fredag, maj 15, 2015

52 veckor

Idag är det på dagen ett år sedan olyckan. Mina tankar går särskilt till familjen Roberthsson. Min bön är att familjen inte ska förlora evighetsperspektivet och det levande hopp HERREN har gett oss.

Det är otroligt vad tiden går. Jag är så tacksam inte bara för att ha överlevt utan också för det sabbatsår jag fått till skänks. Jag är heltidssjukskriven maj månad ut.

I morse, 07.45, var jag på röntgen på Värnamo sjukhus. Det är vänsterarmen som är skadad och inte opererad. Nu skickas bilderna till Linköpings Universitetssjukhus och någon gång i slutet av nästa vecka hoppas jag på större klarhet. Jag såg bilderna de tog och ärligt talat ser det inte bra ut. Jag har ingen värk, tack och lov, men rörelseförmågan är starkt begränsad och belastningsförmågan närmast obefintlig. Men samtidigt går det sakta åt rätt håll.

Det verkar uppenbart att läkarna inte gärna vill operera förmodligen av rädsla för bakterierna men också därför att det är en tämligen komplicerad operation som berör bindväv, nerver och muskler lika mycket som själva benbrotten.

För övrigt fungerar jag i stort sett normalt nu och om operationen uteblir hoppas jag gå tillbaka i tjänst 1 juni.

På söndag kommer Hans Sundberg till Värnamo och tillsammans ska vi berätta om vårt arbete i Nepal.



Var det övre kortet är taget behöver jag knappast påpeka
men det undre togs för två veckor sedan när vi firade Karis 60-års dag

2 kommentarer:

Anonym sa...

Allt Gott tillönskas för framtiden! Vad vill Gud lära oss med detta! AT

Håkan Sunnliden sa...

Att tro och förtrösta under alla omständigheter.