Denna sjunde artikel liknar en grundbult i det reformatoriska systemet. Som vi har sett upptäckte Luther att Gud var vänligt sinnad mot honom och mer än gärna ville ge honom och låta honom leva i syndernas förlåtelse. Det blev därför av högsta prioritet att prästämbetet var ett predikoämbetet. Evangeliets ord skulle förkunnas rent så det inte gick att missförstå. Ordet skulle tas emot och sakramenten, det vill säga dopet och nattvarden skulle förvaltas rätt. Så här lyder artikel sju i sin helhet:
Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärderlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, (gemenskap), i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (utdelas). Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten (sakramentens utdelande). Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna formet för gudsdyrkan överallt äro lika.
Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.
Orden inom parentes står för biskop Aurelius översättning. I en kommentar skriver han att samfund fanns inte vid den här tiden, men gemenskap. Det tycket jag var intressant därför att min bok har titeln De heligas gemenskap, men också därför att jag igår fick vår nye biskop Modéus avhandling som handlar just om gemenskapen, gudstjänstgemenskapen. Jag har ännu inte läst mer än ett par hundra sidor så jag ber att få återkomma.
Reformatorerna var måna om att evangeliets skulle förkunnas och kyrkan eller församlingen bestod av människor som tog emot Ordet i sina hjärtan. Idag 500 år senare är det inte bara jag som menar att artikel sju inte räcker till eller helt svarar mot vår tid. En första fråga blev: var ska vi lägga betoningen? På predikan eller på mottagandet? Som du förstår får det konsekvenser för vår syn på kyrkan. En andra fråga är: hur ska vi förstå gemenskapen? Det är för övrigt vad Modéus avhandling handlar om.
Luther tyckte inte om ordet kyrka. Han tyckte det var för oprecist. Han talade hellre om de kristna. Han såg inte främst kyrkan som ett Guds redskap för mission utan kyrkan var ett resultat av förkunnelsen. Kyrkan är något som uppstår, något än så länge ofullbordat.
Kyrkan är till sitt väsen osynlig för ögat, men det finns tecken som gör att vi kan känna igen kyrkan. Där Ordet förkunnas rent, dopet och nattvarden förvaltas och delas ut rätt, där löse- och bindenyckeln används och präster vigs, där bön och lovsång lever och kristtrogna trakasseras och förföljs DÄR kan man veta att Kyrkan är. Dessa sju kännetecken blir kriterier som gör att också vi kan känna igen "den sanna församlingen". Det är fortfarande så att kyrkan är fördold. Kännetecknen är helt säkra men i församlingen finns både troende och otroende människor. Och så måste det få vara i den här världen. Detta blir tydligt i nästa artikel, 8, som heter "Vad kyrkan är".
Svenska kyrkan i sin bekännelse är mån om en ren förkunnelse och ett rätt förvaltande av sakramenten även om det i praktiken kan vara lite si och så med det. Tyvärr ingår inte den rena förkunnelsens konst längre i prästutbildningen. Det är ibland svårt att se Luthers kännetecken i våra församlingar.
Jag är ivrig att läsa vidare i Modéus avhandling därför att jag tror att han ser nödvändigheten att återupptäcka kyrkans och församlingens sanna väsen. Jag tror han ser behovet av att göra radikala förändringar i Kyrkoordningen och uppmuntra de kristna att bygga församlingar. Jag får återkomma när jag gått igenom CA, läst färdigt avhandlingen och fått se hur koinonian utvecklas. Vi lever i en mycket spännande tid.
Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärderlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, (gemenskap), i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (utdelas). Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten (sakramentens utdelande). Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna formet för gudsdyrkan överallt äro lika.
Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.
Orden inom parentes står för biskop Aurelius översättning. I en kommentar skriver han att samfund fanns inte vid den här tiden, men gemenskap. Det tycket jag var intressant därför att min bok har titeln De heligas gemenskap, men också därför att jag igår fick vår nye biskop Modéus avhandling som handlar just om gemenskapen, gudstjänstgemenskapen. Jag har ännu inte läst mer än ett par hundra sidor så jag ber att få återkomma.
Reformatorerna var måna om att evangeliets skulle förkunnas och kyrkan eller församlingen bestod av människor som tog emot Ordet i sina hjärtan. Idag 500 år senare är det inte bara jag som menar att artikel sju inte räcker till eller helt svarar mot vår tid. En första fråga blev: var ska vi lägga betoningen? På predikan eller på mottagandet? Som du förstår får det konsekvenser för vår syn på kyrkan. En andra fråga är: hur ska vi förstå gemenskapen? Det är för övrigt vad Modéus avhandling handlar om.
Luther tyckte inte om ordet kyrka. Han tyckte det var för oprecist. Han talade hellre om de kristna. Han såg inte främst kyrkan som ett Guds redskap för mission utan kyrkan var ett resultat av förkunnelsen. Kyrkan är något som uppstår, något än så länge ofullbordat.
Kyrkan är till sitt väsen osynlig för ögat, men det finns tecken som gör att vi kan känna igen kyrkan. Där Ordet förkunnas rent, dopet och nattvarden förvaltas och delas ut rätt, där löse- och bindenyckeln används och präster vigs, där bön och lovsång lever och kristtrogna trakasseras och förföljs DÄR kan man veta att Kyrkan är. Dessa sju kännetecken blir kriterier som gör att också vi kan känna igen "den sanna församlingen". Det är fortfarande så att kyrkan är fördold. Kännetecknen är helt säkra men i församlingen finns både troende och otroende människor. Och så måste det få vara i den här världen. Detta blir tydligt i nästa artikel, 8, som heter "Vad kyrkan är".
Svenska kyrkan i sin bekännelse är mån om en ren förkunnelse och ett rätt förvaltande av sakramenten även om det i praktiken kan vara lite si och så med det. Tyvärr ingår inte den rena förkunnelsens konst längre i prästutbildningen. Det är ibland svårt att se Luthers kännetecken i våra församlingar.
Jag är ivrig att läsa vidare i Modéus avhandling därför att jag tror att han ser nödvändigheten att återupptäcka kyrkans och församlingens sanna väsen. Jag tror han ser behovet av att göra radikala förändringar i Kyrkoordningen och uppmuntra de kristna att bygga församlingar. Jag får återkomma när jag gått igenom CA, läst färdigt avhandlingen och fått se hur koinonian utvecklas. Vi lever i en mycket spännande tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar