Det händer allt oftare att journalister om än ytligt granskar Svenska kyrkan. Då tänker jag inte bara på en sådan granskning som till exempel Sofia Lilly Jönsson gjorde av biskopens kritik av Domkyrkoförsamlingen i Visby. Där har tydligen politiker i samarbete med domprosten betett sig så illa att stiftet kan komma att hotas av nedläggning om man får tro Dag Sandahl. Nej, jag tänker i än högre grad på den utifrån kommande kritiken, kritiken från etablerade jornalister som Jenny Nordgren, Maria Ludvigsson och nu också Erik Hagström.
Erik Hagström skriver i SvD, 16 maj 2015, en ledare om Svenska kyrkans rapport "Inte bara för svenskar". Den är skriven av Mats Wingborg som ofta anlitas av diverse fackförbund. Nu får han skriva i Svenska kyrkans namn. Ibland undrar jag om vem som helst kan företräda Svenska kyrkan. Tydligen är det så.
Kritiken går ut på att rapporten propagerar för att regering och riksdag ska predika välfärdsstaten för att på så sätt bekämpa fattigdomen. Jag kan här lämna rapporten för att i stället citera från Hagströms kritik:
Det är beklämmande att Svenska kyrkan tycks ha mer självförtroende i politiska, rentav nationalekonomiska, än teologiska frågor. Vänsterteorier om fattigdomsbekämpning och strukturer hålls som försanthållande, medan kristna dogmer relativiseras.
Det är i sanning ett lidande att vara anställd i en kyrka som relativiserar de kristna dogmerna. Det är som om kyrkan sågar i den kyrkogren den själv säger sig vara en del i. Nu försöker jag ändå vara positiv i den meningen att jag med biskop Giertz hävdar att vi har kvar rätten att bygga upp. I det större perspektivet kan man vara tveksam eftersom det yttre har blivit viktigare än det inre. När förklarade Svenska kyrkans höga företrädare för vanliga människor vad det betyder att leva i synd? Bara som ett exempel. Behöver folk i gemen vända om? Hur går det till i sådana fall? Finns det bara en väg till Gud? Kanske blir var och en salig på sin tro?
Tänk om kyrkomötet kunde verka för en inre reformation. Går det att tänka sig en återgång till evangelisk-luthersk, för att inte säga allmänkyrklig, tro? En som handlar om synd och nåd, om lag och evangelium eller om död och liv? Kunde inte kyrkostyrelsen med anledning av Reformationsjubiléet ordna med ett premiesystem? En uppmuntran till dem som "går före" i detta avseende? Vore det inte fint om de som strävar efter att predika rent och klart, i enlighet med kyrkans bekännelse, och som önskar förvalta sakramenten rätt kunde utnämnas till kyrkoherdar, till och med super-kyrkoherdar?
Hagström skriver avslutningsvis:
En idé är att Svenska kyrkan försöker inspirera fler att följa Jesus. Framgång på det området skulle möjligen minska behovet av väldiga välfärdsstater. Det kanske är ett väl djärvt budskap, och obekvämare än att hålla sig till politiskt korrekta förkunnelser.
Kyrkans självdefinierade kärnuppdrag är att "människor ska leva i tro på Jesus Kristus och en kristen gemenskap". Kopplingen till att förespråka met välfärdsstat i utvecklingspolitiken låter sig inte enkelt göras.
Jag hade så sent som idag ett samtal där jag fick frågan hur vi skulle kunna locka fler till kyrkan. Är inte kyrkans uppdrag att förkunna syndernas förlåtelse? Finns det något annat?
Erik Hagström skriver i SvD, 16 maj 2015, en ledare om Svenska kyrkans rapport "Inte bara för svenskar". Den är skriven av Mats Wingborg som ofta anlitas av diverse fackförbund. Nu får han skriva i Svenska kyrkans namn. Ibland undrar jag om vem som helst kan företräda Svenska kyrkan. Tydligen är det så.
Kritiken går ut på att rapporten propagerar för att regering och riksdag ska predika välfärdsstaten för att på så sätt bekämpa fattigdomen. Jag kan här lämna rapporten för att i stället citera från Hagströms kritik:
Det är beklämmande att Svenska kyrkan tycks ha mer självförtroende i politiska, rentav nationalekonomiska, än teologiska frågor. Vänsterteorier om fattigdomsbekämpning och strukturer hålls som försanthållande, medan kristna dogmer relativiseras.
Det är i sanning ett lidande att vara anställd i en kyrka som relativiserar de kristna dogmerna. Det är som om kyrkan sågar i den kyrkogren den själv säger sig vara en del i. Nu försöker jag ändå vara positiv i den meningen att jag med biskop Giertz hävdar att vi har kvar rätten att bygga upp. I det större perspektivet kan man vara tveksam eftersom det yttre har blivit viktigare än det inre. När förklarade Svenska kyrkans höga företrädare för vanliga människor vad det betyder att leva i synd? Bara som ett exempel. Behöver folk i gemen vända om? Hur går det till i sådana fall? Finns det bara en väg till Gud? Kanske blir var och en salig på sin tro?
Tänk om kyrkomötet kunde verka för en inre reformation. Går det att tänka sig en återgång till evangelisk-luthersk, för att inte säga allmänkyrklig, tro? En som handlar om synd och nåd, om lag och evangelium eller om död och liv? Kunde inte kyrkostyrelsen med anledning av Reformationsjubiléet ordna med ett premiesystem? En uppmuntran till dem som "går före" i detta avseende? Vore det inte fint om de som strävar efter att predika rent och klart, i enlighet med kyrkans bekännelse, och som önskar förvalta sakramenten rätt kunde utnämnas till kyrkoherdar, till och med super-kyrkoherdar?
Hagström skriver avslutningsvis:
En idé är att Svenska kyrkan försöker inspirera fler att följa Jesus. Framgång på det området skulle möjligen minska behovet av väldiga välfärdsstater. Det kanske är ett väl djärvt budskap, och obekvämare än att hålla sig till politiskt korrekta förkunnelser.
Kyrkans självdefinierade kärnuppdrag är att "människor ska leva i tro på Jesus Kristus och en kristen gemenskap". Kopplingen till att förespråka met välfärdsstat i utvecklingspolitiken låter sig inte enkelt göras.
Jag hade så sent som idag ett samtal där jag fick frågan hur vi skulle kunna locka fler till kyrkan. Är inte kyrkans uppdrag att förkunna syndernas förlåtelse? Finns det något annat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar