När jag var ny prästvigd fick jag ofta höra kommentarer. Den vanligaste handlade om att prästen bara jobbade på söndagen. Det var tydligt att många av mina vänner inte hade en aning om vad en präst gör förutom att predika. Tyvärr tror jag inte att folk i allmänhet vet bättre idag, ibland inte ens de anställda.
Nu har prästens ställning i samhället förändrats mycket sedan 1978 då jag prästvigdes. Det är en naturlig utveckling, men mer anmärkningsvärt är att prästens roll och ställning inom kyrkan, läs Svenska kyrkan, förändrats. Gång efter annan möter jag människor inom kyrkan som inte vet annat än att prästen är anställd. Och visst är vi i hög grad anställda numera med villkor som de flesta andra arbetstagare.
Begreppet ämbete finns inte längre. Den succession som fäderna kämpade för sätts nu i fråga. Nu används i stället begreppet "vigningstjänst" och innehållet är inte givet. Präster och diakoner kan ha väldigt olika inriktning på sina tjänster. Då tar jag fram mitt prästbrev, beskrivningen av mitt uppdrag, min legitimation, om du vill. Jag läser:
... blivit denna dag i Svenska kyrkans ordning enligt apostolisk sedvänja med bön och handpåläggning till det heliga prästämbetet vigd.
Han förklaras fördenskull från denna dag behörig att utöva alla de plikter, som enligt Guds Ord och Kyrkans ordning åtfölja detta ämbete. Han är betrodd med försoningens ord såsom ett sändebud å Kristi vägnar, utsänd att förkunna det evangelium, som är en Guds kraft till frälsning. Han äger att förvalta de heliga sakramenten enligt sin Herres instiftelse. Han ska lösa och binda under samvetsgrant aktgivande på Guds lag och löften. Han skall vara en herde för den hjord, där den Helige Ande satt honom till föreståndare. Han är församlingens lärare, som skall tillrättavisa och förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken, och tillika dess vägvisare, som skall vara ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i tro och i renhet. Han är ock kallad att dela sin herres smälek och uppfylla sitt mått av Kristusbedrövelser. Han skall lyda Gud mer än människor och icke frukta för dem, som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer.
Såsom Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter äger han ock löften om bistånd av den Herre, som förbarmar sig över sina tjänare och lovat vara med dem alla dagar intill tidens ände.
Prästämbetets innehåll kan inte vad jag förstår ändras. Enligt Svenska kyrkans bekännelse kommer kallelsen från Gud, känns igen av biskopen som enligt apostolisk sedvänja sätter in kandidaten i ämbetet och förmedlar uppdraget. Prästen ansvarar i första hand inför Gud och biskop och ska kunna göra räkenskap inför dem. Ja,men är inte kyrkopolitikerna arbetsgivare nu för tiden?
Jo, och som jag förstår det är det i grund de förtroendevaldas uppgift att med hjälp av organisationen underlätta och stödja prästen i dennes kall.
Nu har prästens ställning i samhället förändrats mycket sedan 1978 då jag prästvigdes. Det är en naturlig utveckling, men mer anmärkningsvärt är att prästens roll och ställning inom kyrkan, läs Svenska kyrkan, förändrats. Gång efter annan möter jag människor inom kyrkan som inte vet annat än att prästen är anställd. Och visst är vi i hög grad anställda numera med villkor som de flesta andra arbetstagare.
Begreppet ämbete finns inte längre. Den succession som fäderna kämpade för sätts nu i fråga. Nu används i stället begreppet "vigningstjänst" och innehållet är inte givet. Präster och diakoner kan ha väldigt olika inriktning på sina tjänster. Då tar jag fram mitt prästbrev, beskrivningen av mitt uppdrag, min legitimation, om du vill. Jag läser:
... blivit denna dag i Svenska kyrkans ordning enligt apostolisk sedvänja med bön och handpåläggning till det heliga prästämbetet vigd.
Han förklaras fördenskull från denna dag behörig att utöva alla de plikter, som enligt Guds Ord och Kyrkans ordning åtfölja detta ämbete. Han är betrodd med försoningens ord såsom ett sändebud å Kristi vägnar, utsänd att förkunna det evangelium, som är en Guds kraft till frälsning. Han äger att förvalta de heliga sakramenten enligt sin Herres instiftelse. Han ska lösa och binda under samvetsgrant aktgivande på Guds lag och löften. Han skall vara en herde för den hjord, där den Helige Ande satt honom till föreståndare. Han är församlingens lärare, som skall tillrättavisa och förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken, och tillika dess vägvisare, som skall vara ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i tro och i renhet. Han är ock kallad att dela sin herres smälek och uppfylla sitt mått av Kristusbedrövelser. Han skall lyda Gud mer än människor och icke frukta för dem, som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer.
Såsom Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter äger han ock löften om bistånd av den Herre, som förbarmar sig över sina tjänare och lovat vara med dem alla dagar intill tidens ände.
