Nu har 2014 års kyrkostatistik presenterats. Siffrorna visar, som vanligt är jag benägen att säga, minskat deltagande. Det är naturligtvis inte roligt, i synnerhet inte för de som ansvarar för verksamheterna därför brukar dessa uppgifter förklaras och förringas. Biskop Esbjörn Hagberg oroas inte för den nedåtgående spiralen. Han säger i Kyrkans Tidning, 21/2015:
Det är ingen idé, det tar bara onödig kraft ... Man kan dra vilka slutsatser som helst utifrån siffror, men finns människor i en bygd kommer man alltid att fira gudstjänst ... Vi behöver inte vara dystrs, vi tror på uppståndelsen.
Biskopen säger inte som den falske profeten att allt står väl till och jag tror inte heller han menar det. Hans sista ord är "uppståndelsen". Inledningsvis talar han om att få fler deltagare till gudstjänsten, om att bygga delaktighet och ett gedighet genomarbetat innehåll. Vidare att vi ska finnas där människor finns, fysiskt och mentalt, och möta dem i deras verklighet.
Då är tidningens ledare mer tydlig och utförlig när Brita Häll skriver undet rubriken Fokusera på innehåll i stället för siffror" . Hon konstaterar att det faktiskt pågår ett tapp som liknar gravitationslagen. Sedan skriver hon att det är likadant inom frikyrkan. Inom frikyrkan rör man sig bort från spontanitet mot liturgi och inom Svenska kyrkan gör man tvärtom. Gudstjänsten inom Svenska kyrkan prövar att föra in mer spontanitet och variation och fler ideella medarbetare. Jag känner igen detta sedan decennier, men sedan kommer nya tongångar:
Predikan är också en manifestation i gudstjänsten av att det finns något mer för den enskilde att lära sig, något att tillägna sig som man inte självklart har från start, något att vara nyfiken på, uppröras över, överraskas av.
Människor är inte trötta på ord. Det vi är trötta på är tomma ord, oengagerat tal. Ord som befriar har samma kraft som de alltid haft. Det är idag, liksom tidigare, predikantens privilegium och utmaning.
Här finns visserligen inte ett ord om Jesus och högmässan som ett möte med honom men finns här ändå inte en antydan om riktning? Både hos biskopen och ledarskribenten. Är jag alltför välvillig om jag tycket mig ana nya tongångar?
Det är ingen idé, det tar bara onödig kraft ... Man kan dra vilka slutsatser som helst utifrån siffror, men finns människor i en bygd kommer man alltid att fira gudstjänst ... Vi behöver inte vara dystrs, vi tror på uppståndelsen.
Biskopen säger inte som den falske profeten att allt står väl till och jag tror inte heller han menar det. Hans sista ord är "uppståndelsen". Inledningsvis talar han om att få fler deltagare till gudstjänsten, om att bygga delaktighet och ett gedighet genomarbetat innehåll. Vidare att vi ska finnas där människor finns, fysiskt och mentalt, och möta dem i deras verklighet.
Då är tidningens ledare mer tydlig och utförlig när Brita Häll skriver undet rubriken Fokusera på innehåll i stället för siffror" . Hon konstaterar att det faktiskt pågår ett tapp som liknar gravitationslagen. Sedan skriver hon att det är likadant inom frikyrkan. Inom frikyrkan rör man sig bort från spontanitet mot liturgi och inom Svenska kyrkan gör man tvärtom. Gudstjänsten inom Svenska kyrkan prövar att föra in mer spontanitet och variation och fler ideella medarbetare. Jag känner igen detta sedan decennier, men sedan kommer nya tongångar:
Predikan är också en manifestation i gudstjänsten av att det finns något mer för den enskilde att lära sig, något att tillägna sig som man inte självklart har från start, något att vara nyfiken på, uppröras över, överraskas av.
Människor är inte trötta på ord. Det vi är trötta på är tomma ord, oengagerat tal. Ord som befriar har samma kraft som de alltid haft. Det är idag, liksom tidigare, predikantens privilegium och utmaning.
Här finns visserligen inte ett ord om Jesus och högmässan som ett möte med honom men finns här ändå inte en antydan om riktning? Både hos biskopen och ledarskribenten. Är jag alltför välvillig om jag tycket mig ana nya tongångar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar