Den reformatoriska upptäckten handlar om Guds gemenskap med oss människor. Gud är vänligt inställd till oss människor, men den handlar också om att vi människor bejakar vad Gud har gjort och låter honom placera oss "i Jesus Kristus". Om människan ska kunna sätta sin lit till Gud måste hon få höra om honom, vad han gjort och vill med oss. I artikeln sägs:
För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem som hör evangelium frambringar tron, var och när det behagar Gud ...
Därför har Gud kallat och avskilt några att vara hans språkrör. Dessa har ett särskilt uppdrag, ett särskilt ämbete och ska vara "rätt kallade" för att få predika offentligt och förvalta sakramenten.
Denna artikel måste dels förstås tillsammans med de fyra första artiklarna och dels som ett resultatet av den reformatoriska upptäckten. I denna artikel betonas vikten av predikan som en förutsättning för tron. I den finns en avgränsning mot dem som menar att man kan komma till tro utan att Ordet förkunnas. MEN här finns ingen avgränsning mot det apostoliska ämbete som Herren Jesus själv instiftade.
Romersk-katolska kyrkan gick hårt åt reformatorerna som de menade gjort uppror mot dess biskopar och präster. Nu anklagades de för att ha förvanskat och övergett den allmänneliga förståelsen av ämbetet, det ämbete som hållit ihop kyrkan i 1500 år. Det är i det sammanhanget vi ska läsa artikeln där reformatorerna lyfter fram ämbetets huvudsakliga uppdrag - men utan att förneka dess övriga uppdrag.
Denna artikel var med andra ord ifrågasatt och därför skrevs sedan ytterligare en skrift för att förtydliga. I denna (Augsburgska bekännelsens apologi) sägs:
att vi synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan, (Romersk-katolska kyrkan, HS) ehuru dessa tillkommit genom mänsklig myndighet. Ty vi veta att fäderna i gott och nyttigt syfte inrättade denna ordning, såsom framgår av de gamla kyrkolagarna. Men biskoparna taga sig före att antingen tvinga våra präster att avstå från och förkasta den lära, som vi bekänna, eller dräpa de olyckliga och oskyldiga ... Detta är grunden till att våra präster icke erkänna dessa biskopar ... Våra samveten ha med avseende härpå intet att befara, ty få vi veta, att vi företräda en sann, riktig och allmännelig kristen bekännelse ...
När reformationen nådde Sverige var kyrkan mycket mån om att bevara detta ämbete. Långt in på 1900-talet var Svenska kyrkans ledning noga med att successionen, klicka här, skulle förvaltas enligt den allmänneliga kyrkans tro. Idag anses inte detta viktigt och även om biskoparna idag inte dödar präster kan de medverka till att de "köps ut".
Det finns mycket att säga om "rätt kallelse", rätt förkunnelse och rätt sakramentsförvaltning. Det ligger i sakens natur att det kan bli fel på alla punkter. Här får vi nöja oss ned att konstatera att Svenska kyrkan, enligt sin egen bekännelse, säger sig vilja hålla fast vid den apostoliska successionen. Hur det är med den saken får jag nog lämna därhän.
För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem som hör evangelium frambringar tron, var och när det behagar Gud ...
Därför har Gud kallat och avskilt några att vara hans språkrör. Dessa har ett särskilt uppdrag, ett särskilt ämbete och ska vara "rätt kallade" för att få predika offentligt och förvalta sakramenten.
Denna artikel måste dels förstås tillsammans med de fyra första artiklarna och dels som ett resultatet av den reformatoriska upptäckten. I denna artikel betonas vikten av predikan som en förutsättning för tron. I den finns en avgränsning mot dem som menar att man kan komma till tro utan att Ordet förkunnas. MEN här finns ingen avgränsning mot det apostoliska ämbete som Herren Jesus själv instiftade.
Denna artikel var med andra ord ifrågasatt och därför skrevs sedan ytterligare en skrift för att förtydliga. I denna (Augsburgska bekännelsens apologi) sägs:
att vi synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan, (Romersk-katolska kyrkan, HS) ehuru dessa tillkommit genom mänsklig myndighet. Ty vi veta att fäderna i gott och nyttigt syfte inrättade denna ordning, såsom framgår av de gamla kyrkolagarna. Men biskoparna taga sig före att antingen tvinga våra präster att avstå från och förkasta den lära, som vi bekänna, eller dräpa de olyckliga och oskyldiga ... Detta är grunden till att våra präster icke erkänna dessa biskopar ... Våra samveten ha med avseende härpå intet att befara, ty få vi veta, att vi företräda en sann, riktig och allmännelig kristen bekännelse ...
När reformationen nådde Sverige var kyrkan mycket mån om att bevara detta ämbete. Långt in på 1900-talet var Svenska kyrkans ledning noga med att successionen, klicka här, skulle förvaltas enligt den allmänneliga kyrkans tro. Idag anses inte detta viktigt och även om biskoparna idag inte dödar präster kan de medverka till att de "köps ut".
Det finns mycket att säga om "rätt kallelse", rätt förkunnelse och rätt sakramentsförvaltning. Det ligger i sakens natur att det kan bli fel på alla punkter. Här får vi nöja oss ned att konstatera att Svenska kyrkan, enligt sin egen bekännelse, säger sig vilja hålla fast vid den apostoliska successionen. Hur det är med den saken får jag nog lämna därhän.
1 kommentar:
Inte varje dag som man får en undervisning om ämbetet utifrån CA 5. Tack för den!
Obs att punkten om ämbetet kommer direkt efter rättfärdiggörelseläran, efter undervisningen om Jesus, efter frågan om fallet, efter frågan om Gud. Ett rätt präst är avgörande för att förkunnelsen ska kunna leda till tro! Därför behövs många frimodiga präster! Det är ingen funktion för att allt ska hållas igång. Sådant klarar vi utan "präst"?
Skicka en kommentar