Prästämbetets innehåll kan inte vad jag förstår ändras. Enligt Svenska kyrkans bekännelse kommer kallelsen från Gud, känns igen av biskopen som enligt apostolisk sedvänja sätter in kandidaten i ämbetet och förmedlar uppdraget. Prästen ansvarar i första hand inför Gud och biskop och ska kunna göra räkenskap inför dem. Ja,men är inte kyrkopolitikerna arbetsgivare nu för tiden?
Jo, och som jag förstår det är det i grund de förtroendevaldas uppgift att med hjälp av organisationen underlätta och stödja prästen i dennes kall.
5 kommentarer:
Begreppet ämbete finns inte längre, skriver du och verkar med det mena att successionen därmed är i fara. Istället används begreppet vigningstjänst. I din tolkning är detta ett nedvärderande av prästens uppgift. Men vad jag förstått betyder ordet ämbete i Luthersk tradition bara uppdrag. Skomakaren har ett uppdrag, d.v.s. ett ämbete och prästen att annat. Luther jämställde prästens uppdrag med skomakarens eftersom båda var uppdrag från Gud och han tydliggjorde i sin teologi att prästen inte hade ett högre andligare uppdrag än skomakaren, bara ett annat.
När begreppet vigningstjänsten började införas var den snarare ett tydliggörande av den succession du menar är i farozonen samt att tydliggöra att i kyrkans värld har de som innehar vigningstjänsten ett uppdrag just inom den apostoliska successionen.
Att folk tidigare såg upp till prästen och lydde prästen var ju snarare ett uttryck för att gammalt hierarkiskt samhälle där prästen som myndighetsperson jämställdes med andra högreståndspersoner. Det är väl knappast ett samhälle vi vill återuppväcka!
Därtill är det viktigt att fundera över vem som äger vigningstjänsten. Är det prästen eller individen. Traditionellt brukar man säga att kyrkan äger uppdraget medan individen förvaltar det. Det betyder att prästen inte har rätten att agera präst utanför den kyrka i vilken prästen tillhör. Prästen är kyrkans tjänare och skall vara representant för densamma. Det ligger i vårt uppdrag att vara Svenska kyrkans tjänare som präster. Det är ibland en övning i ödmjukhet och lydnad.
En tredje reflektion över din text handlar om relationen mellan prästen och församlingen. Församlingen och de förtroendevalda finns väl inte till för prästen skull! De förtroendevalda representerar ju den församling prästen är av biskopen kallad att tjäna. Naturligtvis skall prästen och de förtroendevalda samarbeta – men prästens uppdrag kan ju inte vara större än församlingens. Det är ju församlingen som är Kristi kropp och prästen dess tjänare. D.v.s. prästens kall kan ju inte vara större än församlingens – båda kommer ju av Gud.
Att församlingen är arbetsgivare kan man tycka olika om. Men i sak var man lika anställd då prästen var anställd av stiftet. Pengarna kom från samma källa. I sak har det inte ändrat något. I frikyrkovärden är det självklart att pastorn är anställd av församlingen. Svenska kyrkans präster står dock i sin vigningstjänst alltid under stiftet och domkapitlet. Naturligtvis kan alla organisationer bli bättre – men så illa tycker jag inte att det är som du vill måla upp. Men därom kan man tycka olika.
/ Pär-Magnus Möller
Broder - tack för vänligt sinnad kommentar. Jag uppskattar intressanta sådana och vill i korthet utveckla bloggen i anslutning till din kommentar. Den poäng jag ville lyfta är att Luther inte bröt med den Romersk-katolska synen på ämbetet.
1. Ämbetet, framsprunget ur den av Jesus inrättade ordningen, är hierarkisk. Men med förtydligandet: den som vill vara störst bland er vare de andras tjänare. Det är sant som du skriver att under statskyrkans tid förstärktes det genom att prästen också blev statlig ämbetsman, men det kristna upphävdes aldrig. Utöver detta menar jag att skälet till att vi bkev en prästkyrka är att vi underskattade, osynliggjorde lekmännen. Detta i polemik mot frikyrkorörelsen och pietisterna.
2. Vem äger ämbetet? Det gör Gud och ordningen instiftades av Herren Jesus själv. Det är sant att kyrkan förvaltar ämbetet, men kyrkan här är inte detsamma som Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är endadt en provins, i bästa fall. Här får vi se upp. När jag var ung hävdade biskopen Bengt Wadensjö att ämbetet utgick från Svenska kyrkan och därför kunde nan behandla oss högkyrkliga därefter. Han menade, som du antyder, att vi var anstälkda, kunde avskedas och pensioneras. Detta är inte min förståelse av prästen.
3. Biskopen J.A. Eklund lade omedvetet grunden för den demokratiska folkkyrkan, men det var Karl-Manfred Olsson som tog över och blev upphov till kyrkopolitikernas roll. Som du vet blev folket subjekt men demokratin är representativ. Så blev de förtroendevalda representanter för alla människor. Detta skrev Sveriges riksdag in i lagen om Svenska kyrkan, den lag vi idag lider så svårt under.
