Den här artikeln hör nära samman med den förra. Den kom till av en särskild anledning. Det var nämligen så att en gren inom fornkyrkan ville underkänna vissa biskopar och präster. När förföljelserna pågick som värst var det inte alla biskopar och präster som blev martyrer. Det fanns också de som gick staten till mötes genom att till exempel erkänna Roms gudar, genom att lämna ut de dyrbara Evangelieböckerna, överge eller förråda sina bröder och systrar. När sedan förföljelsen ebbade ut ville många av dessa biskopar och präster återvända till församlingen. Frågan var då; ska vi låta dem återfå ledande ställning inom församlingen? Kommer Gud att ta emot dem? Kommer de dop och de mässor de celebrerar att vara giltiga? Så uppstod delade meningar inom församlingen om och hur dessa kunde komma tillbaka.
Kyrkofadern Augustinus (354-430 eKr) menade att vi alla är ofullkomliga och att sakramentens giltighet inte kan vara beroende av biskopens eller prästens moral. Sakramenten måste bli giltiga därför att Gud själv har instiftat dem och gör dem giltiga. Biskopen eller prästen blir därmed bara ett redskap. Artikeln inleds med följande ord:
Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga äro med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. ... De fördöma ... sådana, som påstodo, att man icke i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansågo, att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.
När jag skriver detta påminns jag om en präst i Hjämseryd. Det måste ha varit i mitten på 1800-talet som var kraftigt berusad när han skulle döpa ett barn. Han var tydligen så plakat att han döpte barnet i fel ände. Han öste vattnet över barnets fötter i stället för på huvudet. Det ledde till att han anmäldes till Domkapitlet och prickades. Men han prickades inte för att han var berusad utan för att han döpt i fel ände!
På något sätt har denna artikel blivit tänkvärd igen i vår tid. Jag tänker då inte endast på innehavaren av prästämbetet, om det är rätt präst, utan också på diskussioner om det går att använda alkoholfritt vin eller glutenfritt bröd. Det har berättats för mig att det var svårt för prästerna att få fram vin på 16- och 1700-talet till nattvardsgångarna. Då fanns det förslag på att man i stället skulle kunna använda den svenska drycken brännvin eller möjligen öl. Biskoparna sa emellertid nej - vid det tillfället.
Det finns knappast någon idag, det vill säga i vår lutherska tradition, som rent ut säger att sakramenten är ogiltiga, MEN det är illa nog att det skapats eller skapas osäkerhet i frågan. Den gamla diskussionen lever än.
Om du är osäker kan du antingen stödja dig på artikel 8 eller kan du helt enkelt välja vilken gudstjänst du går till. Vid ett tillfälle var jag med om ett frikyrklig nattvardsfirande. Jag hade själv predikat på kallelse men visste inte att det också skulle vara nattvard. Den leddes inte av någon präst och brödet och vinet var kex och saft. Teologin bakom firandet stannade vid en åminnelse och om instiftelseorden brukades minns jag inte. Intentionen hos "celebranten" var en annan än den jag var van vid. Jag minns att jag tänkte: om detta är giltigt är det bra och om det inte är giltigt skadar det mig inte. Så kunde också jag delta även om jag inte skulle gjort det annars.
Det är sant att Augustinus brottades med frågan för mer än 1500 år sedan och att CA skrevs för 500 år sedan, men det är inte så dumt att känna till fädernas frågor, kamp och svar. Jag önskar att denna kunskap ett "rätt" förvaltande hade fått gå vidare inom Svenska kyrkan, som hon också vill åtminstone enligt sin egen bekännelse.
Kyrkofadern Augustinus (354-430 eKr) menade att vi alla är ofullkomliga och att sakramentens giltighet inte kan vara beroende av biskopens eller prästens moral. Sakramenten måste bli giltiga därför att Gud själv har instiftat dem och gör dem giltiga. Biskopen eller prästen blir därmed bara ett redskap. Artikeln inleds med följande ord:
Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga äro med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. ... De fördöma ... sådana, som påstodo, att man icke i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansågo, att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.
När jag skriver detta påminns jag om en präst i Hjämseryd. Det måste ha varit i mitten på 1800-talet som var kraftigt berusad när han skulle döpa ett barn. Han var tydligen så plakat att han döpte barnet i fel ände. Han öste vattnet över barnets fötter i stället för på huvudet. Det ledde till att han anmäldes till Domkapitlet och prickades. Men han prickades inte för att han var berusad utan för att han döpt i fel ände!
På något sätt har denna artikel blivit tänkvärd igen i vår tid. Jag tänker då inte endast på innehavaren av prästämbetet, om det är rätt präst, utan också på diskussioner om det går att använda alkoholfritt vin eller glutenfritt bröd. Det har berättats för mig att det var svårt för prästerna att få fram vin på 16- och 1700-talet till nattvardsgångarna. Då fanns det förslag på att man i stället skulle kunna använda den svenska drycken brännvin eller möjligen öl. Biskoparna sa emellertid nej - vid det tillfället.
Det finns knappast någon idag, det vill säga i vår lutherska tradition, som rent ut säger att sakramenten är ogiltiga, MEN det är illa nog att det skapats eller skapas osäkerhet i frågan. Den gamla diskussionen lever än.
Om du är osäker kan du antingen stödja dig på artikel 8 eller kan du helt enkelt välja vilken gudstjänst du går till. Vid ett tillfälle var jag med om ett frikyrklig nattvardsfirande. Jag hade själv predikat på kallelse men visste inte att det också skulle vara nattvard. Den leddes inte av någon präst och brödet och vinet var kex och saft. Teologin bakom firandet stannade vid en åminnelse och om instiftelseorden brukades minns jag inte. Intentionen hos "celebranten" var en annan än den jag var van vid. Jag minns att jag tänkte: om detta är giltigt är det bra och om det inte är giltigt skadar det mig inte. Så kunde också jag delta även om jag inte skulle gjort det annars.
Det är sant att Augustinus brottades med frågan för mer än 1500 år sedan och att CA skrevs för 500 år sedan, men det är inte så dumt att känna till fädernas frågor, kamp och svar. Jag önskar att denna kunskap ett "rätt" förvaltande hade fått gå vidare inom Svenska kyrkan, som hon också vill åtminstone enligt sin egen bekännelse.
1 kommentar:
Bra att du aktualiserar kyrkans bekännelse, Håkan! Det finns en djupt utbredd uppfattning idag att den är så obsolet att den inte ens förtjänar att läsas. Medan den istället är både andligt och intellektuellt stimulerande mer än de flesta anar. Och trots polemiken mot Rom allmänkyrkligt, konstruktivt profilerad snarare än specifikt "protestantiskt" - det är väl egentligen bara det där om påven som antikrist vi i ärlighetens namn borde reservera oss emot.
Skicka en kommentar