomma om ytterligare tio år. Var är vi då?
En av huvudpersonerna i boken är Ulf Ekman som nu visar katoliserande tendenser. OBS detta skrevs i en bok år 2008 eller rent av 2007, eftersom boken skrivs innan den ges ut. Därför är det lite förvånande att Ekmans konversion ofta sägs ha kommit så plötsligt. Själv talar han om en process och det verkar härmed vara klarlagt. Dixon intervjuar Ekman för den amerikanska tidningen Charisma och Ekman säger: "Det Gudstilltal jag upplevde i slutet av 90-talet om betydelsen av enhet var lika stark som tilltalet om tro" (min kursiv.) Intervjun publicerades i november 2008. Året innan hade Ulf Ekman talat på OAS pingstkonferens år 2007 och året efter då OAS sommarmöte hade påvens personlige predikan Cantalamessa som talare, satt Ekman som hedersgäst på podiet.
År 2007 predikade Ulf Ekman på Östanbäcks kloster där f Caesarius Cavallin var abbot och året efter 2008 gjordes ett uttalande av ett ansenligt antal, 17 personer, kända ledare om visionen kring Enhetens kyrka. F Caesarius har ju i många år verkat för kristen enhet och nu var Ulf Ekman en av stöttepelarna. Men uttalandet var också underskrivet av bland andra Berit Simonsson.
Hur var det då med Värnamo? Jo, i Värnamo talade den Romersk-katolske biskopen Anders Aborelius på OAS-mötet redan år 2003. Då passade journalisten Miriam Knudtzon på att intervjua biskopen i saken. I den intervjun säger biskopen att påven är symbolen för enheten och att han tror att "alla kristna kommer att enas under ett överhuvud, påven" (därav bokens titel, min kursiv.).
Boken som jag tidigare bara hört talas om blev intressant därför att den nu tio år senare ger perspektiv på skeendet. I boken finns tre huvudaktörer Ulf Ekman, OAS och "Peter Halldorf och hans pilgrimer". Om det senare uttrycket ska förstås som ironi vet jag inte. Peter Halldorf lär ha sagt inte ja till enhet under påven, men med påven, vilket jag tycker låter fint. Det framgår av boken att författaren är orolig för den ström av pingstvänner som konverterar till Rom och långt efter att boken skrevs visade det sig att också folk från trosrörelsen konverterar. Dixon har inte nämnt något om alla svensk-kyrkliga som konverterat genom åren. De är inte så få. Biskop Aborelius säger: "Protestanterna i Sverige söker sig mer till oss än vi till dem. Jag har knappt tid med dem! Men jag ser det som Guds röst till oss att vi så att säga tvingas ut på den här arenan".
Förutom denna pusselbit till det historiska skeendet berättar Dixon från sitt eget liv och om den katolska gemenskap han lever med. Han verkar älska katoliker samtidigt som han tillsammans med sina vänner katolikerna oroar sig för vissa skeenden. Det handlar till dels om enhet under påven, men lika mycket om Maria-dogmerna. Det verkar som att många katoliker går längre än den Romersk-katolska katekesen gör. Maria-kulten har på sina håll fått otillständiga proportioner. Inte minst på Balkan varifrån krav rests på nya Maria-dogmer. I en skrivelse till påven underskriven av 42 kardinaler, 500 biskopar från 157 olika länder och med fem miljoner katoliker i ryggen ber de påven att göra Maria till medförlösare, medlare och hjälpare. Officiellt vill de att Maria upphöjs till "Faderns dotter, Sonens moder, Andens gemål och Kyrkans moder." Vad jag förstår skulle treenigheten då bli fyrenigheten. Jag träffade en gång en muslim som berättade för mig att Maria, inte Jesus, bland muslimer uppfattas som gud eftersom de kristna säger att Maria är gudsmoder. Då måste hon vara gud. För mig som en allmänkyrklig kristen blir detta helt fel. Men det ena ger ofta det andra med tiden.
Dixon berör också den politiska utvecklingen inom EU och anar att utvecklingen inom EU och den europeiska kristenheten i vissa stycken går hand i hand. Till exempel vandringen mot enhet. Men jag hoppar över det här och nu.
Hur som helst var det intressant att läsa boken och till stor del är Anders Gerdmars bok Guds Ord räcker möjlig att se som en fortsättning även om de två är oberoende av varandra. Eller kanske just därför att de är beroende av varandra eftersom de adresserar samma våg. Det ska bli intressant att läsa den tredje boken som kan förväntas utkomma om ytterligare tio år. Var är vi då?
5 kommentarer:
Hej, Håkan! Du har tydligen läst först utgåvan av boken. Vore intressant att höra dina kommentarer till andra utgåvan, som innehåller mycket nytt, bland annat om försoning och om enhet. Om du nu skulle hinna...
All välsignelse
Tomas Dixon
Hej Tomas - Kul att du läste. Vi får väl se när jag snubblar över nyutgåvan. Jag tycker som sagt att boken var i perspektiv spännande.
Du kan ju läsa enhetskapitlet åtta år efter utgivningen, alltså 2020, så finner du det möjligen "spännande i perspektiv", även det! För vilket enhet vi vill ha bedömer jag som en av de viktigaste frågor vi står i.
Peter Halldorfs "Att älska sin nästas kyrka som sin egen" intressant i sammanhanget?
Den boken är absolut intressant i sammanhanget. Om Dixon framstår som negativ så framstår Halldorf som positiv. men de båda böckerna kompletterar varandra.
Skicka en kommentar