När du talar om församlingen har jag svårt att följa med. Irdet har för mig blivit nonsens. Jag vet uppriktigt sagt inte längre vad som menas.
Nu har jag läst en stor del av buskop Fredriks avhandling och den framstår för mig nästintill som banbrytande. Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen i Växjö stift.
Jag uppskattar avslutningsvis att du skriver att nan jan tycka olika. Tänk om vi kunde utveckla Värnamo församling tillsammans.
Tack för svaret - jag har ingen annan önskan än att vi skall kunna utveckla församlingen tillsammans! Och det teologiska samtalet behövs - det är ju i det vi kan växa och förstå varandra.
Några tankar på kvällskvisten:
Vi älskar båda vår gamla kyrka - vi har mött henne på olika sätt - och jag tror just det är viktigt att ha som grund i förståelsen av hur vi ser henne. Du ser henne med de glasögon du fått genom åren, positivt och negativt - och det har jag också.
Jag tillhör en generation präster i Svenska kyrkan som blivit fostrad av en prästgenerationen som är född på fyrtio och femtiotalet. Jag är uppfödd av tänkandet att kyrkan är fallen och att allting blir sämre. Jag och mina jämnåriga ämbetssyskon har blivit dränkta av den föregående generationens besvikelse och missnöje. Vi ha onekligen blivit ganska illa tilltygade av detta. Om detta talas väldigt lite. Jag har många gånger tänkt skriva om detta men ännu inte hittat rätt forum...
Samtidigt har jag upptäckt att det inte är så enkelt som vi blivit lärda. Det finns betydligt sämre kyrkostrukturer än Svenska kyrkans och hon äger onekligen kännetecknen för Kristi kyrka. Och det måste vi vårda. Vi vårdar det genom vår trohet till hennes fungerande strukturer. Kyrkan har lidit nog av egna små frälsare som delat henne i bit efter bit tills inget blivit kvar. Därför vill jag tro att Guds Ande leder Svenska kyrkan i hennes ofullkomlighet och att vi är skyldiga henne trohet.
Begreppet "församlingen" betyder i mitt tänkande både den världsvida synliga och osynliga kyrkan, organisationen, den episkopala strukturen, den lokala gemenskapen på orten och den mindre intima gemenskapen av troende vänner.
Dock; ingen av dem kan fungera utan de andra. En gemenskap utanför strukturen eller den lokala församlingen blir till en sekt eller en religiös intresseförening. Det är först när den lilla gemenskapen sitter stadigt på kyrkoträdet som hon är en cell i Kristi kyrka.
Den lilla gemenskapen måste hänga samman på ett konkret sätt med den övriga gemenskapen i den större församlingen. Det är därför jag är så angelägen om att bli delaktig i samtalet också om koinonian... så jag går i väntans tider...
Som du skrev: Tänk om vi kunde utveckla Värnamo församling tillsammans.
Allt gott
Pär-Magnus
Broder - igen. Jag skriver lika spontant och förtroendefullt som du gör. Det är fördelen med blogg och komnentar att vi måste bli korta och precisa, samtidigt som inte allt måste vara färdigt,
Först är jag medveten om den besvikelse din generation, nog mer än min mer anpassliga, fick gå igenom. Jag känner flera i din generation som övergett til exempel Sv kyrkans fria synod, olika sälkskap, blivit tvehågsna vad gäller Kyrklig förnyelse, Kyrklig samling och så vidare. Inte minst har ämbetsfrågan skymt den gudstjänstfirande församlingen som praktiskt taget alltid fått sitta emellan i kyrkokampen. För en kamp har det varit och en kamp är det fortfarande.
Sedan är det som du också skriver inte så enkelt. Under hela 1900-talet har det utkristalliserats särskilt tre huvudfåror som vi nu har att brottas med. Jag tänker på den hierarkiska, som jag menar är den genuint kyrkliga, den demokratiska och den mer kongregationalistiska, den pietistiska. Denna kamp lär vi få leva med MEN jag tror att Gud kommer visa oss utvägar och det är här koinonian kommer in i bilden. Koinonian är den mindre gemenskap du nämner och som själv väljer att tillhöra Kyrkan.
Till sist; Koinonian väljer att hålla fast vid kyrkoträdet. Det betyder i förlängningen inte nödvändigtvis Svenska kyrka. Det förefaller inte självklart att Svenska kyrkan kommer att hålla fast vid "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka". Jag tror den viljan är starkare i koinonian. Men kanske, och låt oss hoppas och tro det, är det möjligt lokalt under överskådlig tid. Jag vill gärna medverka till det.
I Honom / Håkan
Tur för en församling när kyrkoherden vill förklara och försvara sin arbetsgivare och att komministern komplicerar! Tvärtom om funkar väl inte så bra? Även om man ibland kan önska att det hierarkiska draget inte funnes så är det nog likväl är ofrånkomlig realitet och ganska realistiskt. Men nog är det uppenbart att begreppsbytet ska föreställa oss att chefen blivit mer demokratisk! Vem som nu är chef, egentligen. Den som ger chefen goda råd!
Skicka en kommentar