Vi lever i en tid då många tycker det bevisat att Gud inte finns. Eller om man vill vara kristen och inneha en position inom Svenska kyrkan tvingas tolka om den bibliska bilden av Gud. Det talas nu om olika gudsbilder som om Bibelns och Traditionens vittnesbörd inte var tillräckligt. Gud blir ett abstrakt begrepp som i verkligheten saknar avgörande betydelse. Därför är det riktigt att gå tillbaka till och hålla fast vid Guds uppenbarelse i Bibeln. Detta visste reformatorerna på 1500-talet och det skrevs ner i Confessio Augustana som den självklara utgångspunkten.
Det finns en diskussion inom Svenska kyrkan som ifrågasätter eller omdefinierar begrepp som synd, skuld, straff och skam. Diskussionen har en allmän betydelse för vår syn på människan och en särskild betydelse för vår syn på dopet, men också om vi alls kan använda oss av eller lita på Bibeln.
Bibeln använder inte begreppet arvsynd men det är ett faktum att den lär att alla människor behöver försonas med Gud. Paulus ägnar rätt mycket utrymme i Romarbrevet åt att övertyga juden om synd. Att hedningen var syndare var aldrig ifrågasatt men Gud hade ingått förbund med juden så där var det inte lika självklart. I Rom 5:12 skriver Paulus:
Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.
Paulus använder inte ordet arvsynd men det var så kyrkan kom att förstå dessa verser. Ordet härstammar från den latinska översättningen där det står peccatum originale, på engelska original sin.
När munken Pelagius (390-418 e Kr) kom till Rom anslöt han sig till (den judiska) föreställningen att det inom varje människa finns gott och ont, en fri vilja och att varje individ själv måste ansvara för sitt liv. Paulus däremot hade sagt att vi är slavar under synden. Augustinus diskuterade mot Pelagius eftersom han menade att dennes förståelse leder människan helt fel. Med en sådan syn på människan blir det upp till människan själv att välja det goda. Om det är möjligt behövs ingen försoning, befrielse eller pånyttfödelse. Begreppet eller rättare sagt förståelsen att människan är förlorad konstaterades på ett kyrkomöte.
Reformatorerna hållet fast vid den bibliska och allmänkyrkliga förståelsen och det står i CA artikel 2, om arvsynden:
alla människor ... födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar död även nu, åt dem som icke födas på nytt ...
Detta är Svenska kyrkans bekännelse. Denna bekännelse lägger an ett evighetsperspektiv på tillvaron, ett perspektiv som utgör bakgrunden till den kristna förkunnelsen och utgör skälet till trons och dopets nödvändighet.
Tyvärr har denna förståelse av människans förhållande till Gud försvunnit ur det allmänna medvetandet. Också höga företrädare inom Svenska kyrkan förnekar syndens herravälde. När förkunnelsen brister i detta avseende blir människan övergiven och får leva ensam med sin skuld och skam, får själv ta ansvar för sitt liv. Då hjälper det inte hur mycket det lilla barnet genom dopet välkomnas till världen eller hur många dopljus som tänds.
När synden förnekas behövs ingen Frälsare. Och vad händer med en kyrka då evighetsperspektivet går förlorat och byggnader, budgetar och personalpolitik blir viktigare? Jag bara frågar.
Det finns en diskussion inom Svenska kyrkan som ifrågasätter eller omdefinierar begrepp som synd, skuld, straff och skam. Diskussionen har en allmän betydelse för vår syn på människan och en särskild betydelse för vår syn på dopet, men också om vi alls kan använda oss av eller lita på Bibeln.
Bibeln använder inte begreppet arvsynd men det är ett faktum att den lär att alla människor behöver försonas med Gud. Paulus ägnar rätt mycket utrymme i Romarbrevet åt att övertyga juden om synd. Att hedningen var syndare var aldrig ifrågasatt men Gud hade ingått förbund med juden så där var det inte lika självklart. I Rom 5:12 skriver Paulus:
Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.
Paulus använder inte ordet arvsynd men det var så kyrkan kom att förstå dessa verser. Ordet härstammar från den latinska översättningen där det står peccatum originale, på engelska original sin.
När munken Pelagius (390-418 e Kr) kom till Rom anslöt han sig till (den judiska) föreställningen att det inom varje människa finns gott och ont, en fri vilja och att varje individ själv måste ansvara för sitt liv. Paulus däremot hade sagt att vi är slavar under synden. Augustinus diskuterade mot Pelagius eftersom han menade att dennes förståelse leder människan helt fel. Med en sådan syn på människan blir det upp till människan själv att välja det goda. Om det är möjligt behövs ingen försoning, befrielse eller pånyttfödelse. Begreppet eller rättare sagt förståelsen att människan är förlorad konstaterades på ett kyrkomöte.
Reformatorerna hållet fast vid den bibliska och allmänkyrkliga förståelsen och det står i CA artikel 2, om arvsynden:
alla människor ... födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar död även nu, åt dem som icke födas på nytt ...
 |
| Dopljuset är en symbol som vittnar om att människan måste födas på nytt |
Tyvärr har denna förståelse av människans förhållande till Gud försvunnit ur det allmänna medvetandet. Också höga företrädare inom Svenska kyrkan förnekar syndens herravälde. När förkunnelsen brister i detta avseende blir människan övergiven och får leva ensam med sin skuld och skam, får själv ta ansvar för sitt liv. Då hjälper det inte hur mycket det lilla barnet genom dopet välkomnas till världen eller hur många dopljus som tänds.
När synden förnekas behövs ingen Frälsare. Och vad händer med en kyrka då evighetsperspektivet går förlorat och byggnader, budgetar och personalpolitik blir viktigare? Jag bara frågar.
2 kommentarer:
I Chestertons efterföljd kan vi dock hävda att arvsynden är en av få empiriskt verifierbara delar av vår tro och vår dogmatik - den som förnekar den får istället visa när ondskan kommer in i oss, om den inte finns från början. Arvsyndens realitet är alltså lättare än det mesta att inse - det är i mina ögon mycket märkligt att någon kan förneka den!
Helt sant. Jag fick för övrigt ett långt mail från en icke-bekännande kristen som menade att denna insikt är befriande. tror jag det - den är ju sann!
Skicka en kommentar